Ignoble Prizes

Av Paul Gottfried, 12/10 2009

Kungörelsen att Barack Obama hade tilldelats Nobels fredspris överraskade många. Notera att Obama gavs denna belöning den 1 februari 2009, elva dagar efter att han hade tillträtt presidentämbetet.^* Vid den tidpunkten hade han inte gjort någonting av betydelse för att främja världsfred, och man skulle bli svarslös om man försökte hitta någonting anmärkningsvärt som han har gjort därefter för att åstadkomma det målet. De som tror att den norska priskommittén, gruppen som gjorde valet, också skickade ett budskap om Obamas föregångare har rätt. Kommittén kan även ha hyllat valet av en icke-vit president, som en försonande gest mot tredje världen – inte vet jag.

Den framväxande konsensusen, i synnerhet bland alla Bush-fansen på Fox News, tycks vara att kommittén visade sin vänsteristiska, antirepublikanska, och antiamerikanska karaktär genom att ge Obama utmärkelsen vid den tidpunkt då den gjorde det. Det finns ett annat klagomål som riktas mot nobelprisjuryn. Kommittén har varit förutsägbart ideologisk under årtionden, även om den ibland gör det oväntade, som när Svenska Akademien gav detta års litteraturpris till Herta Müller, en rumänsk-tysk författare som har kritiserat kommunistiskt tyranni.

Men Svenska Akademien, som delar ut den litterära utmärkelsen, hade år 2004 givit samma pris till en österrikisk feminist, Elfriede Jelinek. Denna österrikiska mottagare gjorde sig ett namn genom att skriva om Förintelsen, som hon skyllde på ett kristet sexistiskt Europa. Hon blev världskänd till följd av sin sadomasochistiska roman Pianolärarinnan. Och innan Jelinek var det en skock föga betydelsefulla struntförfattare, från tredje världen plus europeiska marxister (testa den italienske kommunist-poeten Salvatore Quasimodo!), som Svenska Akademien hedrade (det får dock erkännas att de också emellanåt har belönat genuina skriftställare, såsom den framstående indiske romanförfattaren V. S. Naipaul). De flesta mottagarna av fredspriset har befunnit sig på den politiska vänstersidan; och man kan till och med undra om utdelandet av tre Nobelpris till kvinnliga forskare i år kan ha varit någon sorts positiv-särbehandling-gest, givet den ensidiga könsfördelningen hos forskare och matematiker i framkant.

Nobels fredspris har för det mesta delats ut som ett politiskt budskap. Albert Schweitzer, den protestantiske missionsläkaren, som spenderade sitt långa liv hjälpandes afrikanska stammedlemmar, och Moder Teresa var de lysande undantagen till regeln. De mer typiska mottagarna har varit engagerade revolutionärer, som Gandhi, Nelson Mandela, Arafat, och medborgarrättsaktivisten Martin Luther King. Fox-kommentatorerna var inte ärliga när de framställde Gandhi och Martin Luther King som de idealiska mottagarna av fredspriset. Vad detta innebär är att medan de applåderar Gandhi och King, tycker de illa om den nuvarande presidenten. Naturligtvis har alla tre nobelpristagarna identifierat sig med vänstern; och det är tveksamt om Fox skulle ha funnit Kings ekonomiska åsikter eller rådgivare mer tilltalande än Obamas. Men eftersom två av mottagarna nu är döda, är Fox fria att hylla dem.

Charles Krauthammer, en Fox-kommentator, uttryckte indignation över att Obama gavs ett pris som en gång hade gått till president Woodrow Wilson för hans bidrag till Versaillesfördraget. Det är tydligen otillständigt att belöna ett statsöverhuvud som internationellt har uträttat så lite med samma pris som hade skänkts till en verkligt stor fredsstiftare. Men fördraget som Wilson hjälpte till att utforma, och gjorde USA medskyldigt till, var hårt och hämndgirigt; och detta kom efter att Wilson hade spelat dubbelspel, när han hade chansen att stifta fred bland de europeiska krigförarna, och efter att han hade släpat in sitt land i ett ”korståg för demokrati” som slutade med 180.000 döda amerikaner och ytterligare europeiska stridigheter.

Dessutom gjorde senaten rätt i att avvisa Wilsons maning till amerikanskt deltagande i Nationernas förbund. Förbundet var utformat för att hålla krigets förlorare nere, vilka faktiskt var utestängda från att gå med. Det var även så att Förbundet ihärdigt och uppsåtligt ignorerade det som i dag skulle kallas för kränkningar av ”mänskliga rättigheter” som utövades mot tyska, ungerska, och österrikiska minoriteter som var fångade i de stater som Versaillesfördraget skapade eller expanderade i östra Centraleuropa. De europeiska segrarna betraktade dessa efterföljarstater som ett bålverk mot varje försök av den tyska republiken och Sovjetunionen att revidera territoriella gränser. Senaten, som hade stött Wilsons krig, ändrade sig efteråt och beslöt sig för att i fortsättningen handskas med europeiska problem utan löftet om amerikanska militära styrkor.

Jag skulle finna det svårt att rättfärdiga att ge ett fredspris till Wilson som jag skulle neka Obama. Ej heller var den norska kommitténs beslut att ge Wilson ett sådant pris 1919 en rent humanitär gest. I likhet med de andra skandinaverna hade norrmännen (mycket klokt) hållit sig utanför det stora kriget, och de kan mycket väl ha försökt fjäska för segrarna efter freden som följde.

Kommitténs beslut att skänka fredspriset till Obama direkt efter hans installation var en partisk handling, men inte utan precedensfall. Om inte annat så har Obama gjort mindre för att hindra fred än andra pristagare har gjort.

* Mig veterligen fattades det dock inget beslut om vem som skulle få fredspriset den 1 februari 2009 – däremot gick tidsfristen för nomineringar till 2009 års fredspris ut den dagen; övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Gottfried, den återfinns här:
http://www.takimag.com/article/ignoble_prizes/


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.