En gravskrift över paleokonservatismen
Postad av Paul Gottfried den 6 april 2008
I oktober 2004, svarade min långvarige vän Sam Francis på en nylig kommentar av Franklin Foer i The New York Times om de paleokonservativa som en växande antikrigs-opposition mot de neokonservativa. Foer, en redaktör på New Republic, trodde att ett nederlag för Bush i valet hösten 2004 kanske skulle leda till ett förkastande av hans neokonservativa rådgivare och till att den Gamla högern åter kom i gunst. Sam och jag hade våra tvivel. I ett brev som publicerades i the Times, noterade jag att obalansen mellan de två sidornas styrkor var så överväldigande att oavsett vad som hände i valet, var det osannolikt att de paleokonservativa skulle vinna inflytande. Sam erbjöd denna tolkning: ”En Bush-seger skulle med större sannolikhet innebära deras [de paleokonservativas] utradering eftersom neokonservativ dominans skulle låsas fast. Men även om Bush förlorar, är det tveksamt om särskilt många republikaner skulle hoppa på paleo-tåget”. För Sam representerade detta en iögonfallande historisk motsägelse: trots den dåliga publicitet som de paleokonservativa tog emot var han övertygad om att ”fler vanliga konservativa håller med dem än de neokonservativa”. Därför, om de ”kunde lära sig att spela mer effektivt, kunde de dela ut en bättre hand till sig själva i framtiden, även om det är utanför det republikanska partiet.”
Med tillbörlig respekt för min nu döde kamrat, tror jag inte att det största problemet för de paleokonservativa har varit deras oförmåga att spela kort effektivt. Deras avsaknad av resurser ställda inför en sant formidabel opposition är så stor att jag inte har en aning om vad för slags kortkombination som skulle fungera för dem inom en överskådlig framtid. Deras åldrande, förbittrade ledare har spenderat så lång tid stridande i skyttegravarna att de har börjat vända sig mot varandra. Den oupphörliga harangen mot protestanter som vissa katolska paleos nu ägnar sig åt är både löjlig och kontraproduktiv. Vi lever i ett övervägande protestantiskt land vars institutioner (innan de korrumperades) var knutna till ett tydligt kalvinistiskt samhälle. (För protokollet så var kalvinister i majoritet bland sydstatare såväl som bland yankees.) Att uttala sig entusiastiskt om storheten hos den katolska medeltiden fungerade väl i det tidiga 1800-talets Frankrike och Rhenlandet, men vid det här laget är sådana lyriska eruptioner (tillsammans med uttalad avsmak för reformationen) en aning malplacerade. Det som amerikanska traditionalister behöver försvara är en svårt denaturerad liberal protestantisk statsform som snabbt är på väg att förfalla. Jag begriper inte hur åberopanden av Maria Stuart och Pius IX ska komma att rädda vårt politiska samhälle, eller de ännu mer förfallna katolska regionerna av västra och södra Europa.
Notera att detta inte är en kommentar om europeiska kontrarevolutionära tankegångar och absolut inte om den samlade medeltida filosofin. Jag pratar bara om den graden till vilken vissa paleos har förfallit till en karikatyr av det som Peter och Brigitte Berger skrev om dem i Commentary 1987, i en beskrivning som för övrigt inte var sann vid tidpunkten då den skrevs. Enligt paret Berger var de neokonservativas opponenter till höger nymedeltida katolska romantiker som inte hade något gott att säga om den moderna världen. Till följd av ålder och frustration, kan de paleokonservativa vara på väg mot att faktiskt förtjäna denna stereotyp.
Det fanns dock en tid, ungefär mellan mitten av 1980-talet och det tidiga 1990-talet, när de paleokonservativa såg ut som en upprorsstyrka. 1992 fann de i Pat Buchanan en kraftfull utmanare om presidentposten, tillika en som lyssnade på deras råd. De paleokonservativa och paleolibertarianerna hade bilagt gamla dispyter och samlats i John Randolph Club, en grupp vars möten i Washington samlade journalistiska dignitärer, inklusive – men absolut inte enbart – Buchanan. Även om National Review under det tidiga 1990-talet hade lierat sig med Commentary-gänget, fortsatte Buckley själv att hålla kanalerna öppna till det andra lägret. Observatörer från NR och den då okände David Frum kom till Randolph Club-möten. Ett tal som hölls av Murray Rothbard vid en sådan samling den 18 jan 1992 har blivit legendariskt. I det så lade han fram sin berömda vision av ett ”upphävande av det tjugonde århundradet”:
Med inspirationen av Sovjetunionens död framför oss, vet vi nu att det kan göras. Med Pat Buchanan som vår ledare ska vi slå sönder socialdemokratins klocka. Vi ska slå sönder Great Societys klocka. Vi ska slå sönder välfärdsstatens klocka.
Vi ska slå sönder New Deals klocka. Vi ska slå sönder Woodrow Wilsons New Freedoms och ständiga krigs klocka. Vi ska upphäva det tjugonde århundradet.
Rothbards djärva retorik väckte avsevärd uppmärksamhet genom hela landet.
Så gjorde även en kommentar 1989 av vänsterreportern Daniel Lazare, att ”trots deras tillbakablickande idéer har traditionalisterna ungdomens fulla vigör, medan de neokonservativa efter åtta år av Reaganism och mindre än ett år av Bush, börjar visa sin ålder.” Detta var även intrycket som John Judis hade givit i sina essäer om de ”Konservativa krigen”, som hade blivit publicerade i The New Republic tre år tidigare. På basis av de efterforskningar som jag hade gjort för den andra upplagan av The Conservative Movement, observerade Pat Buchanan 1991 med förakt att ”de neokonservativa är endast lopporna på den konservativa hunden”, och antog att de var ett problem som snart skulle tas bort. En sådan åsikt föreföll inte udda.
Även om jag trodde att Pat var överoptimistisk, verkade det då för mig som att de paleokonservativa hade vind i seglen. Det var min konklusion i den andra utgåvan av TCM, även om den som konsulterade kapitlen om neocon-finansiering skulle ha lärt sig att våra fiender till sitt förfogande hade mer än hundra gånger den årliga finansiering som vi hade. De hade även sina kolumnister väl utspridda över hela den liberala pressen; och de hade sina anhängare drivande kommersiella tryckerier och förskansade i elituniversitet. De neokonservativa var uppenbarligen en del av det liberala etablissemanget, medan vi snart skulle bli det som vi då kallade våra motståndare, ”inkräktare på högern”.
Det var en osmaklig gesäll, då skrivande för National Review, William McGurn, som framhöll den verkliga obalansen mellan de motsatta sidorna i hans nedlåtande kommentarer om Murrays Randolph Club-tal. Enligt McGurn så var den neokonservativa paniken, som i synnerhet kom från Heritages president, onödig. De paleokonservativa skulle inte komma någonstans ”när väl deras presidentkandidat hade försvunnit”. Deras talesmän hade stil, och de intog reaktionära positioner som väckte uppseende, i synnerhet gällande invandring, men de hade inte mycket av de tillgångar som deras motparter hade.
En jämförelse som här kommer i åtanke är mellan, å ena sidan, Holland och Sverige och, å andra sidan, Frankrike och England som stormakter runt 1650. Även om de två mindre makterna såg imponerande ut under den tidiga moderna perioden till följd av någon speciell, temporär fördel, såsom en effektiv handelsflotta eller en vältränad infanteristyrka, skulle skillnaderna mellan dessa regionala makter och de mer befolkade och rika europeiska länderna i slutänden bli avgörande. Den i grunden svagare sidan kunde fås att se mer kraftfull ut än sin motståndare, men endast under en kort tidsperiod. På ett liknande vis såg de paleokonservativa en gång under en kort period ut att vara ett större hot mot de uppåtstigande neokonservativa än de egentligen var – och den illusionen kunde hållas vid liv från Reaganadministrationens slut till och med George Bush den äldres första period.
Paleosidans svagheter visade sig så småningom: plågsamt begränsad finansiering, utestängning från riksmedian, förtalade som ”rasister” och ”antisemiter”, och slutligen, stridigheter inom deras egna led. Blickandes tillbaka var allt detta förutsägbart, även om det för mig var svårt att fatta hur totalt fallet kom när det anlände. Ett exempel på obalansen till vilken jag refererar är de olika öden som drabbade två nyliga böcker om amerikansk konservatism, en publicerad av mig, den andra av David Frum. Medan min bok inte har sålt fler än 700 exemplar på engelska (även om den tydligen går bättre i rumänsk översättning), har Frums verk sålt ungefär 100 gånger så många. Den har även i stor utsträckning blivit recenserad i rikspressen, och har blivit gullad med av liberala såväl som neokonservativa kolumnister, och mest skamlöst av den förutsägbare neocon-lismaren E.J. Dionne i (den kvasi-neokonservativa) Washington Post. Min egen bok har knappt blivit recenserad överhuvudtaget och de enda annonser för den som jag har sett är de som jag har betalat för.
Min utgivare, Palgrave-Macmillan, menar att det finns föga intresse för min bok bland journalister, trots det anmärkningsvärda faktum att den samtidigt kommer ut på flera utländska språk, inklusive ryska. Mina idéer är uppenbarligen inte acceptabla för vår rikspress, som inte har något intresse av att sprida min ”alternativa tolkning” av vad som har hänt med den amerikanska högern sedan 1950-talet. (Behändiga lögner fungerar tydligen bättre!) Men min bok är endast ett isolerat exempel på ett mycket större problem för vår sida, nämligen obalansen gällande resurser som gör det möjligt för liberalerna och de neokonservativa att mörklägga en hel politisk inriktning och den verklighetsbild som presenteras av dem som identifieras med den. Om vi förfogade över ekvivalenten till FOX News, The Wall Street Journal, och ungefär hälften av ledarside-utrymmet i rikspressen, skulle våra åsikter antagligen få samma uppmärksamhet som David Frums.
Oavsett vilka problem som vår sida står inför, förefaller det dock inte sannolikt att de neokonservativa och deras möjliggörare kommer att kontrollera ”den amerikanska högern” för alltid. Liksom de paleokonservativa, men på ett mycket mer dramatiskt och framgångsrikt vis, är de neokonservativa produkter av ändrade historiska omständigheter, och som Carl Schmitt en gång klokt observerade: ”En historisk sanning är sann endast en gång.” Det finns ingen anledning att anta att de speciella omständigheter som hjälpte de neokonservativa under deras framväxt till att få total kontroll över den etablerade högern kommer att fortsätta att vara rådande för alltid. Den framväxten var beroende av tidsbundna förutsättningar: välvilligt inställda gynnares mediedominans (varav många var barn och barnbarn till östeuropeiska judiska invandrare), slutförandet av en bisarr allians mellan delar av denna mediaelit och dispensationalistiska kristna, det republikanska partiets och den efterkrigstida konservativa rörelsens nedfärd till ett intellektuellt tomrum, och sammansmältningen av högern med marxistisk och/eller jakobinsk revolutionär ideologi. Därför är det dåraktigt att tro att den nuvarande maktkonstellationen kommer att förbli på plats utan förändring.
Ännu mindre sannolikt är det att de paleokonservativa kommer att fortsätta att spela rollen som den underlägsna, förlöjligade oppositionen till det neocon-liberala etablissemanget. Denna nuvarande högeropposition kom i spel när de neokonservativa tog över den konservativa rörelsen på 1980-talet. Dess bedrift var att ha fortsatt strida mot en formidabel, världshistorisk motståndare, men den har inte varit kapabel att göra några framsteg i denna konfrontation. Och med ännu större säkerhet än deras fiender, som fortfarande är berusade av maktens arrogans, kommer de paleokonservativa inte att vara kvar för alltid.
Just nu är en motkraft till den neokonservativa dominansen på väg att materialisera sig. Den består främst av yngre (trettio-någonting) skribenter och politiska aktivister; och även om de fortfarande är starkt underfinansierade, bygger denna uppåtgående generation broar till höger. Deras kontakter är med desillusionerade, tidigare allierade till den ”konservativa rörelsen” och med dem som gladeligen skulle hoppa över om det fanns yrkesmässiga alternativ till att tjäna neokonservativa herrar. Det onda imperiet är sprödare än det ser ut, och hade dess yngre motståndare haft rejälare resurser, skulle detta imperium ha varit under belägring, oavsett hur högljutt den liberala pressen slöt upp kring dess neokonservativa samtalspartners. Daniel Lazare hade rätt när han för tjugo år sedan lade märke till den begränsade hållbarheten hos neokonservativ ideologi. Trots alla deras resurser har de neokonservativa inte haft något intressant att säga under åtminstone tre årtionden. På FOX, när de blekta blondinerna inte framvisas, presenteras man nonstop med de åldrande ansiktena och trötta rösterna hos denna neokonservativa elit. I ett mindre kontrollerat samhälle med mera öppen diskussion, hade dessa spöken bleknat bort för länge sedan.
Ron Paul-kampanjen var användbar som en mötesplats för en post-paleo-höger som drog in yngre aktivister. Pauls plattform kombinerade libertarianska och traditionalistiska ställningstaganden på ett sätt som förståeligt nog upprörde de reguljära republikanerna, det vill säga de som har presenterat för oss det mest skröpliga exemplaret av neocon-ideologi som man kunde ha funnit för ett presidentval. För dessa partigängare och deras neokonservativa rådgivare, stod Ron Paul i direkt opposition mot policys från sådana osannolika ”konservativa” jättar som Wilson, FDR, och Truman. Detta negativa omdöme är naturligtvis korrekt: Paul och hans förkämpar återvände till den sanna amerikanska högern, identifierad med Taft-republikanism. Och även om Paul inte klarade sig så bra som vi hade hoppats, så varslar bidragen till hans kampanj och de miljontals röster han fick i val om begynnelsen av en ny koalition till höger. Den kommer inte längre att vara en paleo-koalition, men den kommer att attrahera yngre högeraktivister som vill slippa den nuvarande neocon-hegemonin och som är villiga att samarbeta i en allians som kan åstadkomma detta. På en praktisk nivå, kan vi vithåriga paleos inte göra mer för att främja vår sak. Vi har stridit så mycket att vi har blivit radioaktiva även sett från synvinkeln hos de som sympatiserar med oss. Våra möjligheter att uttrycka våra åsikter har blivit begränsade av den stridslystnad vi tidigare har visat. Endast yngre krigare kan fortsätta vår strid.
Denna post-paleo-höger kommer att följa de paleokonservativa när det gäller att bryta med den ”konservativa rörelsen” som den nu existerar eller som den har blivit rekonstruerad sedan 1980-talet. Den kommer att sträva efter att återvända till de konstitutionellt liberala traditionerna hos anti-New Deal-koalitionen. Decentralisering, begränsning av invandring som en källa till social oro och som en ursäkt för expansionen av statens sociala ingenjörskonst, och det totala förkastandet av en global demokratisk utrikespolitik kommer antagligen att vara grundpelarna för den nya politiska grupperingen. Något som är mycket viktigt är att dess förespråkare inte kommer att ha några ”patriotiska” illusioner om vår managerial regime. Till skillnad från Bill Kristol och George Will kommer de att se Amerikas nuvarande managerial state som en monstruös inrättning som måste avvecklas. Att döma av dess riktning, kommer denna ungdomliga höger att vara mer libertariansk än traditionalistisk. Även om ingen skulle hävda att denna inriktning inte har influerat många paleokonservativa, kommer den bland deras efterföljare att vara central för deras rebelliska politik.
Denna yngre generation visar inget annat än förakt för idén att man kan göra regimen bättre eller mer dygdig genom att trimma bort en del av dess överflöd. Ej heller ger de efter för de förvirrade eller cyniska ”idealister” som uppmanar oss att föra ”demokratiska” värden eller institutioner till icke-västerländska samhällen. Man kan redan känna igen denna yngre generations prägel i ropet på att straffa republikanerna genom att stödja Barack Obama i presidentvalet. Denna tydligt leninistiska taktik, sammanfattad av maximen ”det sämsta är det bättre”, må verka främmande för de flesta paleos; men den är det naturliga svaret från en yngre, mindre hämmad generation av högerfolk på en outhärdlig politisk situation. Dessutom ser denna nya generation inte sig som den sista fasen av den efterkrigstida konservativa rörelsen utan som en återgång till den mellankrigstida anti-New Deal-högern. Den har kommit att bli föraktfull mot konservatismen som steg fram på 1950-talet under National Reviews egid, eftersom allt den vet om denna rörelse är järngreppet från den neokonservativa härskande klassen. Till skillnad från den äldre generationen, vårdar detta yngre högerfolk inga ömma minnen om hur saker var innan 1980-talet eller möjligen innan 1970-talet. För att understryka min poäng: på intet vis identifierar sig dessa aktivister med rörelsen som är föremålet för min nyliga, negligerade bok. Enligt Jeffrey Hart, skrivande i The American Conservative, kom William F. Buckley innan sin död fram till slutsatsen att rörelsen som han hade grundat redan var på väg att ta slut. För post-paleo-högern har den rörelsen inte ens börjat.
I oktober 2004, svarade min långvarige vän Sam Francis på en nylig kommentar av Franklin Foer i The New York Times om de paleokonservativa som en växande antikrigs-opposition mot de neokonservativa. Foer, en redaktör på New Republic, trodde att ett nederlag för Bush i valet hösten 2004 kanske skulle leda till ett förkastande av hans neokonservativa rådgivare och till att den Gamla högern åter kom i gunst. Sam och jag hade våra tvivel. I ett brev som publicerades i the Times, noterade jag att obalansen mellan de två sidornas styrkor var så överväldigande att oavsett vad som hände i valet, var det osannolikt att de paleokonservativa skulle vinna inflytande. Sam erbjöd denna tolkning: ”En Bush-seger skulle med större sannolikhet innebära deras [de paleokonservativas] utradering eftersom neokonservativ dominans skulle låsas fast. Men även om Bush förlorar, är det tveksamt om särskilt många republikaner skulle hoppa på paleo-tåget”. För Sam representerade detta en iögonfallande historisk motsägelse: trots den dåliga publicitet som de paleokonservativa tog emot var han övertygad om att ”fler vanliga konservativa håller med dem än de neokonservativa”. Därför, om de ”kunde lära sig att spela mer effektivt, kunde de dela ut en bättre hand till sig själva i framtiden, även om det är utanför det republikanska partiet.”
Med tillbörlig respekt för min nu döde kamrat, tror jag inte att det största problemet för de paleokonservativa har varit deras oförmåga att spela kort effektivt. Deras avsaknad av resurser ställda inför en sant formidabel opposition är så stor att jag inte har en aning om vad för slags kortkombination som skulle fungera för dem inom en överskådlig framtid. Deras åldrande, förbittrade ledare har spenderat så lång tid stridande i skyttegravarna att de har börjat vända sig mot varandra. Den oupphörliga harangen mot protestanter som vissa katolska paleos nu ägnar sig åt är både löjlig och kontraproduktiv. Vi lever i ett övervägande protestantiskt land vars institutioner (innan de korrumperades) var knutna till ett tydligt kalvinistiskt samhälle. (För protokollet så var kalvinister i majoritet bland sydstatare såväl som bland yankees.) Att uttala sig entusiastiskt om storheten hos den katolska medeltiden fungerade väl i det tidiga 1800-talets Frankrike och Rhenlandet, men vid det här laget är sådana lyriska eruptioner (tillsammans med uttalad avsmak för reformationen) en aning malplacerade. Det som amerikanska traditionalister behöver försvara är en svårt denaturerad liberal protestantisk statsform som snabbt är på väg att förfalla. Jag begriper inte hur åberopanden av Maria Stuart och Pius IX ska komma att rädda vårt politiska samhälle, eller de ännu mer förfallna katolska regionerna av västra och södra Europa.
Notera att detta inte är en kommentar om europeiska kontrarevolutionära tankegångar och absolut inte om den samlade medeltida filosofin. Jag pratar bara om den graden till vilken vissa paleos har förfallit till en karikatyr av det som Peter och Brigitte Berger skrev om dem i Commentary 1987, i en beskrivning som för övrigt inte var sann vid tidpunkten då den skrevs. Enligt paret Berger var de neokonservativas opponenter till höger nymedeltida katolska romantiker som inte hade något gott att säga om den moderna världen. Till följd av ålder och frustration, kan de paleokonservativa vara på väg mot att faktiskt förtjäna denna stereotyp.
Det fanns dock en tid, ungefär mellan mitten av 1980-talet och det tidiga 1990-talet, när de paleokonservativa såg ut som en upprorsstyrka. 1992 fann de i Pat Buchanan en kraftfull utmanare om presidentposten, tillika en som lyssnade på deras råd. De paleokonservativa och paleolibertarianerna hade bilagt gamla dispyter och samlats i John Randolph Club, en grupp vars möten i Washington samlade journalistiska dignitärer, inklusive – men absolut inte enbart – Buchanan. Även om National Review under det tidiga 1990-talet hade lierat sig med Commentary-gänget, fortsatte Buckley själv att hålla kanalerna öppna till det andra lägret. Observatörer från NR och den då okände David Frum kom till Randolph Club-möten. Ett tal som hölls av Murray Rothbard vid en sådan samling den 18 jan 1992 har blivit legendariskt. I det så lade han fram sin berömda vision av ett ”upphävande av det tjugonde århundradet”:
Med inspirationen av Sovjetunionens död framför oss, vet vi nu att det kan göras. Med Pat Buchanan som vår ledare ska vi slå sönder socialdemokratins klocka. Vi ska slå sönder Great Societys klocka. Vi ska slå sönder välfärdsstatens klocka.
Vi ska slå sönder New Deals klocka. Vi ska slå sönder Woodrow Wilsons New Freedoms och ständiga krigs klocka. Vi ska upphäva det tjugonde århundradet.
Rothbards djärva retorik väckte avsevärd uppmärksamhet genom hela landet.
Så gjorde även en kommentar 1989 av vänsterreportern Daniel Lazare, att ”trots deras tillbakablickande idéer har traditionalisterna ungdomens fulla vigör, medan de neokonservativa efter åtta år av Reaganism och mindre än ett år av Bush, börjar visa sin ålder.” Detta var även intrycket som John Judis hade givit i sina essäer om de ”Konservativa krigen”, som hade blivit publicerade i The New Republic tre år tidigare. På basis av de efterforskningar som jag hade gjort för den andra upplagan av The Conservative Movement, observerade Pat Buchanan 1991 med förakt att ”de neokonservativa är endast lopporna på den konservativa hunden”, och antog att de var ett problem som snart skulle tas bort. En sådan åsikt föreföll inte udda.
Även om jag trodde att Pat var överoptimistisk, verkade det då för mig som att de paleokonservativa hade vind i seglen. Det var min konklusion i den andra utgåvan av TCM, även om den som konsulterade kapitlen om neocon-finansiering skulle ha lärt sig att våra fiender till sitt förfogande hade mer än hundra gånger den årliga finansiering som vi hade. De hade även sina kolumnister väl utspridda över hela den liberala pressen; och de hade sina anhängare drivande kommersiella tryckerier och förskansade i elituniversitet. De neokonservativa var uppenbarligen en del av det liberala etablissemanget, medan vi snart skulle bli det som vi då kallade våra motståndare, ”inkräktare på högern”.
Det var en osmaklig gesäll, då skrivande för National Review, William McGurn, som framhöll den verkliga obalansen mellan de motsatta sidorna i hans nedlåtande kommentarer om Murrays Randolph Club-tal. Enligt McGurn så var den neokonservativa paniken, som i synnerhet kom från Heritages president, onödig. De paleokonservativa skulle inte komma någonstans ”när väl deras presidentkandidat hade försvunnit”. Deras talesmän hade stil, och de intog reaktionära positioner som väckte uppseende, i synnerhet gällande invandring, men de hade inte mycket av de tillgångar som deras motparter hade.
En jämförelse som här kommer i åtanke är mellan, å ena sidan, Holland och Sverige och, å andra sidan, Frankrike och England som stormakter runt 1650. Även om de två mindre makterna såg imponerande ut under den tidiga moderna perioden till följd av någon speciell, temporär fördel, såsom en effektiv handelsflotta eller en vältränad infanteristyrka, skulle skillnaderna mellan dessa regionala makter och de mer befolkade och rika europeiska länderna i slutänden bli avgörande. Den i grunden svagare sidan kunde fås att se mer kraftfull ut än sin motståndare, men endast under en kort tidsperiod. På ett liknande vis såg de paleokonservativa en gång under en kort period ut att vara ett större hot mot de uppåtstigande neokonservativa än de egentligen var – och den illusionen kunde hållas vid liv från Reaganadministrationens slut till och med George Bush den äldres första period.
Paleosidans svagheter visade sig så småningom: plågsamt begränsad finansiering, utestängning från riksmedian, förtalade som ”rasister” och ”antisemiter”, och slutligen, stridigheter inom deras egna led. Blickandes tillbaka var allt detta förutsägbart, även om det för mig var svårt att fatta hur totalt fallet kom när det anlände. Ett exempel på obalansen till vilken jag refererar är de olika öden som drabbade två nyliga böcker om amerikansk konservatism, en publicerad av mig, den andra av David Frum. Medan min bok inte har sålt fler än 700 exemplar på engelska (även om den tydligen går bättre i rumänsk översättning), har Frums verk sålt ungefär 100 gånger så många. Den har även i stor utsträckning blivit recenserad i rikspressen, och har blivit gullad med av liberala såväl som neokonservativa kolumnister, och mest skamlöst av den förutsägbare neocon-lismaren E.J. Dionne i (den kvasi-neokonservativa) Washington Post. Min egen bok har knappt blivit recenserad överhuvudtaget och de enda annonser för den som jag har sett är de som jag har betalat för.
Min utgivare, Palgrave-Macmillan, menar att det finns föga intresse för min bok bland journalister, trots det anmärkningsvärda faktum att den samtidigt kommer ut på flera utländska språk, inklusive ryska. Mina idéer är uppenbarligen inte acceptabla för vår rikspress, som inte har något intresse av att sprida min ”alternativa tolkning” av vad som har hänt med den amerikanska högern sedan 1950-talet. (Behändiga lögner fungerar tydligen bättre!) Men min bok är endast ett isolerat exempel på ett mycket större problem för vår sida, nämligen obalansen gällande resurser som gör det möjligt för liberalerna och de neokonservativa att mörklägga en hel politisk inriktning och den verklighetsbild som presenteras av dem som identifieras med den. Om vi förfogade över ekvivalenten till FOX News, The Wall Street Journal, och ungefär hälften av ledarside-utrymmet i rikspressen, skulle våra åsikter antagligen få samma uppmärksamhet som David Frums.
Oavsett vilka problem som vår sida står inför, förefaller det dock inte sannolikt att de neokonservativa och deras möjliggörare kommer att kontrollera ”den amerikanska högern” för alltid. Liksom de paleokonservativa, men på ett mycket mer dramatiskt och framgångsrikt vis, är de neokonservativa produkter av ändrade historiska omständigheter, och som Carl Schmitt en gång klokt observerade: ”En historisk sanning är sann endast en gång.” Det finns ingen anledning att anta att de speciella omständigheter som hjälpte de neokonservativa under deras framväxt till att få total kontroll över den etablerade högern kommer att fortsätta att vara rådande för alltid. Den framväxten var beroende av tidsbundna förutsättningar: välvilligt inställda gynnares mediedominans (varav många var barn och barnbarn till östeuropeiska judiska invandrare), slutförandet av en bisarr allians mellan delar av denna mediaelit och dispensationalistiska kristna, det republikanska partiets och den efterkrigstida konservativa rörelsens nedfärd till ett intellektuellt tomrum, och sammansmältningen av högern med marxistisk och/eller jakobinsk revolutionär ideologi. Därför är det dåraktigt att tro att den nuvarande maktkonstellationen kommer att förbli på plats utan förändring.
Ännu mindre sannolikt är det att de paleokonservativa kommer att fortsätta att spela rollen som den underlägsna, förlöjligade oppositionen till det neocon-liberala etablissemanget. Denna nuvarande högeropposition kom i spel när de neokonservativa tog över den konservativa rörelsen på 1980-talet. Dess bedrift var att ha fortsatt strida mot en formidabel, världshistorisk motståndare, men den har inte varit kapabel att göra några framsteg i denna konfrontation. Och med ännu större säkerhet än deras fiender, som fortfarande är berusade av maktens arrogans, kommer de paleokonservativa inte att vara kvar för alltid.
Just nu är en motkraft till den neokonservativa dominansen på väg att materialisera sig. Den består främst av yngre (trettio-någonting) skribenter och politiska aktivister; och även om de fortfarande är starkt underfinansierade, bygger denna uppåtgående generation broar till höger. Deras kontakter är med desillusionerade, tidigare allierade till den ”konservativa rörelsen” och med dem som gladeligen skulle hoppa över om det fanns yrkesmässiga alternativ till att tjäna neokonservativa herrar. Det onda imperiet är sprödare än det ser ut, och hade dess yngre motståndare haft rejälare resurser, skulle detta imperium ha varit under belägring, oavsett hur högljutt den liberala pressen slöt upp kring dess neokonservativa samtalspartners. Daniel Lazare hade rätt när han för tjugo år sedan lade märke till den begränsade hållbarheten hos neokonservativ ideologi. Trots alla deras resurser har de neokonservativa inte haft något intressant att säga under åtminstone tre årtionden. På FOX, när de blekta blondinerna inte framvisas, presenteras man nonstop med de åldrande ansiktena och trötta rösterna hos denna neokonservativa elit. I ett mindre kontrollerat samhälle med mera öppen diskussion, hade dessa spöken bleknat bort för länge sedan.
Ron Paul-kampanjen var användbar som en mötesplats för en post-paleo-höger som drog in yngre aktivister. Pauls plattform kombinerade libertarianska och traditionalistiska ställningstaganden på ett sätt som förståeligt nog upprörde de reguljära republikanerna, det vill säga de som har presenterat för oss det mest skröpliga exemplaret av neocon-ideologi som man kunde ha funnit för ett presidentval. För dessa partigängare och deras neokonservativa rådgivare, stod Ron Paul i direkt opposition mot policys från sådana osannolika ”konservativa” jättar som Wilson, FDR, och Truman. Detta negativa omdöme är naturligtvis korrekt: Paul och hans förkämpar återvände till den sanna amerikanska högern, identifierad med Taft-republikanism. Och även om Paul inte klarade sig så bra som vi hade hoppats, så varslar bidragen till hans kampanj och de miljontals röster han fick i val om begynnelsen av en ny koalition till höger. Den kommer inte längre att vara en paleo-koalition, men den kommer att attrahera yngre högeraktivister som vill slippa den nuvarande neocon-hegemonin och som är villiga att samarbeta i en allians som kan åstadkomma detta. På en praktisk nivå, kan vi vithåriga paleos inte göra mer för att främja vår sak. Vi har stridit så mycket att vi har blivit radioaktiva även sett från synvinkeln hos de som sympatiserar med oss. Våra möjligheter att uttrycka våra åsikter har blivit begränsade av den stridslystnad vi tidigare har visat. Endast yngre krigare kan fortsätta vår strid.
Denna post-paleo-höger kommer att följa de paleokonservativa när det gäller att bryta med den ”konservativa rörelsen” som den nu existerar eller som den har blivit rekonstruerad sedan 1980-talet. Den kommer att sträva efter att återvända till de konstitutionellt liberala traditionerna hos anti-New Deal-koalitionen. Decentralisering, begränsning av invandring som en källa till social oro och som en ursäkt för expansionen av statens sociala ingenjörskonst, och det totala förkastandet av en global demokratisk utrikespolitik kommer antagligen att vara grundpelarna för den nya politiska grupperingen. Något som är mycket viktigt är att dess förespråkare inte kommer att ha några ”patriotiska” illusioner om vår managerial regime. Till skillnad från Bill Kristol och George Will kommer de att se Amerikas nuvarande managerial state som en monstruös inrättning som måste avvecklas. Att döma av dess riktning, kommer denna ungdomliga höger att vara mer libertariansk än traditionalistisk. Även om ingen skulle hävda att denna inriktning inte har influerat många paleokonservativa, kommer den bland deras efterföljare att vara central för deras rebelliska politik.
Denna yngre generation visar inget annat än förakt för idén att man kan göra regimen bättre eller mer dygdig genom att trimma bort en del av dess överflöd. Ej heller ger de efter för de förvirrade eller cyniska ”idealister” som uppmanar oss att föra ”demokratiska” värden eller institutioner till icke-västerländska samhällen. Man kan redan känna igen denna yngre generations prägel i ropet på att straffa republikanerna genom att stödja Barack Obama i presidentvalet. Denna tydligt leninistiska taktik, sammanfattad av maximen ”det sämsta är det bättre”, må verka främmande för de flesta paleos; men den är det naturliga svaret från en yngre, mindre hämmad generation av högerfolk på en outhärdlig politisk situation. Dessutom ser denna nya generation inte sig som den sista fasen av den efterkrigstida konservativa rörelsen utan som en återgång till den mellankrigstida anti-New Deal-högern. Den har kommit att bli föraktfull mot konservatismen som steg fram på 1950-talet under National Reviews egid, eftersom allt den vet om denna rörelse är järngreppet från den neokonservativa härskande klassen. Till skillnad från den äldre generationen, vårdar detta yngre högerfolk inga ömma minnen om hur saker var innan 1980-talet eller möjligen innan 1970-talet. För att understryka min poäng: på intet vis identifierar sig dessa aktivister med rörelsen som är föremålet för min nyliga, negligerade bok. Enligt Jeffrey Hart, skrivande i The American Conservative, kom William F. Buckley innan sin död fram till slutsatsen att rörelsen som han hade grundat redan var på väg att ta slut. För post-paleo-högern har den rörelsen inte ens börjat.
______________________________________________________
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Gottfried, den återfinns här:
http://www.takimag.com/site/article/a_paleo_epitaph/
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Gottfried, den återfinns här:
http://www.takimag.com/site/article/a_paleo_epitaph/
Etiketter: Paul Gottfried
upplagd av Skåneländaren
19:05
<< Startsida