Krig i Svarta havet

Av Patrick J. Buchanan, 22/9 2009

I augusti beslagtog den georgiska flottan ett turkiskt tankfartyg lastat med bränsle till Abchazien, Georgiens före detta provins vars självständighetsförklaring för ett år sedan är erkänd av Ryssland men inte av Väst.

Den turkiske kaptenen dömdes till 24 år. När Ankara protesterade, släpptes han. Abchazien har nu hotat att sänka alla georgiska skepp som inkräktar på dess ”territorialvatten”, men de har ingen flotta.

Ryssland har dock en svartahavsflotta och ett vänskapsfördrag med Abchazien, och har underrättat Tbilisi om att den ryska kustbevakningen kommer att trygga, på fredligt vis, Abchaziens sjöhandel.

Utan att backa tillbaka har den georgiske presidenten Micheil Saakasjvili – som startade och förlorade ett krig om Sydossetien på 48 timmar i augusti 2008 – deklarerat att blockaden av Abchazien, som han gör anspråk på som georgiskt nationellt territorium, kommer att fortsätta vara i kraft. Och han har nyss som försvarsminister utsett en 29-årig före detta fängelsechef med en tveksam meritlista när det gäller mänskliga rättigheter som vill knyta närmare band till Nato.

Vi har här ingredienser till en flottkonflikt som Georgien, givet de ryska luft- flott- och landstyrkorna i det östra Svarta havet, kommer att förlora.

Vad håller Saakasjvili på med? Han tycks vara inriktad på att provocera fram en ny kris för att tvinga Nato till att stå tillsammans med honom och föra in USA på hans sida – mot Ryssland. Slutmål: Att återföra världens fokus till frågan om hans förlorade provinser Abchazien och Sydossetien.

Medan en sådan kris kan ligga i Saakasjvilis och hans russofobiska amerikanska neokonservativa trotjänares intressen, så befinner den sig på längsta möjliga avstånd från amerikanska nationella intressen. President Obama borde få Joe Biden, Saakasjvilis kompis, att ringa honom och instruera honom följande:

”Micheil, om du stör Abchaziens sjöhandel, och provocerar Ryssland till ett krig i Svarta havet, så får du utkämpa det ensam. Den sjätte flottan kommer inte att ånga in i Svarta havet och kratsa dina kastanjer ur elden, gamle polare. Det kommer att bli ditt krig, inte vårt.”

Ej heller är den Abchaziska krisen den enda som är på gång i Svarta havet.

Förra månaden blockerade ryska marintrupper ukrainska utmätningsmän från att beslagta navigationsutrustning från en fyr utanför Sevastopol, basen på Krim för Rysslands svartahavsflotta under två sekel.

Sevastopols hyreskontrakt löper dock ut år 2017. Och Kiev har meddelat Moskva att det inte kommer att bli någon förnyelse. Rysslands flotta kommer att tvingas utrymma Sevastopol och Krim, som tillhörde Ryssland innan Nikita Chrusjtjov avträdde hela halvön till Ukraina 1954 i en ”broderlig gest” medan Ukraina fortfarande utgjorde en del av Sovjetunionen.

Ryssland hyser till på köpet en djup motvilja mot den ukrainske presidenten Viktor Jusjtjenko, för hans försök att föra sitt land in i Nato. Jusjtjenko, vars popularitetstal ligger på en ensiffrig nivå, har setts, ända sedan 2004 års USA-uppbackade orangea revolution som förde honom till makten, som Amerikas man i Kiev.

Dessutom, då religiösa, kulturella, etniska och historiska band mellan Kiev och Moskva går århundraden tillbaka, har ryssarna fortfarande inte försonats med förlusten av det som de betraktar som sitt lands vagga.

Vilket vitalt intresse har Amerika i alla dessa gräl? Noll.

Idén, nämnd i hökaktiga kretsar, om att låta den sjätte flottan ta över den övergivna flottbasen vid Sevastopol skulle vara en lika obetänksam och provokativ gärning som att låta kinesiska krigsfartyg gå in i Guantanamo, om Havanna skulle kasta ut USA.

Men det är osannolikt att det inträffar. För Obama tycks rulla tillbaka George W. Bush-policyn av att expandera Nato in i forna sovjetrepubliker.

Litauen, Lettland och Estland är redan medlemmar, och Bush och John McCain var ivriga att föra in Ukraina och Georgien. Men, som Bushs inaktivitet under det rysk-georgiska kriget avslöjade, Amerika kommer inte att strida mot Ryssland över vem som kontrollerar Abchazien, Nord- eller Sydossetien, Dagestan, Ingusjien, Tjetjenien eller Georgien. Alla befinner sig bortom något vitalt intresse eller någon legitim inflytelsesfär för USA.

Med sitt stoppande av den amerikanska robotskölden i Polen och Tjeckien – en sköld utformad för att skydda mot en icke-existerande iransk interkontinental ballistisk robot – skickade Obama två meddelanden till Moskva.

För det första, Obama tror att en entent med Ryssland är en säkrare garanti för Östeuropas fred och säkerhet än något amerikanskt vapensystem. För det andra, Obama sätter banden mellan Washington och Moskva före några amerikanska militära band till Nato-allierade i Östeuropa.

Vilket innebär att Nato närmar sig en existensiell kris.

Nästan alla Natotrupper, utom amerikanska, är borta från Irak, och alliansens minimala insats i Afghanistan är på väg att ta slut utan någon seger i sikte. Natos expansion österut har stannat upp. Ukraina och Georgien kommer inte in. Och USA kommer inte att placera trupper, krigsfartyg eller robotar närmare Rysslands gränser än de är nu.

”Nato måste gå utanför området, eller lägga ner verksamheten”, sade senator Richard Lugar vid det kalla krigets slut. Nato gick utanför området, och kommer tillbaka med svansen mellan benen. Alternativet framträder.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=33643


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.