Björnkram
Av Mark Hackard, 16/7 2009
Tysklands framtid ligger på dess högra sida.
Otto von Bismarck, Tysklands diplomatiske prins, yttrade en gång: ”Med Frankrike ska vi aldrig ha fred; med Ryssland aldrig nödvändigheten av krig, såvida inte liberala dumheter eller dynastiska blundrar förvränger situationen.” Medan allt tack och lov är lugnt på västfronten, tar Berlin ett blad ur järnkanslerns strategibok och smider strategiska länkar med Moskva.
Energin har visat sig vara essentiell mellan Tyskland och Ryssland, eftersom Moskva förser den tyska ekonomin med över 40 procent av dess naturgas. Och för att säkerställa att tyska slutanvändare inte kommer att påverkas av Rysslands olika dispyter med transitländer, bygger Kreml en ny pipeline. Nord Stream-projektet, bestämt att löpa genom Östersjön och planerat att komma i gång 2010-2011, skulle cementera band mellan Moskva och Berlin och kringgå länder som Ukraina och Polen. Tyskarna, vars företag äger en betydande andel av satsningen, föredrar att helt och hållet sidsteppa östeuropeiska spörsmål och upprätthålla en säker länk till Rysslands resursbas.
Även om energi är en nyckeldimension av den rysk-tyska relationen, är den inte den enda. I juni förvärvade Moskvas Sberbank 35 procent av biltillverkaren Opel i en affär som orkestrerades på maktens högsta nivåer. Opel har plågats av finansbekymmer som har orsakats av den ekonomiska krisen, vilka bara blev värre och värre eftersom dess moderföretag hade varit det nu bankrutta GM. Tyska förbundskanslern Angela Merkel ansåg GM vara ansvarigt för röran och blev förargad över Washingtons vägran att delta i uppstädningen. Berlin accepterade glatt rysk finansiering av Opel, medan ryssarna har fått tillgång till avancerade tillverkningstekniker som de kan använda för inhemsk produktion.
Det som tyska diplomater kallar för Verflechtung, eller strategisk sammanflätning, med Ryssland har drivits på av gemensamma intressen. Partnerskapet med Moskva har även sammanfallit med försämrade relationer med Washington. Det är ingen hemlighet att Angela Merkel och Barack Obama inte kommer bra överens, men frågan sträcker sig bortom dålig personkemi till divergerande nationella prioriteringar.
En stor källa till oenighet mellan de två huvudstäderna har varit hur man ska handskas med den världsomspännande finansiella krisen. Medan USA samlar på sig biljoner i skulder genom stimulans-spendering – och bäddar för hyperinflation – uppmuntrar Obama västerländska partners att göra likadant. Men tyskarna tar inte betet. Merkel och hennes kolleger delar ett kollektivt minne av den misär som efterkrigstida skulder och pappersvaluta åsamkade Weimarrepubliken. Som svar på Obamas önskemål om ansenlig europeisk assistans i Afghanistan, utlovade Berlin endast några hundra ytterligare trupper till sin styrka där. Tysklands ovillighet att bli djupare inblandat i den afghanska upprorsbekämpningen säger väldigt mycket om dess brist på förtroende för Natos försök att stabilisera Hindukush, såväl som den allmänna riktningen av amerikanskt ”globalt ledarskap”.
Sedan den sovjetiska maktens kollaps har det varit nästintill oundvikligt att Tyskland skulle börja staka ut en färdriktning som skiljer sig från USA:s. Berlins invändningar mot den amerikanska invasionen av Irak var endast den första större manifestationen av oenighet mellan Nato-allierade. Die Bundeskanzlerin har i praktiken bromsat Washingtons expansion av den nordatlantiska alliansen in i Kaukasus och Ukraina. I ljuset av ryskt återuppvaknande inlett av 2008 års krig i Georgien anser tyskarna att ytterligare amerikanskt intrång i det förutvarande Sovjetunionen är ett oklokt och farligt företag.
Tyskland bevakar sina egna intressen när det gäller Ryssland och de är mycket mer intresserade av partnerskap än konfrontation i Östeuropa. Även om de tyska medborgarna har kvar en del ångest över rysk revisionism, attribuerar de detta fenomen till amerikansk inkräktning på Moskvas periferi. Så länge Vita huset fortsätter att betrakta Nato-expansion in i det före detta Sovjetområdet som ett långsiktigt mål, kommer deras planer att kollidera med Tysklands vägran att bli inblandade i ytterligare en kraftmätning med Kreml. Sannolika utstationeringar som Washington planerar för Polen eller Tjeckien kommer att få föga stöd från Tyskland. Givet den historiska erfarenheten kommer Warszawa att slå larm vid någon möjlig entent mellan dess två mäktiga grannar. Men ingen har planer riktade mot polsk suveränitet; det sista Berlin vill är att engagera sig i ett andra kallt krig på sin östfront.
Ett samarbete mellan Berlin och Moskva förefaller förnuftigt, inför en osäker strategisk framtid. I en nylig intervju talade Ernst Uhrlau, ledare för BND, Tysklands utlands-underrättelsetjänst, om ett troligt skifte i den globala maktbalansen som ett resultat av finanskrisen. BND-chefen slog fast att Tyskland borde förbereda sig på en värld där kinesiskt inflytande skulle kunna växa avsevärt. Han skissade även upp ett scenario av ekonomisk kollaps och kaos, givande en osubtil vink om de eventualiteter som väntar västvärlden under de kommande åren. Berlin kommer att söka efter relevans och säkerhet i ett Europa statt i omvandling. Även om det samtida Tyskland knappast hade varit en passande kandidat till den gamla heliga alliansen, skulle ett geopolitiskt partnerskap med Ryssland utgöra en nettobidragsgivare till stabiliteten på kontinenten.
Amerikanska policymakare kommer utan tvivel att med mörka undertoner uttrycka sin oro över växande rysk-tyskt samarbete (för här skulle vi ha en allians med inte en utan två nationer som ännu inte har ”kommit över sitt förflutna”). Det har gjorts en stor sak av Berlins beroende av rysk naturgas, det senaste förmenta hotet mot Europas frihet. USA försöker få kontroll över den centralasiatiska energin och dirigera den västerut med pipeline-initiativ (av vilka Nabucco är det främsta) just för att hålla kvar européerna i sin politiska intressesfär. Om Washington kan skära bort Kreml från energi-ekvationen så skulle de ha större handlingsfrihet för att ägna sig åt sin inringning av Ryssland utan att ta hänsyn till tyska protester. Med USA nu i färd med att bli utmanövrerade i Eurasien, kommer retorik som utmålar gryende rysk-tyska band som ett andra Rapallo eller en andra Molotov-Ribbentrop-pakt att bli vanligare.
Påståenden att Tyskland och Ryssland iscensätter ännu en illvillig komplott för att utsläcka ”frihet” är enkla att identifiera som polemik från liberala internationalister med sin egen agenda. Utrikespolitik som bedrivs från Berlin i dag ligger väldigt långt ifrån Tredje rikets försök att nå världsherravälde. Tysklands inflytelserika mellankrigstida skola av strategiskt tänkande, Geopolitik, blev ökänd som en ”nazistvetenskap”. Detta på grund av dess roll i att ge Hitler ett begreppsmässigt ramverk för världserövring. Skolans grundare, Karl Haushofer, var en mentor för partiledaren Rudolf Hess och åtnjöt hans beskydd tills den senares mystiska envägs-flygtur till Skottland i maj 1941. Haushofer förespråkade en allians mellan Berlin och Moskva som skulle stänga anglo-amerikansk havsmakt ute från Eurasien.
Även om det finns en ytlig likhet mellan Haushofers Geopolitiks kontinentala åskådning och djupnande rysk-tyska band, så är Berlin inte direkt i färd med att återuppta jakten på Lebensraum. Påtryckningarna för ett fördrag om global klimatförändring med ett genomgripande regelverk utgör vidden av aggressiva tyska handlingar på dagens internationella arena.
Att bygga bättre relationer med Ryssland är ett djärvt drag i linje med en mer traditionell utrikespolitisk hållning, även om det återstår att se om tyskarna kan ta nästa steg och bejaka sin egen kultur. Det moderna Tyskland är nedsjunket i samma dysfunktioner rotade i filosofisk liberalism som plågar hela västvärlden, från massinvandring och fallande födelsetal till myten om total individuell autonomi. Stereotypen av höga stövlar och massparader har gett vika för effektiva återvinningsprogram och framtvingandet av multikulturalistisk renlärighet. Men den nationella viljan att dominera kan inte meningsfullt ersättas av viljan till självförgörelse.
Sedan det kalla krigets dagar har tyskarna omfamnat sin förvandling till plikttrogna medborgare av Europeiska unionen, toleranta och generösa värdar till vågor av invandrare från tredje världen, och allt övrigt som den senare modernitetens strömningar krävde. Nationalsocialismens tolvåriga mardröm befinner sig aldrig långt borta från det tyska samvetet, i samhällets liv såväl som i formuleringen av politik. Det är märkligt att Berlin förfäktar några strategiska intressen överhuvudtaget under den onaturliga tyngden av ett sådant sinnestillstånd. Tyskland är bara i början av att komma över den förlamning som orsakades av dess roll i det apokalyptiska 1900-talet.
Tysklands framtid ligger på dess högra sida.
Otto von Bismarck, Tysklands diplomatiske prins, yttrade en gång: ”Med Frankrike ska vi aldrig ha fred; med Ryssland aldrig nödvändigheten av krig, såvida inte liberala dumheter eller dynastiska blundrar förvränger situationen.” Medan allt tack och lov är lugnt på västfronten, tar Berlin ett blad ur järnkanslerns strategibok och smider strategiska länkar med Moskva.
Energin har visat sig vara essentiell mellan Tyskland och Ryssland, eftersom Moskva förser den tyska ekonomin med över 40 procent av dess naturgas. Och för att säkerställa att tyska slutanvändare inte kommer att påverkas av Rysslands olika dispyter med transitländer, bygger Kreml en ny pipeline. Nord Stream-projektet, bestämt att löpa genom Östersjön och planerat att komma i gång 2010-2011, skulle cementera band mellan Moskva och Berlin och kringgå länder som Ukraina och Polen. Tyskarna, vars företag äger en betydande andel av satsningen, föredrar att helt och hållet sidsteppa östeuropeiska spörsmål och upprätthålla en säker länk till Rysslands resursbas.
Även om energi är en nyckeldimension av den rysk-tyska relationen, är den inte den enda. I juni förvärvade Moskvas Sberbank 35 procent av biltillverkaren Opel i en affär som orkestrerades på maktens högsta nivåer. Opel har plågats av finansbekymmer som har orsakats av den ekonomiska krisen, vilka bara blev värre och värre eftersom dess moderföretag hade varit det nu bankrutta GM. Tyska förbundskanslern Angela Merkel ansåg GM vara ansvarigt för röran och blev förargad över Washingtons vägran att delta i uppstädningen. Berlin accepterade glatt rysk finansiering av Opel, medan ryssarna har fått tillgång till avancerade tillverkningstekniker som de kan använda för inhemsk produktion.
Det som tyska diplomater kallar för Verflechtung, eller strategisk sammanflätning, med Ryssland har drivits på av gemensamma intressen. Partnerskapet med Moskva har även sammanfallit med försämrade relationer med Washington. Det är ingen hemlighet att Angela Merkel och Barack Obama inte kommer bra överens, men frågan sträcker sig bortom dålig personkemi till divergerande nationella prioriteringar.
En stor källa till oenighet mellan de två huvudstäderna har varit hur man ska handskas med den världsomspännande finansiella krisen. Medan USA samlar på sig biljoner i skulder genom stimulans-spendering – och bäddar för hyperinflation – uppmuntrar Obama västerländska partners att göra likadant. Men tyskarna tar inte betet. Merkel och hennes kolleger delar ett kollektivt minne av den misär som efterkrigstida skulder och pappersvaluta åsamkade Weimarrepubliken. Som svar på Obamas önskemål om ansenlig europeisk assistans i Afghanistan, utlovade Berlin endast några hundra ytterligare trupper till sin styrka där. Tysklands ovillighet att bli djupare inblandat i den afghanska upprorsbekämpningen säger väldigt mycket om dess brist på förtroende för Natos försök att stabilisera Hindukush, såväl som den allmänna riktningen av amerikanskt ”globalt ledarskap”.
Sedan den sovjetiska maktens kollaps har det varit nästintill oundvikligt att Tyskland skulle börja staka ut en färdriktning som skiljer sig från USA:s. Berlins invändningar mot den amerikanska invasionen av Irak var endast den första större manifestationen av oenighet mellan Nato-allierade. Die Bundeskanzlerin har i praktiken bromsat Washingtons expansion av den nordatlantiska alliansen in i Kaukasus och Ukraina. I ljuset av ryskt återuppvaknande inlett av 2008 års krig i Georgien anser tyskarna att ytterligare amerikanskt intrång i det förutvarande Sovjetunionen är ett oklokt och farligt företag.
Tyskland bevakar sina egna intressen när det gäller Ryssland och de är mycket mer intresserade av partnerskap än konfrontation i Östeuropa. Även om de tyska medborgarna har kvar en del ångest över rysk revisionism, attribuerar de detta fenomen till amerikansk inkräktning på Moskvas periferi. Så länge Vita huset fortsätter att betrakta Nato-expansion in i det före detta Sovjetområdet som ett långsiktigt mål, kommer deras planer att kollidera med Tysklands vägran att bli inblandade i ytterligare en kraftmätning med Kreml. Sannolika utstationeringar som Washington planerar för Polen eller Tjeckien kommer att få föga stöd från Tyskland. Givet den historiska erfarenheten kommer Warszawa att slå larm vid någon möjlig entent mellan dess två mäktiga grannar. Men ingen har planer riktade mot polsk suveränitet; det sista Berlin vill är att engagera sig i ett andra kallt krig på sin östfront.
Ett samarbete mellan Berlin och Moskva förefaller förnuftigt, inför en osäker strategisk framtid. I en nylig intervju talade Ernst Uhrlau, ledare för BND, Tysklands utlands-underrättelsetjänst, om ett troligt skifte i den globala maktbalansen som ett resultat av finanskrisen. BND-chefen slog fast att Tyskland borde förbereda sig på en värld där kinesiskt inflytande skulle kunna växa avsevärt. Han skissade även upp ett scenario av ekonomisk kollaps och kaos, givande en osubtil vink om de eventualiteter som väntar västvärlden under de kommande åren. Berlin kommer att söka efter relevans och säkerhet i ett Europa statt i omvandling. Även om det samtida Tyskland knappast hade varit en passande kandidat till den gamla heliga alliansen, skulle ett geopolitiskt partnerskap med Ryssland utgöra en nettobidragsgivare till stabiliteten på kontinenten.
Amerikanska policymakare kommer utan tvivel att med mörka undertoner uttrycka sin oro över växande rysk-tyskt samarbete (för här skulle vi ha en allians med inte en utan två nationer som ännu inte har ”kommit över sitt förflutna”). Det har gjorts en stor sak av Berlins beroende av rysk naturgas, det senaste förmenta hotet mot Europas frihet. USA försöker få kontroll över den centralasiatiska energin och dirigera den västerut med pipeline-initiativ (av vilka Nabucco är det främsta) just för att hålla kvar européerna i sin politiska intressesfär. Om Washington kan skära bort Kreml från energi-ekvationen så skulle de ha större handlingsfrihet för att ägna sig åt sin inringning av Ryssland utan att ta hänsyn till tyska protester. Med USA nu i färd med att bli utmanövrerade i Eurasien, kommer retorik som utmålar gryende rysk-tyska band som ett andra Rapallo eller en andra Molotov-Ribbentrop-pakt att bli vanligare.
Påståenden att Tyskland och Ryssland iscensätter ännu en illvillig komplott för att utsläcka ”frihet” är enkla att identifiera som polemik från liberala internationalister med sin egen agenda. Utrikespolitik som bedrivs från Berlin i dag ligger väldigt långt ifrån Tredje rikets försök att nå världsherravälde. Tysklands inflytelserika mellankrigstida skola av strategiskt tänkande, Geopolitik, blev ökänd som en ”nazistvetenskap”. Detta på grund av dess roll i att ge Hitler ett begreppsmässigt ramverk för världserövring. Skolans grundare, Karl Haushofer, var en mentor för partiledaren Rudolf Hess och åtnjöt hans beskydd tills den senares mystiska envägs-flygtur till Skottland i maj 1941. Haushofer förespråkade en allians mellan Berlin och Moskva som skulle stänga anglo-amerikansk havsmakt ute från Eurasien.
Även om det finns en ytlig likhet mellan Haushofers Geopolitiks kontinentala åskådning och djupnande rysk-tyska band, så är Berlin inte direkt i färd med att återuppta jakten på Lebensraum. Påtryckningarna för ett fördrag om global klimatförändring med ett genomgripande regelverk utgör vidden av aggressiva tyska handlingar på dagens internationella arena.
Att bygga bättre relationer med Ryssland är ett djärvt drag i linje med en mer traditionell utrikespolitisk hållning, även om det återstår att se om tyskarna kan ta nästa steg och bejaka sin egen kultur. Det moderna Tyskland är nedsjunket i samma dysfunktioner rotade i filosofisk liberalism som plågar hela västvärlden, från massinvandring och fallande födelsetal till myten om total individuell autonomi. Stereotypen av höga stövlar och massparader har gett vika för effektiva återvinningsprogram och framtvingandet av multikulturalistisk renlärighet. Men den nationella viljan att dominera kan inte meningsfullt ersättas av viljan till självförgörelse.
Sedan det kalla krigets dagar har tyskarna omfamnat sin förvandling till plikttrogna medborgare av Europeiska unionen, toleranta och generösa värdar till vågor av invandrare från tredje världen, och allt övrigt som den senare modernitetens strömningar krävde. Nationalsocialismens tolvåriga mardröm befinner sig aldrig långt borta från det tyska samvetet, i samhällets liv såväl som i formuleringen av politik. Det är märkligt att Berlin förfäktar några strategiska intressen överhuvudtaget under den onaturliga tyngden av ett sådant sinnestillstånd. Tyskland är bara i början av att komma över den förlamning som orsakades av dess roll i det apokalyptiska 1900-talet.
______________________________________________________
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Mark Hackard, den återfinns här:
http://www.takimag.com/article/bear_hug/
Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Mark Hackard, den återfinns här:
http://www.takimag.com/article/bear_hug/
Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.
Etiketter: Mark Hackard
upplagd av Skåneländaren
21:09
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida