Skåneländaren

Hur vänstern vann det kalla kriget

2010-11-24T13:43:00.006+01:00

Av Paul Gottfried

Följande anförande hölls vid det årliga mötet hos HL Mencken Club i Baltimore, den 22 oktober 2010.

Jag blir ofta tillfrågad om varför det finns ett behov av en oberoende eller icke-korrigerad höger. Täcker inte Sean Hannity, Sarah Palin och Rich Lowry alla våra behov? Varför skulle vi skapa en högerrörelse när Fox och de där medelålders människorna som marscherar runt vid Tea Parties med maskeradbutiksperuker gör vårt jobb? Varför ge ammunition till demokraterna genom att visa att vår sida är splittrad? Vi borde samarbeta så att vi kan mörbulta Nancy Pelosi och Harry Reid i nästa månads omröstning om Obamacare.

Att till fullo ge sig i kast med denna fråga skulle kräva mer än en tiosidig redogörelse. Det finns faktiskt inget sätt att ta sig an den utan att i det här fallet vara en hegelian. Det var den store tyske filosofen Hegel som hävdade att de sanna definitionerna av koncept och rörelser ovillkorligen är genetiska. Sådana definitioner kan inte hanteras ordentligt om vi inte går tillbaka till ursprunget av det som definieras. Ett träd är inte det som det först tycks vara, utan det objektets historia, från tiden då det var en fröplanta. På samma vis går det inte att förstå var vi befinner oss vid den nuvarande tidpunkten utan att lägga märke till var vi befann oss tidigare. Det nuvarande tillståndet hos varje institution och rörelse återspeglar en dialektisk process fylld med stridigheter. Det är endast när, enligt Hegel, stridande krafter kan föras samman i en permanent syntes som de inneboende motsägelserna blir lösta. Innan den punkten blir nådd, måste dialektiken fortsätta, som en nödvändig del av det som håller på att formas.

Det är inte min avsikt att prygla er med hegelianska koncept. Utan snarare att föra fram högerns oavslutade dialektik, för en förståelse av varför vi inte tillhör den auktoriserade ”konservativa rörelsen” och varför den rörelsen har blivit ett eko av vänstern. Tillåt mig då att börja med denna generalisering: Under den andra halvan av 1900-talet vann den andra sidan, sett från vårt perspektiv, nästan överallt i västvärlden. Men den vänster som segrade var inte den gerontokrati och garnisonssocialism som associeras med Sovjet-styre. Denna vänster hade inte mycket gemensamt med ockupationsarméer i pösiga byxor, med ineffektivt distribuerade varor och tjänster, och med en arsenal av kärnvapenmissiler. Vänstern som triumferade var en sant radikal sådan, och den firade sina segrar i västländer som ansträngde sig för att praktisera mer egalitära former av demokrati.

Oavsett om det rör sig om den amerikanska medborgarrättsrörelsen och de konsekvenser den kom att få för feminister, homosexuella, transvestiter, och de illegala, framväxten av antifascism och tiers-mondialisme i Frankrike, Italien, Spanien och Nederländerna, eller tyskars morbida upptagenhet av sitt odemokratiska förflutna och oroande sonderweg, så har den postkommunistiska vänstern haft en konstant uppgift. Den försöker att rätta till det förgångnas orätter, och i synnerhet de orätter som skylls på den vita kristna, indoeuropeiska civilisationen.

Det kan vara överflödigt att här gå igenom kännetecknen hos denna vänster, eftersom de flesta av er är medvetna om vad det är som beskrivs. Jag kan också rekommendera min bok The Strange Death of Marxism,^[1] som visar hur den nuvarande vänstern skiljer sig från både marxism i teorin och kommunism i praktiken. Denna rörelse är vanligtvis refererad till som kulturell marxism, och den befinner sig nu i krig med allt som inte är tillräckligt radikalt i den sociala sfären. Dess anhängare klandrar det borgerliga samhället för sådana fördärvligheter som ”rasism”, ”sexism”, ”homofobi”, och fasorna hos Hitlers tredje rike. Denna postmarxistiska vänster vädjar till västvärldens dåliga samvete för att ha hållit alla andra nere och för att inte ha stridit med tillräcklig hängivenhet mot ”fascism”.

Även om denna vänster i Europa försvarar kommunistregimer och typiskt tonar ner brotten som begicks av Stalins Ryssland, så är den inte främst intresserad av socialism. Den är framför allt intresserad av att rekonstruera samhället, att integrera västerländska nationalstater i globala organisationer och att öppna västerländska länder för tredje världen-invandring och att popularisera icke-kristna eller icke-judisk-kristna religioner. För de som kan ha lagt märke till det, så har EU blivit ett betydelsefullt instrument för detta önskade sociala experiment i Europa.

Där denna vänster överlappar kristen teologi, är i dess betoning av skuld och behovet av botgöring. Men de kristna attityderna har återanvänts till en ersättningsteologi, en som utvecklar en kult av revolutionära helgon och offer, och en som producerar en liturgisk kalender centrerad kring politiskt korrekt åminnelse. I denna ersättningsteologi förväntas förövargrupper uppvisa en ovillkorlig botgöring gentemot de som anses vara historiska offer.

Denna postmarxistiska vänster började ersätta kommunismen som den huvudsakliga vänsterideologin i västvärlden innan sovjetimperiet föll. Redan på 1960-talet hade en ungdomskultur som förkastade borgerliga uppförandestandarder och som befann sig i nära allians med antikoloniala tredje världen-revolutionärer slagit rot i Europa. Energi började flöda, i de stora kommunistpartierna i Frankrike och Italien, bort från traditionella partikadrer mot unga radikaler. Den framväxande eliten var hängiven bekämpandet av diskriminering av kvinnor och invandrare och marginaliseringen av homosexuella mer än den var hängiven nationaliseringen av produktionskrafter. Även om den gryende ordningen blev tydligare efter de våldsamma demonstrationerna av soixante-huitards i Paris i maj 1968 och organiseringen av röda brigader i Tyskland och Italien, så fanns det tecken på ett vaktombyte innan dess.

I ett insiktsfullt verk, Sognando la rivoluzione: La sinstra italiana e le origini dei sessantottanti, visar den milanesiske politiske historikern Danilo Breschi hur kommunistiska ungdomsorganisationer och arbetarstrejker föll i händerna på det som det gamla gardet kallade för ”dekadenta borgerliga ungdomar”. Medan de som dök upp för strejker på 1960-talet i Turin, Genua, Milano, Bologna och andra städer i det nordliga industribältet var självutnämnda antikapitalist-radikaler, rekryterade från Katolsk aktion, trotskistiska fraktioner, och etniska minoriteter, så var den verkliga agendan för under-30-demonstranterna mer ambitiös – men även mer genomförbar. Det var en social-kulturell förvandling som skulle styras ovanifrån. Långtida förespråkare för marxism, som filmmakaren P. P. Pasolini och Marx-forskaren Lucio Colletti, rasade mot dessa usurpatorer, och de krävde utkastandet av dem från respektabla vänstersammankomster. Colletti gick så långt som att ringa polisen för att slänga ut dessa ”dekadenter” från sitt kontor; och Pasolini såg deras agitation hos den italienska vänstern med växande farhågor och refererade till deras yttranden som en ”verbal sjukdom”.

Denna postmarxistiska, antiborgerliga vänster hade mindre sympati för kommunistpartier än den har för andra socialistgrupper, och den har kommit speciellt bra överens med de gröna. Då de gröna ändrade sitt fokus från miljövård till att fylla västerländska länder med tredje världens fattiga och att främja alternativa livsstilar, så blev de omöjliga att särskilja från den postmarxistiska vänstern. Vid slutet på det kalla kriget så hade kommunismen, i västvärlden, blivit obsolet eftersom den kulturmarxistiska vänstern hade tagit dess plats och eftersom denna ersättningsvänster formade den vänstra sidan av det politiska spektrumet i Västeuropa.

Kommunistpartierna i Frankrike, Italien och Tyskland fortsatte att fungera som en av flera bastioner för kulturmarxism men vanligtvis inte som dess vitala centrum. En liknande process utspelade sig, långsammare, i sovjetimperiet. Under näsorna på kommunistämbetsmän i Östtyskland, kom kulturradikaler – och, mest framträdande, Stasi-informatören och den nuvarande ledaren för det tyska partiet för den demokratiska vänstern, Gregor Gysi^[2] – i smöret. DDR:s kollaps tillät dessa radikaler att sluta sig samman med dem i väst som verkade för samma antiborgerliga projekt, nämligen: homosexuella och feministiska rättigheter, att tjata om fascistiska faror, och att förvandla nationalstater till filialer av en global managerial regime.

Man skulle kunna försöka utmana slutriktningen på mitt argument genom att insistera på att detta inte har någonting att göra med Fox eller Glenn Beck. Den konservativa rörelsen utger sig för att vara antivänsteristisk. Den hånar glorifieringen av islam och värnar västerländska demokratiska och feministiska idéer; och den försvarar suveräniteten hos den amerikanska staten mot internationella organisationer. En välbetald GOP-satiriker, Mark Steyn, klandrar faktiskt européer och kanadensare nonstop för att de tillgodoser antivästerländska fanatiker. Jag skulle därför inte kunna påstå att våra officiella konservativa representerar kulturmarxistiska eller liberala kristna besynnerligheter.

Faktum är att jag påstår just det.

Och jag skulle vilja understryka den ytterligare poängen att det som skiljer vår auktoriserade höger-center från den postmarxistiska vänstern, i Europa och inom den amerikanska och kanadensiska vänstern, mestadels är kvantitativt. Medan vänstern verkar för politisk korrekthet utan om och men, uttrycker den konservativa rörelsen detsamma i en mindre extrem skepnad. Men båda grupperna återspeglar i varierande grad samma allmänna kulturella rörelse. I likhet med vår vänster och i likhet med den dominanta ideologin i Västeuropa, är våra konservativa publicister i åldern mellan 30 och 50 år marinerade i en vänsterkultur. Och resultatet är att alla av dem tror saker som vuxna på 1950-talet, inklusive kommunistsympatisörer, knappt skulle ha begripit.^[3]

Det skulle inte vara någon överdrift att säga att Sarah Palin, som är en frispråkig förkämpe för antidiskrimineringslagar för kvinnor, är mer socialt radikal än vad franska och italienska kommunistledare var för sextio år sedan. Medan gammeldags KP-medlemmar ville ha en centralstyrd ekonomi och höll på Sovjet-sidan i det kalla kriget, till skillnad från Sarah, så var de inte ivriga att bestraffa sexister. Och de brydde sig inte ett dugg om homosexuella, förrän den tidpunkten då kommunistpartier befann sig under belägring av den postmarxistiska vänstern. Det är otänkbart att kommunister från den eran skulle ha följt Jonah Goldberg, Charles Krauthammer, John Podhoretz, den neokonservativa New York Post och WSJ i att bejaka statsgenomdrivna ”homosexuellas rättigheter”. Två historiker som har intresserat sig för kommuniströrelserna i Frankrike och Italien efter andra världskriget, Annie Kriegel och Andrea Ragusa, skildrar en partiledning som, till och med i strid med sig självt, hörde till en borgerlig tidsålder. De understryker graden till vilken kommunistpartier förkroppsligade de sociala attityderna hos kyrkan som den såg ut innan Andra Vatikankonciliet.

Acceptabla kritiker av den muslimska invasionen av Europa som Steyn och Christopher Caldwell riktar in sig mot (och detta måste noteras) ett specifikt europeiskt experiment i mångkulturalism. Amerikas villighet att ta in och naturalisera praktiskt taget vem som helst stör inte dessa kritiker; vårt stora tält kan, får man anta, härbärgera långt fler än de vi redan har. Genom att förklara oss vara en ”propositional nation” som hålls samman av mänskliga rättigheter och tron på universell demokratisk jämlikhet, så öppnar vi våra dörrar för världen, eller åtminstone för dem i världen som bejakar vår universalistiska troslära.

Jag har också under de två senaste årtiondena lärt mig, tack vare rörelsekonservativa celebriteter: att Martin Luther King uttryckligen agerade som en konservativ kristen teolog när han gick i spetsen för medborgarrättsrevolutionen; att homosexuellt äktenskap, när det förstås korrekt, kan utgöra ett konservativt ”familjevärde”; och att vi är förpliktade att konvertera muslimerna till vår nuvarande uppfattning om kvinnors rättigheter och homosexuellas rättigheter. Det är precis de idéerna som gör oss ”västerländska”; och om vi verkligen värdesätter glanspunkterna hos vår civilisation, som började existera under någon nylig fas av senmoderniteten, så borde vi jobba för att överallt sprida våra höga ideal. Lika relevant är att de som har utmanat våra läror om mänskliga rättigheter – och högst upprörande, 1800-talets kontrarevolutionärer – egentligen var ”liberaler”. Annars hade dessa feletiketterade konservativa omfamnat den amerikanska trosläran om demokratisk jämlikhet!

Ett slående exempel på hur djupt vänsteristiska tankemönster har påverkat högern kan skönjas i William F. Buckleys svar på attackerna i den liberala/neokonservativa pressen mot ”antisemiterna” Joe Sobran och Pat Buchanan. I National Review i december 1991 och mars 1992 och i hans efterföljande In Search of Anti-Semitism, skiljer Buckley mellan de som är antisemiter av övertygelse och de som är ”kontextuellt” antijudiska. Hans nyckeldistinktion går tillbaka till den marxistiska föreställningen om att vara en ”objektiv reaktionär”, vilket innebär någon som utmanar kommunistpartiets preferenser. Buckleys argument-från-kontext påminner likaledes om anklagelsen i Europa mot de som utmanar mångkulturalismen, om att de banar väg för nynazister.

Från denna ståndpunkt, så spelar det ingen roll huruvida man säger någonting som är objektivt korrekt. Vad som räknas är att inte uppröra vissa VIP-personer. I Buckleys resumé så har varken missdådarna eller offren någonting att göra med den europeiska Förintelsen. Katastrofen placeras framför dörren till vem som helst som låter sig skrämmas till att ta emot den. Dessutom så påverkar skulden i det här fallet amerikanska kristna, som krävs visa föreskriven finkänslighet gentemot vissa speciella amerikanska judar. Det finns surrogatoffer och surrogatförövare, de förstnämnda varande Buckleys middagspartners och de journalister som kände sig upprörda, och de sistnämnda varande de som fällde anstötliga yttranden men som inte hade någonting att göra med nazistförbrytelser. Förövare måste drivas bort från sidorna på National Review och ut ur det belevade samhället. De är eller var ekvivalenterna till vad kommunisterna brukade kalla ”sociala fascister” och det som de europeiska väktarna av PK betraktar som ”fascistoidiskt”. Sådana antisociala figurer är kontextuellt farliga och måste därför ostraciseras så att de inte gör skada.

Observera att våra båda kontextuella antisemiter inte medverkade till våld mot judar, mer än europeiska kritiker av muslimsk invandring eller tyska akademiker som ifrågasätter sitt lands exklusiva skuld för varje större krig försöker starta pogromer. De har helt enkelt kommit på kant med vissa elitgrupper, genom att återöppna en obekväm debatt. Den konservativa rörelsen spelar detta spel genom att förklara varje fråga som den inte vill ses tas upp som varande stängd för alltid. Sådana frågor inkluderar nu, bland en myriad av andra saker, att på något vis opponera sig mot större delen av lagstiftningen som kongressen drev igenom på 1960-talet.

Det som återstod i den konservativa rörelsen från 1950-talet genom 1980-talet var antikommunism. Amerikanska konservativa förespråkade under hela denna period motstånd mot kommunistisk expansion och betraktade i allmänhet sovjeterna som utgörande ett ont imperium. Men rörelsens argument mot det onda imperiet förvandlades genom årtiondena, från att försvara västerländsk civilisation mot en gudlös fiende till att stå upp för globala demokratiska värden mot en reaktionär homofobisk rysk fiende.

Och dessa växlande anledningar till ett antisovjetiskt ställningstagande berättar en hel del om rörelsens drift åt vänster. Denna drift blev en påtvingad marsch efter det att de neokonservativa steg till makten, och dess konsekvenser hjälper till att förklara varför det finns en oberoende höger. Vi, mer än andra, har gjort motstånd mot den postmarxistiska vänstern. Vi befinner oss fortfarande i krig med de kulturella och politiska krafter som omformade vänstern på 1960-talet; i kontrast till oss har den konservativa rörelsen förlikats med dessa krafter – medan den med eftertryck förnekar det som har hänt.

Den auktoriserade konservativa rörelsen har arbetat för att fördunkla denna sanning. ”Västvärldens seger” i det kalla kriget placeras in i en påhittad serie av konservativa triumfer, som går från Reagans ”konservativa revolution” på 1980-talet genom Bush II:s presidentskap. I Heritage Foundations försköning hörde till och med Clinton-presidenturen till en ”fortgående konservativ revolution” som började med Reagan och kulminerade i Dubyas demokratiska korsfarande. Liksom Reagan och Bush I och II, ska Clinton visst ha praktiserat fiskal konservatism och främjat amerikanska koncept om mänskliga rättigheter, om än inte lika effektivt som sina republikanska rivaler. Det har även funnits ”goda” européer som befrämjade denna konservativa marsch, inklusive en i andra avseenden normal vänsterist gällande sociala frågor, Tony Blair, som slöt upp vid Bush-administrationens sida. Thatcher och Kohl var två andra vänner, som stödde oss under det kalla kriget. Den tyske kanslern Kohl var inställsam nog, det vill säga, ”konservativ” nog i den nuvarande besynnerliga bemärkelsen, att säkerställa att hans lands enande skulle utgöra ett övergående stadium i hans lands sammangående med en internationell entitet. ”Konservativ” utanför USA innebär att agera i linje med neokonservativa policys.

Rörelsekonservativa har även applicerat ”K”-etiketten på saker som inte har någonting att göra med någon genuin höger. Demokratisk jämlikhet och moderat feminism är två sådana favoritvärden som den konservativa rörelsen har gjort anspråk på. Konservativa tankesmedjor har även återuppfunnit självetiketterade vänsterister som män och kvinnor tillhörande högern. Återuppfinningarna av King, Joe Lieberman, och Pat Moynihan som ”konservativa” hjältar exemplifierar alla denna vana. Och sådana manipulationer har sin användning. Rörelsen kan hävda att den klarar sig bra, till och med när vänstern triumferar.

Konservativa publicister har även rekonstruerat 1960-talet, genom att skilja dess kulturradikalism från dess politik. Även om otäcka hippies, berättas det för oss, förorenade luften genom att inte borsta sina tänder och genom att röka gräs, producerade 1960-talet även lagreformer som hade behagat Edmund Burke. Det var 1964 års medborgarrättslagar som, enligt Jonah Goldberg, skänkte vårt land ekonomisk frihet – för första gången. Och 1965 års lag om röstningsrättigheter var ännu en ”konservativ” milstolpe, eftersom den federala regeringen därefter såg till så att alla medborgare skulle kunna rösta. Det som faktiskt skedde var att den höll vissa delar av landet under kontinuerlig federal övervakning, så att den svarta befolkningen inte föll under vissa förväntade röstningsnivåer. Att rösta på ett av, eller båda, våra institutionaliserade partier är trots allt en ”konservativ” åtgärd. Och, kan man anta, ju fler personer av annorlunda pigmentering som röstar, desto mer ”konservativa” blir vi. Och lika viktigt: 1965 års invandringsreform fyllde USA med en ”konservativ” katolsk väljarkår, och fördelarna (eller konservatismen) med den har ännu inte fastställts.

På 1950-talet och 1960-talet hyste de konservativa markant annorlunda åsikter. Medan de inte hade något till övers för de som ockuperade universitetsbyggnader eller tog droger, så var de minst lika missnöjda med den erans politiska reformer. Inte ens i sina vildaste drömmar skulle de flesta av dem ha kunnat föreställa sig att sådana långtgående försök att attitydmässigt och etniskt göra om vårt land en dag skulle förklaras vara konservativa. Och jag skulle vilja föra fram den uppenbara poängen att man inte behöver applådera Jim Crow-lagar (och för min del gör jag inte det) för att notera att åtgärder som vidtogs för att stoppa ”diskriminering” har skapat en permanent statlig tvångströja från vilken vi troligtvis inte kommer att frigöra oss. Det fanns inget ”konservativt” med de kongressbaserade och byråkratiska åtgärder genom vilka den tvångströjan konstruerades.

Men dagens konservativa rörelse handlar om att bevara 1960-talet. Den har gjort det årtiondets omvandlande lagstiftning till hörnstenen av ”konservativ” politik. Och sedan var det den där andra diskutabla triumfen för högern. Det var tydligen så att sovjetimperiets kollaps hörde till en serie konservativa segrar i västvärlden, associerade med Reagan, Thatcher, och deras efterträdare. Men Sovjet-hegemonins slut i Östeuropa framkallade inte det ideologiska skifte som ibland tillskrivs det. Sovjeterna lämnade den historiska scenen efter det att en radikalare vänster hade tagit över; och detta inträffade i allra högsta grad i västvärlden, som aldrig hade drabbats av ödet att befinna sig under en sovjetisk ockupation. Denna ersättningsvänster omformade kommunistorganisationer långt innan sovjetimperiets kollaps, och i dess mildare form så kom den att bestämma den allmänna politiska kulturen i de västerländska länderna – inklusive den hos en omvandlad amerikansk höger.

Man kan inte färdigställa berättelsen om varför det finns en oberoende höger utan att även se till den större bilden. Vi är en del av den bilden, lika mycket som de som nu står emot oss. Men till skillnad från de rörelsekonservativa som faktiskt känner till sanningen, så är vi inte benägna att manipulera fakta. I västvärlden fanns det inga konservativa segrare i det kalla kriget; sådana segrare, om de existerade, var Östeuropas återuppvaknade nationer. Och även dessa förtjänta segrare kan hotas av moraliskt nederlag, om vänstern som har triumferat i västvärlden – inklusive detta land – fortsätter att vinna mark.

_________________________________________

Översättarens anmärkningar:

[1] Det stod ”The Strange Death of European Marxism” i originaltexten, men boken heter, mig veterligen, The Strange Death of Marxism.

[2] Vad jag vet leder Gregor Gysi dock inget parti för närvarande.

[3] I originaltexten stod det: ”And the result is something that all of them believe things that adults in the 1950s, including Communist sympathizers, would barely have understood.” Jag gissar att ”something” inte borde vara med här, men det kan också vara så att någon form av skiljetecken borde följa efter ”believe”.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Gottfried, den återfinns här:
http://www.alternativeright.com/main/the-magazine/how-the-left-won-the-cold-war/

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Sympatierna för Sverigedemokraterna 2009

2010-09-04T11:58:00.000+02:00

Det här inlägget utgör ett försök att åskådliggöra sympatierna för Sverigedemokraterna inom olika samhällsgrupper i Sverige.

Jag har utgått från SCB:s partisympatiundersökningar från maj och november 2009 (där Sverigedemokraterna hos väljarkåren som helhet fick 2,5% respektive 3,3%), och slagit samman SD:s resultat i dessa båda undersökningar. Sedan har jag tagit fram något som jag har valt att kalla för ”sympatikvot”, som står i fetstil, följd av de procentuella resultaten från maj och november. Om SCB:s undersökning hade gett ett helt perfekt resultat, alla respondenter angett partisympati, och inga avrundningar hade behövts göras, så hade sympatikvoten visat exakt hur benägna olika samhällsgrupper hade varit att sympatisera med Sverigedemokraterna. En sympatikvot på 2,00 hade då inneburit att gruppen i fråga hade varit exakt dubbelt så benägen att sympatisera med SD som väljarkåren i sin helhet var, en sympatikvot på 0,50 hade inneburit att den aktuella gruppen hade varit exakt hälften så benägen att sympatisera med SD som den samlade väljarkåren var, och en sympatikvot på 1,00 hade inneburit att gruppen i fråga hade varit precis lika benägen att sympatisera med SD som väljarkåren i sin helhet var.

För att ta fram min sympatikvot har jag tagit det sammanslagna resultatet för varje grupp och dividerat det med det sammanslagna resultatet för hela väljarkåren, och avrundat summan.

Exempelvis har jag tagit SD:s procentuella resultat för Stockholms kommun i SCB:s partisympatiundersökning för maj 2009 (1,4), adderat det med det procentuella resultatet för samma grupp i undersökningen för november 2009 (1,7), och sedan dividerat summan (3,1) med summan för SD i hela väljarkåren för nämnda undersökningar (5,8 [2,5 i maj adderat med 3,3 för november]). Alltså: 3,1 delat med 5,8 = 0,53 (avrundat).

Notera att frågorna har gällt ”bästa parti” och inte vilket parti den tillfrågade hade röstat på om det hade varit val.

Längre textstycken som stammar från SCB:s statistik har kursiverats.

Källa till alla siffror utom mina egna uträkningar: http://www.scb.se/Statistik/ME/ME0201/2009M11B/Partisympati_med_SD%20_majnov09.xls

Jag känner mig ganska säker på att alla siffror och uträkningar stämmer överens med SCB:s statistik, men om någon upptäcker ett misstag, får han/hon gärna skicka en kommentar. Artiga kommentarer kan eventuellt komma att publiceras. Var vänlig och uppge om kommentaren inte är ämnad för publicering.

Partisympatier efter ålder vid intervjuårets slut:

18 - 21 år förstagångsväljare i val vid respektive undersökningstillfälle
1,71 (maj 4,3%, november 5,6%)
18 - 24 år röstberättigade i val som föregått resp undersökningstillfälle
1,86 (maj 4,6%, november 6,2%)
25 - 29 år
1,16 (maj 3,2%, november 3,5%)
30 - 34 år
1,17 (maj 3,2%, november 3,6%)
35 - 39 år
0,67 (maj 2,2%, november 1,7%)
40 - 44 år
0,74 (maj 1,6%, november 2,7%)
45 - 49 år
1,33 (maj 3,3%, november 4,4%)
50 - 54 år
0,66 (maj 1,6%, november 2,2%)
55 - 59 år
1,31 (maj 2,3%, november 5,3%)
60 - 64 år
0,64 (maj 1,2%, november 2,5%)
65 - 69 år
1,19 (maj 2,9%, november 4,0%)
70 - 74 år
0,74 (maj 1,8%, november 2,5%)
75 år och äldre
0,71 (maj 2,0%, november 2,1%)

Partisympatier efter kön och ålder vid intervjuårets slut:

Män 18 - 34 år
2,26 (maj 5,9%, november 7,2%)
Män 35 år och äldre
1,22 (maj 2,9%, november 4,2%)
Kvinnor 18 - 34 år
0,41 (maj 1,1%, november 1,3%)
Kvinnor 35 år och äldre
0,53 (maj 1,3%, november 1,8%)

Summa män
1,48 (maj 3,7%, november 4,9%)

Summa kvinnor
0,50 (maj 1,2%, november 1,7%)

Partisympatier efter sammanräknad förvärvsinkomst för intervjupersonen. Olika inkomstår:

Inkomstår: 2007 för PSU år 2009.

* Med inkomst avses här summan av den sammanräknade förvärvsinkomsten, dvs. inkomst av tjänst och inkomst av näringsverksamhet. Inkomst av kapital ingår inte. Inkomstklasserna är baserade på percentiler och redovisas i följande grupper: 0-20, 21-40, 41-60, 61-80, 81-100. De är beräknade utifrån hela Sveriges befolkning över 18 år.

I redovisningsgruppen 0 kr ingår icke deklarationspliktiga och andra som vid taxering icke registrerats med sammanräknad inkomst. En stor grupp är studerande och en annan är pensionärer med låg pension.

0 kr sammanräknad inkomst*
1,48 (maj 2,6%, november 6,0%)
0 - 20%
1,22 (maj 3,1%, november 4,0%)
21 - 40%
0,97 (maj 2,4%, november 3,2%)
41 - 60%
0,97 (maj 2,8%, november 2,8%)
61 - 80%
1,17 (maj 2,5%, november 4,3%)
81 - 100%
0,69 (maj 1,8%, november 2,2%)

Partisympatier i 10 regioner:

Stormalmö (enl. indelningen 2005: Malmö, Lund, Trelleborg, Staffanstorp, Burlöv, Vellinge, Kävlinge, Lomma, Skurup, Höör, Eslöv och Svedala)
1,74 (maj 3,9%, november 6,2%)
Övriga södra Götaland (län: 10, 12 utom Stormalmö)
2,09 (maj 5,1%, november 7,0%)
Småland med öarna (län: 06, 07, 08, 09)
1,00 (maj 2,2%, november 3,6%)
Göteborgs kommun
0,84 (maj 2,3%, november 2,6%)
Övriga Västsverige (län: 13, 14, utom Göteborg)
0,97 (maj 2,2%, november 3,4%)
Stockholms kommun
0,53 (maj 1,4%, november 1,7%)
Övriga Stockholms län (exklusive Stockholms kommun)
0,66 (maj 2,0%, november 1,8%)
Östra Mellansverige (län: 03, 04, 05, 18, 19)
0,84 (maj 2,0%, november 2,9%)
Norra Mellansverige (län: 17, 20, 21)
1,43 (maj 3,7%, november 4,6%)
Mellersta och övre Norrland (län: 22, 23, 24, 25)
0,53 (maj 1,4%, november 1,7%)

Partisympatier efter socio-ekonomisk grupp (yrkesverksamma och icke yrkesverksamma):

Ej facklärda arbetare, varuproducerande (yrkesverksamma och icke yrkesverksamma)
2,14 (maj 4,6%, november 7,8%)
Ej facklärda arbetare, tjänsteproducerande (yrkesverksamma och icke yrkesverksamma)
1,34 (maj 2,9%, november 4,9%)
Facklärda arbetare, varuproducerande (yrkesverksamma och icke yrkesverksamma)
2,53 (maj 7,7%, november 7,0%)
Facklärda arbetare, tjänsteproducerande (yrkesverksamma och icke yrkesverksamma)
0,64 (maj 1,5%, november 2,2%)

Summa arbetare (yrkesverksamma och icke yrkesverksamma)
1,64 (maj 4,1%, november 5,4%)

Lägre tjänstemän I (yrkesverksamma och icke yrkesverksamma)
0,81 (maj 2,1%, november 2,6%)
Lägre tjänstemän II (yrkesverksamma och icke yrkesverksamma)
0,84 (maj 1,8%, november 3,1%)
Tjänstemän på mellannivå (yrkesverksamma och icke yrkesverksamma)
0,40 (maj 0,9%, november 1,4%)
Högre tjänstemän (yrkesverksamma och icke yrkesverksamma)
0,31 (maj 0,5%, november 1,3%)

Summa tjänstemän (yrkesverksamma och icke yrkesverksamma)
0,48 (maj 1,0%, november 1,8%)

Summa arbetare och tjänstemän (yrkesverksamma och icke yrkesverksamma)
0,97 (maj 2,3%, november 3,3%)

Summa företagare (yrkesverksamma och icke yrkesverksamma)
1,29 (maj 3,8%, november 3,7%)

Studerande
1,02 (maj 2,5%, november 3,4%)

Partisympatier bland yrkesverksamma och icke yrkesverksamma:

Yrkesverksamma
1,02 (maj 2,6%, november 3,3%)
Icke yrkesverksamma
0,97 (maj 2,3%, november 3,3%)

Partisympatier bland offentliganställda och privatanställda (yrkesverksamma):

Statligt anställda (yrkesverksamma)
0,38 (maj 0,7%, november 1,5%)
Kommunalt anställda (yrkesverksamma)
0,57 (maj 1,2%, november 2,1%)
Landstingsanställda (yrkesverksamma)
0,40 (maj 1,2%, november 1,1%)
Privatanställda arbetare (yrkesverksamma)
2,59 (maj 6,7%, november 8,3%)
Privatanställda tjänstemän (yrkesverksamma)
0,26 (maj 0,5%, november 1,0%)
Övriga yrkesverksamma
1,29 (maj 3,6%, november 3,9%)
Icke yrkesverksamma
0,97 (maj 2,3%, november 3,3%)

Partisympatier efter fackförbund (yrkesverksamma):

LO-medlemmar (yrkesverksamma)
1,67 (maj 4,7%, november 5,0%)
TCO-medlemmar (yrkesverksamma)
0,41 (maj 0,9%, november 1,5%)
SACO-medlemmar (yrkesverksamma)
0,09 (maj 0,0%, november 0,5%)
Ej fackanslutna anställda (yrkesverksamma)
1,10 (maj 2,3%, november 4,1%)
Övriga yrkesverksamma
1,19 (maj 3,4%, november 3,5%)
Icke yrkesverksamma
0,97 (maj 2,3%, november 3,3%)

Partisympatier efter utbildningsnivå (SUN 2000) och kön:

Förgymnasial utbildning, män
1,83 (maj 4,9%, november 5,7%)
Förgymnasial utbildning, kvinnor
1,00 (maj 2,5%, november 3,3%)
Gymnasial utbildning, män
2,07 (maj 5,1%, november 6,9%)
Gymnasial utbildning, kvinnor
0,72 (maj 1,6%, november 2,6%)
Eftergymnasial utbildning mindre än 3 år, män
0,76 (maj 1,2%, november 3,2%)
Eftergymnasial utbildning mindre än 3 år, kvinnor
0,16 (maj 0,3%, november 0,6%)
Eftergymnasial utbildning minst 3 år, män
0,36 (maj 0,4%, november 1,7%)
Eftergymnasial utbildning minst 3 år, kvinnor
0,12 (maj 0,5%, november 0,2%)
Okänd utbildning, män
1,34 (maj 4,6%, november 3,2%)
Okänd utbildning, kvinnor
0,33 (maj 0,8%, november 1,1%)

Förgymnasial utbildning
1,50 (maj 3,9%, november 4,8%)

Gymnasial utbildning
1,43 (maj 3,5%, november 4,8%)

Eftergymnasial utbildning mindre än 3 år
0,43 (maj 0,7%, november 1,8%)

Eftergymnasial utbildning minst 3 år
0,24 (maj 0,5%, november 0,9%)

Okänd utbildning
0,79 (maj 2,5%, november 2,1%)

Partisympatier efter utländsk/svensk bakgrund* och kön:

* Till gruppen med utländsk bakgrund räknas utrikes födda personer med två utrikes födda föräldrar samt inrikes födda personer med två utrikes födda föräldrar.

Till gruppen med svensk bakgrund räknas utrikes födda personer med minst en inrikes född förälder samt inrikes födda personer med minst en inrikes född förälder.

Utländsk bakgrund, män
0,40 (maj 1,9%, november 0,4%)
Utländsk bakgrund, kvinnor
0,52 (maj 1,7%, november 1,3%)
Svensk bakgrund, män
1,62 (maj 3,9%, november 5,5%)
Svensk bakgrund, kvinnor
0,50 (maj 1,2%, november 1,7%)

Utländsk bakgrund
0,45 (maj 1,8%, november 0,8%)

Svensk bakgrund
1,05 (maj 2,5%, november 3,6%)

Sverigedemokraternas bästa och sämsta resultat beräknade efter sympatikvoten:

Bästa:

1: Privatanställda arbetare (yrkesverksamma)
2,59 (maj 6,7%, november 8,3%)

2: Facklärda arbetare, varuproducerande (yrkesverksamma och icke yrkesverksamma)
2,53 (maj 7,7%, november 7,0%)

3: Män 18 - 34 år
2,26 (maj 5,9%, november 7,2%)

4: Ej facklärda arbetare, varuproducerande (yrkesverksamma och icke yrkesverksamma)
2,14 (maj 4,6%, november 7,8%)

5: Övriga södra Götaland (län: 10, 12 utom Stormalmö)
2,09 (maj 5,1%, november 7,0%)

6: Gymnasial utbildning, män
2,07 (maj 5,1%, november 6,9%)

7: 18 - 24 år röstberättigade i val som föregått resp undersökningstillfälle
1,86 (maj 4,6%, november 6,2%)

8: Förgymnasial utbildning, män
1,83 (maj 4,9%, november 5,7%)

9: Stormalmö (enl. indelningen 2005: Malmö, Lund, Trelleborg, Staffanstorp, Burlöv, Vellinge, Kävlinge, Lomma, Skurup, Höör, Eslöv och Svedala)
1,74 (maj 3,9%, november 6,2%)

10: 18 - 21 år förstagångsväljare i val vid respektive undersökningstillfälle
1,71 (maj 4,3%, november 5,6%)

Sämsta:

1: SACO-medlemmar (yrkesverksamma)
0,09 (maj 0,0%, november 0,5%)

2: Eftergymnasial utbildning minst 3 år, kvinnor
0,12 (maj 0,5%, november 0,2%)

3: Eftergymnasial utbildning mindre än 3 år, kvinnor
0,16 (maj 0,3%, november 0,6%)

4: Eftergymnasial utbildning minst 3 år
0,24 (maj 0,5%, november 0,9%)

5: Privatanställda tjänstemän (yrkesverksamma)
0,26 (maj 0,5%, november 1,0%)

6: Högre tjänstemän (yrkesverksamma och icke yrkesverksamma)
0,31 (maj 0,5%, november 1,3%)

7: Okänd utbildning, kvinnor
0,33 (maj 0,8%, november 1,1%)

8: Eftergymnasial utbildning minst 3 år, män
0,36 (maj 0,4%, november 1,7%)

9: Statligt anställda (yrkesverksamma)
0,38 (maj 0,7%, november 1,5%)

Delad tiondeplats: Tjänstemän på mellannivå (yrkesverksamma och icke yrkesverksamma)
0,40 (maj 0,9%, november 1,4%)

Delad tiondeplats: Landstingsanställda (yrkesverksamma)
0,40 (maj 1,2%, november 1,1%)

Delad tiondeplats: Utländsk bakgrund, män
0,40 (maj 1,9%, november 0,4%)

Kommentar:

Vissa av de sämsta resultaten för SD tror jag kan vara lite missvisande, eftersom jag tippar att exempelvis högre tjänstemän tenderar att vara betydligt mindre benägna att berätta att de sympatiserar med SD än vad exempelvis privatanställda arbetare är. Något som förvånar mig är att kvinnor med utländsk bakgrund har en högre sympatikvot än kvinnor med svensk bakgrund. En annan sak som jag finner en smula märklig är att gruppen ”35 - 39 år” har en lägre sympatikvot än vad grupperna ”65 - 69 år”, ”70 - 74 år”, och ”75 år och äldre” har.

Herrskap och tjänstefolk i Washington

2010-03-30T10:18:00.002+02:00

Av Paul Gottfried, 12/1 2010

Som alla och deras kusiner vet, är de neokonservativa de ”Washington-insiders” som jag tycker sämst om och de faller generellt sett in under två kategorier, de ohyfsade, snarstuckna judarna och deras krypande eller smickrande kristna assistenter. David Frum, Kagan-grabbarna, Norman och John Podhoretz, och Michael Ledeen är husägarna; medan Bill Bennett, Fred Barnes, Michael Novak, Cal Thomas, Linda Chavez, och Rich Lowry alla bor i tjänarnas avdelning.

Även om jag har lidit mer av Podhoretz-typernas agerande än av deras tjänares ränksmideri, har jag alltid känt en motvillig beundran för mina illvilligaste fiender. De judiska neokonservativa lämnar sina smutsiga fingeravtryck på allt de gör för att knäcka sina kritiker inom högern; och de tycks inte bry sig om att andra lägger märke till det. De flesta av deras dåd mot medlemmar av den Gamla högern, som att få bort Sam Francis från en redaktörspost på The Washington Times och Joe Sobran från en dito på National Review, har utförts på ett påfallande öppet sätt.

Det är som om de neokonservativa vill åka dit in flagrante delicto, kanske för att visa vad de kan komma undan med. Vid Catholic University, 1987, fick de neokonservativas capifamiglia först sina underhuggare till att ringa de lämpliga dekanerna för att hålla mig borta från en graduate-professur. Men sedan ringde Norman ett telefonsamtal direkt till universitetsadministrationen, så att han personligen kunde varna administratörerna för mina påstått antisionistiska åsikter. (Så långt jag kan minnas har jag aldrig hyst sådana åsikter.) Neocons njuter av att vålla SMÄRTA hos de ”antisemiter” som vågar trotsa dem. Och de visar en sorts stalinistisk, strålande vitalitet när de kastar sig över dem som de vill krossa. Till och med när de har brassat på mot mig och mina vänner, kan jag uppskatta deras hatfyllda energier och grundligheten med vilken de förstör rykten. Om inte annat så är de judiska neokonservativa otäcka men inte lömska; och de känner sig berättigade att krossa dem som de inte gillar.

Här måste jag inta en annan ståndpunkt än min vän Taki, som tycks vara onödigt hård mot de judiska neokonservativa. Han anklagar dem för att vara hycklare som undviker att strida i de krig som de underblåser. Han anklagar dem även för att smutskasta sina motståndare (nästan alltid inom högern) genom att förkasta dem som varande judehatare och nazi-sympatisörer. Men Taki kanske förbiser den älskvärdare eller åtminstone intressantare sidan hos sina motståndare. De agerar med en emotionell intensitet som vi borde kunna beundra på den estetiska nivån. Detta skulle naturligtvis inte hålla mig från att behandla dessa obehagliga figurer på samma vis som de har behandlat mig under de senaste tjugofem åren. Men jag kan uppskatta deras rättframma tillvägagångssätt när det gäller att förgöra andra. De är, i ett nötskal, sant värdiga absoluta motståndare. Här är jag böjd att citera den tyske rättsteoretikern Carl Schmitt som observerade att man bör respektera människor som har att göra med kraftfulla, beslutsamma fiender.

Det är de neokonservativas tjänare som får magen att vända sig på mig. Dessa inkluderar inte enbart de som bugar och skrapar inför sina herrar utan även de som hjälper till att eliminera de neokonservativas måltavlor. På den lägre nivån ägnar sig dessa hjälpredor åt karaktärsmord från dolda positioner, och vissa har gjort så på bekostnad av sådana illa tilltygade offer som Sam Francis, M. E. Bradford, och Joe Sobran. För mig är de som lyder orderna mer föraktliga än de som ger dem. De kombinerar servilitet med oärlighet – och en villighet att ärekränka för att åtnjuta gunst. Det värsta sådana fallet av stövelslickeri av en neokonservativ springpojke involverade ledaren för en ”konservativ tankesmedja”, som begav sig till president Reagan för att smutskasta sydstatsakademikern Mel Bradford. Denne hjälpare utförde sitt uppdrag som en tjänst åt ”Irving och Bea”, som då höll på att bana väg för sin skyddsling, den rultige medelmåttan och entusiastiske spelaren Bill Bennett. Bradford, som hade innerspåret, behövde elimineras för outsider-kandidaten Bennett, så att de neokonservativa kunde få sin andel av National Endowment for the Humanities-anslag.

Och jag står inte heller ut med de uppassare som spenderar all sin tid med att försöka förutse och ge uttryck för den senaste neokonservativa frågan. När dessa figurer inte hejar på det röda laget mot det blå, ropar efter krig för att sprida demokrati, återupptäcker den ”kristne konservative” Martin Luther King, och ylar mot islamofascism, ägnar de sig åt ännu vidrigare saker. Exempelvis jobbar de dygnet runt med att hålla de propagandapublikationer och organisationer som de ”sköter” fria från icke önskvärt politiskt inflytande. Vid de mycket få tillfällen som jag har lyckats få in mina kommentarer i neocon-styrda publikationer, gjorde jag så efter att ha pratat med den judiska härskarklassen, och kringgått deras kristna underordnade. Efter att ha haft att göra med denna nomenklatura i åratal, har jag blivit övertygad om att tjänarklassen skickar namnet på varje eventuell medverkande till något censureringskontor som befinner sig i Midtown Manhattan. Utan den nödvändiga godkännandestämpeln tillåts den icke-judiske redaktören inte acceptera någon artikel eller kommentar.

Slavklassen har även presenterat vissa anklagelser som har blivit flitigt använda mot dem som är märkta för marginalisering. En medlem av denna klass har smutskastat mig som en ”intellektuell som vill återvända till 1800-talet” och som en som ”inte har någon förståelse av dagens politik”. Lika välbekant är anklagelsen framförd av vissa av husets tjänare om att vi inte har hängt med i tiden. Men eftersom de neokonservativa och de neoliberala hjälper till att utforma dessa tider och avgöra vad vi tillåts säga, kokar allt ner till samma sak: Vi är dåliga därför att vi inte säger vad de vill att vi ska säga. En åldrande neocon-klient, som har blivt rik i sina herrars tjänst, vände ryggen mot mig vid en Aspen Institute-konferens där vi båda var inbjudna för att tala för fem år sedan. Mer nyligen har samme person undrat högt ”varför paleos är så bittra”. Svaret är enkelt: Hans vänner har dunkat våra huvuden i väggen tillräckligt många gånger för att ta bort leendet från våra ansikten.

Till skillnad från härskarklassen, som yvas över destruktiva handlingar, låtsas slavklassen som om sådana handlingar aldrig har ägt rum. Motståndarna till de neokonservativa är helt enkelt ”bittra” och detta kan tillskrivas våra sura läggningar. Annars skulle vi sitta ned tillsammans med resten av ”rörelsen” och reda ut våra tvister. Men ingen inbjudan till överläggningar har sträckts fram till vår sida eller till någon som de neokonservativa har bestämt att de inte vill ha i närheten.

Detta är sättet på vilket de neokonservativa har organiserat den mjuka eller tama oppositionen till mitten-vänstern. Man kan välja, när det gäller detta, vilka som är värre; de som bestämmer dagordningar eller deras tjänare. Jag har redan valt.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Gottfried, den återfinns här:
http://www.takimag.com/blogs/article/picking_apart_washingtons_scum/

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Pudeln blir sparkad

2010-03-23T18:42:00.001+01:00

Av Patrick J. Buchanan, 15/3 2010

Joe ställde faktiskt till det för sig själv. Så fort han satte sin fot på israelisk mark, var det en tydligt eftergiven tonart som gällde för vår vicepresident.

Först begav han sig till Yad Vashem-minnesmuseet, där han tog på sig en kippa och förklarade Israel vara ”en central bult i vår existens”.

”För världsjudendomen”, fortsatte Joe, förmodligen inkluderande 5 miljoner amerikaner, ”är Israel hjärtat. [...] Israel är ljuset. [...] Israel är hoppet”.

När han mötte Shimon Peres den följande dagen, bekände Joe att den första gången han var på besök vid 29 års ålder, ”fångade Israel mitt hjärta”.

I Peres’ gästbok skrev han: ”Bandet mellan våra båda nationer har varit och förblir orubbligt”.

Sedan sade han till Peres och världen: ”Det finns absolut inget avstånd mellan USA och Israel när det gäller Israels säkerhet”.

Medan Peres talade, tog Biden noter. När Peres kallade honom för ”en vän”, sade Joe översvallande att ”det känns skönt att vara hemma”.

Till och med hos Aipac måste de ha fått kväljningar.

Efter att ha gått runt hörnet till premiärminister Netanyahus kontor, använde Joe hans smeknamn ”Bibi”, förklarade honom vara en ”riktig” vän och sade att den amerikanska relationen med Israel ”har varit och kommer att fortsätta att vara vår utrikespolitiks mittpunkt”.

Sedan kom sandsäckens träff.

Inrikesminister Eli Yishai tillkännagav byggandet av 1.600 nya lägenheter i det arabiska östra Jerusalem. Förbluffad och förödmjukad, lämnade Biden ett uttalande i vilket han ”fördömde” beslutet.

Han hämnades sedan genom att komma för sent till middagen i Bibis hus.

Netanyahu har bett om ursäkt för timingen, men de går vidare med lägenheterna. Vad kommer amerikanerna att göra åt saken? Vid nuvarande tidpunkt, inget annat än att gorma.

Och minsann var det så, en dag senare, vid Tel Aviv-universitetet, att Joe fortsatte i samma spår: ”(D)e Förenta staterna har ingen bättre vän [...] än Israel”.

När han gav sig i väg till Jordanien, rapporterade Haaretz att Israel planerar att bygga 50.000 nya hem i östra Jerusalem under de närmaste åren.

Biden må känna att han blev behandlad som om han vore en idiot, och amerikanerna må känna sig försmådda, men vi fick vad lismare förtjänar. Och om vi vill förstå varför araberna som en gång respekterade oss nu tycks vara föraktfulla mot oss, betänk det svaret – som från ett offer för partnervåld – på en offentlig örfil.

Betänk även det mest anmärkningsvärda uttalandet från Bidens första 24 timmar.

”Framsteg sker i Mellanöstern när alla vet att det inte finns något avstånd alls mellan USA och Israel.”

Biden säger att vi är en effektivare kraft för fred i Mellanöstern i en region där araber är 50 gånger fler än israelerna om alla vet att vi sjunger från samma sångblad som Israel och inte har någon utrikespolitik som är oberoende från Israels.

Hur kan Amerika ses som en ärlig mäklare mellen araber och israeler om det inte finns ”något avstånd” mellan Amerika och Israel?

Till och med när det gäller vår närmaste allierade i vår historia, Storbritannien under andra världskriget, fanns det avstånd mellan Winston Churchill och FDR angående var det skulle invaderas – Nordafrika, Italien, Frankrike, Balkan? – huruvida vi skulle ta oss till Berlin, Prag och Wien innan Stalin, vem som skulle vara den högste allierade befälhavaren, till och med huruvida det brittiska imperiet skulle överleva.

Israel håller fokus på sina egna intressen, och när dessa föreskriver handlingar som strider mot amerikanska intressen, agerar Israel unilateralt. David Ben-Gurion sökte inte Dwight Eisenhowers tillstånd för att anfalla Egypten i maskopi med fransmännen och britterna 1956, vilket gjorde Ike rasande.

Israel konsulterade inte JFK om huruvida de fick stjäla anrikat uran från NUMEC-anläggningen i Pennsylvania till deras atombombsprogram.

Israel konsulterade inte oss om huruvida de fick anfalla USS Liberty under sexdagarskriget, eller tubba Jonathan Pollard till att plundra våra säkerhetshemligheter, eller skicka vår vapenteknologi till Kina. De gick och gjorde det, vetande att amerikanerna skulle svälja hårt och ta emot det.

Ehud Olmert konsulterade inte den tillträdande presidenten Obama om huruvida de skulle starta ett krig mot Gaza och döda 1.400 palestinier. Ej heller konsulterade Netanyahu oss innan Mossad eliminerade Hamas-ministern i Dubai.

Det som Netanyahu och Yishai säger till Obama med deras beslut att fortsätta bygga på ockuperad mark är: ”När det gäller östra Jerusalem och Västbanken, bestämmer vi, och inte ni.”

Och om Netanyahu har ruskat Joe och andra ut ur deras romantiska drömmerier om Israel, bra. Åtminstone ser vi nu inte längre dunkelt såsom i en spegel.

Israeliska och amerikanska intressen löper ofta parallellt, men de är inte identiska. Israel bekymrar sig över ett grannskap. Vi bekymrar oss över en värld där det finns 300 miljoner araber och en miljard muslimer. Våra länders utrikespolitik kan inte vara identisk.

Om så är fallet, kommer vi i slutänden att få alla Israels fiender, vilka är legio, och endast Israels vänner, vilka är få.

Och om vår utrikespolitik och Israels är en och densamma, kommer den arabiska uppfattningen att vara det den är i dag – att Amerika inte kan sätta sig upp mot Israel, ens när hennes nationella intressen befaller det.

Joes uppträdande innan han fick den våta vanten i ansiktet underströk bara poängen: I sin relation till Israel är den mäktiga supermakten en pudel.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://buchanan.org/blog/the-poodle-gets-kicked-3731

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Kommer Obama att spela ut krigskortet?

2010-02-25T11:42:00.000+01:00

Av Patrick J. Buchanan, 5/2 2010

Republikaner som redan räknar platserna som de kommer att vinna i höst borde hålla i minnet att Obama har ett stort kort kvar att spela ut.

Om presidenten deklarerade att han har löpt linan ut för ett framförhandlat slut på Irans nukleära program och införde de ”förlamande” sanktioner som han utlovade 2008, skulle Amerika befinna sig på en rulltrappa mot en konfrontation som skulle kunna leda direkt till krig.

Och om det blev krig, skulle det innebära slutet på GOP-drömmar om att vinna tre dussin platser i representanthuset och ett halvdussin i senaten.

Harry Reid är säkert medveten om att en amerikansk sammandrabbning med Iran, med honom vid presidentens sida, skulle kunna säkra hans återval. Förra veckan visslade Reid, medelst muntlig omröstning, ett lagförslag genom senaten för att placera oss på den rulltrappan.

Senat-lagförslag 2799 skulle straffa varje företag som exporterar bensin till Iran. Även om de simmar i olja, så har Iran en begränsad raffineringskapacitet och måste importera 40 procent av bränslet som driver deras bilar och lastbilar och värmer deras hem.

Och att skära av ett lands olja eller gas är en beprövad stig ledande till krig.

År 1941 frös USA Japans tillgångar, förnekande henne medlen som krävdes för att betala den amerikanska olja som hon var beroende av, vilket tvingade Tokyo att antingen retirera från sitt imperium eller bemäktiga sig den enda oljan inom räckhåll, i Nederländska Ostindien.

Den enda styrkan som var kapabel att ingripa mot en japansk attack in i Ostindien? Den amerikanska stillahavsflottan vid Pearl Harbor.

Egyptens Gamal Abdel Nasser hotade 1967 att stänga Tiransundet mellan Röda havet och Akabaviken för fartyg som var på väg mot den israeliska hamnstaden Eilat. Det skulle ha skurit av 95 procent av Israels olja.

Israels svar: ett föregripande krig som förstörde Egyptens flygvapen och satte israeliska trupper vid Sharm el-Sheikh, vid Tiransundet.

Försökte Reid och hans kolleger stärka Obamas förhandlingsposition?

Sanningen är den motsatta. Senaten försöker tvinga fram ett utspel från Obama, stänga in honom, begränsa hans handlingsfrihet, genom att få honom att införa sanktioner som skulle skära av förhandlingsspåret och sätta oss på en kurs mot krig – ett krig för att neka Iran vapen som de amerikanska underrättelsekretsarna i december 2007 sade att Iran upphörde att försöka skaffa sig år 2003.

Låter det bekant?

Den republikanske ledaren Mitch McConnell har klargjort att senaten tar kontroll över Iran-portföljen. ”Om Obama-administrationen inte vill agera mot den här regimen, måste kongressen göra det.”

Amerikanska intressen borde, kan man tycka, föreskriva ett stöd för de element i Iran som vill bli av med regimen och återfå kontakt med västvärlden. Men om det är vårt mål framstår senat-lagförslaget, tillsammans med en representanthus-version som gick igenom med 412 mot 12, som nästan diaboliskt perverst.

För en bensin-avskärning skulle slå hårt mot Irans medelklass. Revolutionsgardet och Basij-milisen på sina motorcyklar skulle få allt de behöver. Alltså motsätter sig ledarna för den gröna rörelsen, som har satt sig upp mot Mahmoud Ahmadinejad och ayatollan, sanktioner som åsamkar lidande hos deras eget folk.

Att skära av Irans bensintillförsel skulle orsaka många dödsfall. Och familjerna till de sjuka, de gamla, de svaga, och kvinnorna och barnen som dör, kommer sannolikt inte att känna tacksamhet gentemot de som dödade dem.

Och trots hysterin om Irans nära förestående test av en bomb, har USA:s underrättelsekretsar fortfarande inte ändrat sin slutsats att Teheran inte försöker skaffa en bomb.

Det låganrikade uranet vid Natanz, tilläckligt för en test, har varken blivit förflyttat eller anrikat till vapennivå. Ahmadinejad erbjöd denna vecka att anta västs uppgörelse och göra en bytesaffär med det mot bränsle för deras reaktor. Irans kända nukleära anläggningar befinner sig under FN-övervakning. Antalet centrifuger som är verksamma vid Natanz har fallit under 4.000. Det spekuleras över om de havererar eller har blivit saboterade.

Och om Iran är fast beslutet att skaffa en bomb, varför har underrättelsechefen Dennis Blair inte reviderat slutsatsen från 2007 och gett oss de konkreta bevisen?

Amerikanska antirobotfartyg är på väg in i viken. Antirobotbatterier placeras ut på den arabiska kusten. General David Petraeus varnade dock i går för att en räd mot Iran skulle kunna piska upp nationalistiska känslor till stöd för regimen.

Icke desto mindre har krigstrummorna återigen börjat ljuda.

Daniel Pipes uppmanar i en National Review Online-text som publicerades i Jerusalem Post – ”How to Save the Obama Presidency: Bomb Iran” – Obama att göra en ”dramatisk gest för att ändra den allmänna uppfattningen om honom som en lättviktig, mumlande ideolog” genom att beordra den amerikanska militären att anfalla Irans nukleära anläggningar.

Citerande sex opinionsundersökningar, säger Pipes att amerikanerna stödjer ett angrepp i dag och att de ”sannolikt samlas kring flaggan” när bomberna faller.

Kommer Obama att cyniskt ge efter för frestelsen, spela ut krigskortet och få ”de konservativa att svimma”, som Pipes uttrycker det, för att rädda sig själv och sitt parti? Vi får se.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=35508

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Varför är de i krig med oss?

2010-01-30T15:16:00.002+01:00

Av Patrick J. Buchanan, 12/1 2010

”Vi är i krig. Vi är i krig mot al-Qaida, ett våldets och hatets nätverk med lång räckvidd som anföll oss den 11/9, som dödade nästan 3.000 oskyldiga människor och som planerar att slå till mot oss igen.”

Så rensade Barack Obama luften angående huruvida vi är i krig, och med vem och varför.

Efter hans yttrande, under en Vita huset-briefing med National Security Council-rådgivaren John Brennan, ställde Helen Thomas en uppföljningsfråga till vilken vi nästan aldrig hör ett svar:

Varför är al-Qaida i krig med oss? Vad är deras motivation?

Det var Usama bin Ladin själv, i sin krigsförklaring 1998, publicerad i London, som angav al-Qaidas skäl till krig:

För det första, den amerikanska militära närvaron på Saudiarabiens vördade mark. För det andra, amerikanska sanktioner orsakande fruktansvärt lidande hos det irakiska folket. För det tredje, amerikanskt stöd till Israels fördrivning av palestinierna. ”Alla dessa brott och synder begångna av amerikanerna är en tydlig krigsförklaring mot Gud, Hans Sändebud och muslimerna”, sade Usama.

Han påbörjade sin fatwa citerande Koranen: ”När de helgade månaderna gått till ända skall ni döda avgudadyrkarna, var ni än träffar på dem; tag dem till fånga och belägra dem och ligg och vänta på dem vid varje bakhållsplats.”

För Usama så var det vi som startade kriget. Muslimerna, ulama-klassen, måste strida därför att Amerika, med hennes ”brutala korstågsockupation av (den arabiska) halvön” och stöd till ”judarnas lilla stat” och ”ockupation av Jerusalem och mord på muslimer där” förde krig mot den muslimska världen.

Terrorism, det direkta dödandet av civilpersoner för politiska ändamål, är al-Qaidas okonventionella taktik, men deras krigsmål är ganska konventionella.

al-Qaida utkämpar ett religiöst krig mot apostater och hedningar mitt ibland dem, ett inbördeskrig mot korsfararnas kollaboratörer och ett antikolonialistiskt krig för att driva oss ut ur dar al-islam. Den 11 september så var de här – eftersom vi är där.

Ingenting rättfärdigar 11 september-massakern. Men dessa är de politiska målen bakom 11/9-anfallet, och detta är varför islamister klarar sig bra i val i Mellanöstern. Tiotals miljoner muslimer, som kanske föraktar terrorism, identifierar sig med de saker för vilka Usama förklarade krig – befrielse av muslimska folk från pro-amerikanska envåldshärskare och israeliska ockupanter.

Amerikaner dödas av de anledningar som Usama sade att vi skulle dödas för – inte på grund av vem vi är, utan på grund av var vi är och vad vi gör.

Betänk: Amerika förlorade 4.000 soldater under sex år i Irak, med 30.000 sårade. Ändå dödades inte en enda amerikan av de 125.000 soldaterna i Irak under december månad. Varför inte? Därför att vi inte längre genomför razzior, patrullerar gator, sparkar ner dörrar och kroppsvisiterar misstänkta. Vi har avslutat våra stridsoperationer, dragit oss tillbaka till ökenbaser och förefaller ivriga att åka hem. När vi upphörde att strida mot och döda dem, upphörde de att strida mot och döda oss.

I dag tycks de flesta amerikaner vara nöjda med att låta shiiter och sunniter, araber och kurder avgöra Iraks framtid. Och om de inte kan bilägga sina tvister utan ett sekteristiskt inbördeskrig, varför skulle deras krig vara vårt krig?

Enligt general Barry McCaffrey måste vi nu förbereda oss på 300 till 500 döda och sårade varje månad i Afghanistan till sommaren.

Varför dödar talibanerna våra soldater? Därför att vi störtade dem från makten, tog över deras land och tvingade fram Hamid Karzai-regimen, och våra trupper, runt 100.000 till hösten, är styrkan som hindrar dem från att återerövra sitt land. Vi kommer att blöda i Afghanistan så länge vi befinner oss i Afghanistan.

Men om, som Obama sade, ”vi är i krig med al-Qaida”, varför strider vi mot talibaner när al-Qaida är i Pakistan, Jemen, Somalia och Nordafrika?

Hamas har använt terrorism, men inte mot oss. Hizbollah har använt terrorism, men inte mot oss efter bombningen av marinkårsbarackerna, för ett kvarts århundrade sedan. Och våra marinkårssoldater attackerades i Libanon därför att vi befann oss i Libanon, intervenerande i deras sekteristiska inbördeskrig. Hade marinkårssoldaterna inte skickats mitt in i det kriget så hade de inte blivit angripna.

När Ronald Reagan drog tillbaka dem, upphörde attackerna.

Som Europas trettioåriga krig – vilket inbegrep tyskar, fransmän, tjecker, holländare, danskar, svenskar, skottar och engelsmän, katoliker och protestanter, kungar, prinsar och kejsare – är den muslimska världen uppjagad av konflikter mellan pro-västliga envåldshärskare och militanta muslimer, sunniter och shiiter, modernister och obskurantister, nationaliteter, stammar och klaner. Utfallet av dessa krig, deras länders framtid – är inte det deras angelägenhet, och inte vår?

Muslimerna höll sig borta från vårt trettioåriga krig. Kanske skulle vi göra väl i att lämna deras. Men så länge vi väljer sidor i deras krig, kommer de vi strider mot och dödar där att komma hit för att döda oss här.

Detta är vad vi får tillbaka för vår intervention. Detta är kostnaden för ett imperium. Detta är kostnaden för det långa kriget.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=35158

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Det är dags att lämna Afghanistan

2010-01-09T00:05:00.004+01:00

Yttrande av Ron Paul i USA:s representanthus, inför Foreign Affairs Committee, 10/12 2009

Herr talman, tack för att du sköter dessa viktiga utfrågningar om amerikansk Afghanistan-politik. Jag skulle vilja välkomna vittnena, ambassadör Karl W. Eikenberry och general Stanley A. McChrystal, och tacka dem för att de framträder inför detta utskott.

Jag är dock allvarligt bekymrad över presidentens beslut att lägga till runt 30.000 trupper och ett än så länge icke angivet antal civil personal för att trappa upp vår afghanska operation. Denna ”surge” kommer att föra de amerikanska truppnivåerna till ungefär de nivåer som sovjeterna hade när de ockuperade Afghanistan med katastrofalt resultat på 1980-talet. Jag fruktar att den amerikanska militära ockupationen av Afghanistan kan komma att misslyckas på ett liknande vis.

Sent år 1986 sade befälhavaren över Sovjets väpnade styrkor, marskalk Sergey Akhromeyev, till den dåvarande sovjetiske generalsekreteraren Michail Gorbatjov: ”De militära operationerna i Afghanistan kommer snart att vara sju år gamla. Det finns inte ett enda stycke mark i detta land som inte har ockuperats av en sovjetisk soldat. Icke desto mindre befinner sig majoriteten av territoriet fortfarande i rebellers händer.” Gorbatjov kom snart att påbörja det sovjetiska tillbakadragandet från deras afghanska missöde. Tusentals var döda på båda sidor, ändå lyckades ockupationen inte producera en stabil nationell afghansk regering.

Åtta år in i vårt eget krig i Afghanistan klingar den sovjetiske befälhavarens ord kusligt välbekanta. En del av problemet härrör från en grundläggande missuppfattning av situationen. Det är vår närvaro som ockupanter som föder revolten. Som hade varit fallet om vi invaderades och ockuperades, har olika grupper lagt sina meningsskiljaktigheter åt sidan för att förena sig mot utländsk ockupation. Att lägga till fler amerikanska trupper kommer endast att hjälpa de som rekryterar krigare för att anfalla våra soldater och som använder den amerikanska ockupationen till att övertyga byar att välja talibanernas sida.

Förespråkare för presidentens Afghanistan-upptrappning anför den lyckade ”tillströmningen” i Irak som bevis för att denna andra tillströmning kommer att få liknande resultat. Jag är rädd att de kan ha rätt angående det liknande resultatet, men jag bestrider framgångspropagandan om Irak. Det är faktiskt på det viset att våldet i Irak endast avtog temporärt med slutförandet av den etniska rensningen av shiiter från sunnitiska kvarter och vice versa – och alla kvarter från kristna. De sunnitiska krigare som fanns kvar var lätta att vända mot den utländska al-Qaida-närvaron när de erbjöds amerikanska pengar och vapen. Vi ser i allt högre grad denna ”framgång” bryta samman: sekteristiskt våld flammar upp och den här gången är de olika grupperna bättre beväpnade med vapen som USA har bistått med. På liknande vis är rebellerna som fick betalt av USA för att stoppa sina anfall allt mer bångstyriga nu när den irakiska staten inte längre betalar mutor regelbundet. Alltså är jag skeptisk till rapporter om framgången med den irakiska tillströmningen.

Likaledes får vi berättat för oss att vi måste ”vinna” i Afghanistan så att al-Qaida inte kan använda afghanskt territorium till att planera ytterligare anfall mot USA. Vi behöver komma ihåg att anfallet mot USA den 11 september 2001 till stor del, enligt 11/9-kommissionens rapport, planerades i USA (och Tyskland) av terrorister som lagligt befann sig i vårt land. Enligt logiken hos de som stödjer militärt agerande mot Afghanistan därför att al-Qaida var fysiskt närvarande, skulle man kunna argumentera för amerikanska flygräder mot flera amerikanska delstater och Tyskland! Det är helt befängt. Talibanerna tillät al-Qaida att stanna kvar i Afghanistan eftersom båda hade deltagit, med amerikansk assistans, i revolten mot den sovjetiska ockupationen.

Icke desto mindre sade presidentens nationella säkerhetsrådgivare, general James Jones, USMC (pensionerad), i en nylig intervju att färre än 100 al-Qaida-medlemmar finns kvar i Afghanistan och att chansen att deras närvaro där skulle återuppbyggas till en betydelsefull nivå var liten. Ska vi tro att 30.000 fler trupper behövs för att besegra 100 al-Qaida-krigare? Jag fruktar att det kommer att bli ett allt starkare tryck för att USA ska invadera Pakistan, dit många talibaner och al-Qaida-medlemmar har flytt. CIA-anfall med drönare mot Pakistan har redan destabiliserat det landet och har dådat tjogtals med oskyldiga, vilket har genererat starka antiamerikanska känslor och rop på hämnd. Jag förstår inte hur det bidrar till vår nationella säkerhet.

Presidentens högste rådgivare för Afghanistan och Pakistan, Richard Holbrooke, sade nyligen: ”Jag skulle säga detta om att definiera framgång i Afghanistan och Pakistan. I den enklaste bemärkelsen, högsta domstols-testen för en annan fråga, vi känner igen den när vi ser den.” Det inger inte mycket tillförsikt.

Anhängare till denna tillströmning hävdar att vi måste träna en afghansk nationell armé för att ta över och stärka Kabuls styre och auktoritet. Men experter har noterat att den afghanska nationella arméns led allt mer fylls av den tadzjikiska minoriteten på bekostnad av den stora mängden pashtuner. Den amerikanske diplomaten Matthew Hoh, som avgick som högste civile representant för den amerikanska regeringen i Zabul-provinsen, noterade i sitt avskedsbrev att han ”inte se[r] att fortsatta amerikanska omkostnader i form av offer eller resurser till stöd för den afghanska regeringen i det som, egentligen, är ett 35 år gammalt inbördeskrig ger någon utdelning eller är värt priset.” Herr Hoh fortsatte med att skriva att ”[I] likhet med sovjeterna, fortsätter vi att säkra och stötta en havererande stat, medan vi uppmuntrar en ideologi och ett regeringssystem som är okänt och oönskat av [det afghanska] folket.”

Jag har alltid motsatt mig nationsbyggande såsom varande okonstitutionellt och ineffektivt. Afghanistan är inte annorlunda. Utan en verklig strategi i Afghanistan, utan en vision om hur en seger kommer att se ut, återstår den tomma retoriken från den förra administrationen där det hette att ”när det afghanska folket ställer sig upp, kommer USA att träda tillbaka.” Jag är rädd att den enda lösningen på Afghanistan-gungflyet är ett snabbt och komplett amerikanskt tillbakadragande från det landet och från regionen. Vi har inte råd att bibehålla detta imperium och vår ockupation av dessa främmande länder gör oss inte säkrare. Det är dags att lämna Afghanistan.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originalutskriften, av ett yttrande av Ron Paul, återfinns här:
http://www.house.gov/apps/list/speech/tx14_paul/AfghanistanStatement.shtml

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Major Hasans två ansikten

2009-11-19T21:11:00.004+01:00

Av Patrick J. Buchanan, 10/11 2009

Nidal Malik Hasan var två män.

En var den stolte armémajoren som bar fältuniform till moskén; den andre, den stolte araben som bar muslimsk dräkt i det civila.

Det som orsakade en dödlig konflikt mellan Hasans identiteter var hans övertygelse att Irak och Afghanistan var orättfärdiga krig, och hans chock över att han, en muslim, skulle skickas för att tjänstgöra i ett av de krigen, mot medmuslimer – en synd mot Allah värd fördömelse.

Hasan pinades av en dubbel lojalitet – till landet som han hade svurit att skydda, och till det som han uppfattade som sin plikt som muslim. När Hasan sade till sin granne den morgonen: ”Jag ska göra gott arbete för Gud”, övertrumfade jihads kall hans lojalitetsed som en amerikansk soldat.

Därefter sköt, sårade eller dödade Hasan 44 amerikanska soldater, och var villig att dö på det han betraktade som den sida som hade rätt, islams sida, mot Amerika. ”Allahu Akbar!” – ”Gud är stor!” – ropade Hasan då han började skjuta.

Ett internetinlägg av ”Nidal Hasan” jämförde självmordsbombare med vinnare av Medal of Honor som kastar sig på granater för att rädda medsoldater. Hasan hade beslutat sig för att bli en självmördare för Allah.

Även om detta var ett fall av svek mot hans medsoldater, av förräderi i krigstid, av terrorism och massmord, måste Hasan ha sett sig själv som en hjälte och martyr.

Få utför någonsin atrociteter som denna. Men identitets- och lojalitetskonflikter är vanliga i krigets kittlar.

”Låt inga andra än amerikaner stå vakt i natt”, sade Washington vid Valley Forge. Irländska katoliker deserterade unionsarmén för att kämpa sida vid sida med mexikanska katoliker i San Patricio-bataljonen mot vad de ansåg vara amerikansk aggression. Ärade i dag av Mexiko, blev San Patricio-soldaterna hängda när de tillfångatogs av Winfield Scotts armé.

Med på Scotts marsch mot Mexico City var Robert E. Lee. Hjälten vid Buena Vista var överste Jefferson Davis, som hade gift sig med dottern till sin befälhavare, den framtida presidenten Zachary Taylor. Davis kom senare att tjänstgöra i Franklin Pearces kabinett och i den amerikanska senaten.

Ändå, år 1861, skulle Davis och Lee lämna tjänstgöringen för sitt land för att föra krig mot Förenta staterna till förmån för sin nya nation och de släkter som de tillhörde och som de ansåg hade rätt att vara fria från unionen. Var de förrädare – eller patrioter?

Detta är inte ämnat att jämföra de gärningar som utfördes av San Patricio-soldaterna, Jefferson Davis och Robert E. Lee, vilka alla öppet tog ställning och kämpade heroiskt och hedervärt, med major Hasans förbrytelser.

Utan det är för att lyfta fram frågan om motstridiga lojaliteter i mäns hjärtan i en nation som har förklarat religiös, raslig och etnisk mångfald vara inte bara bra för nationen utan även ett mål för nationen.

Varifrån kom denna idé? Ingen tidigare generation ansåg detta.

Under första världskriget fruktade Wilson att, om han gick i krig, tysk-amerikaner kanske skulle marschera mot Washington. FDR var så rädd att blodsbanden hos japanska medborgare och japaner bosatta här skulle övertrumfa deras lojalitet till USA så att han beordrade överförseln av 110.000 från Kalifornien till interneringsläger så länge kriget varade.

I fjor, i Arkansas, sköt en muslim som var motståndare till de amerikanska krigen två soldater vid ett värvningskontor, dödande en. I Kuwait, innan invasionen av Irak, kastade en muslimsk soldat in en granat i sin befälhavares tält, dödande två och sårande 14.

Detta ska inte antyda att alla amerikanska muslimer eller araber borde vara medborgare under misstanke. Muslimer har dött stridande i Afghanistan och Irak, liksom tysk-amerikaner dog stridande mot Tyskland under två världskrig. Men det är ämnat att säga detta:

Amerika håller på att upplösas. Vi är inte längre en nation och ett folk. Tiotals miljoner har anlänt och tiotals miljoner anländer vars första lojalitet ligger hos de fränder och det land som de lämnade bakom sig, och hos tron som de bär i sina hjärtan. Och om, i vårt långa krig mot ”islamofascism”, vi ses som trampande på deras nation, tro eller fränder, så kommer de att se oss, som Hasan kom att se oss, som fienden till deras okränkbara identitet.

Det finns ingen amerikansk smältdegel längre. Den kasserades av våra eliter som ett instrument för kulturellt folkmord. Nu lovsjunger vi Amerika som det mest multirasliga, multietniska, multikulturella landet på jorden, den universella nationen som Ben Wattenberg kvittrar om.

Och ändå förvånas vi över etniskt spionage mitt ibland oss, förbannandet av Amerika från moskéer i våra städer, nyheten att somaliska invandrare åker hem för att strida mot våra somaliska allierade, och att illegala invandrare marscherar under mexikanska flaggor för att kräva amerikanskt medborgarskap.

Eisenhowers Amerika var en nation på 160 miljoner med en euro-kristen kärna och en helt egen kultur. Vi var ett folk då. Och när vi har blivit, år 2050, en pyttipanna på 435 miljoner, med ingredienser från varje trosriktning, kultur, färg och land som finns på jorden, vad håller oss samman då?

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=34353

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Att rädda ansiktet i Afghanistan

2009-10-31T13:43:00.000+01:00

Av Ron Paul, 13/10 2009

Den gångna veckan har det varit mycket diskussion och debatt om kriget som fortsätter i Afghanistan. Varande dubbelt så länge som andra världskriget och utan något slut i sikte, har kriget i Afghanistan varit en av de längsta konflikterna som vårt land någonsin har varit involverat i. Situationen har bara blivit värre med de nyliga upptrappningarna.

Den nuvarande debatten är helt och hållet fokuserad på frågan om truppnivåer. Hur många fler trupper borde skickas över för att fortsätta kriget? Administrationen har redan godkänt utstationeringen av ytterligare 21.000 amerikanska militärer senast i november, vilket kommer att öka våra truppnivåer till 68.000. Kommer ytterligare 40.000 att fixa uppgiften? Eller borde vi så småningom bygga upp nivåerna till 100.000 i tillägg till det? Varför inte 500.000 – bara för att vara ”säkra”? Och hur kommer allmänhetens stöd att återvinnas till att stödja detta krig igen när 58 procent nu är emot det?

Jag blir ganska irriterad över denna mycket snäva serie frågor. Jag har andra frågor. Vi störtade talibanregimen 2001 med färre än 10.000 amerikanska trupper. Varför verkar det nu som att ju fler trupper vi sänder desto värre blir det? Om sovjeterna gjorde sig bankrutta i Afghanistan med truppnivåer på 100.000 och slutligen tvingades att bege sig av i ett förödmjukande nederlag, varför är vi fast beslutna att följa deras exempel? Viktigast av allt, vad kan vinnas på allt det här? Vi har investerat miljarder dollar och tusentals värdefulla liv – för vad?

Sanningen är att det inte är en tillfällighet att ju fler trupper vi sänder desto sämre blir det. Det blir värre just därför att vi skickar fler trupper och trappar upp våldet. Vi hoppas att ett bra ledarskap kommer att vinna i Afghanistan, men reserven av potentiella ärliga ledare som man kan hämta ifrån har flytt från våldet och lämnat ett enormt maktvakuum efter sig. Krig undertrycker inte dåliga ledare. Det skapar dem. Och ju mer krig vi tillfogar detta land, desto fler dåliga ledare kommer vi att skapa av misstag.

En annan sak som krig gör är att skapa vrede med dess urskillningslösa våld och orättvisa. Hur många oskyldiga civila har skadats av klumpiga bombningar och misstag som i slutänden kostar liv? Människor dör av att helt enkelt befinna sig på fel plats vid fel tillfälle i en krigszon, men de som dödar drabbas aldrig av några påföljder. Föreställ er förbittringen och vreden som överlevare måste känna när en familjemedlem dödas och ingenting görs åt det. När det inte finns några andra arbeten tillgängliga eftersom alla affärsverksamheter har flytt, vad annat finns det att göra, än att sluta sig till motståndet där det finns lön och även en möjlighet till hämnd? Detta är inget rättfärdigande för våra fiender där borta, men vi måste acceptera att när vi pressar människor så kommer de att pressa tillbaka.

Den verkliga frågan är varför är vi där överhuvudtaget? Vad har våra nuvarande ansträngningar att göra med den ursprungliga auktoriseringen av våldsanvändning? Vi har inte längre att göra med någonting eller någon som hade med 11/9-attackerna att göra. Det enda vi gör nu är att bygga upp beslutsamheten och antalet hos våra fiender. Vi har inget kvar att vinna. Vi är där enbart för att rädda ansiktet, och till slut kommer vi inte ens att kunna göra det.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Ron Paul, den återfinns här:
http://www.house.gov/htbin/blog_inc?BLOG,tx14_paul,blog,999,All,Item%20not%20found,ID=091013_3560,TEMPLATE=postingdetail.shtml

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Ignoble Prizes

2009-10-22T11:53:00.002+02:00

Av Paul Gottfried, 12/10 2009

Kungörelsen att Barack Obama hade tilldelats Nobels fredspris överraskade många. Notera att Obama gavs denna belöning den 1 februari 2009, elva dagar efter att han hade tillträtt presidentämbetet.^* Vid den tidpunkten hade han inte gjort någonting av betydelse för att främja världsfred, och man skulle bli svarslös om man försökte hitta någonting anmärkningsvärt som han har gjort därefter för att åstadkomma det målet. De som tror att den norska priskommittén, gruppen som gjorde valet, också skickade ett budskap om Obamas föregångare har rätt. Kommittén kan även ha hyllat valet av en icke-vit president, som en försonande gest mot tredje världen – inte vet jag.

Den framväxande konsensusen, i synnerhet bland alla Bush-fansen på Fox News, tycks vara att kommittén visade sin vänsteristiska, antirepublikanska, och antiamerikanska karaktär genom att ge Obama utmärkelsen vid den tidpunkt då den gjorde det. Det finns ett annat klagomål som riktas mot nobelprisjuryn. Kommittén har varit förutsägbart ideologisk under årtionden, även om den ibland gör det oväntade, som när Svenska Akademien gav detta års litteraturpris till Herta Müller, en rumänsk-tysk författare som har kritiserat kommunistiskt tyranni.

Men Svenska Akademien, som delar ut den litterära utmärkelsen, hade år 2004 givit samma pris till en österrikisk feminist, Elfriede Jelinek. Denna österrikiska mottagare gjorde sig ett namn genom att skriva om Förintelsen, som hon skyllde på ett kristet sexistiskt Europa. Hon blev världskänd till följd av sin sadomasochistiska roman Pianolärarinnan. Och innan Jelinek var det en skock föga betydelsefulla struntförfattare, från tredje världen plus europeiska marxister (testa den italienske kommunist-poeten Salvatore Quasimodo!), som Svenska Akademien hedrade (det får dock erkännas att de också emellanåt har belönat genuina skriftställare, såsom den framstående indiske romanförfattaren V. S. Naipaul). De flesta mottagarna av fredspriset har befunnit sig på den politiska vänstersidan; och man kan till och med undra om utdelandet av tre Nobelpris till kvinnliga forskare i år kan ha varit någon sorts positiv-särbehandling-gest, givet den ensidiga könsfördelningen hos forskare och matematiker i framkant.

Nobels fredspris har för det mesta delats ut som ett politiskt budskap. Albert Schweitzer, den protestantiske missionsläkaren, som spenderade sitt långa liv hjälpandes afrikanska stammedlemmar, och Moder Teresa var de lysande undantagen till regeln. De mer typiska mottagarna har varit engagerade revolutionärer, som Gandhi, Nelson Mandela, Arafat, och medborgarrättsaktivisten Martin Luther King. Fox-kommentatorerna var inte ärliga när de framställde Gandhi och Martin Luther King som de idealiska mottagarna av fredspriset. Vad detta innebär är att medan de applåderar Gandhi och King, tycker de illa om den nuvarande presidenten. Naturligtvis har alla tre nobelpristagarna identifierat sig med vänstern; och det är tveksamt om Fox skulle ha funnit Kings ekonomiska åsikter eller rådgivare mer tilltalande än Obamas. Men eftersom två av mottagarna nu är döda, är Fox fria att hylla dem.

Charles Krauthammer, en Fox-kommentator, uttryckte indignation över att Obama gavs ett pris som en gång hade gått till president Woodrow Wilson för hans bidrag till Versaillesfördraget. Det är tydligen otillständigt att belöna ett statsöverhuvud som internationellt har uträttat så lite med samma pris som hade skänkts till en verkligt stor fredsstiftare. Men fördraget som Wilson hjälpte till att utforma, och gjorde USA medskyldigt till, var hårt och hämndgirigt; och detta kom efter att Wilson hade spelat dubbelspel, när han hade chansen att stifta fred bland de europeiska krigförarna, och efter att han hade släpat in sitt land i ett ”korståg för demokrati” som slutade med 180.000 döda amerikaner och ytterligare europeiska stridigheter.

Dessutom gjorde senaten rätt i att avvisa Wilsons maning till amerikanskt deltagande i Nationernas förbund. Förbundet var utformat för att hålla krigets förlorare nere, vilka faktiskt var utestängda från att gå med. Det var även så att Förbundet ihärdigt och uppsåtligt ignorerade det som i dag skulle kallas för kränkningar av ”mänskliga rättigheter” som utövades mot tyska, ungerska, och österrikiska minoriteter som var fångade i de stater som Versaillesfördraget skapade eller expanderade i östra Centraleuropa. De europeiska segrarna betraktade dessa efterföljarstater som ett bålverk mot varje försök av den tyska republiken och Sovjetunionen att revidera territoriella gränser. Senaten, som hade stött Wilsons krig, ändrade sig efteråt och beslöt sig för att i fortsättningen handskas med europeiska problem utan löftet om amerikanska militära styrkor.

Jag skulle finna det svårt att rättfärdiga att ge ett fredspris till Wilson som jag skulle neka Obama. Ej heller var den norska kommitténs beslut att ge Wilson ett sådant pris 1919 en rent humanitär gest. I likhet med de andra skandinaverna hade norrmännen (mycket klokt) hållit sig utanför det stora kriget, och de kan mycket väl ha försökt fjäska för segrarna efter freden som följde.

Kommitténs beslut att skänka fredspriset till Obama direkt efter hans installation var en partisk handling, men inte utan precedensfall. Om inte annat så har Obama gjort mindre för att hindra fred än andra pristagare har gjort.

* Mig veterligen fattades det dock inget beslut om vem som skulle få fredspriset den 1 februari 2009 – däremot gick tidsfristen för nomineringar till 2009 års fredspris ut den dagen; övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Gottfried, den återfinns här:
http://www.takimag.com/article/ignoble_prizes/

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Krig i Svarta havet

2009-10-10T19:32:00.000+02:00

Av Patrick J. Buchanan, 22/9 2009

I augusti beslagtog den georgiska flottan ett turkiskt tankfartyg lastat med bränsle till Abchazien, Georgiens före detta provins vars självständighetsförklaring för ett år sedan är erkänd av Ryssland men inte av Väst.

Den turkiske kaptenen dömdes till 24 år. När Ankara protesterade, släpptes han. Abchazien har nu hotat att sänka alla georgiska skepp som inkräktar på dess ”territorialvatten”, men de har ingen flotta.

Ryssland har dock en svartahavsflotta och ett vänskapsfördrag med Abchazien, och har underrättat Tbilisi om att den ryska kustbevakningen kommer att trygga, på fredligt vis, Abchaziens sjöhandel.

Utan att backa tillbaka har den georgiske presidenten Micheil Saakasjvili – som startade och förlorade ett krig om Sydossetien på 48 timmar i augusti 2008 – deklarerat att blockaden av Abchazien, som han gör anspråk på som georgiskt nationellt territorium, kommer att fortsätta vara i kraft. Och han har nyss som försvarsminister utsett en 29-årig före detta fängelsechef med en tveksam meritlista när det gäller mänskliga rättigheter som vill knyta närmare band till Nato.

Vi har här ingredienser till en flottkonflikt som Georgien, givet de ryska luft- flott- och landstyrkorna i det östra Svarta havet, kommer att förlora.

Vad håller Saakasjvili på med? Han tycks vara inriktad på att provocera fram en ny kris för att tvinga Nato till att stå tillsammans med honom och föra in USA på hans sida – mot Ryssland. Slutmål: Att återföra världens fokus till frågan om hans förlorade provinser Abchazien och Sydossetien.

Medan en sådan kris kan ligga i Saakasjvilis och hans russofobiska amerikanska neokonservativa trotjänares intressen, så befinner den sig på längsta möjliga avstånd från amerikanska nationella intressen. President Obama borde få Joe Biden, Saakasjvilis kompis, att ringa honom och instruera honom följande:

”Micheil, om du stör Abchaziens sjöhandel, och provocerar Ryssland till ett krig i Svarta havet, så får du utkämpa det ensam. Den sjätte flottan kommer inte att ånga in i Svarta havet och kratsa dina kastanjer ur elden, gamle polare. Det kommer att bli ditt krig, inte vårt.”

Ej heller är den Abchaziska krisen den enda som är på gång i Svarta havet.

Förra månaden blockerade ryska marintrupper ukrainska utmätningsmän från att beslagta navigationsutrustning från en fyr utanför Sevastopol, basen på Krim för Rysslands svartahavsflotta under två sekel.

Sevastopols hyreskontrakt löper dock ut år 2017. Och Kiev har meddelat Moskva att det inte kommer att bli någon förnyelse. Rysslands flotta kommer att tvingas utrymma Sevastopol och Krim, som tillhörde Ryssland innan Nikita Chrusjtjov avträdde hela halvön till Ukraina 1954 i en ”broderlig gest” medan Ukraina fortfarande utgjorde en del av Sovjetunionen.

Ryssland hyser till på köpet en djup motvilja mot den ukrainske presidenten Viktor Jusjtjenko, för hans försök att föra sitt land in i Nato. Jusjtjenko, vars popularitetstal ligger på en ensiffrig nivå, har setts, ända sedan 2004 års USA-uppbackade orangea revolution som förde honom till makten, som Amerikas man i Kiev.

Dessutom, då religiösa, kulturella, etniska och historiska band mellan Kiev och Moskva går århundraden tillbaka, har ryssarna fortfarande inte försonats med förlusten av det som de betraktar som sitt lands vagga.

Vilket vitalt intresse har Amerika i alla dessa gräl? Noll.

Idén, nämnd i hökaktiga kretsar, om att låta den sjätte flottan ta över den övergivna flottbasen vid Sevastopol skulle vara en lika obetänksam och provokativ gärning som att låta kinesiska krigsfartyg gå in i Guantanamo, om Havanna skulle kasta ut USA.

Men det är osannolikt att det inträffar. För Obama tycks rulla tillbaka George W. Bush-policyn av att expandera Nato in i forna sovjetrepubliker.

Litauen, Lettland och Estland är redan medlemmar, och Bush och John McCain var ivriga att föra in Ukraina och Georgien. Men, som Bushs inaktivitet under det rysk-georgiska kriget avslöjade, Amerika kommer inte att strida mot Ryssland över vem som kontrollerar Abchazien, Nord- eller Sydossetien, Dagestan, Ingusjien, Tjetjenien eller Georgien. Alla befinner sig bortom något vitalt intresse eller någon legitim inflytelsesfär för USA.

Med sitt stoppande av den amerikanska robotskölden i Polen och Tjeckien – en sköld utformad för att skydda mot en icke-existerande iransk interkontinental ballistisk robot – skickade Obama två meddelanden till Moskva.

För det första, Obama tror att en entent med Ryssland är en säkrare garanti för Östeuropas fred och säkerhet än något amerikanskt vapensystem. För det andra, Obama sätter banden mellan Washington och Moskva före några amerikanska militära band till Nato-allierade i Östeuropa.

Vilket innebär att Nato närmar sig en existensiell kris.

Nästan alla Natotrupper, utom amerikanska, är borta från Irak, och alliansens minimala insats i Afghanistan är på väg att ta slut utan någon seger i sikte. Natos expansion österut har stannat upp. Ukraina och Georgien kommer inte in. Och USA kommer inte att placera trupper, krigsfartyg eller robotar närmare Rysslands gränser än de är nu.

”Nato måste gå utanför området, eller lägga ner verksamheten”, sade senator Richard Lugar vid det kalla krigets slut. Nato gick utanför området, och kommer tillbaka med svansen mellan benen. Alternativet framträder.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=33643

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Kalla kriget-nostalgi

2009-10-06T22:32:00.000+02:00

Av Mark Hackard, 21/9 2009

Hysterin från amerikanska ”konservativa” över Vita husets beslut att inte placera robotförsvarssystem i Tjeckien och Polen har varit lika gäll som den var förutsägbar. Redaktörerna på National Review, flaggskeppspublikationen för den högerliberala halvan av etablissemanget, nappade på betet:

Presidenten har skickat ett rysligt meddelande om amerikansk beslutsamhet inför ryskt vapenskrammel. Georgien, Ukraina, och resten av världen har lärt sig en oroande läxa.

Varje steg bort från stupiditeten av onödig konfrontation med Ryssland får neokonservativa policy-experters blod att isa sig. Deras förmåga att transportera oss tillbaka till 1938 års München är ofelbar. Vad kommer det att bli av kaxiga, frihetsälskande Georgien och Ukrainas länge eftersträvade anslutning till Nato, komplett med en krigsgaranti från Washington? USA:s trovärdighet hos nationer av marginellt intresse kommer säkert att kollapsa om vi väljer att avstå från att provocera Moskva!

Även om administrationens tillkännagivande kan ha fällt en olycksbådande skugga över de catering-försedda luncherna hos tankesmedjor i vår nations huvudstad, så kommer oron att passera förbi. Obamas team har inte sagt någonting om att respektera legitima ryska intressen i deras intressesfär. Försvarsminister Gates talade huvudsakligen om att omplacera och optimera antirobot-arkitekturen. Detta nya initiativ skulle sannolikt inkludera baser till havs och i sydöstra Europa, med möjligheten till en system-utplacering någonstans i Kaukasus. Global demokrati-entusiaster borde fatta mod; de kan fortfarande se fram emot ett potentiellt skarpt läge gentemot ryska styrkor i Svarta havet-området.

Innan Obamas kursändring, ägnade amerikanska företrädare sig åt hårda påtryckningar för en kraftfull radaranläggning i Tjeckien och antirobotbatterier i Polen. Man undrar hur våra diplomater höll masken när de hävdade att systemet endast rörde Iran och inte hade någonting alls att göra med Ryssland. Men magiskt tänkande blir nu verklighet, då Vita husets nya eftergift till Moskva har lite att göra med Ryssland och mycket att göra med Iran.

USA är ute efter att isolera Teheran med en effektiv sanktionsregim, men för att göra det behöver de Kremls samarbete. Ryssland skulle enkelt kunna kringgå åtgärder ämnade att blockera iranska bensinimporter. Då USA och Israel överväger flygräder mot den islamiska republikens nukleära anläggningar, skulle ryssarna kunna bistå med sofistikerade luftvärnssystem som S-300 för att försvåra alla sådana operationer. Vita huset hoppas på någonting i stil med ett ryskt samtycke till en resolution i FN:s säkerhetsråd, men Moskva väntar fortfarande på resten av uppgörelsen – nämligen, ett uttalat amerikanskt erkännande av Ryssland som en stark regional stormakt.

Obama-administrationen rör sig, under pressen av självständigt israeliskt agerande, mot att ta hand om Iran inom den närmaste tiden. Att sluta avtal med Kreml nu skulle föra USA närmare en uppgörelse med ayatollorna, ett mål som länge har förespråkats av de neokonservativa. Med Vita huset lutande i samma riktning, borde redaktörerna på National Review och hela AEI-Commentary-komplexet vara överlyckliga över att deras önskemål är närmare uppfyllelse.

Ryssarna kommer att kräva mer än stoppandet av amerikanska robotförsvarsplaner för Östeuropa i gengäld för någon överenskommelse om Irans nukleära program. Moskva har regelbundet motsatt sig lösningar på frågan som är baserade på våld eller tvång, men inte på grund av någon särskild kärlek till Teheran. Rysk strategi präglas av vetskapen om att Washington inte kan lägga sig i lika mycket i inre Eurasien om de är upptagna i Mellanöstern. Om amerikanska policymakare är på kurs mot ännu en intervention i den islamiska världen så kommer männen i Kreml inte att stoppa dem, men de kommer att finna ett sätt att utverka geopolitisk fördel från nästa föreslagna krig.

Om USA eller Israel startar en flygkampanj mot Iran (och effektiva bensinsanktioner skulle öka möjligheten till konflikt), skulle en tredje aktiv front öppnas i det ogenomtänkta ”Långa kriget” som aldrig tycks ta slut. Amerikanska trupper i Irak skulle sannolikt stå inför förnyade massiva stridigheter och ett Iran-sponsrat uppror. Energipriserna skulle stiga avsevärt och exponera de strukturella svagheterna hos den förmenta ekonomiska återhämtningen hemmavid. Irans underrättelsetjänst och dess militanta ombud Hizbollah livnär ett formidabelt nätverk som är kapabelt att utföra storskaliga terroristattacker i västvärlden.

Att anfalla Iran är ett recept på katastrof som kommer att producera förutsedda och oförutsedda konsekvenser för USA. Trots de uppenbara faror som är involverade, placerar sig Vita huset på en kurs som leder direkt mot konflikt. Ryssland har, under tiden, motsatt sig åtgärder mot Iran, men kommer att få manöverutrymme när Washington blir intrasslat i en kamp med persisk makt. Kanske kommer, när detta nästa imperiella äventyr har producerat sin andel av död, förödelse, och ohållbar skuld, de neokonservativa kommentatorerna att tillskriva hela debaclet till en komplott anstiftad av Kreml. Hur skulle annars sådana rena och nobla själar kunna ledas vilse?

National Review-kolumnisten David Satter är rädd att en nedtrappning av amerikansk antagonism gentemot Moskva kommer att resultera i ”allvarliga negativa följder för västvärldens sammanhållning”. Angående fientlighet mot Ryssland, så kommer det att finnas gott om sådan i framtiden – Washington är fortfarande inriktat på att dominera Eurasien och dess energinätverk. Vad gäller västvärlden, är Satters beklagande av dess förlust av politisk sammanhållning förgäves. Det postmoderna imperium som ”konservativa” förfäktar har alltid varit ett utsvävande och andligt bankrutt företag.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Mark Hackard, den återfinns här:
http://www.takimag.com/article/cold_war_nostalgia/

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Antifascist Rage Syndrome

2009-09-30T19:37:00.000+02:00

Av Paul Gottfried, 15/9 2009

För läsare av denna webbplats^* som kan någon tyska, rekommenderar jag hjärtligt Claus Wolfschlags doktorsavhandling, en studie som sedan blev till en bok publicerad av Leopold Stocker Verlag, Das antifaschistische Milieu (2001). Wolfschlag, som bland andra verk har producerat en informativ bok, baserad på intervjuer, som handlar om Hitlers motståndare till höger, och ett flertal film- och konstrecensioner för Frankfurter Allgemeine Zeitung och Junge Freiheit, är en av Europas mest begåvade kulturhistoriker. Han är därtill en vass analytiker av de antifascistiska och antipatriotiska eliter som har tagit över hans land, och mycket av mitt arbete rörande detta ämne har hämtat åtskilligt från hans efterforskningar och perceptioner.

Wolfschlag närmar sig sitt forskningsområde från ett perspektiv som skiljer sig märkbart från mitt. Medan mina studier har fokuserat på effekterna av den efterkrigstida tyska omskolningen, införd av ockupationsmakterna, framhåller Wolfschlag det irreversibla splittrandet av den tyska nationella gemenskapen. Frånvaron av positiva historiska referenspunkter och gemensamma kontinuiteter har lett till det ofta hysteriska förkastandet av all icke-belastande tysk identitet hos författarens generation. Han skiljer noga mellan vissa tyska sociala typer, de tyskar som har anammat amerikanska sociala normer, i synnerhet konsumism, och som av rädsla för social och yrkesmässig utfrysning följer statsideologin; de tyskar som försöker hanka sig fram och som därför för det mesta är politiskt passiva; och slutligen, ett idealistiskt segment som har vänt sin energi mot alla det tyska folkets grundläggande traditioner.

Enligt Wolfschlag kan detta segment av idealister, som hyllar den kulturella, etniska, och politiska förstörelsen av sitt land, vara de mest rotlösa av alla tyskar. Deras enda anspråk på gemenskap härleder sig från deras nätverkande med andra antityska vänsterister, medan deras demonstrationer, som ofta slutar våldsamt, ger de vanvettiga deltagarna en känsla av kamratskap. Enligt Wolfschlag så är de tyska myndigheternas ökande tolerans när de ställs inför antifascistiskt våld något som härstammar från rädslan att bli uppfattade som nationalister. Sådant excentriskt och till och med masochistiskt beteende ser man i beredvilligheten hos tysk polis att titta åt andra hållet medan antifascister och deras muslimska allierade vandaliserar egendom som tillhör ”fascistiska” värdshusvärdar, bokhandelsägare, och tryckeriägare. Detta uppträdande härrör från en inrotad känslighet som började med den efterkrigstida omskolningen. Denna fördummande process pågick under och efter ockupationen och förstärktes av Tysklands utländska image, som ett nazi-benäget land som redan en gång tidigare hade fallit för högertotalitarism. (Vänstertotalitarism fortsätter att vara populärt bland progressiva eliter både inom och utanför Tyskland.)

Ett avgörande incitament för expansionen av denna ”antifascistiska miljö” är beredvilligheten hos den tyska regeringen att ge den materiellt och moraliskt stöd. Kristdemokraterna bistår, inte mindre än de tyska socialisterna, de gröna och vänsterpartiet, med finansiering och myndighetsorgan för att bedriva en ”kamp mot högern”, högern i detta fall definierad som allting som står emot det kontinuerligt vänsterdrivande tyska partispektrat. Partier som befinner sig till ”höger om mitten” har ingen chans att komma någonstans i det noga vaktade tyska politiska landskapet. Högerpartier placeras vanligtvis under myndighetsövervakning som ”hot mot den tyska demokratiska ordningen”. Personer som vets rösta på dem hålls utanför Tysklands stora offentliga sektor och blir ofta sparkade från sina jobb. Denna ”antifascistiska miljö” klarar sig så bra som den gör inte bara därför att yngre tyskar har förlorat all samhörighetskänsla, bortsett från ett delat hat mot deras nationella förflutna. Den antinationella tyska miljön frodas även därför att de som sitter vid makten och de som har gjorts rotlösa gör att den blomstrar.

* Originaltexten publicerades på Takimag.com, övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Gottfried, den återfinns här:
http://www.takimag.com/sniperstower/article/antifascist_rage_syndrome/

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Defending the Non-Interventionist Foreign Policy of Our Founders

2009-09-17T12:57:00.002+02:00

Av John V. Denson, 11/4 2008

Närhelst jag debatterar den ursprungliga amerikanska utrikespolitiska policyn av icke-interventionism med en förespråkare för Amerikas interventionistiska 1900-tals-utrikespolitik konfronteras jag med yttrandet att andra världskriget inträffade eftersom Amerika återvände till sin policy av ”isolationism” efter första världskriget. De hävdar att vår underlåtenhet att anta Versaillesfördraget och gå med i Nationernas förbund lät Hitler komma till makten och så småningom erövra Europa efter Storbritanniens och Frankrikes eftergiftspolitik.

Det bästa svaret på detta argument är att om Amerika hade varit troget sina grundlagsfäders icke-interventionistiska utrikespolitiska policy och hade vägrat gå med i första världskriget så hade det blivit en framförhandlad överenskommelse 1917 och inget hårt Versaillesfördrag som hade påtvingats Tyskland. Utan det hårda Versaillesfördraget hade Hitler och nazismen inte kommit till makten. Om kriget hade slutat under den tidiga delen av 1917, hade det inte blivit någon framgångsrik rysk revolution och ingen framgångsrik födsel av kommunismen. Kort sagt, det hade inte blivit något andra världskrig. Det får erkännas att båda dessa argument från interventionisterna och icke-interventionisterna är kontrafaktiska argument. Du kan dock som ditt främsta expertvittne till stöd för amerikansk icke-interventionism kalla in ingen mindre än Winston Churchill. Han gav en kommentar till William Griffin^*, redaktör för The New York Enqurirer i augusti 1936 och den rapporterades av herr Griffin på följande vis:

Amerika borde ha skött sina egna affärer och hållit sig ute ur världskriget. Om ni inte hade gått med i kriget så hade de allierade slutit fred med Tyskland under våren 1917. Hade vi slutit fred då så hade det inte blivit någon kollaps i Ryssland följd av kommunism, inget sammanbrott i Italien följt av fascism, och Tyskland hade inte skrivit under på Versaillesfördraget, vilket har satt nazismen på tronen i Tyskland. Om Amerika hade hållit sig ute ur kriget så hade inte alla dessa ’ismer’ i dag svept över kontinenten och fällt parlamentariska styren, och om England hade slutit fred i början av 1917 så hade det räddat mer än en miljon brittiska, franska, amerikanska, och andra liv.^**

(Se Military History of the Western World av J.F.C. Fuller, vol. III, s. 271, pocketutgåva publicerad av Da Capo Press. Fuller är en av världens främsta militärhistoriker.)

Citatet ovan har gömts undan från allmänheten, som man kunde vänta sig, därför att några få år senare konspirerade Winston Churchill med Franklin Roosevelt i hemlighet för att få Amerika tillbaka i det europeiska kriget som började 1939. Detta uttalande från 1936 hade varit mycket skadligt för deras planer. Det bör också kommas ihåg att Churchill var en av personerna som agerade i hemlighet för att få med Amerika i första världskriget med sänkningen av Lusitania.

Under århundraden hade europeiska politiker bekymrat sig över ”maktbalansen” för att hålla ett land från att bli en hegemonisk makt. Den pattställning som uppnåddes i första värdskriget under början av 1917 visade att denna ”maktbalans” hade förhindrat de konkurrerande nationerna från att få en segrare i det krig som hade slutat med ett framförhandlat fredsfördrag om inte Amerika hade gått med i kriget. Istället så förstörde Amerikas inträde i kriget denna ”maktbalans” totalt och tillät Amerika och dess allierade att tvinga på Tyskland ett mycket orättvist och hårt Versaillesfördrag. Jag anser att första världskriget och andra världskriget i verkligheten var ett krig med ett tjugoårigt uppehåll och det var det hårda och orättvisa Versaillesfördraget som lät Hitler komma till makten vilket sedan ledde direkt till förnyelse av kriget 1939 i Polen när Nationernas förbund underlät att revidera fördraget, som de hade det speciella bemyndigandet att göra. Många personer fördömde riktigt nog Nationernas förbund för dess underlåtenhet att revidera fördraget. Denna underlåtenhet att göra en fredlig revision ledde direkt till Hitlers revision medelst våld och till andra världskriget.

* Det stod Griffen i originaltexten, men jag tror han hette Griffin; övers. anm.

** Churchill förnekade sedermera att han hade sagt detta, vilket ledde till att Griffin stämde honom på 1 miljon dollar för förtal. En rättegång skulle hållas i oktober 1942, samtidigt som Griffin var åtalad för att konspirera för att sänka moralen hos USA:s väpnade styrkor (detta åtal ogillades 1944). Griffin och hans advokater dök inte upp vid förtalsrättegången, varför stämningen mot Churchill ogillades. (Källa: http://www.greatwar.nl/america/americachurchill.html.) Övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av John V. Denson, den återfinns här:
http://www.lewrockwell.com/denson/denson11.html

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Ville Hitler ha krig?

2009-09-08T09:45:00.002+02:00

Av Patrick J. Buchanan, 1/9 2009

Den 1 september 1939, för 70 år sedan, korsade den tyska armén den polska gränsen. Den 3 september förklarade Storbritannien krig.

Sex år senare hade 50 miljoner kristna och judar förgåtts. Storbritannien var knäckt och bankrutt, Tyskland en rykande ruin. Europa hade utgjort skådeplats för de mest mordiska strider som mänskligheten känner till, och civilbefolkningen hade utstått värre fasor än soldaterna.

Vid maj 1945 ockuperade Röda armé-horder alla Centraleuropas stora huvudstäder: Wien, Prag, Budapest, Berlin. Hundra miljoner kristna befann sig under klacken av det mest barbariska tyranniet i historien: bolsjevikregeringen under den värste terroristen av dem alla, Josef Stalin.

Vilken sak kunde rättfärdiga sådana offer?

Det tysk-polska kriget härrörde från ett gräl om en stad lika stor som Ocean City i Maryland är under sommaren. Danzig, till 95 procent tysk, hade kapats från Tyskland i Versailles i strid med Woodrow Wilsons princip om självbestämmande. Till och med de brittiska ledarna ansåg att Danzig borde återlämnas.

Varför förhandlade Warszawa inte med Berlin, som antydde om ett erbjudande av kompensatoriskt territorium i Slovakien? Därför att polackerna hade en krigsgaranti från Storbritannien innebärande att om Tyskland anföll, skulle Storbritannen och hennes imperium komma till Polens räddning.

Men varför skulle Storbritannien ge en oombedd krigsgaranti till en junta bestående av polska överstar och på så vis ge dem makten att dra in Storbritannien i ett andra krig med den mäktigaste nationen i Europa?

Var Danzig värt ett krig? Till skillnad från de 7 miljoner Hong Kong-bor som britterna övergav till Peking, som inte ville bli överlämnade, ropade Danzigborna högljutt efter ett återvändande till Tyskland.

Då kommer svaret: Krigsgarantin handlade inte om Danzig, eller ens om Polen. Den handlade om den absoluta moraliska och strategiska nödvändigheten ”att stoppa Hitler” efter att han visade, genom att riva upp Münchenavtalet och Tjeckoslovakien med det, att han var ute efter att erövra världen. Och denne nazistbest kunde inte tillåtas att göra det.

Om det är sant, ett rimligt argument. Amerikanerna var trots allt beredda att använda atombomber för att hålla Röda armén från kanalen. Men var finns beviset på att Adolf Hitler, vars offer fram till mars 1939 var en bråkdel av general Pinochets, eller Fidel Castros, var ute efter att erövra världen?

Visst var det så att Tjeckoslovakien, efter München 1938, föll samman och splittrades. Men betänk vad det blev av dess delar.

Sudettyskarna återlämnades till tyskt styre, som de önskade. Polen hade annekterat den pyttelilla omtvistade regionen Teschen, där tusentals polacker bodde. Ungerns forna områden i södra Slovakien hade återlämnats till henne. Slovakerna hade sin fulla självständighet garanterad av Tyskland. När det gäller tjeckerna, så kom de till Berlin för att få samma överenskommelse som slovakerna, men Hitler insisterade på att de skulle acceptera ett protektorat.

Man kan förakta det som gjordes, men på vilket sätt visade denna delning av Tjeckoslovakien en hitlersk strävan efter världserövring?

Då kommer svaret: Om Storbritannien inte hade gett krigsgarantin och gått i krig, så hade det efter Tjeckoslovakien varit Polens tur, sedan Rysslands, sedan Frankrikes, sedan Storbritanniens, sedan USA:s.

Vi hade alla talat tyska nu.

Men om Hitler var ute efter att erövra världen – Storbritannien, Afrika, Mellanöstern, USA, Kanada, Sydamerika, Indien, Asien, Australien – varför spenderade han tre år på att bygga den där enormt dyra Siegfriedlinjen för att skydda Tyskland från Frankrike? Varför startade han kriget utrustad med ingen ytflotta, inga trupptransportfartyg och endast 29 oceangående ubåtar? Hur erövrar du världen med en flotta som inte kan komma ut ur Östersjön?

Om Hitler ville ha världen, varför byggde han inte strategiska bombplan, i stället för tvåmotoriga Dornier- och Heinkel-plan som inte ens kunde nå Storbritannien från Tyskland?

Varför släppte han den brittiska armén fri vid Dunkirk?

Varför erbjöd han britterna fred, två gånger, efter att Polen föll, och återigen efter att Frankrike föll?

Varför, när Paris föll, krävde Hitler inte den franska flottan, såsom de allierade begärde och fick kaiserns flotta? Varför krävde han inte baser i fransk-kontrollerade Syrien för att anfalla Suez? Varför bad han Benito Mussolini att inte anfalla Grekland?

Därför att Hitler vill stoppa kriget 1940, nästan två år innan tågen började rulla till lägren.

Hitler hade aldrig velat ha krig med Polen, utan en allians med Polen såsom den han hade med Francisco Francos Spanien, Mussolinis Italien, Miklós Horthys Ungern och fader Jozef Tisos Slovakien.

Ja, varför skulle han vilja ha krig när han, vid år 1939, var omringad av allierade, vänliga eller neutrala grannar, förutom Frankrike. Och han hade avskrivit Alsace, eftersom att återerövra Alsace innebar krig med Frankrike, och det innebar krig med Storbritannien – vars imperium han beundrade – som han alltid hade sökt få som en allierad.

Vid mars 1939 hade Hitler inte ens en gräns mot Ryssland. Hur kunde han då invadera Ryssland?

Winston Churchill hade rätt när han kallade det för ”Det onödiga kriget” – kriget som ännu kan visa sig ha utgjort det dödliga slaget mot vår civilisation.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.takimag.com/blogs/article/did_hitler_want_war/

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Ett krig som inte går att vinna?

2009-08-19T21:29:00.003+02:00

Av Patrick J. Buchanan, 14/8 2009

”Talibanerna vinner: Amerikansk befälhavare i Afghanistan varnar för stigande förluster.” Så löd den alarmerande rubriken på förstasidan av Wall Street Journal. Det inledande stycket löd på följande vis:

”Talibanerna har fått övertaget i Afghanistan, sade den högste amerikanske befälhavaren där, vilket har tvingat USA till att ändra sin strategi i den åtta år gamla konflikten genom att öka antalet trupper i tätbefolkade områden såsom den instabila sydliga staden Kandahar, upprorets andliga hem.”

Källa till storyn: general Stanley McChrystal själv.

Generalens talesman i Kabul var snabb att separera honom från den rubriken och inledningen. De ”går för långt”, sade han: Generalen tror inte att talibanerna vinner eller ”håller på att få övertaget”.

Icke desto mindre, i det åttonde året av Amerikas krig, tillstår den nyanlände fältbefälhavaren att de amerikanska förlusterna, nu på rekordnivåer, kommer att fortsätta att vara höga eller stiga högre, och att vår primära uppgift inte längre är att jaga i fatt och döda talibaner utan att försvara den afghanska befolkningen.

Vad var det som gick snett?

Trots att amerikanska truppnivåer är högre än någonsin, är den amerikanska militära situationen värre än någonsin. Även om president Karzai väntas bli återvald, ses han som den ineffektive ledaren för en korrumperad regim. Även om vi har tränat en afghansk armé och polisstyrka om 220.000, behövs nu det dubbla antalet. Talibanerna opererar inte endast i öst, utan i norr och väst, och är på väg att ta kontroll över söderns huvudstad, Kandahar.

Natos respons på Obamas önskemål om fler trupper har varit ynklig.

Européerna vill dra ner på de trupper som redan har skickats. Och den västerländska opinionen har tappat tron på kriget.

En opinionsmätning beställd av The Independent fann att 52 procent av britterna ville dra sig ur och 58 procent trodde att kriget är ”omöjligt att vinna”.

De amerikanska opinionsmätningarna har också vänts upp och ner.

En CBS-New York Times-undersökning i slutet av juli fann 33 procent som sade att kriget gick bra och 57 procent som sade att det gick dåligt eller mycket dåligt. I en CNN-mätning i början av augusti sade amerikanerna, med 54 procent mot 41 procent, att de motsatte sig det afghanska krig som nästan alla amerikaner stödde efter 11/9 och som Obama år 2008 sade var det rätta kriget för Amerika att utkämpa.

Presidenten närmar sig nu ett beslut som kan visa sig vara lika avgörande för honom och hans land som Lyndon Johnsons beslut att landsätta marinkårssoldaterna vid Da Nang i december 1965 var.

Obama står inför en tvådelad fråga:

Om talibanerna, efter åtta års stridande, är starkare, mer kapabla och närmare seger än de någonsin har varit, vad kommer det att kosta i ytterligare amerikanska trupper, förluster, år och miljarder att vända på detta? Och vad är så pass viktigt för oss i det ödsliga landet att det är värt ytterligare åtta år av stridande, blödande och döende, utöver att undvika förnedringen av ytterligare ett amerikanskt nederlag?

Från försvarsminister Gates till general Petraeus har amerikanska militära och politiska ledare varit eniga om att det afghanska kriget inte inbjuder till en militär seger. Tyvärr tycks talibanerna tro på en militär seger och ett triumfatoriskt återvändande till makten, och att tillfoga Förenta staterna samma sorts nederlag som deras fäder tillfogade Sovjetunionen.

Vad vi än må säga om dem, så har talibankrigarna visat en större villighet att dö för ett land fritt från oss amerikaner än våra afghanska allierade har visat att dö för den framtid som vi amerikaner tänker oss för dem.

Inom några dagar ska McChrystal ge presidenten en bedömning av vad som kommer att krävas för att Amerika ska segra.

Generalens svar kommer så gott som säkert att vara att framgång kommer att kräva tusentals fler USA-trupper, miljarder fler dollar, många fler år av förluster. Och om Obama ändå tror att detta är ett nödvändigt krig som vi inte kan förlora, och att han måste kämpa vidare, så kommer hans beslut att splittra hans parti och land, och sätta hans presidentur på spel.

Om han vägrar att fördjupa den amerikanska insatsen, är det svårt att se hur USA kan undvika det som i bästa fall är en blodig pattställning.

Men om han väljer att begränsa Amerikas förluster och dra sig ur, riskerar Obama ett strategiskt debacle som kommer att få våra fiender att jubla och möjliggöra anklagelsen att han, den förste afrikansk-amerikanske presidenten, förlorade det krig som Amerika påbörjade som vedergällning för 11/9 och utkämpade för att hindra ett andra 11/9.

Hade vi gått in i Afghanistan 2001, störtat talibanerna, drivit ut al-Qaida och lämnat landet, hade vi inte stått inför det vi gör i dag.

Men vi förfördes av utsikten till att omvandla en efterbliven stamnation med 25 miljoner invånare, som har stått emot varje imperium som har satt sin fot på dess ogästvänliga mark, till en skinande ny demokrati som skulle utgöra en modell för den muslimska världen.

Nu kommer vi, oavsett vad Obama beslutar, att betala ett grymt högt pris för nationsbyggarnas hybris.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=33141

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Björnkram

2009-08-06T21:09:00.002+02:00

Av Mark Hackard, 16/7 2009

Tysklands framtid ligger på dess högra sida.

Otto von Bismarck, Tysklands diplomatiske prins, yttrade en gång: ”Med Frankrike ska vi aldrig ha fred; med Ryssland aldrig nödvändigheten av krig, såvida inte liberala dumheter eller dynastiska blundrar förvränger situationen.” Medan allt tack och lov är lugnt på västfronten, tar Berlin ett blad ur järnkanslerns strategibok och smider strategiska länkar med Moskva.

Energin har visat sig vara essentiell mellan Tyskland och Ryssland, eftersom Moskva förser den tyska ekonomin med över 40 procent av dess naturgas. Och för att säkerställa att tyska slutanvändare inte kommer att påverkas av Rysslands olika dispyter med transitländer, bygger Kreml en ny pipeline. Nord Stream-projektet, bestämt att löpa genom Östersjön och planerat att komma i gång 2010-2011, skulle cementera band mellan Moskva och Berlin och kringgå länder som Ukraina och Polen. Tyskarna, vars företag äger en betydande andel av satsningen, föredrar att helt och hållet sidsteppa östeuropeiska spörsmål och upprätthålla en säker länk till Rysslands resursbas.

Även om energi är en nyckeldimension av den rysk-tyska relationen, är den inte den enda. I juni förvärvade Moskvas Sberbank 35 procent av biltillverkaren Opel i en affär som orkestrerades på maktens högsta nivåer. Opel har plågats av finansbekymmer som har orsakats av den ekonomiska krisen, vilka bara blev värre och värre eftersom dess moderföretag hade varit det nu bankrutta GM. Tyska förbundskanslern Angela Merkel ansåg GM vara ansvarigt för röran och blev förargad över Washingtons vägran att delta i uppstädningen. Berlin accepterade glatt rysk finansiering av Opel, medan ryssarna har fått tillgång till avancerade tillverkningstekniker som de kan använda för inhemsk produktion.

Det som tyska diplomater kallar för Verflechtung, eller strategisk sammanflätning, med Ryssland har drivits på av gemensamma intressen. Partnerskapet med Moskva har även sammanfallit med försämrade relationer med Washington. Det är ingen hemlighet att Angela Merkel och Barack Obama inte kommer bra överens, men frågan sträcker sig bortom dålig personkemi till divergerande nationella prioriteringar.

En stor källa till oenighet mellan de två huvudstäderna har varit hur man ska handskas med den världsomspännande finansiella krisen. Medan USA samlar på sig biljoner i skulder genom stimulans-spendering – och bäddar för hyperinflation – uppmuntrar Obama västerländska partners att göra likadant. Men tyskarna tar inte betet. Merkel och hennes kolleger delar ett kollektivt minne av den misär som efterkrigstida skulder och pappersvaluta åsamkade Weimarrepubliken. Som svar på Obamas önskemål om ansenlig europeisk assistans i Afghanistan, utlovade Berlin endast några hundra ytterligare trupper till sin styrka där. Tysklands ovillighet att bli djupare inblandat i den afghanska upprorsbekämpningen säger väldigt mycket om dess brist på förtroende för Natos försök att stabilisera Hindukush, såväl som den allmänna riktningen av amerikanskt ”globalt ledarskap”.

Sedan den sovjetiska maktens kollaps har det varit nästintill oundvikligt att Tyskland skulle börja staka ut en färdriktning som skiljer sig från USA:s. Berlins invändningar mot den amerikanska invasionen av Irak var endast den första större manifestationen av oenighet mellan Nato-allierade. Die Bundeskanzlerin har i praktiken bromsat Washingtons expansion av den nordatlantiska alliansen in i Kaukasus och Ukraina. I ljuset av ryskt återuppvaknande inlett av 2008 års krig i Georgien anser tyskarna att ytterligare amerikanskt intrång i det förutvarande Sovjetunionen är ett oklokt och farligt företag.

Tyskland bevakar sina egna intressen när det gäller Ryssland och de är mycket mer intresserade av partnerskap än konfrontation i Östeuropa. Även om de tyska medborgarna har kvar en del ångest över rysk revisionism, attribuerar de detta fenomen till amerikansk inkräktning på Moskvas periferi. Så länge Vita huset fortsätter att betrakta Nato-expansion in i det före detta Sovjetområdet som ett långsiktigt mål, kommer deras planer att kollidera med Tysklands vägran att bli inblandade i ytterligare en kraftmätning med Kreml. Sannolika utstationeringar som Washington planerar för Polen eller Tjeckien kommer att få föga stöd från Tyskland. Givet den historiska erfarenheten kommer Warszawa att slå larm vid någon möjlig entent mellan dess två mäktiga grannar. Men ingen har planer riktade mot polsk suveränitet; det sista Berlin vill är att engagera sig i ett andra kallt krig på sin östfront.

Ett samarbete mellan Berlin och Moskva förefaller förnuftigt, inför en osäker strategisk framtid. I en nylig intervju talade Ernst Uhrlau, ledare för BND, Tysklands utlands-underrättelsetjänst, om ett troligt skifte i den globala maktbalansen som ett resultat av finanskrisen. BND-chefen slog fast att Tyskland borde förbereda sig på en värld där kinesiskt inflytande skulle kunna växa avsevärt. Han skissade även upp ett scenario av ekonomisk kollaps och kaos, givande en osubtil vink om de eventualiteter som väntar västvärlden under de kommande åren. Berlin kommer att söka efter relevans och säkerhet i ett Europa statt i omvandling. Även om det samtida Tyskland knappast hade varit en passande kandidat till den gamla heliga alliansen, skulle ett geopolitiskt partnerskap med Ryssland utgöra en nettobidragsgivare till stabiliteten på kontinenten.

Amerikanska policymakare kommer utan tvivel att med mörka undertoner uttrycka sin oro över växande rysk-tyskt samarbete (för här skulle vi ha en allians med inte en utan två nationer som ännu inte har ”kommit över sitt förflutna”). Det har gjorts en stor sak av Berlins beroende av rysk naturgas, det senaste förmenta hotet mot Europas frihet. USA försöker få kontroll över den centralasiatiska energin och dirigera den västerut med pipeline-initiativ (av vilka Nabucco är det främsta) just för att hålla kvar européerna i sin politiska intressesfär. Om Washington kan skära bort Kreml från energi-ekvationen så skulle de ha större handlingsfrihet för att ägna sig åt sin inringning av Ryssland utan att ta hänsyn till tyska protester. Med USA nu i färd med att bli utmanövrerade i Eurasien, kommer retorik som utmålar gryende rysk-tyska band som ett andra Rapallo eller en andra Molotov-Ribbentrop-pakt att bli vanligare.

Påståenden att Tyskland och Ryssland iscensätter ännu en illvillig komplott för att utsläcka ”frihet” är enkla att identifiera som polemik från liberala internationalister med sin egen agenda. Utrikespolitik som bedrivs från Berlin i dag ligger väldigt långt ifrån Tredje rikets försök att nå världsherravälde. Tysklands inflytelserika mellankrigstida skola av strategiskt tänkande, Geopolitik, blev ökänd som en ”nazistvetenskap”. Detta på grund av dess roll i att ge Hitler ett begreppsmässigt ramverk för världserövring. Skolans grundare, Karl Haushofer, var en mentor för partiledaren Rudolf Hess och åtnjöt hans beskydd tills den senares mystiska envägs-flygtur till Skottland i maj 1941. Haushofer förespråkade en allians mellan Berlin och Moskva som skulle stänga anglo-amerikansk havsmakt ute från Eurasien.

Även om det finns en ytlig likhet mellan Haushofers Geopolitiks kontinentala åskådning och djupnande rysk-tyska band, så är Berlin inte direkt i färd med att återuppta jakten på Lebensraum. Påtryckningarna för ett fördrag om global klimatförändring med ett genomgripande regelverk utgör vidden av aggressiva tyska handlingar på dagens internationella arena.

Att bygga bättre relationer med Ryssland är ett djärvt drag i linje med en mer traditionell utrikespolitisk hållning, även om det återstår att se om tyskarna kan ta nästa steg och bejaka sin egen kultur. Det moderna Tyskland är nedsjunket i samma dysfunktioner rotade i filosofisk liberalism som plågar hela västvärlden, från massinvandring och fallande födelsetal till myten om total individuell autonomi. Stereotypen av höga stövlar och massparader har gett vika för effektiva återvinningsprogram och framtvingandet av multikulturalistisk renlärighet. Men den nationella viljan att dominera kan inte meningsfullt ersättas av viljan till självförgörelse.

Sedan det kalla krigets dagar har tyskarna omfamnat sin förvandling till plikttrogna medborgare av Europeiska unionen, toleranta och generösa värdar till vågor av invandrare från tredje världen, och allt övrigt som den senare modernitetens strömningar krävde. Nationalsocialismens tolvåriga mardröm befinner sig aldrig långt borta från det tyska samvetet, i samhällets liv såväl som i formuleringen av politik. Det är märkligt att Berlin förfäktar några strategiska intressen överhuvudtaget under den onaturliga tyngden av ett sådant sinnestillstånd. Tyskland är bara i början av att komma över den förlamning som orsakades av dess roll i det apokalyptiska 1900-talet.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Mark Hackard, den återfinns här:
http://www.takimag.com/article/bear_hug/

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

California, Here We Come!

2009-07-07T20:23:00.002+02:00

Av Patrick J. Buchanan, 26/6 2009

PALM SPRINGS, Kalifornien. – om bara några veckor, går Kalifornien in i väggen.

Och amerikanerna borde ta en lång och ordentlig titt på det gyllene landets fiskala och sociala haveri, eftersom Kalifornien befinner sig på en plats som hela Amerika är på väg till.

I maj, när fem finansieringsförslag blev föremål för folkomröstning, vädjade guvernör Schwarzenegger till de överbeskattade kalifornierna att inte göra deras stat till ”dysfunktionens affischbarn”.

Som The Economist skriver: ”Den 18 maj, gjorde de just det”.

Arnold begav sig till Vita huset för att få statliga lånegarantier för nya delstatsobligationer. Men med presidentens popularitetssiffror slokande på grund av en tro att han spenderar för mycket, smällde Obama-iterna igen dörren.

I Sacramento gör en republikansk blockeringsstyrka motstånd mot alla nya skatteintäkter. Och med delstaten under ett konstitutionellt mandat att balansera sin budget, trots det stående inför ett $24 miljarders underskott nu i juli, är en motorsåg på väg att sättas in mot delstatsadministrationen.

Runt 38.000 av 168.000 delstatsfångar kan komma att släppas. Medan Barack Obama verkar för en allmän sjukförsäkring, kommer Kalifornien att skära ned på Medi-Cal för de fattiga. Utbildningen kommer att hårdbantas, resulterande i ett förkortat skolår, tusentals uppsagda lärare, skolstängningar och ett slut på sommarprogram i ett system som har rasat från nationens bästa till ett av de värsta, när det mäts i avhoppsnivåer och akademisk prestation.

University of Californias 10 campusar står inför nedskärningar som kan resultera i 50.000 färre studenter och 5.000 färre lärare.

Det som gör hennes finanskris relevant för oss alla är inte enbart att Kalifornien är vår mest folkrika stat, med en av åtta amerikaner boende där, utan även att Kalifornien har en bruttonationalprodukt som är större än Kanadas.

Dessutom är Kaliforniens demografi i dag Amerikas demografi i morgon, precis som Kaliforniens sociala och fiskala policys under det förra årtiondet speglar dem som återfinns hos den amerikanska regeringen i dag.

En tredjedel av alla amerikanska löntagare har i dag fått amnesti från att betala statliga inkomstskatter, medan den översta 1 procenten drar hela 40 procent av det enorma lasset. Så är även i Kalifornien de välbärgade och rika hårt pressade, vilket är varför så många i tysthet har stängt sina verksamheter, packat ihop och begett sig tillbaka över bergen varifrån deras fäder kom.

Under George W. Bush och Obama har den amerikanska staten åtagit sig enorma nya ansvarsområden: No Child Left Behind, bidrag till receptbelagda mediciner genom Medicare, krig i Irak och Afghanistan, övertagandena av banker och bilföretag, ändlösa räddningspaket och en nationell sjukförsäkring.

Kalifornien spenderade, också, frikostigt under de feta åren och ställde ut obligationer när delstatens intäkter inte täckte kostnaderna, vilket förde dess en gång ypperliga kreditranking ner till att vara nationens lägsta. På samma vis är amerikanska statsobligationer, treasury bills, och den amerikanska dollarn nu alltmer misstrodda.

Demografiskt befinner sig Kalifornien där Amerika kommer att vara 2040.

Vita personer, som lämnar Kalifornien på samma vis som de gjorde i miljontal på 1990-talet, utgör mindre än hälften av befolkningen. Hispanics, vars antal rusar uppåt till följd av legal och illegal invandring, utgör klart mer än en tredjedel av befolkningen. Den afrikansk-amerikanska andelen av Kaliforniens befolkning faller också, medan den asiatiska andelen stiger, återigen till följd av invandring.

Los Angeles, som är hur de flesta stora amerikanska städer kommer att se ut, är jordens mest mångfaldiga stad. Har mångfald varit en styrka?

I fängelserna och häktena, och bland de tjogtals tusentals i gatugäng och underklassen, pågår ett svart-brunt inbördeskrig.

I oktober 2006 rapporterade Financial Times rönen från den ryktbare författaren till ”Bowling Alone” om vad mångfalden har anställt:

”En dyster bild av de nedbrytande effekterna av etnisk mångfald har avslöjats i forskning gjord av Harvard Universitys Robert Putnam, en av världens mest inflytelserika statsvetare. Hans forskning visar att ju mer mångfaldigt ett samhälle är, desto mindre sannolikt är det att dess invånare litar på någon – från deras granne som bor bredvid till borgmästaren.”

”I närvaron av mångfald, hukar vi oss”, sade Putnam. ”Vi agerar som sköldpaddor. Effekten av mångfald är värre än vad som hade antagits. Och det är inte bara det att vi inte litar på folk som inte är som oss. I mångfaldiga samhällen litar vi inte på personer som faktiskt ser ut som oss.”

”Professor Putnam”, sade Financial Times, ”fann att tilliten var lägst i Los Angeles, ’den mest mångfaldiga mänskliga bosättningen i mänsklighetens historia’.”

Richard Nixon och Ronald Reagan tog hem Kalifornien nio gånger. Men delstaten är nu en liberalismens förläning. John McCains andel av rösterna var mindre än Barry Goldwaters. Kalifornien tror i dag på Big Government, öppna gränser, mångfald, multikulturalism och medlidandets politik. Men det som liberalismen har anställt i Kalifornien, flyr dess infödda ifrån.

Likväl, där Kalifornien befinner sig, är Amerika på väg mot.

Kalifornier som flyr från samhällena och städerna i vilka de fostrades har Arizona, Idaho, Colorado, Utah och Nevada att bege sig till. Men när hela Amerika anländer där Kalifornien befinner sig i dag, vart flyr amerikanerna?

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=32465

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Tillbaka till kylan

2009-06-18T17:42:00.003+02:00

Av Mark Hackard, 25/5 2009

USA och Ryssland tycks förbereda sig för en andra omgång av det kalla kriget. Washington hoppas fortfarande på att utöka sin räckvidd långt in i Moskvas intressezon, och ryssarna tänker göra motstånd. De flesta stridigheterna kommer att kännetecknas av spionage och hemliga operationer, men konflikten är mer än bara en träta om territorium och pipelines. Liksom den föregående konflikten kommer Kalla kriget II att vara ideologiskt definierat. Men den här gången håller inte vildögda revolutionärer på att koka ihop planer bakom Kremls murar; deras kontor finns precis i närheten, inom the Beltway.^[1]

Fortsatta spänningar mellan gamla motståndare har ackompanjerats av ett antal spionskandaler som har att göra med Georgien, Nato, och alliansens roll i det forna Sovjetområdet. Då Moskva och västvärlden utvisar varandras ”diplomater” och upptäcker djupt nedgrävda mullvadar, tycks det ske en intensifiering av den hemliga kamp som endast emellanåt når nyhetsrapporteringen. Ryssland och USA befinner sig i en tävlan om det inre Eurasiens öde – Kremls inflytelsesfär och målet för Washingtons strävan efter världsdominans.

Eftersom varje stat spionerar och inser att den spioneras på, indikerar offentliga anklagelser om spionage ofta en nedkylning av relationerna. Två ryska diplomater utvisades från Bryssel den 29 april som svar på en tidigare episod av spionage mot Nato. Herman Simm, en estnisk ämbetsman ansvarig för att vakta det landets hemliga information^[2], visade sig vara en långtida agent för SVR, rysk utlands-underrättelsetjänst. Innan Simm arresterades förra året, lyckades han tillfoga Nato enorm skada genom att vidarebefordra dess hemligheter till Moskva. Även om man sannerligen kan sympatisera med Tallinns önskan att skydda sin västerländska identitet, underlättade Estlands medlemskap i den nordatlantiska alliansen en blödning av försvarsdata. Expansionen av en anakronism har gett en rikedom av hemligheter till ryska underrättelseofficerare, utöver att vara militärt oförsvarbar.

I ett liknande fall, anklagades den 5 maj en högt uppsatt georgisk tjänsteman på utrikesministeriet för att ha försett Moskva med information medan han tjänstgjorde som Tbilisis representant hos Nato. Nyheten om arresteringen kom den 5 maj, just då alliansledda ”Partnerskap för fred”-övningar skulle starta samtidigt som det rådde politisk instabilitet och gick rykten om ett kuppförsök. Det som gäller för Estland gäller dubbelt så mycket för Georgien. Washingtons marknadsföring av Natomedlemskap för denna ”modiga demokrati” har skapat en mängd problem, från ytterligare ryskt spionage till uppmuntran av den georgiske presidenten Micheil Saakasjvilis vilt ansvarslösa beteende. Det är svårt att se några legitima strategiska mål med ett samröre med en splittrad och kaotisk nation som är så avlägsen från vitala amerikanska intressen. Man kan faktiskt bara dra slutsatsen att den amerikanska politikens främsta mål i det konflikthärjade Kaukasus är att underminera rysk kontroll över regionen.

Moskvas aggressiva spionageoperationer mot Väst borde inte förvåna någon. Rysk utrikespolitik är underrättelsedriven, och färdighet i spioneri kan spela en ganska stor roll inom statsmannakonst. Politiskt kulturella beståndsdelar från paranoia till förkärleken för konspiration spelar också in, men dessa har varit närvarande i århundraden. Kremls spionoffensiv måste ses i ljuset av ryskt återuppvaknande.

Även om Ryssland i 2008 års krig med Georgien klargjorde att de kommer att vara den makt som upprätthåller ordningen i det forna Sovjetområdet, så handlar det i grund och botten om att de reagerar på amerikansk inkräktning. Man kan hitta ”fotspår” från Pentagon i Centralasien, Kaukasus och Östeuropa, oavsett om det är från etablerandet av baser eller institutioner som Nato. Situationen skiljer sig markant från Kalla kriget, då västerländska strategiplanerare räknade med ryskt pansar brakande igenom Fuldagapet som det första steget i erövrandet av Europa. Moskva har ingen sådan kapacitet i dag – de strävar efter att säkra en regional inflytelsesfär och energikorridorerna inom den för att helt enkelt överleva. Då Rysslands befolkning förutspås sjunka från 141 miljoner i år till runt 135 miljoner 2020, försöker Kreml hålla frontlinjen så länge som behövs för att nationen ska regenerera. Ryssarna har varken en önskan efter eller en kapacitet till extravaganta utlandsäventyr. Ställda inför amerikansk inringning, intar Putin och hans underlydande en i grunden defensiv hållning.

Bortom geopolitiken, har antagonismen mellan Washington och Moskva upplevt ett ombyte av rollerna på ideologins arena. Från och med oktoberrevolutionen 1917, förkroppsligade Sovjetryssland den mest radikala kraften som var hängiven att förvandla världen. Kommunismen attraherade på samma gång fabriksarbetare och spårläggare, västerländska intellektuella och koloniala befrielseförespråkare. Kommissarierna i Kreml förkunnade Marx’ och Lenins idéer som vetenskapliga läror vilka markerade mänsklighetens stig in i en strålande framtid.

Hur tiderna har förändrats! När Ryssland i dag motsätter sig Kosovos självständighet eller artikulerar sin regionala roll i termer av historia, kultur, och etnisk solidaritet, framstår landet som rentutav kontrarevolutionärt.

Rysslands underrättelseorganisationer erbjuder också ett exempel på ideologiska skiften. De sovjetiska underrättelsetjänsterna utgjorde en gång den ateistiska socialismens avantgarde. Tjekan och dess efterföljare hade inga likar när det gällde hänsynslöshet eller yrkesskicklighet. Genom rekryteringen av agenter i väst och olika former av subversion, fick Moskvas spioner ansvaret för att säkerställa världsrevolutionens slutliga triumf. Enligt den dialektiska materialismens sätt att se på saken kunde alla metoder, hederliga eller smutsiga, rättfärdigas för att främja den kommunistiska saken. Den bolsjevikiska plundringen av himlen^[3] skulle föregås av infiltration från den hemliga polisen.

I dag har det ryska organet för kontraspionage, FSB, en ortodox kyrka på sitt högkvarters område vid Lubjankatorget. Det är likväl anmärkningsvärt att se en av Sovjetunionens främsta kalla krigare bekänna sig till ortodox kristendom och ropa efter traditionens återfödsel i det ryska samhället. Nikolai Leonov var inte vilken KGB-officer som helst; han var Moskvas ursprunglige huvudansvarige för kontakter med Ernesto ”Che” Guevara och bröderna Castro innan den kubanska revolutionen. Han skulle senare komma att basa över KGB:s analysledning och bli biträdande chef för utländsk underrättelseverksamhet. I besittning av korrekt information om SSSR:s tillstånd, visste Leonov på 1970-talet att utsikterna var dystra. Vid tidpunkten för Sovjetkollapsen hade marxism-leninism varit den organiserande principen i Ryssland under trekvarts århundrade och resultaten hade anlänt.

Kommunismens haveri lämnade ryssarna i ett ideologiskt tomrum, och det kaotiska 1990-talet gav dem inte mycket förhoppningar på marknadsdemokrati eller de oligarker som plundrade landet efter behag. Ett demografiskt fritt fall, kollapsande infrastruktur och andra socioekonomiska sjukor har sina rötter i sovjeternas mordiska införande av modern ideologi. Det som Lenin och hans efterföljare förorsakade blev dock endast förvärrat av försök till förvästligande. Krig i Tjetjenien, Natoexpansion, och amerikanska uppläxningar om mänskliga rättigheter och ”tillbakaglidning” gällande demokrati spelade en stor roll för Rysslands desillusionering med de värden som hyllas av den samtida västvärlden.

Många ryssar, inklusive inflytelserika män som Leonov, återvände till sin tro och de århundraden av tradition som återspeglar sanningen som den uppenbarar. De återupptäckte också kyrkan som den främsta källan till ordning i samhället. Som den gamle spionen hävdar:

Ortodoxi är Rysslands enda gemensamma band. Kyrkans historiska roll för landets öde, dess andliga auktoritet, moraliska legitimitet, och de djupaste nationella rötter gör ortodoxi till en ytterst viktig komponent i vår ideologi.

Per rysk tradition stödjer Leonov och likasinnade kolleger en mäktig stat, men är i ljuset av den sovjetiska erfarenheten medvetna om att enhet inte kan pressas på ett folk medelst administrering eller tvång. En nations harmoni stammar från delad kultur, till vilken källan är kulten, människans relation till det transcendenta.

Renässansen för ortodoxi och en kristen världsåskådning i tsarernas land står ändå inför oerhörda utmaningar. Korruption, hyckleri och maktmissbruk är ständigt närvarande i det ryska samhället, även om sådana fenomen knappast är begränsade till enbart Ryssland. Skadliga rester från det sovjetiska arvet, såsom abort och den känslokalla attityd till mänskligt liv som den företeelsen tyder på, skapar ett djupt mentalt och andligt trauma, såväl som ett plågat nationellt samvete. Moderna ryssar är även väl bekanta med konsumism och hedonism i västerländsk stil. Ändå, trots dessa talrika dysfunktioner, är den dimmiga insikten om att människor och nationer utgör en del av en gudomlig ordning på väg att bli tydligare.

Medan Ryssland återvänder till statusen av en konservativ makt, har USA entusiastiskt tagit upp den revolutionära manteln.

I den amerikansk-sovjetiska tävlingen var den bolsjevikiska ideologin radikalare än liberalism, men endast i relativ bemärkelse. Båda systemen bejakar uteslutande materiella verkligheter och leder människan till en andlig ödslighet. Med segern över kommunismen, kunde Washington ta sig an genomdrivandet av sin egen transnationella vision. Amerikansk utrikespolitik har fungerat som ett revolutionens instrument, från den ”humanitära” bombningen av Serbien till försök att reformera muslimska samhällen och själva islam.

Levande upp till sin revolutionära natur, delar liberal internationalism en serie sedvanor med sin besegrade sovjetiska rival. Mest anmärkningsvärt är att den i hög grad förlitar sig på hemliga aktioner. Institut som Freedom House och National Endowment for Democracy fungerar som verktyg för regimskifte, precis som västerländska fackföreningar och politiska partier en gång i tiden manipulerades av Komintern.

2003 års rosenrevolution i Georgien och 2004 års orangea revolution i Ukraina, såväl som andra resningar, var inte så spontana som de framställdes. Båda ideologierna har även en historia av att använda väpnad intervention som ett sätt att bedriva social ingenjörskonst. Invasionen av en utländsk stat såsom Afghanistan eller Irak hyllas vitt och brett som befrielse, medan upprorsbekämpning är ett säkert sätt att föra de tacksamma infödingarna in i den progressiva mänsklighetens fålla.

Amerikansk utrikespolitik bedrivs under framstegets baner, inte enbart för retoriska syften, utan därför att amerikanskt ledarskap i att ”expandera frihetens gränser” tas som en trossak. En strålande framtid för mänskligheten är löftet hos alla sorters modern ideologi, även om dess olika former skiljer sig åt. Det som är konstant är en materialistisk reduktionism som skiljer människan från andens rike. På detta sätt blir individer och hela folk berövade på unicitet, traditioner, och sin plats i kosmos. Globaldemokratisk kapitalism, förvaltad av våra upplysta eliter, fräter på tro, familj och kultur lika säkert som sovjetisk statssocialism. Marx’ appell till proletariatet har gett vika för det lika själlösa och tomma: ”Konsumenter i alla länder, förenen eder!”

En diskussion om människans plats i universum kan tyckas långt borta ifrån prat om ett andra kallt krig, men det är intimt sammankopplat. Under den amerikansk-ryska strategiska rivalitetens dynamik finns en underliggande kamp mellan idéer. Hur oavsiktligt det än må vara, kan förutvarande KGB-mäns omvändelser påminna oss om vår egen religiösa tradition, ställd i skuggan av moderniteten men än inte förlorad. Den sekulära parodin på universellt broderskap, tillägnat ansamling och njutning, lämnar oss endast isolerade från varandra och källan till livet självt. Aleksandr Solzjenitsyn frågar en dekadent västvärld:

Är det sant att människan står över allting? Finns det ingen Högste Ande över henne? Är det rätt att människans liv och samhällets aktiviteter främst måste regleras av materiell expansion? Är det tillåtligt att främja sådan expansion till vår andliga integritets förfång?

Vi ansätts av fasan av ett nytt kallt krig, men ett sådant låst läge är inte oundvikligt. Ryssland är inte en förutbestämd fiende, och de har inga vitala intressen som kolliderar med dem som USA har. För att undvika faran för en återuppväckt konflikt, är det dags att omvärdera både de ”livsstilsval” och policys som vi länge har hyllat. Vid den nuvarande tidpunkten leder de revolutionära fantasierna om obegränsad konsumtion och världsimperium Amerika från den ena katastrofen till den andra.

_________________________________________

Översättarens anmärkningar:

[1] Uttrycket ”the Beltway” avser Interstate 495, som är en ringled runt Washington, D.C.

[2] Herman Simm hade dock, mig veterligen, inte detta ansvar vid tidpunkten för sitt gripande.

[3] Jag är inte helt säker på att min översättning är korrekt här – i ursprungstexten stod det ”The Bolshevik sack of Heaven”, vilket jag finner aningen svårtolkat.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Mark Hackard, den återfinns här:
http://www.takimag.com/site/article/back_into_the_cold/

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Målade Bibi in Obama i ett hörn?

2009-06-03T23:32:00.001+02:00

Av Patrick J. Buchanan, 22/5 2009

Den 20 september 2002, medan Krigspartiet slog på trumman för preventivt krig mot Irak, så att vi inte skulle vakna upp till ”ett svampmoln över en amerikansk stad”, introducerade The Wall Street Journal en bemärkt röst för att bekräfta att, ja, Saddam strävade direkt efter en atombomb.

”Detta är en diktator som [...] febrilt försöker skaffa kärnvapen”, skrev Bibi Netanyahu, förutvarande premiärminister för Israel.

”Saddams kärnprogram har förändrats. Han behöver inte längre en stor reaktor för att producera det dödliga material som krävs till atombomber. Han kan producera det i centrifuger i samma storlek som tvättmaskiner, som kan gömmas överallt i landet – och Irak är ett mycket stort land. Inte ens fria och obundna inspektioner kommer att upptäcka dessa portabla tillverkningsplatser av massdöd. [...]

(O)m det inte vidtas åtgärder nu, kommer vi alla att hotas av en långt större fara [...] (för) ingen gasmask och inget vaccin kan skydda mot kärnvapen.”

Detta var höggradig hästdynga, lika höggradig som den vilken Richard Perle lade fram på Foreign Policy Research Institute:s podium ett år tidigare, när han informerade en chockad publik att Saddam ”jobbar flitigt på ett kärnvapen”.

Perle hade fått det direkt från Saddams ”bombmakare”, ”en man vid namn Kadir Hamza”. Hamza, sade Perle, berättade för honom att efter det att Osirak-reaktorn förstördes av Israel 1981, började Saddam ”bygga urananrikningsanläggningar, många anläggningar, och vi byggde 400 av dem, och de finns utspridda i hela landet. En del av dem ser ut som bondgårdshus, en del av dem ser ut som klassrum, en del av dem ser ut som lagerlokaler. Ni kommer aldrig att hitta dem. De producerar inte mycket, men varje dag producerar de lite kärnmaterial.”

”Alltså”, varnade Perle sin fängslade publik, ”är det endast en tidsfråga innan han skaffar kärnvapen”.

Tvättmaskinscentrifuger i urananrikningsanläggningar maskerade till lador och hönshus! Och amerikanerna trodde på det. Och så hetsades vi i krig mot en nation som inte hotade eller anföll oss, för att ta bort vapen från dem som de inte ens hade.

Det kriget har kostat 4.500 amerikanska döda och 35.000 sårade. Det har orsakat kanske hundratusen irakiers död. Fyra miljoner människor har drivits från sina hem, 2 miljoner, inklusive hälften av de kristna, i exil. Hundratusentals faderlösa irakiska barn uppfostras av kvinnor som har gjorts till änkor av det kriget.

Oförskräckt, har Krigspartiet ett nytt krig planerat för oss.

Mål: Teheran. Och Obama kan precis ha målat in sig i ett hörn.

I gengäld för Bibis villighet att tala med palestinierna, gick Obama med på en december-tidsgräns för framsteg i samtal med Iran. Om samtalen inte bär frukt innan dess, kommer Amerika att ställa sig på rulltrappan.

”Jag har varit mycket tydlig med att jag inte tar bort några alternativ från bordet angående Iran”, sade presidenten.

Bibi fick vad han kom hit för.

Genom att sätta en sexmånaders-tidsgräns har Obama gett ett incitament till Israel, Aipac, de neokonservativa och till och med al-Qaida, som vill att det shiitiska Iran bombas tillbaka till stenåldern, att provocera fram kollisioner med Iran, tills december, för att sedan kräva att Obama håller sitt ord, avbryter samtal, inför hårda sanktioner och startar oss i rulltrappan till krig.

Och incidenterna börjar redan nu att hopas.

Irans högste ledare, ayatollahn Khamenei, har anklagat USA för medverkan till angrepp över gränsen från Kurdistan. Israel hotar Iran nästan dagligen och övar bombrundor till Grekland och Gibraltar. Iran säger att de kan förgöra Israel och testar en robot som kan träffa den nationen.

Israel hävdar att Iran forslar vapen i lastbilar in i Gaza via Sudan. Men hur lastbilarna kommer igenom Egypten, korsar Röda havet och Sinaihalvön, och sedan tar sig igenom israeliska och egyptiska kontrollstationer är oförklarat.

Hillary Clinton kallade i går en iransk kärnvapenkapacitet för ett ”extraordinärt hot” och sade att det amerikanska målet är ”att övertyga den iranska regimen om att de faktiskt kommer att vara mindre säkra om de fortsätter med sitt kärnvapenprogram”.

Fråga: Vilket kärnvapenprogram?

Enligt 2007 års National Intelligence Estimate, stoppade Iran sitt kärnvapenprogram 2003. Ej heller finns det några rapporter om avledandet av Irans industrikvalitetsuran från Natanz eller några bevis för någon hemlig centrifugkaskad för att anrika det till vapenkvalitet.

Enligt Los Angeles Times säger EastWest Institute, som består av ryska och amerikanska vetenskapsmän, att Teheran är ”åtminstone sex år ifrån att bygga ett kärnvapen som går att skicka i väg”, och en studie från RAND Corporation säger att Irans ”förmåga att anställa förödelse i Mellanöstern via ombud är överdriven”.

Iran utgör inget hot mot USA som rättfärdigar ett krig.

Och såsom Korea gjorde slut på Harry Truman, Vietnam gjorde slut på LBJ, och Irak gjorde slut på Bush-republikanerna, skulle krig med Iran göra Barack – med situationerna i Afghanistan, Pakistan och Irak alla i färd med att försämras – till en en-periodspresident.

Det är bäst för Barack att han förstår. Gruppen som manipulerar honom in i krig med Iran planerar, för det första, att utplåna Iran; för det andra, att göra sig av med honom.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=31978

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Amerikanska robotar till Polen?

2009-05-27T18:51:00.003+02:00

Av Mark Hackard, 21/5 2009

Polens biträdande försvarsminister tillkännagav att ett amerikanskt batteri med Patriot-robotar kommer att utplaceras i landet vid slutet av 2009. Detta innebär att ungefär 100 amerikanska trupper kommer att befinna sig på polsk mark, gränsande till Vitryssland och den ryska exklaven^[1] Kaliningrad oblast. Polackerna är ivriga att få en utfästelse om ”stövlar på marken” från Washington, eftersom de är ute efter starkare avskräckningsvärde mot Ryssland. Moskva har svarat genom att osubtilt påminna Västvärlden om att de kan föra fram ballistiska kortdistansrobotar^[2] av typen Iskander för att bemöta den amerikanska närvaron.

Den officiella förklaringen anger att Patriot-batteriet kommer att skydda platsen där ett eventuellt framtida robotförsvarssystem mot Iran placeras. Allt detta låter, av goda anledningar, ganska ihåligt. För det första så har det iranska flygvapnet inte setts flyga uppdrag över Östeuropa på ett bra tag. Warszawas biträdande försvarsminister uppgav att robotarna kommer att vara i omlopp oavsett om Obama-administrationen bestämmer sig för att gå vidare med robotskölden eller ej. Det är också ganska uppenbart att en kraftfull amerikansk radar i Tjeckien och antirobotanläggningar i Polen inte främst skulle vara utformade för försvar mot Iran, som fortfarande är åratal ifrån ett adekvat transportmedel för en kärnstridspets. Som en förenad grupp av amerikanska och ryska tekniska experter nyligen kom fram till, skulle ett sådant system inte ens kunna utföra sin angivna uppgift av att bemöta ett hypotetiskt hot från Teheran.

Nyheterna om amerikanska utplaceringar i Polen kommer samtidigt som amerikansk-ryska kärnvapenförhandlingar och innan Obamas kommande Moskvabesök i juli. Om det var koordinerat med Washington, skulle det polska officiella uttalandet vara en ”signal” om att USA ämnar ha en militär närvaro i Östeuropa, vilket för dem allt närmare Rysslands gränser. Framgångarna från de nuvarande bilaterala ansträngningarna för att minska arsenalerna kommer inte att betyda mycket om amerikanska policyskapare fortsätter att driva en allmän linje av geopolitisk konfrontation. Varför skulle Ryssland ha någon motivation att samarbeta med USA i frågor som iransk icke-spridning när Washington hoppas på att föra Nato till mindre än några hundra miles^[3] från Moskvas förorter?

Amerikas försök att neka Moskva någon legitim intressesfär i det förutvarande Sovjet-territoriet och ta kontroll över Centralasiens energikorridorer kommer endast att vidga konfliktens omfång. I stället för ett tillmötesgående gentemot USA:s önskemål, förvänta er ett accelererat ryskt tillbakatryck. Om en amerikansk närvaro för Polen bekräftas, håll utkik efter motdrag från Kreml i Ukraina.

Polen är en stor och ädel nation vars tragedi ligger i dess geografi. Detta är inte första gången som Warszawa har undvikit att kompromissa och förlitat sig på de okloka säkerhetsgarantierna från avlägsna allierade, och vi vet alla hur väl det föll ut.

_________________________________________

Översättarens anmärkningar:

[1] I ursprungstexten stod det ”enclave” (enklav), men Kaliningrad oblast är en exklav.

[2] Det stod ”medium-range” (medeldistans) i ursprungstexten, men roboten som det är tal om här (Iskander) är mig veterligen en kortdistansrobot.

[3] En mile (brittisk/amerikansk mil) = cirka 1609 meter.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Mark Hackard, den återfinns här:
http://www.takimag.com/sniperstower/article/us_missiles_to_poland/

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Att rädda Israel från sig självt

2009-05-21T22:48:00.002+02:00

Tvåstatslösningen är det enda sättet att säkerställa den judiska statens långsiktiga säkerhet – och vår egen.

Av John J. Mearsheimer

USA och Israel är grundligt oense om behovet av att etablera en palestinsk stat som lever sida vid sida med Israel. President Obama är hängiven en tvåstatslösning, medan Israels premiärminister Netanyahu är motståndare och har varit så under många år. För att undvika en direkt konfrontation med Washington, kommer Netanyahu antagligen att ändra sin retorik och tala väl om två stater. Men det kommer inte att påverka Israels handlingar. Den ständiga fredsprocessen kommer att fortsätta, Israel kommer att fortsätta bygga bosättningar, och palestinierna kommer fortfarande att vara instängda i en handfull fattiga enklaver på Västbanken och i Gaza. Anande detta utfall, har Obama sagt till kongressen att vänta sig en konflikt med Israel.

Detta är inte en strid som Obama sannolikt kommer att vinna, trots att USA är mäktigare än Israel och de flesta amerikaner förordar skapandet av en palestinsk stat och ett biläggande av den israelisk-palestinska konflikten.

Titta på de historiska resultaten. Sedan 1967 har varje amerikansk president motsatt sig byggande av bosättningar i de ockuperade områdena. Ändå har ingen president förmått att lägga betydelsefull press på Israel för att stoppa byggandet av bosättningar, och än mindre få dem att avveckla dem. Det kanske bästa beviset på amerikansk impotens är det som hände under Oslo-fredsprocessen på 1990-talet. Israel konfiskerade 160 kvadratkilometer* av palestinskt territorium, byggde 40 mil* förbindelse- och förbifartsleder, fördubblade antalet bosättare, och byggde 30 nya bosättningar. President Clinton gjorde knappt någonting för att hejda denna expansion.

Huvudanledningen till att ingen president har förmått att hindra Israel från att kolonisera de ockuperade områdena är Israel-lobbyn. Den är en synnerligen kraftfull intressegrupp som har knuffat det amerikanska styret till att etablera en ”speciell relation” med Israel, som är, som Yitzhak Rabin en gång sade, ”utan motstycke i modern historia”.

Den speciella relationen innebär att Washington ger Israel konsekvent, nästan villkorslös diplomatisk uppbackning och mer bistånd än något annat land. Med andra ord, Israel får detta bistånd till och med då de gör saker som USA motsätter sig, som att bygga bosättningar. Dessutom blir Israel sällan kritiserat av amerikanska företrädare och definitivt inte av någon som eftersträvar ett högt ämbete. Kom ihåg vad som tidigare i år hände Charles Freeman, som tvingades dra sig tillbaka som chef för National Intelligence Council eftersom han hade kritiserat vissa israeliska tillvägagångssätt och ifrågasatt den speciella relationens förtjänster.

Många hoppas att Obama kommer att skilja sig från sina företrädare och sätta sig upp emot lobbyn. Tecknen så här långt är inte uppmuntrande. Under presidentkampanjen 2008 svarade Obama på anklagelser om att han var ”mjuk” gällande Israel genom att gå lobbyn till mötes och offentligt prisa den speciella relationen. Han var tyst under det nyliga Gazakriget – då Israel blev kritiserat runt om i världen för dess brutala anfall mot den tätbefolkade enklaven – och han sade ingenting när Freeman tvingades lämna sin administration. Liksom sina företrädare tycks Obama inte vara någon match för lobbyn.

Israels supportrar i USA hävdar ofta att den speciella relationen inte beror på lobbyns inflytande. Det amerikanska folket, hävdar de, identifierar sig starkt med Israel och lägger en betydande press på sina ledare för att de ska stödja landet generöst och villkorslöst. Men det finns överflödigt med bevis som visar att detta inte är sant. Nyliga opinionsundersökningar anger att över 70 procent av amerikanerna anser att USA inte borde välja sida i den israelisk-palestinska konflikten, och endast 47 procent av amerikanerna anser att Israels inflytande i världen är ”övervägande positivt”. Dessutom har 60 procent av amerikanerna sagt att USA borde undanhålla bistånd till Israel om de står emot påtryckningar för att nå en fredsöverenskommelse med palestinierna.

Kort sagt, en tydlig majoritet av amerikanerna tycker inte om den speciella relationen och skulle backa upp Obama om han utövade påtryckning på Israel för att de skulle acceptera en palestinsk stat. Lobbyn skulle dock säkerligen välja Israels sida och pressa det Vita huset till att backa tillbaka. Med tanke på lobbyns meritlista – såväl som Obamas – är det svårt att föreställa sig honom inte ge efter.

Israels supportrar försvarar den speciella relationen eftersom de tror den är helt och hållet bra för båda länderna. De tror väsentligen att de båda ländernas intressen är synonyma, och vad som Israel än bedömer vara bra för Israel är bra för USA. Från deras perspektiv finns det inget behov för Israel att ändra sitt beteende inom någon större policyfråga, i synnerhet gällande frågor som rör palestinierna.

Men de har fel. Israels intressen, precis som något som helst annat lands intressen, är inte alltid samma som Amerikas. Således är det inte särskilt vettigt för Washington att backa upp Israel oavsett vad de gör eftersom det ibland kommer att finnas omständigheter under vilka de båda ländernas intressen kolliderar. Exempelvis var det antagligen vettigt för Israel att skaffa kärnvapen på 1960-talet, eftersom de lever i en farlig omgivning och en kärnvapenarsenal är det ultimata avskräckningsmedlet. Men ett kärnvapenbeväpnat Israel låg inte i Amerikas nationella intresse.

Det vore mycket bättre för båda länderna om Obama-administrationen behandlade Israel på samma sätt som den behandlar andra demokratier, såsom Storbritannien, Frankrike, Tyskland, och Indien. I praktiken skulle detta innebära att backa upp Israel när dess handlingar stämmer överens med amerikanska intressen. Men när de inte gör så, skulle Washington distansera sig från Jerusalem och använda sitt betydande inflytande till att förändra israeliskt beteende.

USA befinner sig i en mycket problematisk situation i Mellanöstern och har ett allvarligt terrorism-problem till stor del på grund av dess ovillkorliga stöd till Israels tillvägagångssätt i de ockuperade områdena. Att backa upp Israel vid nästan varje steg gör det även svårare för Washington att få öppet stöd från moderata arabstater, till och med när det handlar om att handskas med gemensamma hot såsom Iran.

Israels uppbackare hävdar ofta att amerikanskt stöd till Israel inte hade någonting att göra med 11/9, men detta påstående är helt enkelt inte sant. Betänk bevekelsegrunderna för Khalid Sheikh Mohammed, som 11/9-kommissionen beskriver som ”angreppens huvudsaklige arkitekt”. Enligt kommissionen förhöll det sig så att ”KSM:s intensiva fientlighet mot USA härstammade inte från hans erfarenheter där som student, utan snarare från hans starka aversion mot USA:s utrikespolitik som favoriserar Israel.” Ett flertal oberoende rapporter har dessutom dokumenterat att Usama bin Ladin har varit djupt oroad över den palestinska situationen sedan han var ung, och 11/9-kommissionen rapporterar att han ville att angriparna skulle slå till mot kongressen, som han såg som den viktigaste källan till stöd för Israel i USA. Kommissionen berättar också för oss att bin Ladin två gånger ville flytta fram datumet för attackerna på grund av händelser som involverade Israel – även om att göra så skulle ha ökat risken för misslyckande.

Kort sagt finns det inte mycket hopp om att stoppa Amerikas terrorism-problem och förbättra dess anseende i Mellanöstern om den israelisk-palestinska konflikten inte blir löst. Det kommer endast att hända om det blir en tvåstatslösning, och det kommer endast att inträffa om USA lägger press på Israel.

Den speciella relationen har blivit en belastning för Israel också. Inget land har någonsin bedrivit en felfri utrikespolitik, ändå gör lobbyn det omöjligt för amerikanska ledare att kritisera Israel när de gör någonting korkat. Tänk på Libanonkriget 2006, då Washington backade upp Israel för fullt medan de tillämpade en strategi som var, vilket de flesta israeler nu erkänner, dåraktig. USA hade varit en bättre vän om de hade pressat Israel för att de skulle komma på ett smartare svar eller tryckt på för en snabb vapenvila. Men det är inte så den speciella relationen fungerar. Det är svårt att se hur denna situation är vettig för Israel.

Hur borde Obama-administrationen då reagera på Netanyahus motstånd mot en palestinsk stat? Nyckeln till att förstå denna avgörande fråga är att betänka två frågor. För det första, hur ser Israels framtid ut i frånvaron av en tvåstatslösning? Med andra ord, vart är Israel på väg om Netanyahu får sin vilja igenom? För det andra, vilka är de sannolika konsekvenserna för Amerika, Israel, och palestinierna?

Under förutsättning av de nuvarande omständigheterna, finns det tre möjliga alternativ om palestinierna inte får sin egen stat, vilka alla inbegriper skapandet av ett ”Storisrael” – ett Israel som i praktiken kontrollerar Västbanken och Gaza, eller allt det som en gång kallades för Palestinamandatet.

I det första scenariot skulle Storisrael bli en demokratisk binationell stat i vilken palestinier och judar åtnjuter samma politiska rättigheter. Denna lösning har föreslagits av en handfull judar och ett växande antal palestinier. Den innebär dock ett övergivande av den ursprungliga sionistiska visionen av en judisk stat, eftersom palestinierna så småningom skulle bli fler än judarna i Storisrael. Uri Avnery, en prominent israelisk journalist och fredsaktivist, har säkert rätt när han säger: ”Det finns ingen som helst chans att den judiska allmänheten, i denna generation eller nästa, går med på att leva som en minoritet i en stat dominerad av en arabisk majoritet.” Israels supportrar i Amerika skulle också ha ett praktiskt taget obefintligt intresse av detta resultat.

Två, Israel kunde fördriva de flesta palestinierna från Storisrael och på så vis bevara dess judiska karaktär genom ett öppet fall av etnisk rensning. Detta förefaller osannolikt, inte bara för att det vore ett brott mot mänskligheten, utan även för att det finns runt 5,5 miljoner palestinier mellan Jordanfloden och Medelhavet, och de skulle göra starkt motstånd om Israel försökte fördriva dem från sina hem.

Ändå finns det goda anledningar till att oroa sig för att Israel kan välja denna lösning då den demografiska balansen förändras och oron för den judiska statens överlevnad intensifieras. Det är tydligt från opinionsundersökningar och vardaglig diskurs att många israeler har rasistiska åsikter om palestinier, och det nyliga Gazakriget tydliggjorde att de har få betänkligheter över att döda palestinska civilpersoner. Ett århundrade av konflikt och fyra årtionden av ockupation gör det med ett folk. Dessutom tycker ett ansenligt antal israeliska judar – 40 procent eller mer – att Israels arabiska medborgare borde ”uppmuntras” att bege sig iväg av staten. Förutvarande utrikesministern Tzipi Livni sade faktiskt nyligen att om det blev en tvåstatslösning, förväntade hon sig att Israels palestinska medborgare skulle ge sig av och bosätta sig i den nya palestinska staten.

Det sista och mest troliga alternativet är någon form av apartheid, varigenom Israel utökar sin kontroll över de ockuperade områdena, men tillåter palestinierna att ha begränsad autonomi i ett antal osammanhängande och ekonomiskt invalidiserade enklaver. Israeler och deras amerikanska supportrar blir alltid arga över jämförelsen med vitt styre i Sydafrika, men det är deras framtid om de skapar ett Storisrael samtidigt som de förvägrar fulla politiska rättigheter till en arabisk befolkning som snart kommer att vara talrikare än den judiska befolkningen i landet som helhet. Förutvarande premiärministern Ehud Olmert sade detsamma när han proklamerade att om ”tvåstatslösningen kollapsar” kommer Israel ”att stå inför en kamp i Sydafrika-stil”. Han gick så långt som att hävda att ”så fort det händer är staten Israel slut”. Andra israeler, såväl som Jimmy Carter och biskop Desmond Tutu, har varnat att ett fortsättande av ockupationen kommer att förvandla Israel till en apartheidstat.

Dessa tre resultat är de enda alternativen till en tvåstatslösning, och vart och ett av dem skulle vara katastrofalt för den judiska staten. Apartheid är inte en fungerande långsiktig lösning eftersom palestinierna kommer att fortsätta göra motstånd tills de uppnår självständighet. Deras motstånd kommer att tvinga israelerna till att trappa upp samma repressiva tillvägagångssätt som redan har kostat ansenligt med blod och pengar, uppmuntrat till politisk korruption, och svårt befläckat nationens globala anseende. Vad som är mer viktigt, är att det skulle finnas lite stöd för – och mycket motstånd mot – en apartheidstat i Västvärlden, i synnerhet i USA, där demokrati vördas och segregation fördöms. Detta är varför Olmert sade att det vore suicidalt för Israel att bege sig in på apartheid-vägen.

Men att införa demokrati i Storisrael skulle också innebära slutet för den judiska staten eftersom de mer flertaliga palestinierna skulle dominera dess politik. Då återstår etnisk rensning, vilket definitivt skulle bevara Israel judiskt. Den mordiska strategin skulle dock tillfoga en enorm skada på Israels moraliska väv, dess relation med judar i diasporan, och dess internationella ställning. Israel och dess supportrar skulle behandlas hårt av historien. Ingen genuin vän till Israel skulle kunna stödja ett sådant skändligt handlingssätt.

Med tanke på denna dystra situation så är det inte förvånande att ett betydande antal israeler har flyttat utomlands och många andra skulle ge sig av om de kunde. Det finns någonstans mellan 700.000 och en miljon israeliska judar som bor utanför landet, av vilka många sannolikt inte kommer att återvända. Sedan 2007 har utvandringen varit större än invandringen till Israel. Enligt forskarna John Mueller och Ian Lustick så ”anger en nylig opinionsundersökning att endast 69 procent av judiska israeler säger att de vill stanna i landet, och en undersökning från 2007 finner att en fjärdedel av israelerna överväger att flytta, inklusive nästan hälften av de unga.” De rapporterar att ”i en annan undersökning säger 44 procent av israelerna att de skulle vara beredda att ge sig av om de kunde hitta en bättre levnadsstandard någon annanstans”, och ”över 100.000 israeler har skaffat europeiska pass.” Dessa siffror är ett dåligt tecken för Israel.

Denna diskussion om vart Israel är på väg väcker den uppenbara frågan: skulle det inte vara i Israels bästa intresse om president Obama lade en betydande press på både Israel och palestinierna för att få dem att gå med på en tvåstatslösning? Hade det faktiskt inte varit bättre för Israel om USA för länge sedan hade hindrat dem från att bygga bosättningar och istället hjälpt till att skapa en palestinsk stat? Man undrar vilken framtid motståndarna till en tvåstatslösning föreställer sig för Storisrael, för det är svårt att tänka sig ett fördelaktigt resultat om palestinierna inte får sin egen stat. Detta innebär inte att två stater som lever sida vid sida utgör ett idealiskt resultat för någon av sidorna; det är helt enkelt bättre än alternativen.

Slutligen, att förneka palestinierna sin egen stat ligger inte i lobbyns intresse, och inte enbart på grund av konsekvenserna för Israel. Under de senaste två årtiondena har idén att backa upp Israel – oavsett vad de gör – blivit en svårsåld vara i USA, i synnerhet på college-campusar. Yngre judar tycks vara mer villiga att kritisera Israel än sina äldre motsvarigheter. Amerikaner av alla övertygelser blir allt mer medvetna om vad Israel gjorde mot palestinierna 1948 och vad de har gjort i de ockuperade områdena sedan 1967. Följaktligen framstår Israel inte längre som offret; landet framstår som förövaren, och dessutom som en hänsynslös sådan. Denna situation kommer säkerligen att bli värre om Israel förvandlar sig till en apartheidstat i världens fulla åsyn.

Eftersom Israels behandling av palestinierna kommer att bli allt svårare att försvara kommer lobbyn att mer än någonsin tvingas förlita sig på hotelser och skrämsel. Fakta och förnuft är inte effektiva vapen när man försöker rättfärdiga en apartheidstat. Givet den ökande medvetenheten om lobbyns aktiviteter – huvudsakligen tack vare Internet – blir dess handlingar redan fingranskade på sätt som de inte blev tidigare. Med andra ord, det har blivit svårt för lobbyn att utöva sitt inflytande utan att efterlämna fingeravtryck, och ett större erkännande av dess roll kommer sannolikt att trigga mer förbittring. Dess torpedering av Freeman-utnämningen, som blev allmänt diskuterad i bloggosfären och så småningom i mainstream-media, är ett talande exempel. Lobbyns beteende kommer att bli grövre och tydligare, vilket riskerar att förarga ett stort antal amerikaner, inklusive många judar. Det skulle vara mycket lättare för lobbyn att försvara Israel om landet levde bredvid en palestinsk stat.

President Obama skulle vilja förändra situationen eftersom han förstår att en tvåstatslösning skulle vara bra för Amerika, bra för Israel, och bra för palestinierna. Men Netanyahu tycks vara bestämt inriktad på att sabotera hans ansträngningar. Vem kommer troligtvis att vinna denna strid?

Som det ser ut nu har Obama ingen stor chans att lyckas, till största delen på grund av att lobbyns nyckelinstitutioner kommer att välja Israels sida, och den amerikanske presidenten visar inte mycket tecken på att vara villig att ta sig an lobbyn. Andra faktorer väger också emot honom. Det finns cirka 480.000 bosättare och en enorm infrastruktur av vägar och bosättningar på Västbanken. Med tanke på att den politiska tyngdpunkten i Israel med tiden har förflyttats skarpt åt höger så är det svårt att föreställa sig någon israelisk regering som har den politiska viljan, och än mindre förmågan, att avveckla en väsentlig del av det enorma projektet. Betänk att en opinionsundersökning i februari 2009 fann att 59 procent av israelerna motsatte sig en palestinsk stat; endast 32 procent stödde en sådan.

Ej heller finns det mycket sympati för tvåstatslösningen i det amerikanska judiska samhället. En undersökning från 2007 fann att endast 46 procent av judarna i det här landet stödde etablerandet av en palestinsk stat, antagligen på grund av att 82 procent av respondenterna trodde att ”arabernas mål är inte återlämnandet av de ockuperade områdena utan snarare Israels förstörelse”. En undersökning av J Street från 2008 visade mer stöd för tvåstatslösningen (78 procent) men avslöjade också ett avsevärt motstånd mot en avveckling av israeliska bosättningar och att göra östra Jerusalem till en del av Palestina. De förbehållen, förenade med djupt liggande rädslor för palestinska motiv, kommer att hjälpa lobbyns hökar att föra fram sin sak. Naturligtvis kommer kristna sionister att orubbligt motsätta sig tvåstatslösningen: de vill att Israel kontrollerar varje kvadratmillimeter av Palestina eftersom de tror att det kommer att främja Kristi återkomst.

Obamas enda hopp – och det är ett litet sådant – är att en avsevärd del av det amerikanska judiska samhället kommer till att förstå Olmerts varning att Israel kommer att bli som det vit-styrda Sydafrika om det inte blir någon tvåstatslösning. Fler amerikanska judar behöver förstå att Israel är i allvarlig fara och att situationen troligtvis kommer att bli värre, inte bättre. Obama skulle agera som Israels vän om han lade press på båda sidor för att nå en uppgörelse. Om det inte blir någon överenskommelse, står Israel inför en dyster framtid, och det kommer att bli mycket svårt att försvara Israel. Kort sagt, fler judisk-amerikaner behöver inse att det ligger i deras intresse att kämpa för tvåstatslösningen.

Om inte det inträffar, kommer Obama inte att kunna bli hård mot Israel. Det kommer att bli ännu mer problem framöver för Israel, USA, och i synnerhet palestinierna.

* Jag har omvandlat från brittiskt/amerikanskt måttsystem till metriska enheter och avrundat, övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av John J. Mearsheimer, den återfinns här:
http://www.amconmag.com/article/2009/may/18/00014/

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Angående Af-Pak: Sluta ”hjälpa”

2009-05-14T20:27:00.002+02:00

Av Ron Paul, 11/5 2009

Medan mycket av landets uppmärksamhet är riktad mot andra frågor, håller en allvarlig situation på att utvecklas i Pakistan som hotar att kasta in oss i ytterligare ett fruktlöst och blodigt krig. Det är mycket frustrerande att se att många som var så starkt emot den förra administrationens krig plötsligt har tappat intresset för utrikespolitik enbart för att vi utlovades förändring.

De som fortfarande ägnar uppmärksamhet vet att ingenting kunde vara mindre sant. Mycket lite har förändrats, förutom kanske retoriken, men vad spelar det för roll när bombräderna bara blir mer dödliga? Snarare än att dra ner på våldsamma militära ingripanden i andra länders affärer, är den nya administrationen i färd med att trappa upp den föregående administrationens utrikespolitik.

I Pakistan innebär det fortsättningen och till och med upptrappningen av militär interventionism på andra sidan gränsen till Afghanistan. Målen tros vara enklaver tillhörande militanta talibaner, men många oskyldiga civila har fångats i den dödliga korselden, vilket tillfogar vårt anseende i regionen svår skada. Många vanliga afghaner och pakistanier som aldrig hade anledning att ta till vapen mot oss förses med motivation då familjemedlemmar och vänner dödas och lemlästas av våra klumpiga och urskillningslösa bomber. Är det värt priset för oss att vara inblandade på detta vis till en så hög kostnad i blod, pengar och goodwill? Finns det någonting som kan vinnas genom denna politik?

Vi hjälper talibanerna och andra fiender att faktiskt öka i antal och styrka, medan vi driver ner dem från bergen i gränsregionerna djupare in i Pakistan, där de har ställt till med elände. Då våra bombningar följer dem, har belägrade bybor få valmöjligheter utöver att lämna sina hem och ansluta sig till det växande antalet flyktingar eller ta till vapen och sälla sig till striden mot oss.

Icke desto mindre, i stället för att erkänna flodvågen av oavsiktliga konsekvenser av att försöka handskas med Pakistans problem, pekar alla tecken i Washington mot ytterligare upptrappning. Både representanthuset och senaten har nyligen introducerat motioner för att tredubbla biståndet till Pakistan, från 500 miljoner dollar till 1,5 miljarder dollar, och allt tyder på att ledarskapet i Pakistan utnyttjar situationen med talibanerna till att mjölka mer bistånd från den amerikanske skattebetalaren. Vi är panka. Detta är pengar vi inte har, och det är en förolämpning mot det amerikanska folket att belasta det nationella kreditkortet för denna sortens militär äventyrlighet efter det att många amerikaner trodde att de röstade för fred.

Det grundläggande är att vår inblandning i Pakistans interna problem inte gör oss säkrare. Det är faktiskt på det viset att vi ökar på våra fienders antal och ökar hoten mot vår säkerhet här hemma. Vi framkallar just den terrorism och extremism som vi försöker stoppa. Varje dollar vi skickar, även om det är för humanitära ändamål, frigör resurser till att föra krig och eventuellt stötta impopulära ledare. Mellanösterns inre strider är irrationella och farliga, liksom dess politik. Vi leker med elden när vi blandar oss i deras affärer, och vi isolerar oss själva i diplomatiskt hänseende genom att skaffa fler fiender än vänner. Vi behöver föra hem våra trupper, stoppa allt utlandsbistånd, och hålla en neutral position på världsscenen. Det är, faktiskt, den enda utrikespolitiken vi har råd med just nu, och den skulle skaffa oss fler vänner och handelspartners än våra bomber någonsin skulle kunna göra. Dessutom är det vad konstitutionen medger och våra grundlagsfäder med bestämdhet rådde till.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Ron Paul, den återfinns här:
http://www.house.gov/htbin/blog_inc?BLOG,tx14_paul,blog,999,All,Item%20not%20found,ID=090511_2895,TEMPLATE=postingdetail.shtml

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Fiasko i Kaukasus

2009-05-07T14:44:00.002+02:00

Av Mark Hackard, 5/5 2009

Kampen mellan den georgiska oppositionen – som vilar på en bred bas – och president Micheil Saakasjvili trappades upp ett snäpp i dag efter hans deklaration att han stjälpte en kupp-komplott på en armébas. Saakasjvili namngav, ganska förutsägbart, Moskva som källan till dessa intriger. Det är möjligt att ryssarna arbetar på att uppmuntra den georgiska oppositionen, men georgiska analytiker säger att det är osannolikt att myteriet genomfördes med stöd utifrån. Mer sannolikt var detta ett försök av den georgiske presidenten att avleda uppmärksamheten från pågående protester och krav på att han kastas ut. Det finns också möjligheten att Saakasjvili planerar att införa undantagstillstånd för att bättre kunna handskas med oppositionen, som planerar att blockera vägbanor som leder till huvudstaden.

Med politisk instabilitet och väpnat uppror i Tbilisi, vilken tidpunkt vore bättre än den nuvarande för Nato att hålla ”Partnerskap för fred”-övningar i Georgien? Tydligen har ingen i Washington eller Bryssel reviderat sin uppfattning om krigsspelen, som är planerade att starta i morgon. Ryssland har uttryckt sitt officiella missnöje genom att avblåsa mötet mellan utrikesministrar från Nato och Ryssland. Moskva har även övertygat serberna, kazakerna, moldaverna och armenierna att avstå från att delta i övningarna. När armenierna tillkännagav sitt återbud i dag, råkade som av en händelse chefen för SVR (rysk utrikes-underrättelsetjänst), Michail Fradkov, samtidigt befinna sig i Jerevan för att mötas med president Serzj Sargsian. Lettland och Estland, två baltiska stater och båda medlemmar i Nato, har också beslutat sig för att stå över.

Västerländska policymakare tycks inte kunna göra sig själv några tjänster i det förutvarande sovjetiska området. Det är mindre än ett år sedan det rysk-georgiska kriget i augusti, ändå låtsas Nato som om ingenting har förändrats. Vår utrikespolitiska elit må vara okunnig om historia, men den kan inte vara ovetande om faktumet att amerikansk-georgiska militärövningar hölls endast veckor innan Georgiens offensiv in i Sydossetien. Om någon lärdom kunde dras från i fjor, skulle det vara att Saakasjvili blir djärvare av stöd från USA, inte på ett eller annat vis lugnad av det, och det är endast en tidsfråga innan hans oberäkneliga tendenser leder till mer konflikt.

Washington borde ha insett det uppenbara i augusti, ändå framhärdar de med att försöka expandera Nato in i Rysslands inflytelsesfär. I motsats till förnekelserna från PR-tjänstemän, ger övningarna nu i maj USA ytterligare en chans att ”sända en signal” om stöd till Saakasjvili. Sådana gester hade varit meningslösa om de inte vore farliga. Obetänksamt provocera Ryssland med krigsspel i Georgien? Yes we can!

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Mark Hackard, den återfinns här:
http://www.takimag.com/sniperstower/article/fiasco_in_the_caucasus/

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Retrospektiv

2009-04-29T13:31:00.000+02:00

Av William S. Lind, 21/4 2009

Den 300:e kolumnen i denna serie erbjuder en användbar punkt att titta tillbaka ifrån. Händelser sedan On War #1 har, anser jag, i allmänhet bekräftat de Fyra generationernas ramverk. Irak var ingen ”barnlek”, ej heller ledde vår ursprungliga invasion av Afghanistan till en ”utrensning” av talibanerna. Mulla Omar visade sig vara den bättre profeten; innan den första amerikanska bomben föll, sade han: ”Vi kommer att förlora regeringsmakten och förlora Kabul, men det spelar ingen roll.”

Vilka läxor kan vi dra från de föregående 299 On War-kolumnerna och deras samspel med världen i stort. För mig tycks det som att tre har överskuggande betydelse.

Så länge som Amerika följer en offensiv huvudstrategi kommer Fjärde generationens krig att säkerställa hennes nederlag. Anledningen är Martin van Crevelds koncept om svaghetens styrka och dess intima relation med legitimitet. I en Fjärde generations-värld är legitimitet den gångbara valutan. Fjärde generations-krig är i grunden en tävlan om legitimitet mellan staten och en stor mängd olika ickestatliga huvudlojaliteter. Amerikansk makt saknar legitimitet eftersom den, på den fysiska nivån, är så överväldigande. Det är svaghetens styrka: vem som än sätter sig upp emot den amerikanska militären blir en hjälte. I gengäld förlorar vilken stat som Amerika än stödjer sin legitimitet. Ju fler platser där Amerika ingriper militärt, desto fler stater förlorar sin legitimitet, till fördel för icke-statliga entiteter från Fjärde generationen. Vi har i praktiken en omvänd Midasberöring. Endast en defensiv huvudstrategi, där vi sköter våra egna affärer och låter andra stater sköta sina, kan bryta oss fria från denna nedåtgående spiral.

Andra generations-militärmakter kan inte vinna Fjärde generations-krig. Andra generationens väpnade styrkor, som Förenta staternas, strider genom att lägga eldkraft på mål. Detta vinner på den fysiska nivån, men medan det gör så, för det med sig nederlag på den moraliska nivån, vilket är avgörande inom 4GK. Det bästa nuvarande exemplet är Pakistan, där kombinationen av Predatorräder och påtryckningar mot den pakistanska regeringen har undergrävt den pakistanska statens legitimitet. Den staten står nu på randen till upplösning, vilket hade gett al-Qaida och andra islamiska 4GK-styrkor den största segern de kunnat föreställa sig. Bilden på Osamas grottvägg borde vara en Predator, med titeln: ”Vårt bästa vapen.”

Det finns ingen chans att Amerika antar en defensiv huvudstrategi eller reformerar sin militär för att gå från den Andra till den Tredje generationen – ett nödvändigt men inte tillräckligt steg när man konfronterar 4GK – så länge som det nuvarande Washingtonetablissemanget behåller makten. Det etablissemanget är berusat på hybris, avskuret från världen bortom hovpolitik och grundligt korrumperat av Pentagons ”business as usual”, som vet hur man köper det slags politiskt stöd som må behövas. Liksom alla etablissemang betraktar det all verklig förändring som ett hot, som ska undvikas. Så länge som det härskar kommer ingenting att förändras.

Vilka innebörder har dessa tre observationer? Militärt sett förebådar de fortsatt misslyckande och nederlag. Vi kommer att misslyckas med att komma ut ur Irak innan nästa fas av det kriget börjar, eller, vilket vore värre, ett israeliskt anfall mot Iran kostar oss armén vi har i Irak. Vi kommer att besegras i Afghanistan, eftersom vi kommer att vägra anpassa våra strategiska mål till det som är möjligt och vi kommer att fortsätta alienera befolkningen med vårt eldkraftsintensiva sätt att föra krig. Vi kommer att knuffa Pakistan över tröskeln till sönderdelning, vilket kommer att vara en första rangens strategisk katastrof. Vi kommer att ignorera upplösningen av staten i Mexiko, medan Mexikos oordning importeras genom våra ineffektiva gränskontroller. Vi kommer inte ens att kunna stoppa somaliska pirater. Vad säger det om oss när hela nationen glädjer sig för att U.S. Navy, den mest kraftfulla flottan på jorden, besegrade fyra somaliska tonåringar?

Det slutar inte med detta. Dessa utrikespolitiska misslyckanden och militära nederlag – eller ännu mer pinsamma ”segrar” – blir bara två i en större serie kriser, inklusive den ekonomiska krisen (depression följd av galopperande inflation), valutaväxlingskrisen (dollarns kollaps), den politiska krisen (ingen i etablissemanget vet vad som ska göras, men etablissemanget ger inte väljarna något alternativ till sig själv), energikrisen, etc. Tillsamman växer dessa skilda kriser lavinartat till en systemkris, vilket är vad som händer när världen utanför kräver större förändring än det politiska systemet tillåter. Vid det stadiet kollapsar det politiska systemet och ersätts av någonting annat. Förr i tiden innebar det ett dynastiskifte. Vad kan det innebära i dag? Min gissning är en radikal decentralisering, i slutänden av vilken livet återigen är lokalt.

Det skulle, i det stora hela, vara ett lyckligt utfall. Men jag är rädd för att detta kommer att vara en resa där vägen dit inte är halva nöjet.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av William S. Lind, den återfinns här:
http://www.lewrockwell.com/lind/lind159.html

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Varför Europa inte strider

2009-04-21T13:56:00.000+02:00

Av Patrick J. Buchanan, 10/4 2009

”Ingen kommer att säga detta offentligt, men sanningen är den att vi alla håller på att tala om vår uttågsstrategi från Afghanistan. Vi är på väg ut. Det kan ta några år, men alla försöker komma ut.”

Det anförtrodde en ”högt uppsatt europeisk diplomat” till The New York Times under Obamas resa till Strasbourg.

Europa överger oss. Afghanistan ska bli Amerikas krig.

Under det som Times kallade för ett ”bråkigt möte”, kom Nato överens om att skicka 3.000 trupper för att sköta säkerheten under valen och 2.000 för att träna afghansk polis. Småpotatis jämfört med Obamas utfästelse att fördubbla de amerikanska truppnivåerna till 68.000.

Varför vill inte Europa strida?

Därför att Europa inte ser något hot från Afghanistan och inget vitalt intresse i ett fjärran land där Nato-européer inte har stridit sedan det brittiska imperiet för länge sedan lade ned sin verksamhet.

Al-Qaida anföll inte Europa från Afghanistan. Amerika anfölls. Därför att, sade Osama bin Laden i sin ”krigsförklaring”, Amerika ockuperade Saudiarabiens heliga mark, höll på att strypa det muslimska Irak till döds och försåg Israel med vapnen som användes för att kuva palestinierna.

Då Europa inte har några trupper i Saudiarabien, håller på att lämna Irak och stödjer en palestinsk stat, bedömer européerna att de löper mindre risk att bli attackerade än om de strider mot och dödar muslimer i Afghanistan.

Madrid och London utsattes för terrorattacker, tror de, på grund av att Spanien och Storbritannien var George W. Bushs starkaste bundsförvanter i Irak. Storbritannien, med en stor pakistansk befolkning, måste vara speciellt känsligt för amerikanska Predatorräder i Pakistan.

Dessutom har européerna fått nog av krig.

Enbart i första världskriget förlorade Frankrike, Tyskland och Ryssland var för sig långt fler män dödade än vi har förlorat i alla våra krig tillsammans. De brittiska förlusterna i första världskriget var större än Amerikas förluster, från nord och syd, i inbördeskriget. Hennes förluster i andra världskriget, från en nation med endast en tredjedel av vår befolkning, var lika stora som våra. Medan Amerika avslutade det kriget som en supermakt och ledare för den fria världen, avslutade Storbritannien det bankrutt, knäckt, utan imperium, sjunkande ned i socialism.

Alla Europas imperier är borta. Alla hennes stora flottor är borta. Alla hennes miljonmanna-arméer är historia. Alla hennes befolkningar åldras, krymper och dör, då miljoner strömmar in från förutvarande kolonier i Tredje världen för att återbefolka och islamisera moderländerna.

Till följd av Europas nya ”mångfald” hetsar ett krig som utkämpas i ett muslimskt land upp ett stort segment av Europas urbana befolkning.

Slutligen vet Nato-Europa om att det inte finns något pris att betala för att simulera sjukdom i Natos krig i Afghanistan. Européerna vet att Amerika kommer att fylla ut tomrummet och inte göra någonting åt deras vägran att skicka stridsbrigader.

För européerna klurade ut hur vi fungerar för länge sedan.

De känner att vi behöver dem mer än vad de behöver oss.

Medan Nato ger Europa ett säkerhetstäcke, ger organisationen Amerika det som hon inte kan leva förutan: ett uppdrag, en sak, en mening åt livet.

Om USA, i förbittring, sade till Europa: ”Vi drar oss ut ur Nato, stänger våra baser och tar hem våra trupper eftersom vi är trötta på att dra det tunga lasset, stå för allt stridande och dö för friheten”, vad skulle vi göra efter att vi hade begett oss i väg och kommit hem?

Vilken utrikespolitik skulle vi ha?

Vilket behov skulle finnas för vårt uppskrutna militärindustriella komplex, alla de där hangarfartygen, ubåtarna, stridsvagnarna, och tusentals stridsflygplan och tjogtals med bombplan? Vad skulle hända med alla transatlantiska konferenser om Nato, alla tankesmedjorna här och i Europa som ägnar sig åt allierade säkerhetsfrågor?

Efter Berlinmurens fall, Röda arméns tillbakadragande från Östeuropa och Sovjetunionens uppsplittring, var Natos uppdrag slutfört. Som senator Richard Lugar sade, måste Nato ”gå utanför området eller lägga ner.”

Nato ville desperat undvika att lägga ner. Så Nato gick utanför området, in i Afghanistan. Nu, utan någon seger i sikte, är Nato på väg hem. Kommer organisationen att lägga ner?

Inte sannolikt. För många risskålar är beroende av att hålla Nato vid liv.

Du gör dig inte av med March of Dimes’ högkvarter och pengainsamlingsmaskineri bara för att doktorerna Salk och Sabin hittade ett botemedel mot polio.

Återigen minns man, i de där gamla andra världskrigs-filmerna, den ständiga scenen där två värnpliktiga röker och pratar.

”Vad ska du göra Joe, när detta är över”, skulle en fråga.

Vi fick svaret för många år sedan.

Joe stannade i armén. Han kunde inte släppa det. Att vara soldat var allt han kunde. Precis som Uncle Sam. Vi kan inte släppa Nato eftersom, om vi gör det, skulle vi inte längre vara den ”oumbärliga nationen”, den fria världens ledare.

Och, om vi inte är det, vem är vi då? Och vad skulle vi göra?

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=31425

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Marsgalenskap, 1939

2009-04-14T11:27:00.002+02:00

Av Patrick J. Buchanan, 7/4 2009

Den 1 september 1939 brakade Hitlers pansarvagnar in i Polen. Två dagar senare förklarade en plågad Neville Chamberlain krig, det värsta kriget i hela världshistorien.

Var kriget oundvikligt? Nej. Inget krig är oundvikligt innan det har börjat. Var det ett nödvändigt krig? Lyssna till Churchill:

”En dag sade president Roosevelt till mig att han öppet efterfrågade förslag om vad kriget borde kallas. Jag sade direkt: ’Det onödiga kriget’. Det har aldrig funnits ett krig som var lättare att hejda än det som nyss har förstört det som återstod av världen [...].”

Men om kriget inte hade behövt inträffa, vad orsakade det?

Låt oss återvända till München.

Den 30 september 1938, i München, signerade Chamberlain bort Sudetenland hellre än att strida för att behålla 3,5 miljoner tyskar under ett tjeckiskt styre som hade tvingats på dem vid fredskonferensen i Paris i strid med Wilsons princip om självbestämmande.

Varför stred inte Storbritannien?

Därför att Storbritannien inte hade någon allians med Prag och Chamberlain gav ”sjutton i” vem som härskade över Sudetenland. Dessutom hade Storbritannien ingen värnplikt, inga divisioner att skicka till Frankrike, inga Spitfire-plan, inget stöd från Amerika eller sina dominier, ingen allierad förutom Frankrike, som hade fått berättat för sig att USA, om kriget kom, inte skulle leverera flygplanen som Frankrike hade köpt.

Amerikanska neutralitetslagar förbjöd det.

Under sina möten med Chamberlain hade Hitler varnat att Polen och Ungern också skulle komma att göra anspråk på gamla territorier som avträddes till tjeckerna i Paris 1919.

Sålunda hade Warszawa, efter München, lagt beslag på det kolrika Teschen, där det fanns tiotusentals polacker. Ungern fick, i ”Wiener Arbitrage” från den 2 november 1938, tillbaka territorier i Slovakien och Rutenien där ungrarna var i majoritet och Budapest hade styrt innan 1919.

Varken Storbritannien eller Frankrike motsatte sig dessa gränsändringar.

Sedan kom mars 1939, då Tjeckoslovakien började falla samman.

Den 10 mars, för att krossa ett slovakiskt försök att nå självständighet, drev den tjeckiske presidenten Emil Hácha bort den slovakiske premiärministern fader Tiso, ockuperade Bratislava och installerade en regim som var vänligt inställd till Prag.

Den 11 mars flydde Tiso till Wien och vädjade till Berlin.

Den 13 mars träffade Tiso Hitler, som sade till honom att såvida han inte utropade självständighet omedelbart, skulle Tyskland inte ingripa mot Ungerns återannektering av Slovakien. Budapest var i färd med att flytta trupper till gränsen.

Den 14 mars utropade Slovakien självständighet. Rutenien följde efter, vilket upplöste det som återstod av Tjeckoslovakien.

Amiral Horthy, till vilken Hitler hade sagt att han kunde återta Rutenien men måste hålla sina händer borta från Slovakien, ockuperade Rutenien.

Hácha bad nu om ett möte med Hitler för att få samma garanti för självständighet som Slovakien hade fått. Men Hitler trakasserade Hácha till att förvandla den tjeckiska återstoden till ett tyskt protektorat.

Således var Tjeckoslovakiens tyskar sex månader efter München där de önskade vara, under tyskt styre. Polackerna befann sig under polskt styre. Ungrarna befann sig under ungerskt styre. Och slovakerna befann sig under slovakiskt styre i sin nya nation.

Men 500.000 rutener var tillbaka under Budapest, och 7 miljoner tjecker var tillbaka under tyskt styre – den här gången Berlin, inte Wien.

Etnonationalism hade slitit sönder Tjeckoslovakien som den hade gjort med föräldern, Habsburgs imperium. Likväl var inget vitalt brittiskt intresse hotat.

Och även om Hitler hade använt brutal bismarckisk diplomati och inte våld, var Chamberlain förödmjukad. Hans karriärs kronjuvel, Münchenöverenskommelsen, var nu föremål för hån.

Framställd som en dumbom av Hitler, hetsad av sina backbenchers, pådriven av lord Halifax, stående inför en förtroendeomröstning, gjorde Chamberlain, den 31 mars 1939, den största blundern i brittisk diplomatisk historia. Han gav en oombedd krigsgaranti till de polska överstar som precis hade bitit av ett stycke av Tjeckoslovakien.

Galenskap, rasade Lloyd George, som kom att få medhåll av brittiska ledare och nästan varje historiker därefter.

Med det brittiska imperiet bakom sig, vägrade Warszawa nu att ens diskutera ett återlämnande av Danzig, den baltiska staden, till 95 procent tysk, som till och med Chamberlain ansåg borde återlämnas.

Hitler ville inte ha ett krig med Polen. Hade han velat ha krig så hade han krävt återlämnandet av hela den polska korridoren som hade tagits från Tyskland 1919. Han ville ha Danzig tillbaka och Polen som en allierad i sin antikominternpakt. Ej heller ville han ha krig med ett Storbritannien som han beundrade och alltid såg som en naturlig allierad.

Ej heller ville han ha krig med Frankrike, annars hade han krävt återlämnandet av Alsace.

Men Hitler befann sig ute på en gren med Danzig och kunde inte krypa tillbaka.

Upprepade gånger försökte Hitler förhandla om Danzig. Upprepade gånger avvisade polackerna honom. Då han såg hur de allierade uppvaktade Stalin, beslutade Hitler sig för att sluta sitt eget avtal med de avskydda bolsjevikerna och avgöra den polska frågan med våld.

Trots att Storbritannien inte hade några planer på att hjälpa Polen, ingen intention att hjälpa Polen och inte skulle göra någonting för att hjälpa Polen – Churchill var beredd att ge halva nationen till Stalin och den andra halvan till Stalins underhuggare – förklarade Storbritannien krig för Polen.

Det värsta kriget i hela världshistorien följde, som skulle komma att göra Storbritannien bankrutt, knäcka hennes imperium och föra Stalins röda armé in i Prag, Berlin och Wien. Men Hitler var död och Tyskland låg i ruiner.

Kostnad: 50 miljoner liv. ”But ’twas a famous victory.”

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=31370

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Stoppa kriget mot droger

2009-04-07T10:00:00.000+02:00

Av Ron Paul, 30/3 2009

Vi har nyligen hört många chockerande berättelser om brutalt dödande och hänsynslöst våld relaterat till drogkarteller som är i strid med mexikanska och amerikanska myndighetspersoner. Det närmar sig febertoppen hos en fullskalig kris. Tyvärr är det inte sannolikt att administrationen kommer att försitta detta tillfälle att ytterligare expandera staten. Förhoppningsvis kan vi dra ett djupt andetag och betrakta historien för att hitta det optimala sättet att handskas med denna farliga situation, som inte saknar tidigare motstycke.

Alkoholförbudet under 1920-talet förde med sig liknande våld, gäng, laglöshet, korruption och brutalitet. Orsaken till våldet var inte att tillverkning och försäljning av alkohol var farligt i sig självt. Våldet kom till på grund av skapandet av en brutal svart marknad som även drev vinsterna genom taket. Dessa vinster gjorde det möjligt för kriminella som Al Capone att bli otroligt rika, och bli militant försvarande av den rikedomen. Al Capone såg alkoholförbudets avskaffande som ett stort hot, och smugglingsoperationerna och gängvåldet kollapsade faktiskt efter avskaffandet. I dag är ett spontant köp av en flaska vin till middagen en relativt godartad transaktion, och lastbilar med öl färdas öppet och fredligt längs sina distributionsrutter.

På liknande vis, i dag, skulle det bästa sättet att bekämpa våldsamma drogkarteller vara att dra bort mattan underifrån deras vinster genom att föra ut dessa transaktioner i solljuset. Människor som, dumt nog, handlar droger skulle knappast välja den kriminelle handlaren på bakgatan som en källa, om ett kafé-liknande apotek var ett alternativ. Dessutom är det sannolikt att ett laglydigt apotek kollar ID-kort och vägrar att sälja till minderåriga, såsom barer och spritbutiker tenderar att göra mycket flitigt. Tänk er all den tid och resurser som polisen skulle kunna spara om de i stället kunde fokusera på våldsbrott, i stället för detta omöjliga förmyndarstatsmandat att rädda människor från dem själva!

Om dessa anledningar inte övertygar drogkrigarna, skulle jag uppmana dem att återvända till konstitutionen och begrunda var det finns någon auktorisation för att förbjuda privata personliga val som dessa. Alla våra friheter – religionsfriheten och mötesfriheten, yttrandefriheten, rätten att bära vapen, rätten att slippa onödiga statliga genomsökningar och beslag – härstammar från föreskriften att du äger dig själv och är ansvarig för dina egna val. Förbudslagar upphäver självägarskap och är en ren förolämpning mot frihetens principer. Jag är en bestämd motståndare till rekreationsanvändning av droger, men på samma gång, om människor endast är fria att fatta bra beslut, så är de inte sant fria. Hur som helst borde delstater själva bestämma hur dessa frågor ska hanteras och den federala regeringen borde respektera deras val.

Min stora oro är att i stället för att hantera de verkliga problemen betänksamt, kommer kongressen att återigen pressas till att agera snabbt utan någon större eftertanke eller debatt. Jag kan inte komma på ett enda problem som vi inte har förvärrat på det viset. Paniken som genereras av den hotande krisen i Mexiko bör inte omdirigeras till inskränkning av fler rättigheter, i synnerhet våra rättigheter hörande till andra författningstillägget, vilket tycks vara på gång. Fler vapenlagar som svar på detta våld kommer, med bestämdhet, endast att leda till avväpning av laglydiga medborgare. Detta är något att se upp för och sätta sig upp mot. Vi har trappat upp drogkriget tillräckligt mycket för att se att det endast trappar upp våldet och vinsterna som hänger samman med droger. Det är dags att pröva frihet istället.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Ron Paul, den återfinns här:
http://www.house.gov/htbin/blog_inc?BLOG,tx14_paul,blog,999,All,Item%20not%20found,ID=090330_2795,TEMPLATE=postingdetail.shtml

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Tänk er

2009-03-31T10:18:00.000+02:00

Av Ron Paul, 9/3 2009

Tänk er för ett ögonblick att det någonstans i mitten av Texas fanns en stor utländsk militärbas, låt säga kinesisk eller rysk. Tänk er att tusentals beväpnade utländska trupper konstant patrullerade amerikanska gator i militärfordon. Tänk er att de var här med ändamålet att ”hålla oss säkra” eller ”främja demokrati” eller ”beskydda sina strategiska intressen”.

Tänk er att de opererade utanför amerikansk lagstiftning, och att konstitutionen inte gällde för dem. Tänk er att de då och då gjorde oavsiktliga fel eller agerade på grundval av dålig information och av misstag dödade eller terroriserade oskyldiga amerikaner, inklusive kvinnor och barn, vanligtvis med få till inga återverkningar eller konsekvenser. Tänk er att de installerade vägspärrar på vår mark och rutinmässigt sökte igenom och finkammade hela kvarter av hem. Tänk om amerikanerna var rädda för dessa utländska trupper, och med överväldigande majoritet ansåg att Amerika skulle må bättre utan deras närvaro.

Tänk om några amerikaner var så arga över att de befann sig i Texas så att de faktiskt slöt sig samman för att fördriva dem med våld, i försvar av vår mark och suveränitet, på grund av att statens ledarskap vägrade eller var oförmöget att göra det. Tänk er att de amerikanerna blev etiketterade som terrorister eller upprorsmakare på grund av sina försvarsåtgärder, och rutinmässigt dödade, eller fångade och torterade av de utländska trupperna på vår mark. Tänk er att ockupanternas attityd var att om de bara dödade tillräckligt många amerikaner så skulle motståndet upphöra, men i stället, för varje amerikan som dödades, tio till skulle ta till vapen mot dem, resulterande i ständig blodspillan. Tänk om de flesta av det utländska landets medborgare också ville att dessa trupper skulle återvända hem. Tänk om de valde en ledare som lovade att föra hem dem och sätta stopp för denna fasa.

Tänk om den ledaren ändrade sig så fort han tillträdde.

Verkligheten är den att vår militära närvaro på utländsk mark är lika stötande för människorna som bor där som väpnade kinesiska trupper skulle vara om de var stationerade i Texas. Vi skulle inte tolerera det här, men vi har under årtionden haft ett världsomspännande imperium och en mycket inkräktande utrikespolitik som skapar en hel del hat och agg mot oss.

Enligt vårt eget CIA var vår inblandning i Mellanösterns angelägenheter den främsta motiveringen till de fasansfulla attackerna den 11/9. Men i stället för att omvärdera vår utrikespolitik, har vi helt enkelt trappat upp den. Vi hade, sannerligen, rätt att ge oss efter dem som var ansvariga för 11/9, men varför känner så många amerikaner som om vi har rätt till en militär närvaro i runt 160 länder när vi inte skulle tolerera ens en utländsk bas på vår mark, av någon som helst anledning? Tänk på att de inte är ambassader, detta är militära anläggningar. Den nya administration ändrar ingenting väsentligt gällande det här. Att flytta runt trupper och leka med ordens betydelser åstadkommer inte de mål som det amerikanska folket har, som helt enkelt vill att våra män och kvinnor ska komma hem. 50.000 trupper lämnade kvar i Irak främjar inte freden mer än vad 50.000 ryska trupper i USA skulle göra.

Att stänga militärbaser och upphöra att bemöta andra nationer med hot och våld är inte isolationism. Det är det motsatta. Att öppna oss för vänskap, ärlig handel och diplomati är fredens och välståndets utrikespolitik. Det är den enda utrikespolitiken som inte kommer att köra oss bankrutta inom kort, vilket våra nuvarande handlingar med bestämdhet kommer att göra. Jag delar det amerikanska folkets besvikelse över den utrikespolitiska retorik som kommer från administrationen. Den sorgliga saken är att vår utrikespolitik så småningom KOMMER att förändras, som Roms gjorde, när alla budgetära och valutamässiga tricks för att finansiera den är uttömda.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Ron Paul, den återfinns här:
http://www.house.gov/htbin/blog_inc?BLOG,tx14_paul,blog,999,All,Item%20not%20found,ID=090309_2735,TEMPLATE=postingdetail.shtml

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Krigspartiets återkomst

2009-03-23T23:33:00.001+01:00

Av Patrick J. Buchanan, 27/2 2009

”Riktiga män beger sig till Teheran!” brölade de neokonservativa, efter framgången för deras propagandakampanj för att få Amerika att marschera mot Bagdad och in i ett onödigt krig som har förspillt alla frukterna från vår seger i kalla kriget.

Nu är de tillbaka, på jakt efter det som alltid har varit deras stora mål: ett amerikanskt krig mot Iran. Det vore ett misstag att tro att de och deras medarbetare inte kan lyckas en andra gång. Betänk detta:

Då han blev vald av Israels president Shimon Peres till att bilda den nya regimen, deklarerade Likuds ”Bibi” Netanyahu: ”Iran försöker skaffa sig ett kärnvapen och utgör det största hotet mot vår existens sedan självständighetskriget.”

Som ett eko från Netanyahu skrek rubriker förra veckan om ett nytt alarmerande nukleärt genombrott av mullorna. ”Iran berett att bygga kärnvapen, säger analytiker”, sade CNN. ”Iran har tillräckligt med uran för att göra en bomb”, sade Los Angeles Times. Harmagedon tycktes vara nära förestående.

Tillfrågad om Irans kärnvapen i sitt vittnesmål inför senaten innan han blev tillsatt, slängde CIA-chefen Leon Panetta ur sig: ”Att döma av all den information som jag har sett, tror jag inte det finns något tvivel om att de försöker få den kapaciteten.”

På tisdagen fick Dennis Ross från Washington Institute for Near East Policy – en frontorganisation skapad av den israeliska lobbyn Aipac – ansvar för Iranfrågan. Aipacs främsta punkt på agendan? En amerikansk kollision med Iran.

I den neokonservativa Weekly Standard upprepar Elliot Abrams från Bushs Vita hus
Netanyahus linje, uppmanande Obama att sätta alla land-för-fred-överenskommelser med palestinierna på sparlåga. Varför?

”Den israelisk-palestinska konflikten är nu en del av en större strid i regionen om iransk extremism och makt. Israeliska tillbakadraganden nu riskerar att öppna dörren inte enbart till palestinska terrorister utan även till ombud för Iran.”

Kampanjen för att sammanfläta Hamas, Hizbollah och Syrien som nya ondskans axelmakter, en terroristkartell ledd av iranska mullor som är fast beslutna att bygga en atombomb och använda den på Israel och Amerika, har börjat. Helsidesannonserna och de syndikerade kolumnerna som kräver att Obama ska förgöra denna dödliga fara innan den förstör oss allesamman kan inte vara långt borta.

Men innan vi låter oss hetsas in i ytterligare ett onödigt krig, låt oss se över en del fakta som tycks säga emot krigspropagandan.

För det första, förra veckans bekräftelse av att Iran har tillräckligt med anrikat uran till en atombomb innebär inte att Iran håller på att bygga en atombomb.

För att konstruera en atombomb skulle de dryga 800 kilona låganrikat uran vid Natanz behöva gå igenom en andra kaskad av höghastighetscentrifuger för att producera cirka 25 kilo höganrikat uran (HEU).

Det finns inga bevis för att Iran vare sig har skapat kaskaden av höghastighetscentrifuger som är nödvändig för att producera HEU eller att Iran har avlett något av det låganrikade uranet från Natanz. Och inspektörerna från Internationella atomenergiorganet har fortfarande full åtkomst till Natanz.

Och snarare än att påskynda produktionen av låganrikat uran, är endast 4.000 av Natanz-centrifugerna i funktion. Runt 1.000 är overksamma. Varför?

Dr. Mohamed el-Baradei, som leder IAEA, tror att detta är en signal om att Teheran önskar att förhandla med USA, men utan att ge upp några av sina rättigheter till att anrika uran och driva kärnkraftverk.

För, till skillnad från Israel, Pakistan och Indien, varav ingen skrev under ickespridningsavtalet och alla bedrev hemliga program och byggde atombomber, skrev Iran under på NPT och har följt dess säkerhetsavtal. Det som de vägrar att acceptera är de mer vittgående kraven från FN:s säkerhetsråd eftersom dessa går längre än NPT och utsätter Iran för sanktioner för att de gör det som de har en laglig rätt att göra.

Dessutom har amiral Dennis Blair, som är USA:s underrättelsechef, just på nytt uttryckt konsensusen från 2007 National Intelligence Estimate att Iran för närvarande inte innehar och för närvarande inte strävar efter ett kärnvapenprogram.

Det väsentliga: Varken USA eller IAEA har avgörande bevis för att Iran har vare sig det klyvbara materialet för en bomb eller ett aktivt program för att bygga en bomb. De har aldrig testat en atombomb och har aldrig visat en kapacitet att göra en atombomb användbar som vapen, om de hade en.

Varför har vi då upphaussningen, hysterin, ropen efter ”Åtgärder denna dag!”? Det är för att leda bort Amerika från sina sanna nationella intressen och hetsa henne till att omfamna den främmande agendan från ett återuppvaknat Krigsparti som sin egen.

Inget av detta är ämnat att framställa iranierna som helgonlika själar som endast eftersträvar fred och framsteg. I likhet med Sydkorea, Japan och andra nationer med kärnkraftverk så kan de mycket väl vilja ha möjligheten att bryta sig ut ur NPT om det det skulle visa sig vara nödvändigt för att avskräcka, försvara sig mot eller besegra fiender.

Men det är inget hot mot oss för att rättfärdiga krig. Under årtionden levde vi under hotet om att hundratals ryska stridsspetsar kunde regna ner över oss inom timmar, och göra slut på vår nationella existens. Om avskräckning fungerade med Stalin och Mao så kan det fungera med ett Iran som inte har startat ett offensivt krig mot någon nation så länge som någon levande amerikan kan minnas.

Kan vi amerikaner säga samma sak?

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=30871

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Den långa reträtten

2009-03-16T21:32:00.000+01:00

Av Patrick J. Buchanan, 20/2 2009

”Situationen i Afghanistan håller på att försämras”, sade president Obama, då han tillkännagav utstationeringen av ytterligare 17.000 USA-trupper.

”Jag är fullständigt övertygad om att man inte kan lösa problemet med Afghanistan, talibanerna, spridandet av extremism i den regionen, enbart med militära medel.”

”(D)et finns ingen militär lösning i Afghanistan”, säger försvarsminister Robert Gates. USA-befälhavaren general David McKiernan sade i går att styrkorna från USA och Nato är ”försatta i patt”.

Sådana medgivanden från vårt militära och politiska ledarskap under krigstid påminner om andra ord som hördes tillbaka i tiden år 1951, när general Douglas MacArthur höll sitt avskedstal till kongressen:

”(N)är krig väl har tvingats på oss”, sade MacArthur, ”finns det inget annat alternativ än att tillämpa alla tillgängliga medel för att få ett snabbt slut på det. Krigets direkta mål är seger, inte mer tid utan ett avgörande.

I krig finns det ingen ersättning för seger.”

Men om seger över talibanerna har uteslutits av USA, har talibanerna uteslutit en seger över det amerikanska imperiet som kan mäta sig med den som deras fäder vann över Sovjetimperiet?

Vilket pris är vi beredda att betala, i ”mer tid utan ett avgörande”, för att avvärja ett sådant slut på ett krig som nu är inne på sitt åttonde år?

Det är bäst att Amerika förbereder sig för svåra dagar framöver.

För när man tar ett steg tillbaka från den dystra prognosen för Afghanistan, blir en ny verklighet tydlig. Den långa reträtten har börjat.

Oavsett om det är inom de 23 månader som general Petraeus förordar, eller de 16 månader som Obama lovade, kommer USA hem från Irak.

Reträtten från Centralasien är redan i gång. Fördrivna från K-2-flygbasen i Uzbekistan år 2005, har USA nu blivit beordrade att lämna Manas-flygbasen i Kirgizistan. Abchazien och Sydossetien, som slets bort från Georgien av Ryssland i augusti, kommer aldrig att återlämnas. Och vi vet alla om det.

Georgien och Ukraina, inser nu de flesta realister, kommer inte att släppas in i Nato. Vi kommer inte att strida med Ryssland över Krim. Och de amerikanska antirobot-robotar och radaranläggningar som George Bush avsåg att placera i Polen och Tjeckien kommer nu inte att placeras ut.

För Washington har saker på gång tillsammans med Ryssland, och priset för hennes samarbete är tillbakadragande av amerikanska militära styrkor från hennes bakgård och veranda. Och de varma ord som flödar mellan Moskva och Washington tyder på att överenskommelsen är gjord.

Med stigande spänningar i Korea, också, är det svårt att tro att president Obama kommer att förstärka markstyrkorna på halvön, när till och med Donald Rumsfeld presiderade över en nedskärning och en förflyttning av USA-trupper bort från den demilitariserade zonen.

I Latinamerika tycks USA ha förlikat sig med framväxten av en antiamerikansk radikalsocialistisk koalition, ledd av Venezuelas Hugo Chávez och omfattande Bolivia, Ecuador, Nicaragua och Kuba.

President Bushs anhängare må klandra Obama för att han presiderar över en strategisk reträtt, men det är Bush-administrationen som försäkrade och påskyndade en sådan reträtt.

Som Robert Pape vid University of Chicago skriver i The National Interest: ”Amerika befinner sig i en nedgång utan motstycke. De självtillfogade såren från Irakkriget, växande statsskuld, allt mer negativa bytesbalanser och andra interna ekonomiska svagheter har kostat USA reell makt i dagens värld där kunskap och teknik snabbt sprider sig. Om de nuvarande trenderna fortsätter så kommer vi att se tillbaka på Bush-administrationens år som dödsstöten för amerikansk hegemoni.”

Papes hårda dom har sina rötter i hans historietolkning, att ”storleken på en ekonomi i förhållande till den hos potentiella rivaler avgör i slutänden maktens begränsning i internationell politik.”

Med andra ord, när en stor nations andel av världens produktion krymper, följer nationens strategiska position efter. Mellan 2000 och 2008 dök den amerikanska andelen av världens produktion från 31 procent till 23 procent, och väntas falla till 21 procent vid år 2013 – en nedgång på 32 procent på 13 år. Kinas andel av världens produktion under samma period kommer att mer än fördubblas till 9 procent.

Pape gick tillbaka till 1800-talet för att korrelera framväxten av stormakter som Storbritannien och den jämförbara tillväxten av deras andel av världens produktion. Han fann att Bush-nedgången saknar motstycke.

”Amerikas relativa nedgång sedan 2000 på runt 30 procent representerar en långt större förlust av relativ makt på kortare tid än något maktskifte bland europeiska stormakter ungefär från Napoleonkrigens slut till andra världskriget. Det är en av de största relativa nedgångarna i modern historia. Den är faktiskt, i storlek, tydligt distanserad av endast en annan stormaktsnedgång, Sovjetunionens interna kollaps 1991, som saknade motstycke.”

Med en ekonomi som fortfarande är tre gånger så stor som Kinas, fortsätter Amerika att vara världens mest kraftfulla nation, fullt kapabel att försvara alla sina vitala intressen. Vi kan, dock, inte längre försvara varje allierad till vilken vi gjorde ett åtagande under de sex årtiondena sedan Nato bildades.

Obamas uppgift: Bygg upp Amerikas produktiva kraft igen, och genomför ett strategiskt tillbakadragande från icke-vitala åtaganden.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=30786

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Om att återinföra värnplikten

2009-03-11T22:05:00.001+01:00

Av Ron Paul, 16/2 2009

Den nya administrationen har gjort en stor sak av idén med nationell tjänstgöring och frivilligarbete. Medan tjänstgöring till ens samhälles nytta definitivt är beundransvärd, så är det inte den federala regeringens sak att ”uppmuntra” till eller främja frivilligarbete. Dessutom så finns det oroande tecken på att nationell tjänstgöring skulle kunna förvandlas från frivillig till obligatorisk, eller de facto obligatorisk, exempelvis att tjänstgöring krävs för att erhålla akademisk examen, eller något i den stilen.

Träldom skulle avskaffas med det 13:e tillägget, men saker som Selective service* och inkomstskatt får mig att undra hur allvarligt vi verkligen tar på att försvara det som inte är annat än grundläggande frihet. Inkomstskatten förslavar arbetare under nästan 4 månader av ett år genom att konfiskera det som uppgår till alla deras löner under den tidsperioden. En värnplikt skulle kunna kräva själva ditt liv, utan ditt samtycke. Detta borde vara otänkbart i ett fritt samhälle.

Förespråkare för återinförande av värnplikten hävdar att den är nödvändig för att skydda friheten från fiender utomlands. Men de fiender till frihet som finns just här hemma då? Jag är övertygad om att det finns fler hot mot amerikansk frihet inom 16-kilometersradien av mitt kontor på Capitol Hill än som finns på resten av jordklotet. Om vi fick bort våra trupper från utländsk mark, är det mycket mer sannolikt att dessa upplevda utländska fiender till vår frihet backar tillbaka och låter oss vara. Vi har mer än tillräckligt med trupper för att sköta våra egna affärer och försvara oss själva. Det är endast för världsdominans som vi lider av truppbrist.

Likväl anser en del att rekryteringen till vår militär är för låg och att den yngre generationen inte villigt kommer att ställa upp för tjänstgöring, och måste rekryteras med våld. Jag tar stort avstånd från denna beskrivning av unga människor i dag. För det första tror jag att de inser att utrikespolitiken, så impopulär som den har varit under Bush, inte förändras nämnvärt under Obama, och har lite, om något, att göra med att försvara USA, och definitivt inte konstitutionen. För det andra är det många som ser vänner och bekanta som frivilligt har låtit sig rekryteras, och har lagt märke till hur soldaten och veteranen behandlas. Kanske istället för att klandra yngre generationer för att vara själviska, borde äldre generationer minnas sina löften till dem som frivilligt rekryteras till militärtjänstgöring och vara uppmärksamma på hur de behandlas. Varje hemlös veteran vid sidan av vägen, varje självmord, varje rapport om undermålig standard på veteransjukhus är ett tecken på hur vi sviker vår militär. Kanske borde vi titta på de frågorna om vi har problem med militär rekrytering, snarare än att trampa på friheten i namnet av att beskydda den.

Om inte det är tillräckligt med anledning, betänk att de flesta inom militären är emot värnplikt. Det finns en enorm skillnad mellan att tjänstgöra bredvid en annan frivillig, och att tjänstgöra bredvid en motvillig värnpliktig. Amerikaner behöver hålla utkik efter all propaganda som försöker föra oss tillbaka till värnplikten. Allt för ofta leder en bristfällig utrikespolitik till behovet av en värnplikt. Att avskaffa Selective service är en sak som vi skulle kunna göra för att motverka de försöken.

* Selective service är ett federalt organ vars huvuduppgift, som jag förstår saken, är att göra ett eventuellt införande av värnplikt enkelt och smidigt. Alla män som är amerikanska medborgare är förpliktade att registrera sig där inom 30 dagar från deras 18:e födelsedag (dessutom är en del utländska män mellan 18 och 26 år som bor i USA förpliktade att registrera sig). Selective service-systemet har dessutom gjort förberedelser för att inkalla vissa medborgare i åldrarna 20 till 54 år till tjänstgöring, om kongressen beordrar det. (Källa: http://en.wikipedia.org/wiki/Selective_Service_System) Övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Ron Paul, den återfinns här:
http://www.house.gov/htbin/blog_inc?BLOG,tx14_paul,blog,999,All,Item%20not%20found,ID=090216_2679,TEMPLATE=postingdetail.shtml

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Obama och det stora spelet

2009-03-09T15:03:00.000+01:00

Av Patrick J. Buchanan, 13/2 2009

Dagen innan Richard Holbrooke anlände i Kabul, anföll åtta självmordsbombare och beväpnade män justitie- och utbildningsdepartementen, dödande 26 och sårande 57.

Kabul var paralyserat då talibanerna uppvisade en förmåga att anställa förödelse inom hundra meter från presidentpalatset.

Anfallet kom medan president Obama både genomför en strategisk översikt och bestämmer hur många ytterligare amerikanska trupper som ska skickas.

Tidigare talades det om 30.000, vilket skulle föra upp USA:s totala antal till 63.000. Nu finns det rapporter om att Obama kanske inte kommer att sända mer än de tre brigader som lovades 2008, och endast en brigad nu.

Det är uppenbart att USA kollar sitt hålkort. Kan vi dra så att vi får en vinnande hand? Eller är denna hand en oundviklig förlorare – och vi måste begränsa våra förluster och avstå från potten? Det talas inte längre, någonstans, om ”seger”.

Ej heller är de diplomatiska nyheterna goda.

Förra veckan gav Kirgizistan oss sex månader för att lämna Manas, flygbasen som används för att försörja amerikanska styrkor. En vecka innan sprängde gerillastyrkor en bro i Khyberpasset, vilket kapade den 160 mil långa försörjningslinjen från Karachi till Kabul. Före det, bombade gerillastyrkor amerikanska lastbilsparkeringar i Pakistan.

Medan han var i Pakistan, fick Holbrooke berättat för sig av alla som han talade med att medan amerikanska Predator-räder kanske dödar talibaner och al-Qaida-folk, så är dödsfallen bland stamfolk i färd med att vända Pakistan mot oss.

Vad skulle ett vinnande av Afghanistan för demokrati gynna oss, om priset var en förlust av ett kärnvapenbeväpnat Pakistan till islamism?

Fördrivningen från Manas, efter att Kirgizistan tog emot rapporterade två miljarder dollar i bistånd från Moskva, väcker en fråga.

Återstartar Ryssland ”Det stora spelet” som hon spelade mot Viktorias imperium i Centralasien, som slutade med en brittisk-rysk entente 1907, vilken delade upp Iran i inflytelsesfärer, med båda sidorna överens om att hålla händerna borta från Afghanistan?

Då Ryssland har ett lika stort intresse av att undvika ett islamistiskt Kabul, och har bistått Natos försörjning av sina trupper, varför skulle Moskva försöka köra ut oss från en bas som är vital för krigsansträngningen?

Försöker Ryssland helt enkelt bli erkänt av USA som Centralasiens hegemon, den enda stormakten som bestämmer vem som får och vem som inte får använda före detta Sovjetbaser?

För om Manas stängs och Karachi-Khyber-Kabul-försörjningslinjen äventyras eller kapas, förefaller Obama endast ha tre alternativ.

Det första skulle vara att gå tillbaka, med mössan i handen, till Islam Karimov, den uzbekiske härskaren som är anklagad för grova brott mot de mänskliga rättigheterna, och be honom återöppna Karshi-Khanabad-flygbasen (K2), från vilken vi förvisades 2005. Och vilket pris skulle Karimov begära?

Det andra är Rysslandsalternativet. Om Moskva nu har övertaget i de gamla Sovjetrepublikerna, vilket är Moskvas pris för att låta oss stanna i Manas eller använda andra Sovjetbaser över vilka de har vetomakt?

Svaret är uppenbart. Varken Georgien eller Ukraina ska föras in i Nato. Abchaziens och Sydossetiens självständigheter, som vanns i augustikriget mot Georgien, ska inte ifrågasättas. De amerikanska antirobot-robotarna som är planerade för Polen ska inte placeras ut.

I gengäld stoppar Ryssland all utplacering av robotar i Kaliningrad, binder upp sig för att återigen följa alla överenskommelser rörande konventionella styrkor i Europa och hjälper till med ansträngningen i Afghanistan. Ryssland går återigen med i Västvärlden, och Västvärlden håller sig borta från Rysslands veranda.

Bli inte förvånade om Ryssland gentemot ett översträckt amerikanskt imperium försöker ordna ett slut på Det stora spelet i Centralasien likt det som Nikolaj II:s ministrar erbjöd Edvard VII:s ministrar.

Och det tredje alternativet? Det är Iran.

Innan 11/9 var Iran mer fientligt till de antishiitiska talibanerna än vi var, och de har ingen önskan att se dem återvända. Teheran var faktiskt en anhängare till de amerikanska krigen i Afghanistan och Irak, då båda regerades av dödsfiender.

Den långa vägen för krigsmateriel från USA och Nato att nå Kabul via Iran skulle vara genom en Turkiet-Kurdistan-Iran-försörjningslinje. Den kortare skulle vara från iranska hamnar rakt in i Afghanistan.

Priset för en entente? Ett slut på det 30-åriga kalla kriget mellan USA och Iran och en strategisk uppgörelse där Iran tillåts utveckla fredlig kärnkraft, under uppsikt, USA häver sitt embargo, och regimskifte överlåts till det iranska folket.

President Ahmadinejad, som inte är någon dumbom, och som står inför ett ovisst val i år, signalerar redan intresse i förhandlingar med Obama.

En komplikation. Hur skulle ”Bibi” Netanyanhu och Avigdor Lieberman betrakta ett amerikanskt-iranskt närmande – för att förhindra en talibansk triumf i Kabul?

Trots det, om talibanernas fiender i Ryssland, Iran, Pakistan och Centralasien inte hjälper oss, kan detta krig inte sluta väl. Och om de inte vill hjälpa till, borde Obama begränsa Amerikas förluster, komma hem och låta deras grannar hantera en segerrik talibanrörelse.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=30698

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Botemedel för vår ekonomiska sjukdom

2009-03-04T18:26:00.001+01:00

Av Ron Paul, 2/2 2009

Jag har nyligen, vid flera tillfällen, fått möjlighet att på diverse nyhetsprogram diskutera ekonomin och vad som är fel med det så kallade ekonomiska stimulanspaketet. Jag har gång på gång sagt vad vi inte borde göra, och nu skulle jag vilja förklara vad vi borde göra.

Men för att förbättra situationen, måste du först ha en ordentlig förståelse av hur vi hamnade här. Statliga policys och central planering skapade husbubblan som nu håller på att kollapsa. För runt ett årtionde sedan gjorde staten utökat husägande och överkomliga bostäder till en offentlig målsättning. Genom Fannie Mae, Freddie Mac och marknaden för andrahands-inteckningslån, sporrade staten till kreativ billig avbetalning, mer allmänt tillgängliga inteckningslån-produkter, och avskräckte från det förgångnas marknadsprövade lånestandarder. Federal Reserve höll räntorna artificiellt låga, vilket tillförde mer bränsle till denna eld. Många relaterade sektorer blomstrade tillfälligt på grund av detta, och många människor kom in i hem som de annars inte skulle haft råd med. Den ökade efterfrågan på bostäder gjorde att priserna sköt i höjden tills bostäder på många marknader blev ännu mer oöverkomliga, vilket tvingade fram ännu fler kreativa inteckningslån, och försatte husägare i omöjliga lånefinansieringssituationer. Många riskfyllda investeringsformer, såsom inteckningslån-uppbackade säkerheter, derivat, och bytesaffärer med fallerade krediter, växte fram ur denna ohållbara situation. Då pantövertagandena började, kom korthuset att börja rasa. För många människor har förväxlat symtomen och smärtan från kollapsen med de problematiska policys som orsakade bubblan, som är det som verkligen behöver behandlas.

Först och främst, precis som att det bästa botemedlet för en baksmälla är att inte dricka så mycket, är en recession det bästa botemedlet för en recession. Det är dags att nyktra till och återvända till förståndig fri marknad, risk och belöning, tillgång och efterfrågan, utan politisk intervention. Politiker är bra på att värna de speciella intressenas behov, men mycket dåliga på att avgöra vad som behöver äga rum på marknaden. Staten borde hålla sig till att bestraffa bedrägeri och att upprätthålla kontrakt. När de använder skattelagstiftning, byråkratiska departement och deras manipulativa regler och förordningar till att diktera socialt och ekonomiskt uppträdande, hamnar vi i en situation med störningar och felinvesteringar. Att rädda banker, fortsätta misslyckade Fed-policys och belasta skattebetalaren med giftig skuld kommer att förvärra smärtan, och bestraffa den oskyldige.

Om kongressen verkligen ville göra något vettigt, skulle de sänka skatterna. Helst skulle vi avskaffa inkomstskatten helt och hållet och få bort Internal Revenue Service från ekonomins rygg, vilket vore till enorm fördel. Vi borde även skära ned på spenderandet, ta bort vartenda okonstitutionellt departement och program, varenda slösaktig statlig inkräktning på folkets frihet och pengar, med vårt massiva utländska imperium som startpunkt. Kostnaden för vårt imperium håller på att få oss på knäna, precis som den gjorde med Sovjetimperiet. Kongressen borde avskaffa Federal Reserve och ta tillbaka dess ansvarsområden, för att säkerställa sunda pengar utom räckhåll från starka bankintressens manipulation.

Detta skulle innebära verklig förändring och verklig ekonomisk stimulans. Planerna som diskuteras i Washington handlar bara om mer av samma sak. Så länge som ingen på allvar överväger botemedlet, kommer vi tyvärr att förlänga sjukdomen.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originalmeddelandet gjordes av Ron Paul, det kan höras här:
http://www.lewrockwell.com/paul/paul503.html

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Globalism vs. etnonationalism

2009-02-25T17:22:00.000+01:00

Av Patrick J. Buchanan, 30/1 2009

Stående framför Siegessäule, segerkolonnen som minner om Preussens triumfer över Danmark, Österrike och Frankrike i de krig som gav upphov till det andra riket, förklarade Barack Obama sig vara en ”världsmedborgare” och talade om ”en värld som står enad”.

Globalisterna gladde sig. Och valet av denna son av en vit tonåring från Kansas och en svart akademiker från Kenya sägs ha fört in oss i den nya ”post-rasliga” tidsåldern.

Lurar vi oss själva? Runt hela världen tycks 1900-talets mäktigaste kraft, etnonationalismen – skaparen och förgöraren av nationer och imperier; den bestående driften hos folk efter en nationalstat där deras tro och kultur är dominant och deras ras eller stam härskar – vara mer påtaglig än någonsin.

”Folkomröstning återspeglar raslig klyfta” löd den maffiga rubriken i The Washington Times ovanför tisdagens artikel med underrubriken ”Santa Cruz, Bolivia.” Den började:

”Den bolivianska folkomröstningen för att godkänna en ny konstitution uppbackad av vänsterpresidenten Evo Morales återspeglade rasliga sprickor mellan nationens indianmajoritet och dem som har europeisk härstamning.”

Provinser där mestiser och européer dominerar röstade mot konstitutionen. Men den vann med enorma majoriteter hos indianstammarna i de västra högländerna, för denna konstitution handlar om grupprättigheter.

År 2005 kom Morales till makten beslutsam att omfördela rikedom och makt bort från européer till sin egen aymarastam och andra ”inhemska folk” som han hävdar blev bestulna av européerna som började anlända för 500 år sedan, på Columbus tid.

Pizarros seger över Inkariket ska omkullvältas.

Enligt den nya konstitutionens artikel 190, får Bolivias 36 indianområden makt att ”utöva deras domsrätt efter deras egna principer och värderingar, deras egen kultur, och deras egna normer och procedurer.”

Stamlag ska bli provinslag, och nationell lag.

Guvernör Mario Cossio från Tarija, som röstade nej, säger att den nya konstitutionen kommer att skapa en ”totalitär regim” kontrollerad genom en ”etniskt baserad byråkrati”. På vilket Morales svarar: ”ursprungliga bolivianer som har varit här i tusen år är många men fattiga. Nyligen anlända bolivianer är få men rika.”

Bolivia balkaniseras, splittras och blir uppdelat efter stam- ras- och klassgränser. Och Morales’ Bolivia, hyllat av Hugo Chaves, är inte den enda platsen där etnicitetens, stammens och rasens anspråk vinner över universalismens och globalismens krafter.

Efter ett omtvistat val i Kenya blev kikuyuerna utsatta för etnisk rensning och massakrer av luoerna. I Zimbabwe blir vita farmare fördrivna på grund av deras härstamning. I Sri Lanka tycks tamilupproret mot de härskande singaleserna – för att skapa en tamilsk nation, ett krig som har kostat tiotusentals liv – vara förlorat, för tillfället.

Under Vladimir Putins period har ryssarna krossat tjetjenerna, konfronterat esterna angående ryska militärgravar och krigsminnen, kolliderat med ukrainarna angående Krim och gett georgierna en omgång stryk.

Peking krossar uigurerna som vill ha sitt eget Östturkestan och tibetaner som sträver efter autonomi, översvämmande båda områdena med hankineser.

I Europa vandrar populistiska anti-invandrar-partier, oroade över en förlust av nationella identiter, mot respektabilitet och makt. Vlaams Belang, som strävar efter självständighet för Flandern, är det största partiet i det belgiska parlamentet. Folkpartiet och Frihetspartiet är nu Österrikes andra och tredje mest populära. Christoph Blochers Schweiziska folkpartiet är det största i Bern. I Frankrike förödmjukade Nationella fronten regeringen denna vecka, vinnande över hälften av rösterna i en förort till Marseilles.

Alla är ogenerat etnonationalistiska. Så här skriver den brittiske diplomaten sir Christopher Meyer: ”Det är lönlöst att säga att nationalism och etnisk tribalism inte har någon plats i 2000-talets internationella relationer.”

Globala institutioner, Förenta nationerna, IMF och Europeiska unionen, har under tiden förlorat sin glans. Tjeckerna – vars president, Vaclav Klaus, betraktar EU som ett fängelse för nationer – innehar EU-presidentskapet. När finanskrisen slog till, skyndade irländarna, britterna och tyskarna till för att rädda sina egna banker, liksom amerikanerna gjorde, som räddade Ford, Chrysler och GM, lämnande Toyota, Hyundai och Honda kvar ute i vinden.

Detta är ekonomisk nationalism.

Inom Ehud Olmerts kabinett är Avigdor Lieberman en stigande stjärna*. Det som Liebermans ”kumpaner” förespråkar, skriver American Prospect, är ”etnisk rensning: som det kusliga namnet (vilket översätts till ’Vårt hem är Israel’) indikerar, anser Yisrael Beiteinu att Israels över en miljon arabiska medborgare måste utvisas.”

Barack vann, mot John McCain, de afrikansk-amerikanska rösterna med 97 procent mot 3 procent, och med 90 procent mot 10 procent över Hillary Clinton under de senare primärvalen. McCain klarade sig bättre än George W. Bush endast i Appalacherna, skotsk-irländarnas bastion.

I Jerry Z. Mullers ”Us and Them: The Enduring Power of Ethnic Nationalism”, i Foreign Affairs, sammanfattas hans tes på följande vis:

”Amerikaner förminskar vanligtvis den etniska nationalismens roll i politik. Men [...] den korresponderar med vissa bestående anlag hos den mänskliga andan. Den sporras av modernisering, och [...] den kommer att styra global politik under generationer framöver. När väl etnisk nationalism har fångat fantasin hos grupper i ett multietniskt samhälle, är etnisk uppsplittring eller delning ofta det minst dåliga svaret.”

Uppsplittring eller delning, sade mannen.

Befinner vi oss verkligen i ett post-rasligt Amerika, eller är vårt multikulturella multietniska Amerika också på väg mot balkanisering och splittring?

* Avigdor Lieberman lämnade dock, mig veterligen, Ehud Olmerts kabinett i januari 2008; övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=30490

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Historia, Förintelsen, och kyrkans doktriner

2009-02-17T17:16:00.002+01:00

Av Paul Gottfried, 9/2 2009

Måste man tro på Förintelsen för att vara en god katolik?

Antifascistiska nyhetskällor från The New York Times till Süddeutsche Zeitung till Associated Press har på sistone agerat unisont i sitt fördömande av den nazistiska ockupationen av Vatikanen. Att döma av dessa vilda rapporter, tycks det som om påve Benedikt XVI har hävt exkommuniceringen som hans föregångare hade pålagt biskopar som den självständigt agerande ärkebiskopen Marcel Lefebvre, mot påvliga order, hade vigt. Bland dem som hade fått bannlysningen hävd finns en engelsk präst, Richard Williamson, som hade varit anhängare till den traditionalistiske kyrkomannen Lefebvre. Som alla måste veta vid det här laget, hade Williamson på svensk tv uttryckt den oroväckande åsikten att den officiella beskrivningen av ”att 6 miljoner judar skulle ha blivit medvetet gasade i gaskammare” antagligen var överdriven. På basis av hans undersökning, eller de från ”seriösa revisionister”, hade Williamson hamnat på en siffra av ”mellan 200.000 och 300.000” judiska offer för nazism som hade omkommit i gaskammare.*

Dessa spekulationer ledde till indignerade reaktioner från varje sensibiliserad eller tillräckligt intimiderad politiker i Europa, startande med den tyska förbundskanslern, Angela Merkel, som tydligen högt värdesätter den före detta tyske utrikesministern Joschka Fischers ord, att ”Auschwitz är den grundläggande och legitimerande berättelsen för den tyska republiken.” Merkel, dotter till en progressiv protestantisk präst och en mycket socialistisk mor som migrerade till det kommunistiska Östtyskland, har aldrig gjort mycket väsen av de kristna och patriotiska traditionerna hos det kristdemokratiska partiet. Hon har varit i konflikt med kardinal Karl Lehmann från Mainz, som har klagat på hennes cyniska exploatering av den ”kristna etiketten” tillsammans med hennes stöd för den kulturella vänstern och hennes gullande med muslimska extremister i Tyskland.

Allt detta är utan tvivel sant. Merkel har gjort karriär av att släpa den tyska mitten-högern vänsterut, såsom exemplifierat av hennes generösa finansiella och propagandistiska stöd till det tyska vänsteristiska utbildnings- och PR-projektet ”kamp mot högern”. Hon har också gjort till vana att kasta eller driva ut ur sitt parti de som inte tycks vara tillräckligt ångerfulla över den tyska historiens oavbrutna ondska. Genom hela sin karriär, för vilket hon i allmänhet har fått goda betyg från den amerikanska pressen, har Merkel varit beredd att förenas med den antifascistiska vänstern. Hon har upprepade gånger undvikit att ta ansvar när det gäller att handskas med det växande muslimska hotet i tyska städer. Alla tecken tyder på att våldsbrottslighet, bestraffning av de som kritiserar den muslimska invasionen av Tyskland och användandet av allmänfinansierad undervisning till att installera multikulturell indoktrinering är åtminstone lika illa under Merkel som de var under hennes socialdemokratiske föregångare Gerhard Schröder. Men nu, till slut, leds vi att tro, talar hon ut om en stor dagsaktuell fråga; påvlig okänslighet. Hon ”tror inte” att Benedikt har varit villig att förtydliga Vatikanens hållning gällande Förintelsen.

Antagligen ägnar sig Merkel återigen åt sitt vanliga krypande för media. Endast den kognitivt handikappade skulle inte ha märkt att påven och Vatikanen kontinuerligt har uttalat sig mot nazistbrottens ”fasa”. En kommentar av Vatikanens talesman Federico Lombardi sägandes att ”påvens åsikt gällande ämnet Förintelsen har blivit uttryckt mycket tydligt” är om något en underdrift. Påven har uttryckt sin moraliska position gällande nazisterna i en synagoga, på Auschwitz’ mark, och i cirka tusen andra situationer. Till och med den selektivt inställsamma Merkel måste ha hört vad Benedikt hade att säga om nazistförbrytelser.

Men Associated Press kan ha en bättre vinkel på detta än Vatikan-talesmannen fader Federico: ”Som en ung man i Tyskland, tjänstgjorde Benedikt, då kallad Joseph Ratzinger, under en kort tid i Hitlerjugend.” Jamen där är det riktiga scoopet! Påven, som ivrigt döljer sitt misstänkt klingande surkålsätar-namn med någon slags latinsk pseudonym, är i verkligheten en förhärdad nazist. Han hjälpte bara en annan nazist genom att ta bort den ordentligt förtjänta exkommuniceringen av vännen till ärkebiskop Lefebvre. Anledningen till denna snällhet är uppenbar: I likhet med Williamson har Ratzinger aldrig kommit över Tredje rikets fall. Det är bra att vi alla lever i globala demokratiska samhällen. Man kan bara tänka sig hur vinklade våra informationskällor skulle vara i, låt säga, Turkiet eller Ryssland.

Avslöjade Benedikts relation till Tredje riket någon som helst sympati för Hitlers tyranni? Svaret för vem som helst utom en yrande antifascist är ett eftertryckligt ”nej”. Varken unge Ratzinger eller hans fromma föräldrar, som hörde till det minst nazifierade partiet i Tyskland, Centrumpartiet, hade något samröre med Hitlers styre. Ratzinger försökte undvika militär eller någon annan sorts inblandning med regimen, men han tjänstgjorde i en ungdomsenhet som hjälpte det tyska civilförsvaret mot den allierade bombningen av försvarslösa tyska civila. Naturligtvis, om Joseph hade varit en trevligare kille, hade han kanske hoppats på att de allierade skulle ha jämnat ännu fler tyska städer med marken, och han skulle ha kunnat assistera den invaderande sovjetarmén i att lokalisera tyska flickor att våldta. Men alla kan ju inte vara en perfekt antifascist.

Men för att återvända till hans till synes avskyvärda felsteg, varför skulle han förolämpa ”världsopinionen”, så som den representeras av media, genom att ta bort exkommuniceringen av lärjungar till Lefebvre? Anledningen är självklar. Han ansåg inte att det fanns tillräckliga doktrinära anledningar till att dessa präster skulle ha blivit exkommunicerade överhuvudtaget. Så vitt jag vet exkommunicerar Katolska kyrkan inte medlemmar för att hysa politiskt inkorrekta historiska tolkningar. Katoliker är fria att tro vad de vill om hur många offer som Hitler eller Stalin dödade. De kan till och med tro, om de väljer det, att Cardinals slog Steelers i förra veckans Super Bowl, utan att bli utkastade från församlingen för sin snurrighet.

Kyrkans styre är dock auktoriserat att exkommunicera de som förkastar kyrkodisciplin eller som öppet förnekar någon grundläggande doktrin. Hur som helst har Vatikanen, under ungefär det senaste århundradet, inte kastat ut bekännande katoliker särskilt ofta. Det som hände med Lefebvre och hans anhängare var inte något som brukade inträffa. Det var riktat mot de ultratraditionalister som motsatte sig de förändringar som infördes av Andra Vatikankonciliet. Lefebvre och hans anhängare förkastade kyrkans läror, såsom de proklamerades genom Andra Vatikankonciliet, om användandet av liturgiska varianter och gällande vissa förändringar av prästens roll inom nattvarden.

Det är fullt möjligt att den nuvarande påven ansåg att sådana åtgärder var överdrivet hårda när det gällde för övrigt hängivna katoliker, som tycktes ta miste i ortodoxins riktning. Och i synnerhet när de katoliker som befinner sig på den motsatta sidan av det politisk-kyrkliga spektrumet fortsätter att stödja hållningar som är totalt antitetiska till katolska moraliska hållningar. Katoliker i hela Västvärlden kämpar nu för sådana religiöst oförsvarbara ställningstaganden som homosexuella äktenskap och abort på beställning**, men har än så länge inte drabbats av de konsekvenser som ultratraditionalisterna råkade ut för. Om medias förståelse av religion tillämpades, skulle den enda oförlåtliga synden vara att hysa en politiskt inkorrekt åsikt. På basis av detta skulle påven behöva exkommunicera och låta kvarstå som exkommunicerade alla vars åsikter inte var acceptabla för mediaeliten och för politiker som Merkel, som bugar och skrapar inför den tredje statsmakten.

Tyvärr gick påven detta vänstertyranni till mötes i går, när han satte ett villkor för Williamsons återvändande till kyrkan, nämligen att Williamson måste acceptera den auktoriserade 6-miljonerssiffran för judiska offer för Förintelsen. Detta grumlar naturligtvis vattnen, även om Williamson tvingas skriva under på det som är objektivt sannolikt. För nu framstår det som om Williamson hade blivit exkommunicerad för att ha sagt något som var politiskt inkorrekt.

Det som för mig dock är den mest retfulla aspekten hos denna överlagda hysteri är det underförstådda antagandet att endast de massmord som begicks av nazister eller ”fascister” förtjänar att fördömas. Bland dem som nu vrider sig på marken i teatralisk indignation återfinns de vanliga kommunistiska apologeterna i Tyskland och annorstädes, de självutnämnda samvetsföredömen som aldrig skulle tänka sig att lägga märke till eller ens tillåta någon annan att lägga märke till Stalins eller Maos ohyggligheter. I Tyskland kan en för övrigt ärlig akademiker eller journalist mycket väl frukta för att jämföra Stalins brott med Hitlers på grund av att någon som gör detta mycket väl kan ställas inför juridiska processer för att ”trivialisera Förintelsen”.

Och detta är kopplat till det som nu försiggår med den ”nya Vatikanskandalen”. Den organiserade hysterin mot anständigheten av att häva exkommuniceringen av Williamson kommer från de som trivialiserar vänsterfolkmord, de som behöver strida mot fascistiska fantasifoster för att avleda uppmärksamhet från lika förskräckliga mord associerade med deras heroiska regimer och de som systematiskt utrotar medborgerliga rättigheter i Väst- och Centraleuropa. Denna hysteri används självklart för att förstärka den nya röda terror som har gripit tag i Västvärlden i antifascismens namn. Och de inom media- och utbildningsetablissemanget som ägnar sig åt den förtjänar att hamna under det som nu är en klar möjlighet i delar av Europa, muslimskt styre. Det är en möjlighet som den multikulturella, antinationella vänstern i Tyskland, med det passiva samtycket från ”konservativa” som Merkel, har berett vägen för medan de begraver sin civilisation – i skam. Det är inte Williamson utan hans skrikande fiender som borde väcka mest fruktan. Synd att påven inte stod fast vid sin linje!

* Om jag inte misstar mig, framförde Williamson dock att han trodde att de mest seriösa bland de så kallade revisionisterna hade kommit fram till att ”between two and three hundred thousand Jews perished in Nazi concentration camps, but not one of them by gassing in a gas chamber” (källa: http://www.youtube.com/watch?v=k6C9BuXe2RM&eurl=) – alltså att 200.000 till 300.000 judar skulle ha omkommit i nationalsocialistiska koncentrationsläger, men att ingen av dem skulle ha omkommit i gaskammare; övers. anm.

** Det kan väl i och för sig diskuteras om det är religiöst oförsvarbart med fri abort – det torde finnas många katoliker (såväl som troende från andra kyrkor och samfund) som menar att det är religiöst försvarbart, men de som gör det befinner sig, som jag förstår saken, i tydlig konflikt med Katolska kyrkans uttalade ståndpunkt i denna fråga; övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Gottfried, den återfinns här:
http://www.takimag.com/site/article/history_the_holocaust_and_the_doctrines_of_the_church/

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Israel och vi

2009-02-10T07:13:00.001+01:00

Av Tom Piatak, 19/1 2009

Om jag var tvungen att bo i Mellanöstern, skulle jag vilja bo i Israel, ett modernt, demokratiskt land med en produktiv ekonomi, inklusive en spirande högteknologisk sektor, och ett rikt kulturellt och intellektuellt liv. Det finns mycket att beundra i Israel, en dynamisk och välmående nation delvis skapad av överlevande från Förintelsen. Om jag var en israel, hade jag antagligen stött den nyliga invasionen av Gaza, som föregicks av hundratals Hamas-raketer som avfyrades in i Israel. Varför, undrar då den aktningsvärda Ilana Mercer, visar inte fler paleokonservativa entusiasm för det sätt på vilket den amerikanska alliansen med Israel har utvecklats, med en del till och med uttryckande bekymring över den israeliska operationen i Gaza?

En anledning är att till följd av Amerikas långvariga ekonomiska och militära stöd till Israel, inklusive tillhandahållandet av de vapen som Israel använder för att kuva Gaza och med mer bistånd än vi ger till något annat land, klandras Amerika ofta i den muslimska världen för Israels gärningar. När islamister oundvikligen försöker hämnas Gaza, kanske de försöker döda amerikaner såväl som israeler, även om Hamas själv aldrig har angripit amerikanska mål. Det är därför rimligt att amerikaner är oroliga för följderna av israelisk våldsanvändning mot araber. Det är faktiskt så att tunga argument har förts fram hävdande både att vår koppling till Israel hjälpte till att underblåsa det hat som fann ett mordiskt uttryck den 11/9, och att vår invasion av Irak delvis drevs fram av en tro att en förstörelse av Saddam Husseins regim skulle gynna Israel. Om inte annat, är det åtminstone så att våra nära band till Israel komplicerar våra relationer med de länder som kontrollerar den enda vara som är av vital betydelse för USA i Mellanöstern, olja. Amerika betalar ett högt pris för vårt obetingade stöd till Israel.

Israel har storligen gynnats av det militära, ekonomiska, och diplomatiska stödet från USA. Det var faktiskt så att Richard Nixons luftbro till Israel under 1973 års krig kan ha räddat Israel från att bli överkört av de arab-arméer som anföll henne. Även om förkämpar för vårt orubbligt lojala stöd till Israel tycker om att säga att Israel i gengäld har varit Amerikas närmaste allierade, så är det svårt att hitta bevisen för det påståendet. Sedan Israels skapande 1948 har Amerika utkämpat fyra större krig tillsammans med våra allierade, Koreakriget, Vietnamkriget, Kuwaitkriget, och Irakkriget, inklusive invasionen av Afghanistan. Storbritannien stred vid vår sida i vart och ett av dessa krig utom Vietnam, skickandes 63.000 trupper till Korea, 43.000 trupper till Persiska viken i Kuwaitkriget, och 45.000 trupper till Irak i Irakkriget. Australien har stridit vid vår sida under alla dessa krig, skickandes 17.000 trupper till Korea, nästan 50.000 trupper till Vietnam, 1.800 trupper till Persiska viken i Kuwaitkriget, och 2.000 trupper till Irak i Irakkriget. För närvarande finns det 8.745 brittiska och 1.050 australiska trupper utstationerade i Afghanistan, och en australier som tjänstgör i Afghanistan vann precis Victoriakorset. De brittiska och australiska politiker som skickade sina trupper för att strida vid vår sida har ibland betalat ett rejält politiskt pris: Tony Blair förlorade i praktiken kontrollen över sitt parti till följd av Irak, och motstånd mot australisk inblandning i Vietnam hjälpte till att föra fram Australiens arbetarparti till sin första valseger. Även andra länder har ibland stått för stora bidrag till våra krigsansträngningar: nästan 5.000 sydkoreanska trupper dödades och över 10.000 sårades när de stred vid vår sida i Vietnam. Antalet trupper som Israel skickade till Korea, Vietnam, Kuwaitkriget, och Irakkriget är noll. Det är naturligtvis inte förvånande att Israel inte utgjorde en del av någon av koalitionerna som Amerika samlade i Persiska viken, eftersom israelisk inblandning i något av krigen i viken hade varit katastrofal, undergrävande våra försök att rekrytera arabiska och muslimska allierade och till hjälp för islamisterna i deras försök att rekrytera nya personer till att döda amerikaner.

Det som är ännu värre är att israelerna ibland har återgäldat amerikanskt stöd med arrogans och förakt. Ehud Olmert skröt nyligen om hur han ringde George Bush mitt i ett tal och sade till honom att instruera Condoleezza Rice att USA skulle avstå från att rösta för en säkerhetsrådsresolution som vi hade hjälpt till att utforma. På 90-talet och in i detta årtionde, sålde Israel känslig militär utrustning till det röda Kina, och på 80-talet rekryterade israelerna Jonathan Pollard till att spionera på oss, med en del av informationen som Pollard stal från oss antagligen hamnande i Sovjetunionens händer. Till att börja med nekade Israel till att ha haft något samröre med Pollard, men Israel erkände så småningom att Pollard faktiskt var en israelisk agent och inte en frilansare; Israel har dock ignorerat våra förfrågningar om att att redovisa för allt som Pollard tog. På ett sätt är det ändå svårt att klandra israelerna för deras ringaktning för amerikanska politiker. År 1967 dödade israeliska flygare och sjömän 33 amerikanska sjömän och en civilperson under anfallet mot USS Liberty, och sårade ytterligare 171 amerikanska sjömän. Trots att utrikesministern, CIA-chefen, och många vid National Security Agency alla trodde att det israeliska anfallet mot Liberty var medvetet och inte ett misstag, en uppfattning som bekräftades, enligt en Chicago Tribune-artikel från 2007, av flera före detta amerikanska militär- och underrättelseanställda som hade tillgång till NSA-avlyssningar av meddelanden till de israeliska piloter som anföll Liberty, betalade Israel inget politiskt pris. Faktiskt var det så att Washington beordrade tillbakadragandet av flygplan som hade skickats av USS America för att försvara Liberty, och inga av de utmärkelser som delades ut till Libertys överlevande, inklusive Medal of Honor som vanns av hennes kapten, nämnde ens identiteten på den nation som anföll fartyget. Det är svårt att inte hysa förakt för Amerika när vi uppför oss på det viset.

Tyvärr är paleokonservativa nästan de enda inom högern som tycks vara villiga att uttrycka bekymring över sådana förolämpningar mot amerikansk ära från Israel. Under kampanjen 2008, vid ett forum sponsrat av en pro-Israel-grupp, var den demokratiska veteran-aktivisten Ann Lewis, som var rådgivare till Hillary Clinton, oense med en Obamarådgivare som hade föreslagit att USA kanske skulle vilja distansera sig från vissa policys hos Israels Likud-parti: ”USA:s presidents roll är att stödja de beslut som fattas av Israels folk. Det är inte vår sak att välja och vraka bland de politiska partierna.” Lewis applåderades av de närvarande, och representanten för McCain-kampanjen vid forumet kritiserade inte Lewis för påståendet att presidentens roll var att fungera som en nickedocka för Knesset. De flesta amerikanska konservativa tycks vara oförmögna att erbjuda något annat än den mest ljumma kritiken av Israel eller hennes nitiska supportrar. NRO var tyst om Olmerts nyliga eruption, och jag minns inte mycket kritik från högern av Ann Lewis’ märkliga tolkning av konstitutionens artikel II. Deroy Murdock kritiserade försöket att ordna ett frisläppande av Jonathan Pollard eftersom det ”dåraktigt förstärker den antisemitiska stereotypen att amerikanska judar delar dubbla lojaliteter mellan USA och Israel”, och Jonah Goldberg motsatte sig Pollards frisläppande, som begärdes av den israeliska regeringen, eftersom ”Pollard skämde ut sig själv, Amerika, och Israel genom att spionera på USA”, vilket är ungefär som att säga att anledningen till att Alger Hiss förtjänade att bli fängslad var för att han skämde ut Sovjetunionen. Den verkliga anledningen till att motsätta sig frisläppandet av Pollard har naturligtvis inget att göra med stereotyper eller skammen som han drog över Israel. Pollard borde inte släppas eftersom han förrådde Amerika och äventyrade vår nationella säkerhet på en utländsk makts befallning, nämligen Israel.

Vägran att kritisera uppförande som skulle ha kritiserats om något annat land hade ägnat sig åt det är bara ett tecken på att Amerika har skapat den sortens ”passionerade bindning” till Israel som vår förste och störste president varnade för i sitt avskedstal. Fred Barnes skrev faktiskt nyligen i Weekly Standard att en av Bushs största bedrifter var att han passerade Ronald Reagan i att vara ”Israels bäste vän i Vita huset.” Jag misstänker att miljontals amerikaner som stödjer Israel och betraktar avskedstalet som gammalt och betydelselöst skulle hålla med Barnes om det. Och som amerikaner har de varje rätt till den uppfattningen. Men Ilana Mercer borde inte vänta sig att paleokonservativa, som brukar ta allvarligt på grundlagsfädernas råd för utrikespolitik, och som i allmänhet är på sin vakt mot utländskt inflytande och utländska härvor, kommer att vara bland dem som hyllar amerikanska politiker för okritiskt stöd till något utländskt land, ens om det är Israel.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Tom Piatak, den återfinns här:
http://www.takimag.com/blogs/article/israel_and_us/

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

En kollision mellan Bibi och Barack?

2009-02-04T07:31:00.001+01:00

Av Patrick J. Buchanan, 27/1 2009

”Där det inte finns någon lösning, finns det inget problem”, observerade geostrategen James Burnham en gång spydigt.

Ex-senatorn George Mitchell, den senaste amerikanske förhandlaren till att plocka upp Palestina-portföljen, kan komma att upptäcka vad det var Burnham menade.

För Israels treveckorskrig mot Gaza, där palestinier dog i förhållandet 100 mot en gentemot israeler, tycks ha varit, liksom Israels krig i Libanon, ytterligare en pyrrusseger för den judiska staten.

År 1982, efter ett mordförsök på deras ambassadör i London, körde Menachem Begin och Ariel Sharon igenom Libanon till Beirut, bombarderande staden i veckor tills Arafat gick med på att dra ut PLO och bege sig till Tunisien.

Israelernas triumf förvandlades snabbt till aska i deras munnar.

Veckor av bombardemang av Beirut vände världsopinionen mot Israel. Försvarsminister Sharon blev hårt kritiserad för att ha möjligjort en massaker i flyktinglägren Sabra och Shatila. Det som var ytterst betydelsefullt, som den framtida israeliske premiärministern Yitzhak Rabin sorgset observerade, var att Israel, genom att invadera ett lugnt Sydlibanon, ”släppte ut shia-anden ur flaskan”.

Sydlibanon förvandlades till indianland. Hizbollah, fött ur Israels invasion, skulle 18 år senare komma att tvinga ut en blödande israelisk försvarsmakt (IDF) och deras libanesiska allierade ur landet, förvandlande Israels en gång vänliga norra gräns till en ny stridsfront i det arabisk-israeliska kriget.

Dessutom kom amerikanerna, som övertalades att skicka marinkårssoldater för att träna den libanesiska armén, att straffas med terroristbombningar av den amerikanska ambassaden och marinkårsförläggningen vid Beiruts flygplats, med 241 amerikanska döda.

President Reagan skulle komma att dra sig ur, och amerikanerna kom aldrig tillbaka.

År 2006 använde Ehud Olmert bakhållet mot en israelisk patrull och kidnappningen av två soldater vid gränsen till att starta ett andra libanesiskt krig.

Hizbollah förlorade hundratals med soldater, men dess status sköt i höjden då den blev den första arabiska styrkan som stred mot Israel och trädde fram obruten och oslagen. Och de tusentals Hizbollah-raketer som regnade ner på Galileen förstörde för alltid myten om israelisk osårbarhet.

Nu, i kölvattnet av kriget mot Gaza, som nästan alla i Israel stödde, kommer eftertankarna. Av 1.400 döda från flygräder och invasion, var en tredjedel palestinska barn. En al-Jazira-video av de döda och döende civila, placerad bredvid en video med Barack Obama avnjutande en golfrunda på det natursköna Hawaii, var förödande för USA:s image, då amerikanska vapen hade använts av Israel för att leverera döden och förödelsen.

Liksom Hizbollah, har Hamas trätt fram djupare förankrat, medan moderaterna som Mahmoud Abbas framställs som quislingar. Nu har en spricka uppenbarats mellan Obama, som har efterfrågat ett lyftande av den israeliska blockaden mot Gaza för att tillåta förnödenheter och handel att flöda fritt, och ett Israel som är beslutsamt att behålla sitt strypgrepp på Hamas.

Inte i något av dessa tre krig blev det israeliska flygvapnet utmanat eller IDF besegrat. När det gäller offer, led Hizbollah och Hamas, libaneserna och Gazaborna, alla många gånger fler döda och sårade.

Ändå, när man ser tillbaka, var något av dessa tre krig nödvändiga? Gjorde något av dem Israel säkrare än då den libanesiska gränsen var lugn? Ser framtiden ljusare ut i dag än 1982, efter freden med Egypten och tillbakadragandet från Sinai, innan kriget mot Beirut?

Tre månader innan han startade Gaza-kriget, berättade Olmert för två journalister att Israel, för att åstadkomma en varaktig fred, skulle behöva återlämna Golanhöjderna till Syrien och nästan hela Västbanken till palestinierna, och återlämna östra Jerusalem till araberna som bor där.

”I slutänden kommer vi att vara tvungna att dra oss tillbaka från lejonparten av territorierna, och för de territorier som vi behåller i våra händer kommer vi att behöva ge kompensation i form av territorier inom staten Israel i ett förhållande som är mer eller mindre 1:1.”

”Den som vill hålla kvar hela (Jerusalem) kommer att behöva föra in 270.000 araber inom det suveräna Israels staket. Det kommer inte att fungera.”

Nej, det kommer det inte.

Liksom Rabin 1994 och Ehud Barak år 2000, två av de mest dekorerade soldaterna i Israels historia, hade Olmert dragit slutsatsen, sent i livet, att det är antingen land för fred, med alla dess risker, eller ändlösa krig för Israel.

Ändå, efter den intervjun, startade han december-blitzen och invaderade Gaza, dödande och sårande 5.000 palestinier, vilket förvandlade remsan till en zon av permanent hat och gjorde Hamas, som han försökte detronisera och utan tvivel sårade, ännu starkare.

Ursinniga över att Hamas inte förstördes eller avväpnades, lutar israelerna i riktning mot ”Bibi” Netanyahus Likudparti, som motsatte sig uttåget från Gaza, motsätter sig ett uttåg från Västbanken, som aldrig kommer att dela med sig av Jerusalem och som kallar Gaza för ”Hamastan”.

Om han skulle vinna, förefaller en kollision mellan Bibi och Barack vara oundviklig. Den israeliska lobbyn, evangelikalerna, de neokonservativa och en kongress som endast kunde hitta fem medlemmar till att motsätta sig en resolution som stödde allt som israelerna hade gjort och gjorde mot Gazas befolkning, kommer att backa upp Bibi.*

Där det inte finns någon lösning finns det inget problem.

* Här torde Buchanan, när det gäller evangelikaler och kongressen, mena att de flesta inom dessa grupper kommer att backa upp Netanyahu – det bör finnas en hel del kritiska röster bland evangelikaler när det gäller nivån på, och karaktären av, USA:s stöd till Israel, och även inom USA:s kongress bör det finnas några enstaka ledamöter som avviker från mängden (Ron Paul, bland andra); övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=30428

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

”Att försvara Västerlandet”

2009-02-02T06:51:00.001+01:00

Av Daniel Larison, 13/1 2009

Richard har en artikel om Israel i Gaza som innehöll detta stycke:

Den nyliga konflikten är ”frontlinjen” (var har vi hört det förut?) i en kamp mellan ”Västerlandet” – den där stora abstrakta, innehållslösa konstruktionen som vi är tänkta att försvara – och ”de som utkämpar ett heligt krig” mot ”civilisationen”.

Richard beskrev den åsikt som förs fram av Melanie Philips, men den kunde lika gärna ha kommit från Ilana Mercers nyliga VDARE-inlägg som uppmanade paleos att sluta upp bakom Israel. Mer om det om en stund. Som Richards uttalande indikerar, är ”Västerlandet” en fras som kan ha många olika betydelser. En av fördelarna med dess innehållslöshet är att den kan användas av praktiskt taget alla som bor i Västeuropa och Nordamerika för att hänsyfta till vad de än råkar värdesätta. Sålededes kan Christopher Hitchens göra anspråk på att försvara ”Västerlandet” (dvs., sekulär modernitet) mot religiös fanatism, medan John Hagee, låt säga, skulle kunna göra anspråk på att försvara ”Västerlandet” mot islam genom att glorifiera bombningen av Libanon och jag skulle kunna göra anspråk på att försvara ”Västerlandet” genom att opponera mig mot Christopher Hitchens och John Hagee i deras respektive fixa idéer. Hitchens är, naturligtvis, extremt kritisk mot Israel, och Hagee är slaviskt stödjande till att Israel väljer de mest militaristiska policys som man kan tänka sig (det vill säga, han anses vara ”pro-Israel” i Washington), och båda skulle antagligen kunna komma på något vis att hävda att varje position är ett sant uttryck för deras hängivenhet till ”Västerlandets” värden. Om vi ska komma någonvart, tror jag att vi först måste sluta upp med att använda denna undflyende, inexakta fras och prata om vad det verkligen är som vi vill försvara. ”Västerlandet” har för det mesta varit en fras som har använts för att rättfärdiga indragandet av amerikaner, direkt eller indirekt, i andra folks krig under flera generationers tid. Vi borde bekymra oss över det amerikanska intresset och lämna försvar av ”Västerlandet” till någon som tillmäter detta meningslösa koncept någon betydelse.

Punkten där Mercer tar miste, är hennes antagande att paleos faktiskt valde den serbiska eller ryska sidan under 90- och 00-talet i deras konflikter. Det är värt att notera att interventionister ofta åberopade västerländska ”värden” i både Balkan- och Tjetjenienkrigen som anledningar att välja separatisternas sida eller åtminstone att straffa regeringen som försöker kväsa ett uppror, så det är naturligt att vi borde vara en aning på vår vakt mot argument som lindas in i liknande termer. Hon beskriver paleo-positionen som stödjande ”västerländska intressen” i dessa konflikter (och lägger dessutom till Cypern), när den allmänna paleo-positionen rörande Balkan- och Tjetjenienkrigen innebar att USA inte borde liera sig med rebeller mot deras regeringar (ej heller borde USA liera sig med regeringar mot deras separatister – de är interna frågor!). Eftersom det inte fanns några amerikanska intressen i att ingripa på någon av sidorna, än mindre på rebellernas sida (och i synnerhet rebeller med kopplingar till jihadism), rådde paleos till neutralitet och icke-intervention i dessa fall. Naturligtvis är det sant att det fanns sympati för serbiska och albanska civila när de bombades av Nato, och det fanns sympati för ryska offer för tjetjensk terrorism, men i det stora hela fanns det ett samförstånd om att dessa konflikter var interna eller regionala problem som löstes bäst av dem som var direkt involverade och av de nationer som var mest direkt påverkade av konflikterna. Det som vi mest ihärdigt motsatte oss var att välja dessa rebellgruppers sida och i vissa fall till och med aktivt hjälpa dem med militärt ingripande. I den absolut osannolika händelsen av att Nato eller någon internationell styrka ingrep på palestiniernas vägnar mot Israel, föreställer jag mig att de flesta av oss skulle vara bland de första att motsätta sig åtgärden.

En del av vår sympati med, och respekt för, européerna består av övertygelsen att europeiska konflikter är européernas sak att klara upp. Oavsett om de sedan är kapabla att reda ut konflikterna eller ej, är det deras angelägenhet, inte vår. Det är det ständiga misslyckandet att minnas detta som har kostat Amerika så mycket under det senaste århundradet. Om jag kan tala för de flesta paleos, är vår syn på Främre Orientens konflikter till stor del densamma: rättvisa förbindelser med alla nationer kombinerat med neutralitet. Naturligtvis skulle en pragmatisk kompromissposition innebära att vi erkänner att vi inte kommer att lämna regionen den närmaste tiden, alltså borde vi upprätthålla goda relationer med de allierade som vi har, men det innebär inte att vi borde stödja dåraktiga, kontraproduktiva och i slutänden självskadande policys från dessa allierade som leder till skada både för dem och för oss. Mercers argument tillåter inte möjligheten av en position som tillåter kritik i kontexten av fortsatt stöd. Detta är, naturligtvis, samma falska val som har presenterats för amerikaner gång efter annan: stöd den korkade regeringspolicyn X eller bli ansedd som antiamerikansk och opatriotisk.

Mercer vill definitivt inte spela ut Främre Orientens-kristna-kortet i sitt argument under efterdyningarna av kriget i Libanon, om inte maroniterna och andra kristna samhällen där ska ignoreras i allt detta. Ingen som jag känner bland paleos hyser några illusioner om de palestinska kristnas status. Vi vet att Palestinska myndigheten diskriminerar och trakasserar palestinska kristna, men på samma gång vet vi att kristna kyrkor utsätts för trakasserier av den israeliska staten delvis på grund av den arabiska etniciteten hos deras medlemmar och biskopar.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Daniel Larison, den återfinns här:
http://www.amconmag.com/larison/2009/01/13/defending-the-west/

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Demokratidyrkarna

2009-01-26T18:43:00.000+01:00

Av Patrick J. Buchanan, 2002

Russel Kirk såg att det var på väg. När det kalla kriget höll på att varva ned, bjöds den moderna konservatismens fader in till Heritage Foundation för att föreläsa om Amerikas ljusnande framtidsutsikter. Medan han tillsammans med sina vänner firade ”den marxistiska ideologins död”, varnade dr Kirk oss skarpt för en ny ”demokratins ideologi”.

”Diverse amerikanska röster har höjts dessa senaste månader för att entusiastiskt proklamera att snart kommer hela världen [...] att omfamna en ordning kallad ’demokratisk kapitalism’”, sade Kirk. ”Det tycks bland dessa entusiaster – varav många tillhör fraktionen som kallas neokonservatism – antas att USA:s politiska struktur och ekonomiska mönster kommer att efterliknas på varje kontinent, för alltid.”

”Demokratisk kapitalism” är en ”neokonservativ floskel”, sade Kirk. Det är ideologisk dårskap att i andra länder med helt annorlunda kulturer försöka återskapa det som 200 år av amerikansk historia producerade här. Kirk sade att denna maniska drift hos demokrater att göra på det viset i Saigon ledde till mordet på Diem och förlusten av Sydvietnam.

Kirk hyllade den ”gamle och särdeles konservative” Ronald Reagan som en makalös kalla kriget-ledare. Reagans utrikespolitik, sade Kirk, var ”underbart framgångsrik, med undantag för hans misslyckande i Libanon.” Just det. I Libanon ingrep Reagan i ett inbördeskrig där inget vitalt intresse stod på spel, och 241 marinkårssoldater betalade priset.

Kirk noterade även den annalkande katastrofen i Afrika. Demokratister i Europa och Amerika hade hjälpt till att strypa Ian Smiths rhodesiska regim och pressade på med sanktioner för att knäcka Johannesburg.

Var inte Kirk profetisk? Hade han inte rätt? I dag beslagtar marxist-rasisten Robert Mugabe vit-ägda farmer i Zimbabwe, och svält hotar. Sydafrika är ett brottshärjat och Aids-hemsökt land som sakta sjunker mot statusen som en havererad nation.

Liksom alla ideologer – må de vara marxister, socialister, eller wilsonister – attribuerar demokratidyrkare inte sina katastrofer till en bristfällig ideologi utan till en brist på energi. Vi borde, hävdar de, ha återvänt till Libanon på ett kraftfullt vis efter bombningen av marinkårsförläggningen och ha ockuperat Somalia efter att U.S. Army Rangers hade blivit massakrerade. Men detta är dårskap. Det fanns aldrig några vitala amerikanska intressen som stod på spel i Beirut eller Mogadishu som det var värt att skicka några amerikanska soldater att dö för.

Dagens demokratistiska pladder om att omvandla ett Irak efter Saddam till en arabisk modell av ”amerikanska värderingar” påminner om LBJ:s babblande om att ”bygga ett Great Society vid Mekong”.

För inte så länge sedan stod Amerika för frihet. När byttes vår kärlek till frihet ut mot denna demokratikult? Vad menar vi med demokrati? Orwell sade att han kanske skulle vara mer entusiastisk över demokrati om han bara kunde hitta någon som motsatte sig den.

Vad har en man, en röst producerat i Afrika? Praktiskt taget alla de runt femtio afrikanska staterna har återgått till tyranni, tribalism, eller folkmord. Afrika hade det bättre under kolonialstyret.

Se på Sydamerika. Efter att upprepade gånger ha valt peronister, är Argentina ett bankrutt land vars invånare kommer ut på natten i Buenos Aires för att leta efter mat i soptunnor. Brasilien, som har 264 miljarder dollar i skulder, valde nyss en marxist till att lösa en ekonomisk kris. I Caracas är den valde presidenten en castroit som tidigare försökte sig på en ölkällarkupp och som flitigt är i färd med att utarma sin medelklass.

Från Algeriet till Pakistan, vinner islamister val. I det demokratiska Europa, befriat av Amerika, försvarat av Amerika, röstar fria nationer bort sina självständigheter till den socialistiska superstaten EU. Antiamerikanism är utbredd. Inte en enda europeisk nation har födelsetal som kommer att hålla den levande som en sann europeisk stat genom detta århundrade. Om detta är vad demokrati producerar, varför skulle amerikanska soldater dö för att tvinga på araber och muslimer den? Varför skulle araber och muslimer inte göra motstånd mot den till döden?

Kännetecknet för en ”ordentligt konservativ utrikespolitik”, sade dr Kirk, är förtänksamhet. ”Dess syfte borde inte vara triumfen överallt för Amerikas namn och seder under slagordet ’demokratisk kapitalism’, utan [...] bevarandet av det sanna nationella intresset och acceptans av mångfalden av ekonomiska och politiska institutioner runt om i världen. Sovjetisk hegemoni borde inte efterträdas av amerikansk hegemoni.”

Dr Kirk var en autentisk konservativ. Är George W. Bush det? I sin kampanj lät han som Kirk: ”USA måste vara ödmjukt [...] i det sätt på vilket vi behandlar nationer som håller på att komma underfund med hur de ska staka ut sin egen väg.” I dag skriar presidenten som en neocon: ”Det 20:e århundradet slutade med en enda överlevande modell av mänskligt framsteg.”

Detta är hybrisen hos sextiotalets bästa och mest begåvade, och vi vet vad det blev av dem.* Som Ordspråksboken påminner oss: ”Stolthet går före undergång, och högmod går före fall.”

* I originaltexten stod det: ”This is the hubris of the best and brightest of the Sixties, and we know what became of them.” Med ”the best and brightest” torde skribenten syfta på boken The Best and the Brightest och de akademiker och intellektuella som spelade en nyckelroll i utformningen av John F. Kennedy- och Lyndon B. Johnson-administrationernas utrikespolitik; övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.amconmag.com/article/2002/dec/16/00007/

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Weyrich och Huntington: Etablissemangsrebeller

2009-01-20T20:39:00.002+01:00

Av Marcus Epstein, 8/1 2009

I december förlorade vi två stora män, Paul Weyrich och Samuel Huntington. Båda blev l’enfant terribles i de etablissemang som de befann sig i.

Paul Weyrich hjälpte till att skapa, och förblev vid mittpunkten av, det moderna konservativa rörelse-etablissemanget. De dussintals dödsrunorna och hyllningarna till Weyrich noterade hans inblandning i grundandet av Heritage Foundation och Moral Majority. Medan dessa är hans mest kända grupper, var Weyrich behjälplig i skapandet av flera andra konservativa organisationer såsom Council for National Policy^[1], Free Congress Foundation, American Legislative Exchange Council^[2], och Conservative Digest.

De förtroliga mötena, i Free Congress Foundations dystra källare varje onsdag såväl som på femstjärniga hotell med några månaders intervall för CNP, ses som ultimata insider-träffar för konservativa. Både George Bush och John McCain kände sig nödgade att tala inför grupperna (McCain gjorde det dock officiellt) i hopp om att få konservativt stöd.

Detta har fått den outhärdlige Max Blumenthal att skriva:

Vid tidpunkten för Weyrichs död var den konservativa rörelse han skapade så stor att hans avtryck på dess agenda inte längre var tydlig. Men hans inverkan kan inte förnekas. Tack vare hans ansträngningar och de från tusentals av kadrar som han rekryterade och kultiverade är det republikanska partiet mer ideologiskt extremt, mer disciplinerat – och mer politiskt marginaliserat – än vid någon tidpunkt sedan Goldwater-eran.

Ändå är sanningen att den konservativa rörelse som han hjälpte till att skapa hade blivit en främmande varelse vid tidpunkten för hans död. I en artikel från 2006 i American Conservative skrev han:

Konservatismen har blivit så svag när det gäller idéer att under George W. Bushs presidentperiod kunde – vilket också skedde – ordet ”konservativ” med ringa protester appliceras på policys som var totalt antikonservativa. Amerikaner bevittnade ”konservativ” wilsonism, om inte jacobinism, i utrikespolitik och ett onödigt utländskt krig; [...] betydande ”konservativa” expansioner av den federala statens makt på traditionella friheters bekostnad; och nonchalant ”konservativ” avindustrialisering och berövning av medelklassen i frihandelns namn.

Dessa ”totalt antikonservativa åsikter” återfinns hos Heritage Foundation och vissa av de andra organisationerna som han grundade. På American Conservative-bloggen mindes Jon Utley med värme hur Weyrich tillät honom att lufta sina antikrigsåsikter vid onsdagarnas luncher. Dock noterar han också att Weyrich befann sig under så pass stort tryck från andra närvarande som ville att han skulle stänga Utley ute att han blev ombedd att tygla dem. Weyrich behöll sina egna antikrigsåsikter för sig själv tills efter att Bush hade blivit återvald.

Till skillnad från Weyrich var Samuel Huntington allt annat än en konservativ rörelse-populist. Han levde sitt liv i etablissemangets etablissemang. Han undervisade i statsvetenskap på Harvard, var medlem av Council on Foreign Relations, och spenderade somrarna på Martha’s Vineyard, där han dog. Han röstade på John Kerry 2004.

Medan han inte var ”en av oss”, gav professor Huntington oss en del av den mest kraftfulla intellektuella ammunitionen för vår sak. Hans betydelsefulla verk från 1968, Political Order in Changing Societies, bestred den liberala åsikten att liberala demokratier oundvikligen skulle följa på ekonomisk tillväxt och modernisering. Det sägs ofta om många neokonservativa att de hävdar ”The Clash of Civilizations-tesen”, som har fått sitt namn från hans näst sista verk. I verkligheten är det dock så att boken till stor del är en vederläggning av den neokonservativa visionen om ett ”historiens slut”, i vilket, sades det, liberala demokratier ledda av amerikansk imperialism skulle frodas för alltid. Islam är en av de många kolliderande civilisationer som diskuteras i boken, men dess huvudsakliga tes är att det 21:a århundradet kommer att bevittna ökade etniska, kulturella, och klassbetingade konflikter nu när det 20:e århundradets ideologiska slag är över.^[3]

Hans sista stora verk, Who Are We?, publicerades 2004 och blev den allvarligaste intellektuella attacken mot massinvandring på flera generationer. Huntington hävdade att ”höga nivåer av latinamerikansk invandring hotar att störa USA:s politiska och kulturella integritet”, och att ”USA står inför förlusten av sin ’anglo-protestantiska kärnkultur’ och kan snart bli uppdelat i ’två folk med två kulturer (anglo och latinamerikansk) och två språk (engelska och spanska).’”^[4]

Boken kom att göra etablissemanget ursinnigt såväl som förbryllat. När hon intervjuade honom för New York Times, uttryckte Deborah Solomon sin chock över att ”en man som du, en Harvardprofessor och en framstående statsvetare, skulle se trenden mot tvåspråkighet som ett sådant hot.”

De argumenten borde framföras av folk som, tja, Pat Buchanan. Skrivandes i Foreign Affairs, kallade Alan Wolfe boken för ”Patrick Buchanan med fotnoter”, medan Slate Magazine ansåg honom vara ”den tänkande mannens Pat Buchanan”.

Naturligtvis står Pat själv för rejält med tänkande och hans böcker är fyllda med fotnoter – många av dem från Huntingtons verk. Men det är, på gott och ont, mycket svårare att marginalisera kontroversiella argument när de framförs av en professor från Harvard.

Även om de var verksamma i olika världar och hade olika övertygelser, stod både Samuel Huntington och Paul Weyrich för oräkneliga bidrag till vår sak och kommer båda att saknas.

_________________________________________

Översättarens anmärkningar:

[1] I ursprungstexten stod det: ”Council on National Policy”, men jag utgår från att det var Council for National Policy som åsyftades.

[2] I ursprungstexten stod det: ”American Legislation and Exchange Council”, men jag antar att skribenten syftade på American Legislative Exchange Council.

[3] Detta stycke löd i ursprungstexten på följande vis: ”Islam is one of the many clashing civilizations discussed in the book, but its main thesis is that the 21st century will see increased ethnic, cultural, and clash conflict now that the ideological battles of the 20th century are over.” Jag gissar att skribenten, med ”clash”, menade ”class”.

[4] Som jag förstår saken härrör båda de citerade partierna i detta stycke från David Glenn, med Huntingtons ord inom inre, enkla citationstecken.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Marcus Epstein, den återfinns här:
http://www.takimag.com/blogs/article/weyrich_and_huntington_rebels_of_the_establishment/W

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Rundschau

2009-01-17T15:37:00.000+01:00

Av William S. Lind, 7/1/2009

Om vi runt om i världen betraktar utsikterna för Fjärdegeneration-entiteter*, vad avslöjar det nya året? Tyvärr tycks de gå en lyckosam framtid till mötes.

Det israeliska anfallet mot Hamas i Gaza kommer att lyckas fysiskt, mentalt sett visa sig bli en blandad kompott och misslyckas på krigets moraliska nivå. Militärt sett är Hamas en flugviktare jämfört med Hizbollah, vilket gör konfliktens David vs. Goliat-natur desto mer tydlig. Faktumet att händelsens timing, om inte händelsen själv, drivs av israelisk valpolitik gör den moraliska bilden ännu otrevligare. Lägg till att Hamas’ raketeld kommer att fortsätta om det inte blir någon överenskommelse, och vi ser begynnelsen av ett debacle för Israel.

Vissa kanske ser anfallet som att Israel väljer det ”Hama-alternativ” som van Creveld diskuterar, men jag håller inte med. Att välja Hama-alternativet skulle innebära att utsätta Gaza för bombningar i första världskrig-stil, med tiotusentals palestinier dödade och resten flyende för sina liv in i Egypten. Gazaremsan skulle till största delen bli utplattad, som hände med den syriska staden Hama. Som vanligt är verkligheten här att staten har fallit mellan två stolar bestående av Hama-alternativet och nedtrappning, vilket garanterar ett misslyckande.

När röken har lagt sig, väntar jag mig att Hamas träder fram blodiga men starkare. De kommer att fortsätta kontrollera Gaza, deras stöd på Västbanken kommer att rusa i höjden (strax innan valen där) och Palestinska myndigheten kommer mer än någonsin att framstå som en marionett. Strategiskt sett kommer det viktigaste resultatet att bli ytterligare försvagning av den egyptiska regeringens legitimitet, vilket är dåliga nyheter för Amerikas intressen i regionen.

På en annan front, så är den skenbara tystnaden mellan Indien och Pakistan bedräglig. Jag väntar mig en plötslig och oväntad indisk attack mot 4GK-träningsläger [4GK = Fjärde generationens krigföring, övers. anm.] i Pakistan, ett pakistanskt nederlag och möjligtvis, som en följd därav, den pakistanska regeringens kollaps. Hur många regeringskollapser Pakistan kan uthärda innan staten själv brakar samman är en strategisk nyckelfråga. Svaret, misstänker jag, är inte många till. Pakistan skulle kunna bjuda islamiska 4GK-styrkor på en omskakande seger under 2009.

I Afghanistan fortsätter kriget att gå dåligt för Nato och USA. Fler amerikanska trupper som gör det som de gör nu kommer att förvärra situationen. Den amerikanska armén tycks vara oförmögen att överföra det som den lärde sig i Irak till Afghanistan. Den anfaller befolkningen snarare än att skydda den, vilket garanterar ett misslyckande. Den enda goda nyheten är att talibanerna och al-Qaida upprepar de senares misstag i Irak.

Ankomsten av den nye amerikanske presidenten förändrar ingenting, eftersom ingenting i Washington egentligen förändras. En falang av etablissemanget avtågar från regeringsmakten och beger sig in i tankesmedjorna och lobbyfirmorna, en annan återvänder från de samma platserna till regeringsmakten. Obama-gänget kommer inte att ta itu med det problem som Amerikas överexpansion utgör. De är precis lika globalistiska, interventionistiska och obetänksamma som Bushs hjord av Gerasa-svin. Gates kan visa sig vara det enda undantaget, men i de blindas land är den enögde mannen hatad. Utgå ifrån att det blir fler galna utländska militära äventyr, trots faktumet att vi nu behöver trycka pengarna som krävs för att betala dem. 4GK-motståndare kommer att vinna de flesta av dem.

Det kanske ljusaste tecknet vid horisonten för 4GK-entiteter av alla slag, inte bara de som representerar islamisk jihad, är världsekonomin. Om världsrecessionen förvandlas till en världsdepression, vilket tycks vara mer och mer sannolikt, kommer stater överallt att försvagas. Av anledningar som Martin van Creveld utvecklar i The Rise and Decline of the State, förväntar sig medborgare nu att deras stat ska ta hand om dem ekonomiskt. Om de inte har några jobb och står inför armod, kommer de att vara redo, om inte ivriga, att överföra sin huvudsakliga lojalitet från staten till någonting annat. En stor vinnare här kommer att vara gäng av alla de slag.

Denna dystra Rundschau borde inte förvåna oss. Vi lever i en tid som ligger nära slutet för världen av stater. Ett växande antal stater kommer att försvinna. Ännu fler kommer att förvandlas till tomma skal, inom vilka 4GK-entiteter frodas medan de beskyddas av ”statlig suveränitet”. När globalismen kollapsar ekonomiskt och de globala eliterna avslöjas som kejsare utan kläder, kommer varje stats motto att bli ”sauve qui peut”**.

Om du har turen att äga en tidsmaskin, sätt den på ”Tillbaka” och kliv ombord.

* Skribenten torde syfta på Fjärde generationens krigföring, övers. anm.

** Vad jag förstår har detta idiom den ungefärliga betydelsen ”rädda sig den som kan”, övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av William S. Lind, den återfinns här:
http://www.lewrockwell.com/lind/lind156.html

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Vad blev det av västerländsk moral?

2009-01-10T22:24:00.001+01:00

Av Paul Craig Roberts

På den sista dagen av det gamla året i nyhetsbrevet CounterPunch, frågade två israeler – Jeff Halper, som anför den israeliska fredsrörelsen ICAHD, och Neve Gordon, som leder departementet för statsvetenskap vid Ben-Gurion-universitetet – ”var finns den akademiska vreden över bombningen av ett universitet i Gaza?”

”Inte en enda av de nästan 450 presidenter för amerikanska colleges och universitet som ljudligt fördömde ett försök av brittiska akademiker att bojkotta israeliska universitet i september 2007 har höjt sina röster mot Israels bombning av Gazas islamiska universitet tidigare denna vecka”, rapporterar Halper och Gordon. De noterar att presidenten för Columbia University, Lee C. Bollinger, som i det förflutna på okunnigt vis har förolämpat muslimska representanter, ”har varit tyst”.

Det är gojim-moralisterna som är tysta, inte judarna. Det är den israeliska tidningen Haaretz, inte gojim-media, som bistår med rapporter om Israels övergrepp på palestinier. Gideon Levys ”The Neighborhood Bully Strikes Again” publicerades i Haaretz den 29 december, inte i gojim-pressen. Levys ord – ”Återigen, Israels våldsamma svar, även om det finns berättigande för dem, överskrider alla proportioner och korsar varje röd linje av mänsklighet, moral, internationell lag och visdom” – är inte ord som kan dyka upp i amerikansk tryckt- eller tv-media. Sådana ord, tryckta i israeliska tidningar, når aldrig gojerna.

Vidden av amerikanernas okunnighet är häpnadsväckande. Israel har palestinierna inträngda i hårt kontrollerade getton kända som Gaza och Västbanken. Med Egyptens hjälp kontrollerar Israel inflödet av mat, mediciner, vatten och energi till Gaza. Palestinier i Gaza tillåts inte komma in i Israel eller Egypten. Förra veckan rammades ett humanitärt fartyg med mat och medicin av israeliska kanonbåtar och visades bort.

I Västbanken är palestinierna avskurna från deras fält, jobb, sjukvård, utbildning och vatten, och från varandra av ändlösa kontrollstationer, vägar ”endast för judar”, murar, taggtråd och maskingevärstorn. Palestinier fördrivs från sina städer hus efter hus, kvarter efter kvarter.

Israels långsamma stöld av Palestina är illegal under internationell lag men skyddad av amerikansk ”diplomati”.

Palestinierna utgör inte något större hot mot Israel än judar i Warszawagettot var ett hot mot naziststaten. Ändå, överallt i Amerika – kongressen, den exekutiva makten, tryckt- och tv-media, universiteten, evangeliskt kristna institutioner – finns tron att Israel står på randen till utplåning av palestinska terrorister. Denna okunnighet, så noga kultiverad av Israel-lobbyn, förvandlar genocidal aggression till självförsvar.

Det lurar amerikaner, men det lurar inte israeler. Israelerna har alltid vetat att ”självförsvar” är en täckmantel för en sionistisk politik av territoriell expansion. Politiken är kontroversiell inom Israel. Många israeler opponerar sig, precis som många amerikaner opponerar sig mot president Bushs illegala krig och brott mot amerikanska medborgerliga rättigheter. Många israeler ger röst åt sitt moraliska samvete, men de överväldigas av kapitalintressen.

Karl Marx deklarerade att moralen endast är en täckmantel för kapitalintressen. Marx’ och Friedrich Engels’ skrifter är föraktfulla mot den goda viljan och moraliska ideal som effektiva krafter i historien. Den israeliska staten står som en symbol för Marx’ doktrin att fysisk makt allena är den enda effektiva kraften.

Många amerikanska konservativa delar den israeliska statens tro på den fysiska maktens effektivitet. Konservativa som vände sig mot Bushs krig gjorde så på grund av att USA inte var brutalt nog. De vände sig ifrån Bushs långa icke-avgörande krig på det sätt som fans överger ett förlorande lag.

Amerikaner brukade säga att ”pennan är mäktigare än svärdet”, men detta har inte varit fallet för amerikansk och israelisk aggression. Framgången som de båda regimerna har haft med att ingjuta rädsla hos sina befolkningar är en del av förklaringen till moralens impotens. En annan del av förklaringen är att kapitalintressen utgör en kraftfull hämsko på moral.

Betänk fallet Bollinger. Columbia University är beroende av judiska pengar, lärare och studenter. Om Bollinger hade tagit ställning mot Israels dåliga behandling av palestinierna, skulle han bli stämplad som antisemit. Presidenter för konkurrerande universitet hade inte slutit upp för att försvara honom. De hade stämt in i kören i hopp om att rekrytera Columbias ledande fakultetsmedlemmar och studenter, och att omdirigera flödet av finansiella resurser från Columbia till sig själva.

En amerikansk tidning eller ett rikstäckande tv-bolag som tog ställning mot Israels övergrepp mot palestinierna hade mötts av en annonsbojkott organiserad av Aipac. Amerikanska politiker som kritiserar Israel hade kommit att bli besegrade av israeliska lobbypengar.

Georg Hegel lade för stor vikt vid idéer; Marx för mycket vid materiella intressen. Båda krafterna är verksamma i världen. Det finns tider i historien då revolutionära idéer krossar materiella intressen. Andra tider samexisterar de båda i en maktbalans. Under andra tider vinner materiella intressen över moralen.

Vi lever under den senare tiden. Finansiella intressen, militär-säkerhets-komplexet och Israel-lobbyn är de krafter som styr Amerika. De understöds av neokonservativa och kristna sionister, och av den patriotiska hybris som går ut på att Amerika är den huvudsakliga kraften för gott som är verksam i världen. De onda saker som Amerika gör är bortförklarade som nödvändiga för det godas tjänst. Förstörelsen av Irak, till exempel, rättfärdigas som att ”bringa frihet och demokrati till det irakiska folket.”

Ett antal kommentatorer, inklusive mig själv, förutspår en nedgång för Amerikas ekonomiska makt. Då detta händer, kommer Israel att tvingas överge sin våldspolitik. Med det ackumulerade hat som dess politik har underblåst, kommer Israel att vara sårbart.

Världen kommer att behöva minnas att även om Israel är en judisk stat, så är det en stat vars politik många judar finner förkastlig, precis som en majoritet av amerikanska judar motsätter sig president Bushs anfallskrig i Mellanöstern och hans okonstitutionella åtgärder hemmavid. Vi får inte blanda samman Israels sionistiska regering med världsjudendomen, precis som vi inte får blanda samman det amerikanska folket med krigsförbrytarna i Bushregimen.

Tänk efter, vem förlitar du dig på när det gäller dina medborgerliga rättigheter, USA:s justitiedepartement eller ACLU:s falang av judiska advokater?

Vi måste undvika det misstag som gjordes genom att ge det tyska folket skulden för Adolf Hitler. Det var den aristokratiska tyska militären som försökte ta bort Hitler. I kontrast till den händelsen, blockerade den demokratiska talmannen för representanthuset Nancy Pelosi försöket att åtala George W. Bush och Dick Cheney. Pelosi är en skam för Kalifornien, men ska vi klandra hela Amerika för Pelosis försvar av krigsförbrytare? Hur kan vi göra det när representanthusledamoten Dennis Kucinich modigt läste upp åtalspunkterna på representanthusets golv?

Är alla amerikaner skyldiga för att Kucinich inte lyckades?

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Craig Roberts, den återfinns här:
http://www.chroniclesmagazine.org/index.php/2009/01/05/what-became-of-western-morality/

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Anarkotyranni – dit mångkulturalism leder

2009-01-08T21:08:00.004+01:00

Av Samuel Francis, 30/12/2004

I Europa, om inte i Förenta staterna, börjar en del människor begripa att måhända gjorde de ett misstag när de beslöt att välkomna miljontals invandrare under de senaste årtiondena.

Den senaste europén som har fattat det är den före detta västtyske förbundskanslern Helmut Schmidt, som har gjort ljud ifrån sig om skadan han och hans kolleger har åsamkat sina egna samhällen.

Intervjuad i en Hamburgtidning förra månaden, erkände herr Schmidt att ”konceptet multikulturalism är svårt att få att passa samman med ett demokratiskt samhälle” och att importera tusentals turkiska ”Gastarbeiter”, eller utländska gästarbetare, till Tyskland under de senaste årtiondena var något av en blunder.

Som Londons Daily Telegraph rapporterade historien, herr Schmidt, socialdemokratisk förbundskansler i Västtyskland från 1974 till 1982:

”[...]sade att problemen härrörande från inflödet av för det mesta turkiska Gastarbeiter, eller gästarbetare, hade negligerats i Tyskland och resten av Europa. De kunde bara bemästras av auktoritära styren, lade han till, nämnande Singapore som ett exempel.” [Turkish workers a mistake, claims Schmidt, av Hannah Cleaver, 25 November 2004]

Han är knappast den förste att inse detta, även om han, det erkänns, vid 85 års ålder är en smula sen att hoppa på tåget.

Så länge sedan som 1990, skrev jag, i en artikel i tidskriften Chronicles:

”Det sena romerska imperiet, det bysantinska imperiet, det osmanska imperiet och Habsburgs och Romanoffs underlydande makter, bland andra, rådde alla över en sorts regnbågskoalition av nationer och folk, som för det mesta lyckades leva lyckligt eftersom deras hemliga drifter att spilla varandras blod tyglades av den överväldigande styrkan hos despoterna och dynastierna som härskade över dem.

Politisk frihet bygger på en delad politisk kultur i lika hög grad som på motsättningarna och balanserna som social differentiering skapar, och när den allmänna kulturen sönderdelas under trycket från massmigrationer, kan endast institutionaliserad makt hålla samman regimen.” [Juli 1990, PDF]

Det är en ordentlig munsbit, men jag antar att det är det som herr Schmidt ville säga. För att ha frihet på en stabil politisk basis, måste du ha en homogen kultur och ett homogent samhälle, bestående av människor som delar samma värderingar och övertygelser.

Om de inte delar dem, kan du endast hålla samman dem med makt.

Den läxan är på väg att bli tydlig i Europa, där det brutala mordet på den holländske filmmakaren Theo van Gogh förra månaden av en muslimsk fanatiker visar vad som händer när du förstör homogenitet genom att importera skärvor av främmande och fientliga kulturer.

I mångt och mycket samma läxa borde vara tydlig i detta land, inte enbart från 11/9-atrociteterna själva, utan från den nyliga slakten av sex vita hjortjägare i Wisconsin av en missnöjd asiatisk invandrare.

”Ett samhälle kan inte existera”, skrev den store 1700-talskonservative Edmund Burke, ”om inte en kontrollerande kraft över vilja och aptit placeras någonstans, och ju mindre av den som finns invärtes, desto mer av den måste finnas utvärtes.”

Hämningar kommer inifrån när en befolkning delar kulturella och moraliska värden; när de inte gör det, måste en extern kraft stå för hämningarna.

Endast en vecka eller så efter mordet på herr van Gogh i Holland, förbjöd grannlandet Belgien sitt främsta oppositionsparti, Vlaams Blok, för att vara en ”rasistorganisation”.

Vlaams Blok, som två opinionsmätningar fann vara det populäraste partiet i Flandern månaden innan, var bemärkt främst för dess starka motstånd mot invandring. Det var det som gjorde det ”rasistiskt” och det var därför det måste försvinna.

Denna månaden arresterade Storbritannien helt sonika två av dess ledande motståndare mot invandring, Nick Griffin från British National Party och partiets grundare John Tyndall, anklagade för att ha ”eggat till rashat”. Var och en, tycks det, hade fällt (i privata möten, hemligt bandade av källor verkande under täckmantel) nedsättande (eller kanske endast kritiska) kommentarer om islam.

Arresteringarna är genomskinliga försök från den brittiska överklassen att sätta munkavle på politiska utmanare på frammarsch, men de är också en del av glidningen mot auktoritarism som massinvandring provocerar fram.

Vi ser glidningen i detta land, med Patriot Act och dess avföda vid flygplatser och i slumpmässiga genomsökningar av laglydiga medborgare – allt på grund av att vår egen överklass inte vill upprätthålla gällande lagar mot illegal invandring och inte gör någonting för att hejda det amerikanska samhällets förvandling av miljontals främlingar.

Ovilliga att kontrollera invandringen och den kulturella sönderdelning den orsakar, kontrollerar myndigheterna istället de laglydiga.

Detta är precis det bisarra system av vanstyre som jag annorstädes har beskrivit som ”anarkotyranni” – vi vägrar att kontrollera verkliga brottslingar (det är anarkin), så vi kontrollerar de oskyldiga (det är tyrannin).

Det som nu börjar bli uppenbart i Europa, till och med för skröpliga socialister som Helmut Schmidt, borde inte vara mindre uppenbart för våra egna skröpliga härskare här.

Det är redan uppenbart för deras undersåtar.

Allt de behöver är en ledare med kuraget och hjärnan att säga det högt.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Samuel Francis, den återfinns här:
http://www.vdare.com/francis/041230_multiculturalism.htm

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Bush, Obama och Gaza-blitzen

2009-01-05T11:55:00.003+01:00

Av Patrick J. Buchanan, 30/12/2008

Ovilliga att kontrollera sina soldater, som avfyrade tjogtals med missiler in i Israel vid slutet på deras sex månaders vapenvila, gav Hamas Israel provokationen som de behövde för att tillfoga den palestinska enklaven i Gaza ett hårt slag.

Lördagen var den blodigaste dagen i det palestinska folkets historia sedan de drevs från sina hem under 1948 års krig. Ett tusen dödades eller sårades, då det israeliska flygvapnet genomförde över hundra flyganfall – mot examensceremonier för Hamas-soldater, polisstationer och förvaringsplatser för raketer.

Om Israels rätt och plikt att försvara sina gränsstäder, råder det inget tvivel. När Hamas tillåter Gaza att användas som en avfyrningsplats för raketer, måste de räkna med vedergällning. Ej heller kan Hamas göra anspråk på någon rätt att diktera gränserna för den vedergällningen.

Ändå kan det diskuteras hur klok en så brutal vedergällning för raketer som inte dödade en enda israel är. Och krass israelisk politik tycks ligga bakom denna uppsåtliga och planerade blitz.

Med Likuds hökaktige ”Bibi” Netanyahu i ledning i opinionsmätningarna för valet den 10 februari, var försvarsminister Ehud Barak, Arbetarpartiets kandidat, tvungen att visa att han också kunde vara skoningslös mot Hamas.

Kadima-kandidaten och utrikesministern Tzipi Livni har ett ännu större behov än den högt dekorerade Barak att visa hårdhet. Premiärminister Ehud Olmert, som avtågar under en skandal, vill göra en storslagen sorti för att sudda ut minnet av ett misslyckat krig mot Hizbollah som han startade sommaren 2006.

Dock är det så att medan Israels politiker alla tycks ha investeringar i dessa ödeläggande flygräder, så blir det Israel självt som får betala priset.

Med tanke på antalet drabbade, över 300 döda och 1.300 skadade när detta skrivs, kommer Hamas att tvingas utkräva sitt skålpund kött. Den Hamas-falang som vill ha förnyat krig med Israel kommer nu att överrösta den falang som arbetar med Egyptens president Hosni Mubarak för en ny vapenvila.

Den moderate palestiniern Mahmoud Abbas, som har talat med Israel och vittnat om hennes goda avsikter, har fåtts att framstå som en marionett och dåre. En ny intifada som sprider sig till Västbanken, med självmordsanfall inne i Israel, är nu möjlig.

Moderata araber, som har erkänt Israel eller ställt sig bakom fred, kommer nu att av den arabiska gatan ses som appeasers som är oförmögna att stoppa det palestinska folkets offentliga lidande.

Angående president Bushs hopp om att bistå till en fred som skulle skapa en palestinsk stat, så är det lika dött som den Annapolis-process som han satte igång. När det gäller att främja fred i Mellanöstern så är Bushs åttaåriga facit nu ett nästan totalt misslyckande.

Under fyra år vägrade Bush att tala med Yassir Arafat, trots att Bill Clinton hade förhandlat med honom, liksom fyra israeliska premiärministrar hade gjort, av vilka två delade ett Nobelpris med Arafat. I sin andra presidentperiod vägrade Bush, efter att ha insisterat på att Hamas skulle inkluderas i fria val i Palestina, att erkänna Hamas när de vann nämnda val.

Arafat var en terrorist och Hamas är en terroristorganisation, deklarerade Bush, och vi förhandlar inte med terrorister. Ändå tog Bush bort Libyen från listan över stater som sponsrar terror och skickade Condi Rice för att småprata med överste Khadaffi, trots att Khadaffi fortfarande på sina händer har blodet från tjogtals med amerikanska skolbarn från Lockerbie-massakern 1989 som Libyen och Khadaffi orkestrerade.

Under åtta år, likt en ”träkarl” i ett parti bridge, har Bush suttit tyst medan hans israeliske partner, Sharon eller Olmert, spelade Amerikas kort såväl som sina egna. Bushs svar på lördagens blodbad var, som väntat, att ge Hamas skulden för att ha orsakat det och uppmana israelerna att vara försiktiga med civila offer när de ägnar sig åt sin vedergällning.

Vad som Israel än beslutar, stödjer vi. Under åtta år har det varit den mest pålitliga guiden till amerikansk Mellanösternpolitik.

Och Barack Obama? Fyrtioåtta timmar efter att den israeliska blitzen började är han och hans nationella säkerhetsteam fortfarande tyst.

Förhoppningsvis kommer Obama att föra med sig en ny Mellanösternpolitik, en som är gjord i USA, för USA. Förhoppningsvis, precis som Israel har sina privata förbindeselänkar till Syrien genom Turkiet, till Hamas genom Egypten och till Hizbollah, kommer Obama att etablera oberoende amerikanska kanaler till alla tre, och anta en separat amerikansk linje gentemot alla tre, som Israel gör.

Medan USA måste stödja Israels rätt att försvara sina städer och att slå till mot baser från vilka israeler attackeras, borde Obama skarpt kritisera den kollektiva bestraffningen av 1,5 miljoner palestinier i Gaza, genom att Israel stänger av deras elektricitet mitt i vintern och nekar dem maten och medicinen som många behöver för att överleva.

Att vi förblir tysta ställda inför detta ligger varken i linje med våra intressen eller våra värderingar. Israels taktik att från Gazas svaga och oskyldiga, kvinnor och barn, undanhålla livets nödtorft, för att straffa de skyldiga som styr med vapenmakt, är en taktik som Obama borde deklarera att USA inte längre stödjer med skattedollar.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=30091

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Ny blogg

2009-01-01T13:35:00.002+01:00

Redaktionen på Motpol har beslutat sig för att stänga bloggen FAS på Motpol.nu, men min vän Fas/Anarko har en egen blogg som återfinns här: http://anarko.wordpress.com/

”Läs mer”-länken efter denna text är överflödig, men den får vara kvar tills jag begriper hur jag ska få bort den.

Chuck Baldwins parti

2008-12-22T09:49:00.000+01:00

Av Paul Gottfreid, 11/12/2008

Mina vänliga (och inte så vänliga) läsare uppmanas alla att gå med i Konstitutionspartiet*, vars julfirande för Lancaster County jag hade nöjet att närvara på i går kväll. Bland talarna och firarna fanns Jim Clymer, som kandiderade till USA:s senat, Dan Frank, som nyligen var kongresskandidat från vårt distrikt, och Gary Odom, som var partiets fältansvarige för Pennsylvania. Undertecknad var en av talarna, och jag kommer att hålla inledningsanförandet på Kp:s delstatskonferens i Carlisle tidigt i februari. De som vill närvara kommer att vara välkomna, förutsatt att de inte är fulla eller fula i munnen. (Kontaktperson är Danielle Warren på dwarren@constitutionparty.com.)

Även om jag skulle föredra att tro att han skojade, kan Jim Clymer ha varit allvarlig när han frågade mig om jag skulle vilja kandidera till den senatsplats som för närvarande innehas av Arlen Specter. Tyvärr är jag för gammal och för krigsskadad för att ta mig an en sådan uppgift, en som utan tvivel skulle sluta i nederlag, mot den välbärgade tvåparti-oligarki som organiserar våra val och som vanligtvis erbjuder ett val mellan två lika oaptitliga kandidater. Kp borde rekrytera unga människor över hela nationen, för att bygga upp ett trovärdigt till-höger-om-mitten-alternativ till DemRep-arna.

Kp är det alternativa parti som jag har valt framför Libertarianerna. Trots att de har en anständig presidentkandidat i Ron Paul, vimlar det med excentriska figurer som har hakat upp sig på att göra motstånd mot auktoriteter hos Libertarianerna. Dess medlemmar har i min närvaro, med största allvar, diskuterat sådana förslag som huruvida en kvinna borde få sälja fostermembran efter att av vinstskäl ha gjort sig av med sitt ofödda barn. För att tala klarspråk så är det svårt för mig att stå ut med diskursen hos många libertarianer, som inte kan lämna frågorna om individuell autonomi och om att göra sin egen grej. Men detta tycks inte alls vara något som kännetecknar Konstitutionspartiets medlemmar, vilka kombinerar respekt för konstitutionella gränser för vår gigantiska managerial state och dess maktbefogenheter för krigföring med borgerliga kristna sociala traditioner. (Jag använder den senare termen respektfullt för att referera till det sätt som amerikaner brukade leva på innan deras omskolning av offentliganställda undervisare, media och vår avskyvärda välfärdsregim.)

I de kommentarer som jag ämnar framföra i Carlisle, kommer två punkter att dominera. Ett, ett parti till höger, det vill säga, ett som försöker återfå den plats som en gång hölls av Taft-republikaner och andra traditionella amerikaner, tycks vara nödvändigt för vår nationella hälsa. USA har alltför länge saknat ett sådant alternativ. Ett högerparti, när det väl har börjat göra framsteg, skulle kunna ge internationella återverkningar och möjligtvis signalera till européerna att vi i USA bygger ett trovärdigt alternativ till den allmänna vänstern. Låt mig notera någonting här som jag har försökt dokumentera i mina böcker. Européerna har låtit sig bli förgiftade av en vänstervriden mångkulturell ideologi som delvis producerades i USA på 1960-talet, och det kan vara till nytta att visa resten av världen att amerikaner rör sig tillbaka till där vi brukade befinna oss innan vi och européerna kastade oss in i ett ingenmansland av mångfald och offentlig-administrationstyranni. Och högern som vi behöver bygga skulle innefatta något mer än att GOP roterar tillsammans med demokraterna som innehavare av Vita huset. Den skulle ha avgörande betydelse som en motkraft mot vänstern.

Två, vi måste arbeta för att försvaga det republikanska partiet, en stor och hotfull skepnad som kanske är en ännu värre förbannelse för den amerikanska högern än Demokraterna. Republikanerna gör, till följd av det stöd som de får från traditionella amerikaner, mer skada än att vilseleda de lättlurade. De suger ut energin från högern; och de förvandlar det som skulle kunna vara en hård motståndare mot vänstern till blott partipolitik. När de väl innehar makten, agerar republikanerna som ett andra vänsterparti, expanderande den offentliga sektorn som en källa till partitjänster. De bistår med vad som för det mesta är en tandlös opposition, förutom när de utlöser neokonservativ-inspirerade krig.

För min egen del så delade jag McCains lättnad över att Obama vann; och jag skulle bli ännu mer förtjust om ett till-höger-om mitten-parti kunde ersätta Republikanerna. GOP har blivit så löjligt att det är motbjudande. Jag minns fortfarande med en rysning hur McCain sprang runt i södern i våras och sade till vita väljare att göra sig av med sydstatsflaggor som symboler för hat, innan han bad om ursäkt i Memphis för att inte ha stött den nationella helgdagen för Martin Luther King tillräckligt mycket. I den mån de inte enbart uttryckte reflexmässig PK, utgjorde dessa tal typiska exempel på GOP:s ”stratergery” (om jag tillåts begagna mig av termen som tillskrivs W på Saturday Night Live), omotiverat förolämpande sin väljarbas medan man försöker locka ett vänster-demokratiskt röstblock som man inte har någon chans att rekrytera.

Man skulle kunna hävda att jag förväntar mig för mycket av ett parti som har svårigheter att få möjlighet att kandidera i delstaterna och vilket – som en av dess presidentkandidater, Howard Philips, en gång noterade – anser det vara en seger ”att ta sig upp till ensiffriga tal”. Men Kp:s styrka är att det står för det som gammaldags, normala amerikaner brukade önska sig – och förutsatt att de fortfarande finns kvar, skulle stödja hos ett rikstäckande parti. Till skillnad från GOP, som är en fastgrodd och statssubventionerad inventarie, är det inte en vampyr som suger ut livsblodet från högern. Kp kan i förlängningen vara svaret på vad Republikanerna har varit oförmögna att leverera.

* Partiets officiella titel, på engelska, är ”Constitution Party”; övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Gottfried, den återfinns här:
http://www.takimag.com/blogs/article/chuck_baldwins_party/

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Kan detta äktenskap hålla?

2008-12-15T01:25:00.000+01:00

av Patrick J. Buchanan
5/12/2008

Efter att ha angripit varandra våldsamt under ett år, har Barack Obama och Hillary Clinton nu bildat ett sällsynt maktens partnerskap. Inte sedan James Garfield valde James G. Blaine har en ny president valt sin främsta rival till att bli utrikesminister.

Vad säger detta oss?

För det första, ta inte kampanjretorik på så stort allvar.

För det andra, till skillnad från Dennis Kucinich, Ted Kennedy, Ron Paul eller Jesse Helms, är Hillary och Barack pragmatiker. De låter inte ideologi eller forna förolämpningar komma i vägen för en ömsesidigt gynnsam överenskommelse.

Men detta är inte något slags amerikansk politiks Hitler-Stalin-pakt.

Dick Morris har rätt om detta. Som i ett parlamentariskt system, där kabinettmedlemmar kommer direkt från majoritetspartiets främsta bänk, flätar Barack, som premiärminister, samman en koalitionsregering som fördelar sina främsta hedersbetygelser till sina största stjärnor.

Som Tony Blair utnämnde sin rival Gordon Brown till finansminister, gjorde Barack Joe Biden till sin vicepresident, Hillary sin utrikesminister och Bill Richardson sin handelsminister. Om John Edwards inte hade smutsat ner sitt bo hade han också varit i kabinettet. Kanske justitieminister.

Och medan Barack har tagit en risk i att utnämna Hillary, med hennes mängd anhängare landet runt och hänsynslösa hovmän, så är Hillarys investering ännu större. Om en konflikt skulle uppstå, som var fallet mellan Ronald Reagan och Al Haig, kan Barack, även om kostnaden skulle bli hög, göra slut på henne och hennes karriär. Idén att en kasserad utrikesminister skulle kunna utmana president Obama 2012, ta hem nomineringen och vinna, efter att ha förödmjukat och dumpat vår förste afrikansk-amerikanske president, är absurd.

Och paret Clinton vet det. Om det inte sker ett gudomligt ingripande, är Obama kandidaten 2012. Hillary måste veta att detta sannolikt är hennes sista chans att skapa historia. Alltså tog hon erbjudandet att bli utrikesminister, och Bill gick med på att avslöja allt om sina finansiella relationer.

Vad innebär detta konvenansparti, med Biden, Bob Gates, och general Jim Jones som bröllopsmarskalkar, för amerikansk utrikespolitik?

Jag tror att antikrigsvänstern har tagit fram gråt-handduken för tidigt.

Vår nye beslutares hjärta befinner sig fortfarande till vänster. Dessutom innebär hans politiska intressen en orsak för honom att, på historiens skräphög, dumpa en Bush-neocon-politik med ändlöst krig tills Mellanöstern liknar Mellanvästern. Amerika kan inte hålla i gång de krig som Bushs politik producerade, ej heller de som den utlovar.

Vänta er därför att Obama kommer att betala en stor, tidig handpenning på sin utfästelse att dra tillbaka alla amerikanska stridsbrigader från Irak inom 16 månader. Även om överenskommelsen för styrkornas status som har blivit accepterad av Irak fördubblar tiden som Obama har på sig för ett uttåg, till december 2011, är det på det viset att nationen, inte bara vänstern, vill ut, med endast en varning: Amerika vill inte ha ett Saigon-slut.

Vad som händer efteråt – oavsett om shia anfaller shia, eller går samman för att krossa sunniter, eller araber går i strid med kurder – är inte ett krig som amerikaner är villiga att ingripa i med någon ny våg av amerikanska trupper.

Rörande Afghanistan så finns det en växande konsensus om att seger över en återuppvaknande talibanrörelse med en tillflyktsort i Pakistans gränsregion inte kan uppnås utan en tillförsel av amerikanska trupper som detta land är ovilligt att stödja.

Att trappa upp kriget innebär fler flygräder som har alienerat det afghanska folket såväl som president Karzai. Fler Predator-räder i ett Pakistan där antiamerikanism är utbredd och regeringen är belägrad förefaller knappast vara en lovande politik.

Vad är det absolut viktigaste målet för USA i Kabul? Inte den omöjliga drömmen om en demokrati utformad med vår egen som förebild, utan en regering hängiven att hålla al-Qaida borta. Med tanke på den mörbultning som talibanerna har tagit emot under sju år så är det möjligt att de kan tänka sig ett sådant arrangemang.

Men den första prövningen för Obama-Clinton-teamet kan vara Iran.

Teheran hävdar att dess nukleära program har fredliga ändamål, och Internationella atomenergiorganet har aldrig deklarerat att det strider mot ickespridningsavtalet. Ändå är misstanken bred och djup, i Washington och Tel Aviv, att Iran är fast beslutet att bygga en atombomb. Obama och Hillary har båda sagt att det inte kommer att ske, oavsett vad som krävs.

Om krig med Iran skall undvikas så måste det nya teamet snabbt börja prata med Teheran och lägga sina kort på bordet. Det är här som potentialen för en splittring mellan Barack och Hillary är störst.

Om Likuds ”Bibi” Netanyahu vinner det israeliska valet kommer han att trycka på hårt för amerikanska flygräder mot Irans kärnanläggningar, och trycka tillbaks mot någon som helst Obama-överenskommelse med Teheran. Med den israeliska lobbyn och ett judiskt samhälle som gav Barack 80 procent av sina röster, plus de neokonservativa och den evangeliska högern ropande efter räder mot Irans kärnanläggningar, skulle Obama-Clinton-teamet stå enade – mot krig?

Skulle Hillary, en förutvarande senator från New York som lutade sig ännu kraftigare än Barack mot judiska bidrag och röster, sluta upp bredvid Barack om de båda är oense om huruvida Israels överlevnad står på spel?

Vid närmare eftertanke så har antikrigsvänstern rätt att vara nervös.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=29785

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Kostnaden för hegemoni är utom räckhåll

2008-12-10T19:21:00.000+01:00

av Paul Craig Roberts

Oavskräckt av massiva budgetunderskott från krig, en fallande ekonomi och finansiella räddningspaket, har den amerikanska regeringen lyckats starta ett nytt kallt krig med Ryssland. I fredags* tillkännagav den ryska militären att den var i färd med att utveckla en ny generation av ballistiska robotar som svar på den amerikanska regeringens beslut att placera ut försvarssystem mot ballistiska robotar i Polen och Tjeckien.

Den ”fredsvinst” som samstämmigheten mellan Reagan och Gorbatjov gav har slösats bort av en arrogant amerikansk regering som strävar efter världshegemoni.

År 2002 drog sig Bushregimen ensidigt ur det ABM-avtal som den amerikanska regeringen undertecknade tillsammans med Sovjetunionen 1972. Detta avtal stabiliserade den ”assured mutual destruction” som förhindrade de två militära supermakterna från att starta krig, således avvärjande en nukleär förintelse under 30 år.

När den sovjetiska regeringen släppte sina östeuropeiska ”fångna nationer”, lovade den amerikanska regeringen att inte rekrytera de baltiska och östeuropeiska länderna till Natomedlemskap. Den amerikanska regeringen utfäste att Nato inte skulle föras fram till Rysslands gränser. Det skulle finnas en neutral zon mellan den västerländska militäralliansen och Ryssland. Det amerikanska styret bröt detta löfte så fort det kunde, förandes gamla beståndsdelar av det ryska imperiet in i det amerikanska imperiet.

I oktober åkte amiral Michael Mullen, ordförande över försvarsgrenscheferna, till Litauen för att ge en garanti till de baltiska länderna om amerikansk militär intervention i händelse av ett ryskt anfall. Liksom den brittiska garanti som Neville Chamberlain gav till Polen 1939, en garanti som utlöste andra världskriget, så är Mullens garanti värdelös så länge den amerikanska regeringen inte startar kärnvapenkrig mot Ryssland i försvar för de pyttesmå baltiska republikerna, som skulle utraderas av den resulterande strålningen.

Förenta staterna har försökt föra Ukraina och Georgien – under århundraden beståndsdelar av Ryssland – in i Nato. För att öppna vägen för Natomedlemskap så uppmuntrade Bushregimen den amerikanske marionett-härskaren över Georgien till att rensa provinser, som hade anslutits till Georgien av Josef Stalin, från ryssar för att sätta stopp för utbrytarrörelser. När ryska trupper drev ut den georgiska armén – tränad och utrustad av USA och Israel – från de ryska delarna av Georgien, ljög den amerikanska regeringen att Ryssland hade invaderat Georgien.

Denna illvilliga lögn var för mycket för ryssarna och för mycket för resten av världen. Det var uppenbart för alla att USA, en angriparstat som strävar efter att ringa in Ryssland med baser till och med så långt ute som kanten på Centralasien, hade initierat ett krig som de sedan skyllde på Ryssland. Efter Afghanistan, Irak, Bushs försvar för Israels kriminella anfall mot Libanon 2006 och Bushs falska påståenden om ett iranskt kärnvapen, så är det få, om några, länder som längre tror på uttalanden från den amerikanska regeringen. Över hela världen betraktas USA som en angriparstat som ljuger som en häst travar.

Detta innebär att såvida inte Kina beslutar sig för att spela ut USA och Ryssland mot varandra för att träda fram som den enda världsmakten, så finns det ingen finansiär för Amerikas sida av det nya kalla krig som den amerikanska regeringen har skapat.

Det enda övriga sättet som Washington kan finansiera en ny kapprustning med Ryssland på är genom att avsluta Social Security och Medicare, och avsäga sig sina massiva utländska skulder. Om Washington gör detta skulle det sannolika resultatet bli revolution hemmavid och internationell isolering.

Under årtionden har Washington varit förhärskande på grund av att USA-dollarn är reservvalutan. Den är världens pengar. Denna fördel ger Washington möjlighet att köpa nästan varje annan regering. Det finns regeringar över hela världen, från Europa till Egypten, från Ukraina till Sydkorea till Japan, som ägs av Washington. När Washington talar om att sprida frihet och demokrati, menar Washington att de har köpt fler regeringar till att gå deras ärenden.

Dessa köpta regeringar representerar inte sina folk. De representerar amerikansk hegemoni.

Nu när den Store Hegemonen är bankrutt och dess ekonomi kollapsar, tack vare otyglad girighet, så är amerikanskt inflytande på tillbakagång. Den amerikanska dollarn kan inte överleva alla de finansiella förluster som USA genererar.

När dollarn kollapsar så kommer bilden av ett svassande Washington som ”världens enda supermakt” att försvinna. Den ondska som det amerikanska styret utgör kommer att finna sig vara i krig med sitt eget folk, och resten av världens folk.

* Ursprungstexten publicerades den 3/12 2008, övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Craig Roberts, den återfinns här:
http://www.chroniclesmagazine.org/?p=806

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.