Kalla kriget-nostalgi

Av Mark Hackard, 21/9 2009

Hysterin från amerikanska ”konservativa” över Vita husets beslut att inte placera robotförsvarssystem i Tjeckien och Polen har varit lika gäll som den var förutsägbar. Redaktörerna på National Review, flaggskeppspublikationen för den högerliberala halvan av etablissemanget, nappade på betet:

Presidenten har skickat ett rysligt meddelande om amerikansk beslutsamhet inför ryskt vapenskrammel. Georgien, Ukraina, och resten av världen har lärt sig en oroande läxa.

Varje steg bort från stupiditeten av onödig konfrontation med Ryssland får neokonservativa policy-experters blod att isa sig. Deras förmåga att transportera oss tillbaka till 1938 års München är ofelbar. Vad kommer det att bli av kaxiga, frihetsälskande Georgien och Ukrainas länge eftersträvade anslutning till Nato, komplett med en krigsgaranti från Washington? USA:s trovärdighet hos nationer av marginellt intresse kommer säkert att kollapsa om vi väljer att avstå från att provocera Moskva!

Även om administrationens tillkännagivande kan ha fällt en olycksbådande skugga över de catering-försedda luncherna hos tankesmedjor i vår nations huvudstad, så kommer oron att passera förbi. Obamas team har inte sagt någonting om att respektera legitima ryska intressen i deras intressesfär. Försvarsminister Gates talade huvudsakligen om att omplacera och optimera antirobot-arkitekturen. Detta nya initiativ skulle sannolikt inkludera baser till havs och i sydöstra Europa, med möjligheten till en system-utplacering någonstans i Kaukasus. Global demokrati-entusiaster borde fatta mod; de kan fortfarande se fram emot ett potentiellt skarpt läge gentemot ryska styrkor i Svarta havet-området.

Innan Obamas kursändring, ägnade amerikanska företrädare sig åt hårda påtryckningar för en kraftfull radaranläggning i Tjeckien och antirobotbatterier i Polen. Man undrar hur våra diplomater höll masken när de hävdade att systemet endast rörde Iran och inte hade någonting alls att göra med Ryssland. Men magiskt tänkande blir nu verklighet, då Vita husets nya eftergift till Moskva har lite att göra med Ryssland och mycket att göra med Iran.

USA är ute efter att isolera Teheran med en effektiv sanktionsregim, men för att göra det behöver de Kremls samarbete. Ryssland skulle enkelt kunna kringgå åtgärder ämnade att blockera iranska bensinimporter. Då USA och Israel överväger flygräder mot den islamiska republikens nukleära anläggningar, skulle ryssarna kunna bistå med sofistikerade luftvärnssystem som S-300 för att försvåra alla sådana operationer. Vita huset hoppas på någonting i stil med ett ryskt samtycke till en resolution i FN:s säkerhetsråd, men Moskva väntar fortfarande på resten av uppgörelsen – nämligen, ett uttalat amerikanskt erkännande av Ryssland som en stark regional stormakt.

Obama-administrationen rör sig, under pressen av självständigt israeliskt agerande, mot att ta hand om Iran inom den närmaste tiden. Att sluta avtal med Kreml nu skulle föra USA närmare en uppgörelse med ayatollorna, ett mål som länge har förespråkats av de neokonservativa. Med Vita huset lutande i samma riktning, borde redaktörerna på National Review och hela AEI-Commentary-komplexet vara överlyckliga över att deras önskemål är närmare uppfyllelse.

Ryssarna kommer att kräva mer än stoppandet av amerikanska robotförsvarsplaner för Östeuropa i gengäld för någon överenskommelse om Irans nukleära program. Moskva har regelbundet motsatt sig lösningar på frågan som är baserade på våld eller tvång, men inte på grund av någon särskild kärlek till Teheran. Rysk strategi präglas av vetskapen om att Washington inte kan lägga sig i lika mycket i inre Eurasien om de är upptagna i Mellanöstern. Om amerikanska policymakare är på kurs mot ännu en intervention i den islamiska världen så kommer männen i Kreml inte att stoppa dem, men de kommer att finna ett sätt att utverka geopolitisk fördel från nästa föreslagna krig.

Om USA eller Israel startar en flygkampanj mot Iran (och effektiva bensinsanktioner skulle öka möjligheten till konflikt), skulle en tredje aktiv front öppnas i det ogenomtänkta ”Långa kriget” som aldrig tycks ta slut. Amerikanska trupper i Irak skulle sannolikt stå inför förnyade massiva stridigheter och ett Iran-sponsrat uppror. Energipriserna skulle stiga avsevärt och exponera de strukturella svagheterna hos den förmenta ekonomiska återhämtningen hemmavid. Irans underrättelsetjänst och dess militanta ombud Hizbollah livnär ett formidabelt nätverk som är kapabelt att utföra storskaliga terroristattacker i västvärlden.

Att anfalla Iran är ett recept på katastrof som kommer att producera förutsedda och oförutsedda konsekvenser för USA. Trots de uppenbara faror som är involverade, placerar sig Vita huset på en kurs som leder direkt mot konflikt. Ryssland har, under tiden, motsatt sig åtgärder mot Iran, men kommer att få manöverutrymme när Washington blir intrasslat i en kamp med persisk makt. Kanske kommer, när detta nästa imperiella äventyr har producerat sin andel av död, förödelse, och ohållbar skuld, de neokonservativa kommentatorerna att tillskriva hela debaclet till en komplott anstiftad av Kreml. Hur skulle annars sådana rena och nobla själar kunna ledas vilse?

National Review-kolumnisten David Satter är rädd att en nedtrappning av amerikansk antagonism gentemot Moskva kommer att resultera i ”allvarliga negativa följder för västvärldens sammanhållning”. Angående fientlighet mot Ryssland, så kommer det att finnas gott om sådan i framtiden – Washington är fortfarande inriktat på att dominera Eurasien och dess energinätverk. Vad gäller västvärlden, är Satters beklagande av dess förlust av politisk sammanhållning förgäves. Det postmoderna imperium som ”konservativa” förfäktar har alltid varit ett utsvävande och andligt bankrutt företag.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Mark Hackard, den återfinns här:
http://www.takimag.com/article/cold_war_nostalgia/


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.