Ett krig som inte går att vinna?
Av Patrick J. Buchanan, 14/8 2009
”Talibanerna vinner: Amerikansk befälhavare i Afghanistan varnar för stigande förluster.” Så löd den alarmerande rubriken på förstasidan av Wall Street Journal. Det inledande stycket löd på följande vis:
”Talibanerna har fått övertaget i Afghanistan, sade den högste amerikanske befälhavaren där, vilket har tvingat USA till att ändra sin strategi i den åtta år gamla konflikten genom att öka antalet trupper i tätbefolkade områden såsom den instabila sydliga staden Kandahar, upprorets andliga hem.”
Källa till storyn: general Stanley McChrystal själv.
Generalens talesman i Kabul var snabb att separera honom från den rubriken och inledningen. De ”går för långt”, sade han: Generalen tror inte att talibanerna vinner eller ”håller på att få övertaget”.
Icke desto mindre, i det åttonde året av Amerikas krig, tillstår den nyanlände fältbefälhavaren att de amerikanska förlusterna, nu på rekordnivåer, kommer att fortsätta att vara höga eller stiga högre, och att vår primära uppgift inte längre är att jaga i fatt och döda talibaner utan att försvara den afghanska befolkningen.
Vad var det som gick snett?
Trots att amerikanska truppnivåer är högre än någonsin, är den amerikanska militära situationen värre än någonsin. Även om president Karzai väntas bli återvald, ses han som den ineffektive ledaren för en korrumperad regim. Även om vi har tränat en afghansk armé och polisstyrka om 220.000, behövs nu det dubbla antalet. Talibanerna opererar inte endast i öst, utan i norr och väst, och är på väg att ta kontroll över söderns huvudstad, Kandahar.
Natos respons på Obamas önskemål om fler trupper har varit ynklig.
Européerna vill dra ner på de trupper som redan har skickats. Och den västerländska opinionen har tappat tron på kriget.
En opinionsmätning beställd av The Independent fann att 52 procent av britterna ville dra sig ur och 58 procent trodde att kriget är ”omöjligt att vinna”.
De amerikanska opinionsmätningarna har också vänts upp och ner.
En CBS-New York Times-undersökning i slutet av juli fann 33 procent som sade att kriget gick bra och 57 procent som sade att det gick dåligt eller mycket dåligt. I en CNN-mätning i början av augusti sade amerikanerna, med 54 procent mot 41 procent, att de motsatte sig det afghanska krig som nästan alla amerikaner stödde efter 11/9 och som Obama år 2008 sade var det rätta kriget för Amerika att utkämpa.
Presidenten närmar sig nu ett beslut som kan visa sig vara lika avgörande för honom och hans land som Lyndon Johnsons beslut att landsätta marinkårssoldaterna vid Da Nang i december 1965 var.
Obama står inför en tvådelad fråga:
Om talibanerna, efter åtta års stridande, är starkare, mer kapabla och närmare seger än de någonsin har varit, vad kommer det att kosta i ytterligare amerikanska trupper, förluster, år och miljarder att vända på detta? Och vad är så pass viktigt för oss i det ödsliga landet att det är värt ytterligare åtta år av stridande, blödande och döende, utöver att undvika förnedringen av ytterligare ett amerikanskt nederlag?
Från försvarsminister Gates till general Petraeus har amerikanska militära och politiska ledare varit eniga om att det afghanska kriget inte inbjuder till en militär seger. Tyvärr tycks talibanerna tro på en militär seger och ett triumfatoriskt återvändande till makten, och att tillfoga Förenta staterna samma sorts nederlag som deras fäder tillfogade Sovjetunionen.
Vad vi än må säga om dem, så har talibankrigarna visat en större villighet att dö för ett land fritt från oss amerikaner än våra afghanska allierade har visat att dö för den framtid som vi amerikaner tänker oss för dem.
Inom några dagar ska McChrystal ge presidenten en bedömning av vad som kommer att krävas för att Amerika ska segra.
Generalens svar kommer så gott som säkert att vara att framgång kommer att kräva tusentals fler USA-trupper, miljarder fler dollar, många fler år av förluster. Och om Obama ändå tror att detta är ett nödvändigt krig som vi inte kan förlora, och att han måste kämpa vidare, så kommer hans beslut att splittra hans parti och land, och sätta hans presidentur på spel.
Om han vägrar att fördjupa den amerikanska insatsen, är det svårt att se hur USA kan undvika det som i bästa fall är en blodig pattställning.
Men om han väljer att begränsa Amerikas förluster och dra sig ur, riskerar Obama ett strategiskt debacle som kommer att få våra fiender att jubla och möjliggöra anklagelsen att han, den förste afrikansk-amerikanske presidenten, förlorade det krig som Amerika påbörjade som vedergällning för 11/9 och utkämpade för att hindra ett andra 11/9.
Hade vi gått in i Afghanistan 2001, störtat talibanerna, drivit ut al-Qaida och lämnat landet, hade vi inte stått inför det vi gör i dag.
Men vi förfördes av utsikten till att omvandla en efterbliven stamnation med 25 miljoner invånare, som har stått emot varje imperium som har satt sin fot på dess ogästvänliga mark, till en skinande ny demokrati som skulle utgöra en modell för den muslimska världen.
Nu kommer vi, oavsett vad Obama beslutar, att betala ett grymt högt pris för nationsbyggarnas hybris.
”Talibanerna vinner: Amerikansk befälhavare i Afghanistan varnar för stigande förluster.” Så löd den alarmerande rubriken på förstasidan av Wall Street Journal. Det inledande stycket löd på följande vis:
”Talibanerna har fått övertaget i Afghanistan, sade den högste amerikanske befälhavaren där, vilket har tvingat USA till att ändra sin strategi i den åtta år gamla konflikten genom att öka antalet trupper i tätbefolkade områden såsom den instabila sydliga staden Kandahar, upprorets andliga hem.”
Källa till storyn: general Stanley McChrystal själv.
Generalens talesman i Kabul var snabb att separera honom från den rubriken och inledningen. De ”går för långt”, sade han: Generalen tror inte att talibanerna vinner eller ”håller på att få övertaget”.
Icke desto mindre, i det åttonde året av Amerikas krig, tillstår den nyanlände fältbefälhavaren att de amerikanska förlusterna, nu på rekordnivåer, kommer att fortsätta att vara höga eller stiga högre, och att vår primära uppgift inte längre är att jaga i fatt och döda talibaner utan att försvara den afghanska befolkningen.
Vad var det som gick snett?
Trots att amerikanska truppnivåer är högre än någonsin, är den amerikanska militära situationen värre än någonsin. Även om president Karzai väntas bli återvald, ses han som den ineffektive ledaren för en korrumperad regim. Även om vi har tränat en afghansk armé och polisstyrka om 220.000, behövs nu det dubbla antalet. Talibanerna opererar inte endast i öst, utan i norr och väst, och är på väg att ta kontroll över söderns huvudstad, Kandahar.
Natos respons på Obamas önskemål om fler trupper har varit ynklig.
Européerna vill dra ner på de trupper som redan har skickats. Och den västerländska opinionen har tappat tron på kriget.
En opinionsmätning beställd av The Independent fann att 52 procent av britterna ville dra sig ur och 58 procent trodde att kriget är ”omöjligt att vinna”.
De amerikanska opinionsmätningarna har också vänts upp och ner.
En CBS-New York Times-undersökning i slutet av juli fann 33 procent som sade att kriget gick bra och 57 procent som sade att det gick dåligt eller mycket dåligt. I en CNN-mätning i början av augusti sade amerikanerna, med 54 procent mot 41 procent, att de motsatte sig det afghanska krig som nästan alla amerikaner stödde efter 11/9 och som Obama år 2008 sade var det rätta kriget för Amerika att utkämpa.
Presidenten närmar sig nu ett beslut som kan visa sig vara lika avgörande för honom och hans land som Lyndon Johnsons beslut att landsätta marinkårssoldaterna vid Da Nang i december 1965 var.
Obama står inför en tvådelad fråga:
Om talibanerna, efter åtta års stridande, är starkare, mer kapabla och närmare seger än de någonsin har varit, vad kommer det att kosta i ytterligare amerikanska trupper, förluster, år och miljarder att vända på detta? Och vad är så pass viktigt för oss i det ödsliga landet att det är värt ytterligare åtta år av stridande, blödande och döende, utöver att undvika förnedringen av ytterligare ett amerikanskt nederlag?
Från försvarsminister Gates till general Petraeus har amerikanska militära och politiska ledare varit eniga om att det afghanska kriget inte inbjuder till en militär seger. Tyvärr tycks talibanerna tro på en militär seger och ett triumfatoriskt återvändande till makten, och att tillfoga Förenta staterna samma sorts nederlag som deras fäder tillfogade Sovjetunionen.
Vad vi än må säga om dem, så har talibankrigarna visat en större villighet att dö för ett land fritt från oss amerikaner än våra afghanska allierade har visat att dö för den framtid som vi amerikaner tänker oss för dem.
Inom några dagar ska McChrystal ge presidenten en bedömning av vad som kommer att krävas för att Amerika ska segra.
Generalens svar kommer så gott som säkert att vara att framgång kommer att kräva tusentals fler USA-trupper, miljarder fler dollar, många fler år av förluster. Och om Obama ändå tror att detta är ett nödvändigt krig som vi inte kan förlora, och att han måste kämpa vidare, så kommer hans beslut att splittra hans parti och land, och sätta hans presidentur på spel.
Om han vägrar att fördjupa den amerikanska insatsen, är det svårt att se hur USA kan undvika det som i bästa fall är en blodig pattställning.
Men om han väljer att begränsa Amerikas förluster och dra sig ur, riskerar Obama ett strategiskt debacle som kommer att få våra fiender att jubla och möjliggöra anklagelsen att han, den förste afrikansk-amerikanske presidenten, förlorade det krig som Amerika påbörjade som vedergällning för 11/9 och utkämpade för att hindra ett andra 11/9.
Hade vi gått in i Afghanistan 2001, störtat talibanerna, drivit ut al-Qaida och lämnat landet, hade vi inte stått inför det vi gör i dag.
Men vi förfördes av utsikten till att omvandla en efterbliven stamnation med 25 miljoner invånare, som har stått emot varje imperium som har satt sin fot på dess ogästvänliga mark, till en skinande ny demokrati som skulle utgöra en modell för den muslimska världen.
Nu kommer vi, oavsett vad Obama beslutar, att betala ett grymt högt pris för nationsbyggarnas hybris.
______________________________________________________
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=33141
Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=33141
Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.
Etiketter: Pat Buchanan
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida