tisdag 6 oktober 2009

Kalla kriget-nostalgi

Av Mark Hackard, 21/9 2009

Hysterin från amerikanska ”konservativa” över Vita husets beslut att inte placera robotförsvarssystem i Tjeckien och Polen har varit lika gäll som den var förutsägbar. Redaktörerna på National Review, flaggskeppspublikationen för den högerliberala halvan av etablissemanget, nappade på betet:
Presidenten har skickat ett rysligt meddelande om amerikansk beslutsamhet inför ryskt vapenskrammel. Georgien, Ukraina, och resten av världen har lärt sig en oroande läxa.
Varje steg bort från stupiditeten av onödig konfrontation med Ryssland får neokonservativa policy-experters blod att isa sig. Deras förmåga att transportera oss tillbaka till 1938 års München är ofelbar. Vad kommer det att bli av kaxiga, frihetsälskande Georgien och Ukrainas länge eftersträvade anslutning till Nato, komplett med en krigsgaranti från Washington? USA:s trovärdighet hos nationer av marginellt intresse kommer säkert att kollapsa om vi väljer att avstå från att provocera Moskva!

Även om administrationens tillkännagivande kan ha fällt en olycksbådande skugga över de catering-försedda luncherna hos tankesmedjor i vår nations huvudstad, så kommer oron att passera förbi. Obamas team har inte sagt någonting om att respektera legitima ryska intressen i deras intressesfär. Försvarsminister Gates talade huvudsakligen om att omplacera och optimera antirobot-arkitekturen. Detta nya initiativ skulle sannolikt inkludera baser till havs och i sydöstra Europa, med möjligheten till en system-utplacering någonstans i Kaukasus. Global demokrati-entusiaster borde fatta mod; de kan fortfarande se fram emot ett potentiellt skarpt läge gentemot ryska styrkor i Svarta havet-området.

Innan Obamas kursändring, ägnade amerikanska företrädare sig åt hårda påtryckningar för en kraftfull radaranläggning i Tjeckien och antirobotbatterier i Polen. Man undrar hur våra diplomater höll masken när de hävdade att systemet endast rörde Iran och inte hade någonting alls att göra med Ryssland. Men magiskt tänkande blir nu verklighet, då Vita husets nya eftergift till Moskva har lite att göra med Ryssland och mycket att göra med Iran.

USA är ute efter att isolera Teheran med en effektiv sanktionsregim, men för att göra det behöver de Kremls samarbete. Ryssland skulle enkelt kunna kringgå åtgärder ämnade att blockera iranska bensinimporter. Då USA och Israel överväger flygräder mot den islamiska republikens nukleära anläggningar, skulle ryssarna kunna bistå med sofistikerade luftvärnssystem som S-300 för att försvåra alla sådana operationer. Vita huset hoppas på någonting i stil med ett ryskt samtycke till en resolution i FN:s säkerhetsråd, men Moskva väntar fortfarande på resten av uppgörelsen – nämligen, ett uttalat amerikanskt erkännande av Ryssland som en stark regional stormakt.

Obama-administrationen rör sig, under pressen av självständigt israeliskt agerande, mot att ta hand om Iran inom den närmaste tiden. Att sluta avtal med Kreml nu skulle föra USA närmare en uppgörelse med ayatollorna, ett mål som länge har förespråkats av de neokonservativa. Med Vita huset lutande i samma riktning, borde redaktörerna på National Review och hela AEI-Commentary-komplexet vara överlyckliga över att deras önskemål är närmare uppfyllelse.

Ryssarna kommer att kräva mer än stoppandet av amerikanska robotförsvarsplaner för Östeuropa i gengäld för någon överenskommelse om Irans nukleära program. Moskva har regelbundet motsatt sig lösningar på frågan som är baserade på våld eller tvång, men inte på grund av någon särskild kärlek till Teheran. Rysk strategi präglas av vetskapen om att Washington inte kan lägga sig i lika mycket i inre Eurasien om de är upptagna i Mellanöstern. Om amerikanska policymakare är på kurs mot ännu en intervention i den islamiska världen så kommer männen i Kreml inte att stoppa dem, men de kommer att finna ett sätt att utverka geopolitisk fördel från nästa föreslagna krig.

Om USA eller Israel startar en flygkampanj mot Iran (och effektiva bensinsanktioner skulle öka möjligheten till konflikt), skulle en tredje aktiv front öppnas i det ogenomtänkta ”Långa kriget” som aldrig tycks ta slut. Amerikanska trupper i Irak skulle sannolikt stå inför förnyade massiva stridigheter och ett Iran-sponsrat uppror. Energipriserna skulle stiga avsevärt och exponera de strukturella svagheterna hos den förmenta ekonomiska återhämtningen hemmavid. Irans underrättelsetjänst och dess militanta ombud Hizbollah livnär ett formidabelt nätverk som är kapabelt att utföra storskaliga terroristattacker i västvärlden.

Att anfalla Iran är ett recept på katastrof som kommer att producera förutsedda och oförutsedda konsekvenser för USA. Trots de uppenbara faror som är involverade, placerar sig Vita huset på en kurs som leder direkt mot konflikt. Ryssland har, under tiden, motsatt sig åtgärder mot Iran, men kommer att få manöverutrymme när Washington blir intrasslat i en kamp med persisk makt. Kanske kommer, när detta nästa imperiella äventyr har producerat sin andel av död, förödelse, och ohållbar skuld, de neokonservativa kommentatorerna att tillskriva hela debaclet till en komplott anstiftad av Kreml. Hur skulle annars sådana rena och nobla själar kunna ledas vilse?

National Review-kolumnisten David Satter är rädd att en nedtrappning av amerikansk antagonism gentemot Moskva kommer att resultera i ”allvarliga negativa följder för västvärldens sammanhållning”. Angående fientlighet mot Ryssland, så kommer det att finnas gott om sådan i framtiden – Washington är fortfarande inriktat på att dominera Eurasien och dess energinätverk. Vad gäller västvärlden, är Satters beklagande av dess förlust av politisk sammanhållning förgäves. Det postmoderna imperium som ”konservativa” förfäktar har alltid varit ett utsvävande och andligt bankrutt företag.
______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Mark Hackard, den återfinns här:
http://www.takimag.com/article/cold_war_nostalgia/


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Etiketter:

torsdag 6 augusti 2009

Björnkram

Av Mark Hackard, 16/7 2009

Tysklands framtid ligger på dess högra sida.

Otto von Bismarck, Tysklands diplomatiske prins, yttrade en gång: ”Med Frankrike ska vi aldrig ha fred; med Ryssland aldrig nödvändigheten av krig, såvida inte liberala dumheter eller dynastiska blundrar förvränger situationen.” Medan allt tack och lov är lugnt på västfronten, tar Berlin ett blad ur järnkanslerns strategibok och smider strategiska länkar med Moskva.

Energin har visat sig vara essentiell mellan Tyskland och Ryssland, eftersom Moskva förser den tyska ekonomin med över 40 procent av dess naturgas. Och för att säkerställa att tyska slutanvändare inte kommer att påverkas av Rysslands olika dispyter med transitländer, bygger Kreml en ny pipeline. Nord Stream-projektet, bestämt att löpa genom Östersjön och planerat att komma i gång 2010-2011, skulle cementera band mellan Moskva och Berlin och kringgå länder som Ukraina och Polen. Tyskarna, vars företag äger en betydande andel av satsningen, föredrar att helt och hållet sidsteppa östeuropeiska spörsmål och upprätthålla en säker länk till Rysslands resursbas.

Även om energi är en nyckeldimension av den rysk-tyska relationen, är den inte den enda. I juni förvärvade Moskvas Sberbank 35 procent av biltillverkaren Opel i en affär som orkestrerades på maktens högsta nivåer. Opel har plågats av finansbekymmer som har orsakats av den ekonomiska krisen, vilka bara blev värre och värre eftersom dess moderföretag hade varit det nu bankrutta GM. Tyska förbundskanslern Angela Merkel ansåg GM vara ansvarigt för röran och blev förargad över Washingtons vägran att delta i uppstädningen. Berlin accepterade glatt rysk finansiering av Opel, medan ryssarna har fått tillgång till avancerade tillverkningstekniker som de kan använda för inhemsk produktion.

Det som tyska diplomater kallar för Verflechtung, eller strategisk sammanflätning, med Ryssland har drivits på av gemensamma intressen. Partnerskapet med Moskva har även sammanfallit med försämrade relationer med Washington. Det är ingen hemlighet att Angela Merkel och Barack Obama inte kommer bra överens, men frågan sträcker sig bortom dålig personkemi till divergerande nationella prioriteringar.

En stor källa till oenighet mellan de två huvudstäderna har varit hur man ska handskas med den världsomspännande finansiella krisen. Medan USA samlar på sig biljoner i skulder genom stimulans-spendering – och bäddar för hyperinflation – uppmuntrar Obama västerländska partners att göra likadant. Men tyskarna tar inte betet. Merkel och hennes kolleger delar ett kollektivt minne av den misär som efterkrigstida skulder och pappersvaluta åsamkade Weimarrepubliken. Som svar på Obamas önskemål om ansenlig europeisk assistans i Afghanistan, utlovade Berlin endast några hundra ytterligare trupper till sin styrka där. Tysklands ovillighet att bli djupare inblandat i den afghanska upprorsbekämpningen säger väldigt mycket om dess brist på förtroende för Natos försök att stabilisera Hindukush, såväl som den allmänna riktningen av amerikanskt ”globalt ledarskap”.

Sedan den sovjetiska maktens kollaps har det varit nästintill oundvikligt att Tyskland skulle börja staka ut en färdriktning som skiljer sig från USA:s. Berlins invändningar mot den amerikanska invasionen av Irak var endast den första större manifestationen av oenighet mellan Nato-allierade. Die Bundeskanzlerin har i praktiken bromsat Washingtons expansion av den nordatlantiska alliansen in i Kaukasus och Ukraina. I ljuset av ryskt återuppvaknande inlett av 2008 års krig i Georgien anser tyskarna att ytterligare amerikanskt intrång i det förutvarande Sovjetunionen är ett oklokt och farligt företag.

Tyskland bevakar sina egna intressen när det gäller Ryssland och de är mycket mer intresserade av partnerskap än konfrontation i Östeuropa. Även om de tyska medborgarna har kvar en del ångest över rysk revisionism, attribuerar de detta fenomen till amerikansk inkräktning på Moskvas periferi. Så länge Vita huset fortsätter att betrakta Nato-expansion in i det före detta Sovjetområdet som ett långsiktigt mål, kommer deras planer att kollidera med Tysklands vägran att bli inblandade i ytterligare en kraftmätning med Kreml. Sannolika utstationeringar som Washington planerar för Polen eller Tjeckien kommer att få föga stöd från Tyskland. Givet den historiska erfarenheten kommer Warszawa att slå larm vid någon möjlig entent mellan dess två mäktiga grannar. Men ingen har planer riktade mot polsk suveränitet; det sista Berlin vill är att engagera sig i ett andra kallt krig på sin östfront.

Ett samarbete mellan Berlin och Moskva förefaller förnuftigt, inför en osäker strategisk framtid. I en nylig intervju talade Ernst Uhrlau, ledare för BND, Tysklands utlands-underrättelsetjänst, om ett troligt skifte i den globala maktbalansen som ett resultat av finanskrisen. BND-chefen slog fast att Tyskland borde förbereda sig på en värld där kinesiskt inflytande skulle kunna växa avsevärt. Han skissade även upp ett scenario av ekonomisk kollaps och kaos, givande en osubtil vink om de eventualiteter som väntar västvärlden under de kommande åren. Berlin kommer att söka efter relevans och säkerhet i ett Europa statt i omvandling. Även om det samtida Tyskland knappast hade varit en passande kandidat till den gamla heliga alliansen, skulle ett geopolitiskt partnerskap med Ryssland utgöra en nettobidragsgivare till stabiliteten på kontinenten.

Amerikanska policymakare kommer utan tvivel att med mörka undertoner uttrycka sin oro över växande rysk-tyskt samarbete (för här skulle vi ha en allians med inte en utan två nationer som ännu inte har ”kommit över sitt förflutna”). Det har gjorts en stor sak av Berlins beroende av rysk naturgas, det senaste förmenta hotet mot Europas frihet. USA försöker få kontroll över den centralasiatiska energin och dirigera den västerut med pipeline-initiativ (av vilka Nabucco är det främsta) just för att hålla kvar européerna i sin politiska intressesfär. Om Washington kan skära bort Kreml från energi-ekvationen så skulle de ha större handlingsfrihet för att ägna sig åt sin inringning av Ryssland utan att ta hänsyn till tyska protester. Med USA nu i färd med att bli utmanövrerade i Eurasien, kommer retorik som utmålar gryende rysk-tyska band som ett andra Rapallo eller en andra Molotov-Ribbentrop-pakt att bli vanligare.

Påståenden att Tyskland och Ryssland iscensätter ännu en illvillig komplott för att utsläcka ”frihet” är enkla att identifiera som polemik från liberala internationalister med sin egen agenda. Utrikespolitik som bedrivs från Berlin i dag ligger väldigt långt ifrån Tredje rikets försök att nå världsherravälde. Tysklands inflytelserika mellankrigstida skola av strategiskt tänkande, Geopolitik, blev ökänd som en ”nazistvetenskap”. Detta på grund av dess roll i att ge Hitler ett begreppsmässigt ramverk för världserövring. Skolans grundare, Karl Haushofer, var en mentor för partiledaren Rudolf Hess och åtnjöt hans beskydd tills den senares mystiska envägs-flygtur till Skottland i maj 1941. Haushofer förespråkade en allians mellan Berlin och Moskva som skulle stänga anglo-amerikansk havsmakt ute från Eurasien.

Även om det finns en ytlig likhet mellan Haushofers Geopolitiks kontinentala åskådning och djupnande rysk-tyska band, så är Berlin inte direkt i färd med att återuppta jakten på Lebensraum. Påtryckningarna för ett fördrag om global klimatförändring med ett genomgripande regelverk utgör vidden av aggressiva tyska handlingar på dagens internationella arena.

Att bygga bättre relationer med Ryssland är ett djärvt drag i linje med en mer traditionell utrikespolitisk hållning, även om det återstår att se om tyskarna kan ta nästa steg och bejaka sin egen kultur. Det moderna Tyskland är nedsjunket i samma dysfunktioner rotade i filosofisk liberalism som plågar hela västvärlden, från massinvandring och fallande födelsetal till myten om total individuell autonomi. Stereotypen av höga stövlar och massparader har gett vika för effektiva återvinningsprogram och framtvingandet av multikulturalistisk renlärighet. Men den nationella viljan att dominera kan inte meningsfullt ersättas av viljan till självförgörelse.

Sedan det kalla krigets dagar har tyskarna omfamnat sin förvandling till plikttrogna medborgare av Europeiska unionen, toleranta och generösa värdar till vågor av invandrare från tredje världen, och allt övrigt som den senare modernitetens strömningar krävde. Nationalsocialismens tolvåriga mardröm befinner sig aldrig långt borta från det tyska samvetet, i samhällets liv såväl som i formuleringen av politik. Det är märkligt att Berlin förfäktar några strategiska intressen överhuvudtaget under den onaturliga tyngden av ett sådant sinnestillstånd. Tyskland är bara i början av att komma över den förlamning som orsakades av dess roll i det apokalyptiska 1900-talet.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Mark Hackard, den återfinns här:
http://www.takimag.com/article/bear_hug/


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Etiketter:

torsdag 18 juni 2009

Tillbaka till kylan

Av Mark Hackard, 25/5 2009

USA och Ryssland tycks förbereda sig för en andra omgång av det kalla kriget. Washington hoppas fortfarande på att utöka sin räckvidd långt in i Moskvas intressezon, och ryssarna tänker göra motstånd. De flesta stridigheterna kommer att kännetecknas av spionage och hemliga operationer, men konflikten är mer än bara en träta om territorium och pipelines. Liksom den föregående konflikten kommer Kalla kriget II att vara ideologiskt definierat. Men den här gången håller inte vildögda revolutionärer på att koka ihop planer bakom Kremls murar; deras kontor finns precis i närheten, inom the Beltway.[1]

Fortsatta spänningar mellan gamla motståndare har ackompanjerats av ett antal spionskandaler som har att göra med Georgien, Nato, och alliansens roll i det forna Sovjetområdet. Då Moskva och västvärlden utvisar varandras ”diplomater” och upptäcker djupt nedgrävda mullvadar, tycks det ske en intensifiering av den hemliga kamp som endast emellanåt når nyhetsrapporteringen. Ryssland och USA befinner sig i en tävlan om det inre Eurasiens öde – Kremls inflytelsesfär och målet för Washingtons strävan efter världsdominans.

Eftersom varje stat spionerar och inser att den spioneras på, indikerar offentliga anklagelser om spionage ofta en nedkylning av relationerna. Två ryska diplomater utvisades från Bryssel den 29 april som svar på en tidigare episod av spionage mot Nato. Herman Simm, en estnisk ämbetsman ansvarig för att vakta det landets hemliga information[2], visade sig vara en långtida agent för SVR, rysk utlands-underrättelsetjänst. Innan Simm arresterades förra året, lyckades han tillfoga Nato enorm skada genom att vidarebefordra dess hemligheter till Moskva. Även om man sannerligen kan sympatisera med Tallinns önskan att skydda sin västerländska identitet, underlättade Estlands medlemskap i den nordatlantiska alliansen en blödning av försvarsdata. Expansionen av en anakronism har gett en rikedom av hemligheter till ryska underrättelseofficerare, utöver att vara militärt oförsvarbar.

I ett liknande fall, anklagades den 5 maj en högt uppsatt georgisk tjänsteman på utrikesministeriet för att ha försett Moskva med information medan han tjänstgjorde som Tbilisis representant hos Nato. Nyheten om arresteringen kom den 5 maj, just då alliansledda ”Partnerskap för fred”-övningar skulle starta samtidigt som det rådde politisk instabilitet och gick rykten om ett kuppförsök. Det som gäller för Estland gäller dubbelt så mycket för Georgien. Washingtons marknadsföring av Natomedlemskap för denna ”modiga demokrati” har skapat en mängd problem, från ytterligare ryskt spionage till uppmuntran av den georgiske presidenten Micheil Saakasjvilis vilt ansvarslösa beteende. Det är svårt att se några legitima strategiska mål med ett samröre med en splittrad och kaotisk nation som är så avlägsen från vitala amerikanska intressen. Man kan faktiskt bara dra slutsatsen att den amerikanska politikens främsta mål i det konflikthärjade Kaukasus är att underminera rysk kontroll över regionen.

Moskvas aggressiva spionageoperationer mot Väst borde inte förvåna någon. Rysk utrikespolitik är underrättelsedriven, och färdighet i spioneri kan spela en ganska stor roll inom statsmannakonst. Politiskt kulturella beståndsdelar från paranoia till förkärleken för konspiration spelar också in, men dessa har varit närvarande i århundraden. Kremls spionoffensiv måste ses i ljuset av ryskt återuppvaknande.

Även om Ryssland i 2008 års krig med Georgien klargjorde att de kommer att vara den makt som upprätthåller ordningen i det forna Sovjetområdet, så handlar det i grund och botten om att de reagerar på amerikansk inkräktning. Man kan hitta ”fotspår” från Pentagon i Centralasien, Kaukasus och Östeuropa, oavsett om det är från etablerandet av baser eller institutioner som Nato. Situationen skiljer sig markant från Kalla kriget, då västerländska strategiplanerare räknade med ryskt pansar brakande igenom Fuldagapet som det första steget i erövrandet av Europa. Moskva har ingen sådan kapacitet i dag – de strävar efter att säkra en regional inflytelsesfär och energikorridorerna inom den för att helt enkelt överleva. Då Rysslands befolkning förutspås sjunka från 141 miljoner i år till runt 135 miljoner 2020, försöker Kreml hålla frontlinjen så länge som behövs för att nationen ska regenerera. Ryssarna har varken en önskan efter eller en kapacitet till extravaganta utlandsäventyr. Ställda inför amerikansk inringning, intar Putin och hans underlydande en i grunden defensiv hållning.

Bortom geopolitiken, har antagonismen mellan Washington och Moskva upplevt ett ombyte av rollerna på ideologins arena. Från och med oktoberrevolutionen 1917, förkroppsligade Sovjetryssland den mest radikala kraften som var hängiven att förvandla världen. Kommunismen attraherade på samma gång fabriksarbetare och spårläggare, västerländska intellektuella och koloniala befrielseförespråkare. Kommissarierna i Kreml förkunnade Marx’ och Lenins idéer som vetenskapliga läror vilka markerade mänsklighetens stig in i en strålande framtid.

Hur tiderna har förändrats! När Ryssland i dag motsätter sig Kosovos självständighet eller artikulerar sin regionala roll i termer av historia, kultur, och etnisk solidaritet, framstår landet som rentutav kontrarevolutionärt.

Rysslands underrättelseorganisationer erbjuder också ett exempel på ideologiska skiften. De sovjetiska underrättelsetjänsterna utgjorde en gång den ateistiska socialismens avantgarde. Tjekan och dess efterföljare hade inga likar när det gällde hänsynslöshet eller yrkesskicklighet. Genom rekryteringen av agenter i väst och olika former av subversion, fick Moskvas spioner ansvaret för att säkerställa världsrevolutionens slutliga triumf. Enligt den dialektiska materialismens sätt att se på saken kunde alla metoder, hederliga eller smutsiga, rättfärdigas för att främja den kommunistiska saken. Den bolsjevikiska plundringen av himlen[3] skulle föregås av infiltration från den hemliga polisen.

I dag har det ryska organet för kontraspionage, FSB, en ortodox kyrka på sitt högkvarters område vid Lubjankatorget. Det är likväl anmärkningsvärt att se en av Sovjetunionens främsta kalla krigare bekänna sig till ortodox kristendom och ropa efter traditionens återfödsel i det ryska samhället. Nikolai Leonov var inte vilken KGB-officer som helst; han var Moskvas ursprunglige huvudansvarige för kontakter med Ernesto ”Che” Guevara och bröderna Castro innan den kubanska revolutionen. Han skulle senare komma att basa över KGB:s analysledning och bli biträdande chef för utländsk underrättelseverksamhet. I besittning av korrekt information om SSSR:s tillstånd, visste Leonov på 1970-talet att utsikterna var dystra. Vid tidpunkten för Sovjetkollapsen hade marxism-leninism varit den organiserande principen i Ryssland under trekvarts århundrade och resultaten hade anlänt.

Kommunismens haveri lämnade ryssarna i ett ideologiskt tomrum, och det kaotiska 1990-talet gav dem inte mycket förhoppningar på marknadsdemokrati eller de oligarker som plundrade landet efter behag. Ett demografiskt fritt fall, kollapsande infrastruktur och andra socioekonomiska sjukor har sina rötter i sovjeternas mordiska införande av modern ideologi. Det som Lenin och hans efterföljare förorsakade blev dock endast förvärrat av försök till förvästligande. Krig i Tjetjenien, Natoexpansion, och amerikanska uppläxningar om mänskliga rättigheter och ”tillbakaglidning” gällande demokrati spelade en stor roll för Rysslands desillusionering med de värden som hyllas av den samtida västvärlden.

Många ryssar, inklusive inflytelserika män som Leonov, återvände till sin tro och de århundraden av tradition som återspeglar sanningen som den uppenbarar. De återupptäckte också kyrkan som den främsta källan till ordning i samhället. Som den gamle spionen hävdar:
Ortodoxi är Rysslands enda gemensamma band. Kyrkans historiska roll för landets öde, dess andliga auktoritet, moraliska legitimitet, och de djupaste nationella rötter gör ortodoxi till en ytterst viktig komponent i vår ideologi.
Per rysk tradition stödjer Leonov och likasinnade kolleger en mäktig stat, men är i ljuset av den sovjetiska erfarenheten medvetna om att enhet inte kan pressas på ett folk medelst administrering eller tvång. En nations harmoni stammar från delad kultur, till vilken källan är kulten, människans relation till det transcendenta.

Renässansen för ortodoxi och en kristen världsåskådning i tsarernas land står ändå inför oerhörda utmaningar. Korruption, hyckleri och maktmissbruk är ständigt närvarande i det ryska samhället, även om sådana fenomen knappast är begränsade till enbart Ryssland. Skadliga rester från det sovjetiska arvet, såsom abort och den känslokalla attityd till mänskligt liv som den företeelsen tyder på, skapar ett djupt mentalt och andligt trauma, såväl som ett plågat nationellt samvete. Moderna ryssar är även väl bekanta med konsumism och hedonism i västerländsk stil. Ändå, trots dessa talrika dysfunktioner, är den dimmiga insikten om att människor och nationer utgör en del av en gudomlig ordning på väg att bli tydligare.

Medan Ryssland återvänder till statusen av en konservativ makt, har USA entusiastiskt tagit upp den revolutionära manteln.

I den amerikansk-sovjetiska tävlingen var den bolsjevikiska ideologin radikalare än liberalism, men endast i relativ bemärkelse. Båda systemen bejakar uteslutande materiella verkligheter och leder människan till en andlig ödslighet. Med segern över kommunismen, kunde Washington ta sig an genomdrivandet av sin egen transnationella vision. Amerikansk utrikespolitik har fungerat som ett revolutionens instrument, från den ”humanitära” bombningen av Serbien till försök att reformera muslimska samhällen och själva islam.

Levande upp till sin revolutionära natur, delar liberal internationalism en serie sedvanor med sin besegrade sovjetiska rival. Mest anmärkningsvärt är att den i hög grad förlitar sig på hemliga aktioner. Institut som Freedom House och National Endowment for Democracy fungerar som verktyg för regimskifte, precis som västerländska fackföreningar och politiska partier en gång i tiden manipulerades av Komintern.

2003 års rosenrevolution i Georgien och 2004 års orangea revolution i Ukraina, såväl som andra resningar, var inte så spontana som de framställdes. Båda ideologierna har även en historia av att använda väpnad intervention som ett sätt att bedriva social ingenjörskonst. Invasionen av en utländsk stat såsom Afghanistan eller Irak hyllas vitt och brett som befrielse, medan upprorsbekämpning är ett säkert sätt att föra de tacksamma infödingarna in i den progressiva mänsklighetens fålla.

Amerikansk utrikespolitik bedrivs under framstegets baner, inte enbart för retoriska syften, utan därför att amerikanskt ledarskap i att ”expandera frihetens gränser” tas som en trossak. En strålande framtid för mänskligheten är löftet hos alla sorters modern ideologi, även om dess olika former skiljer sig åt. Det som är konstant är en materialistisk reduktionism som skiljer människan från andens rike. På detta sätt blir individer och hela folk berövade på unicitet, traditioner, och sin plats i kosmos. Globaldemokratisk kapitalism, förvaltad av våra upplysta eliter, fräter på tro, familj och kultur lika säkert som sovjetisk statssocialism. Marx’ appell till proletariatet har gett vika för det lika själlösa och tomma: ”Konsumenter i alla länder, förenen eder!”

En diskussion om människans plats i universum kan tyckas långt borta ifrån prat om ett andra kallt krig, men det är intimt sammankopplat. Under den amerikansk-ryska strategiska rivalitetens dynamik finns en underliggande kamp mellan idéer. Hur oavsiktligt det än må vara, kan förutvarande KGB-mäns omvändelser påminna oss om vår egen religiösa tradition, ställd i skuggan av moderniteten men än inte förlorad. Den sekulära parodin på universellt broderskap, tillägnat ansamling och njutning, lämnar oss endast isolerade från varandra och källan till livet självt. Aleksandr Solzjenitsyn frågar en dekadent västvärld:
Är det sant att människan står över allting? Finns det ingen Högste Ande över henne? Är det rätt att människans liv och samhällets aktiviteter främst måste regleras av materiell expansion? Är det tillåtligt att främja sådan expansion till vår andliga integritets förfång?
Vi ansätts av fasan av ett nytt kallt krig, men ett sådant låst läge är inte oundvikligt. Ryssland är inte en förutbestämd fiende, och de har inga vitala intressen som kolliderar med dem som USA har. För att undvika faran för en återuppväckt konflikt, är det dags att omvärdera både de ”livsstilsval” och policys som vi länge har hyllat. Vid den nuvarande tidpunkten leder de revolutionära fantasierna om obegränsad konsumtion och världsimperium Amerika från den ena katastrofen till den andra.

_________________________________________

Översättarens anmärkningar:

[1] Uttrycket ”the Beltway” avser Interstate 495, som är en ringled runt Washington, D.C.

[2] Herman Simm hade dock, mig veterligen, inte detta ansvar vid tidpunkten för sitt gripande.

[3] Jag är inte helt säker på att min översättning är korrekt här – i ursprungstexten stod det ”The Bolshevik sack of Heaven”, vilket jag finner aningen svårtolkat.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Mark Hackard, den återfinns här:
http://www.takimag.com/site/article/back_into_the_cold/



Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Etiketter:

onsdag 27 maj 2009

Amerikanska robotar till Polen?

Av Mark Hackard, 21/5 2009

Polens biträdande försvarsminister tillkännagav att ett amerikanskt batteri med Patriot-robotar kommer att utplaceras i landet vid slutet av 2009. Detta innebär att ungefär 100 amerikanska trupper kommer att befinna sig på polsk mark, gränsande till Vitryssland och den ryska exklaven[1] Kaliningrad oblast. Polackerna är ivriga att få en utfästelse om ”stövlar på marken” från Washington, eftersom de är ute efter starkare avskräckningsvärde mot Ryssland. Moskva har svarat genom att osubtilt påminna Västvärlden om att de kan föra fram ballistiska kortdistansrobotar[2] av typen Iskander för att bemöta den amerikanska närvaron.

Den officiella förklaringen anger att Patriot-batteriet kommer att skydda platsen där ett eventuellt framtida robotförsvarssystem mot Iran placeras. Allt detta låter, av goda anledningar, ganska ihåligt. För det första så har det iranska flygvapnet inte setts flyga uppdrag över Östeuropa på ett bra tag. Warszawas biträdande försvarsminister uppgav att robotarna kommer att vara i omlopp oavsett om Obama-administrationen bestämmer sig för att gå vidare med robotskölden eller ej. Det är också ganska uppenbart att en kraftfull amerikansk radar i Tjeckien och antirobotanläggningar i Polen inte främst skulle vara utformade för försvar mot Iran, som fortfarande är åratal ifrån ett adekvat transportmedel för en kärnstridspets. Som en förenad grupp av amerikanska och ryska tekniska experter nyligen kom fram till, skulle ett sådant system inte ens kunna utföra sin angivna uppgift av att bemöta ett hypotetiskt hot från Teheran.

Nyheterna om amerikanska utplaceringar i Polen kommer samtidigt som amerikansk-ryska kärnvapenförhandlingar och innan Obamas kommande Moskvabesök i juli. Om det var koordinerat med Washington, skulle det polska officiella uttalandet vara en ”signal” om att USA ämnar ha en militär närvaro i Östeuropa, vilket för dem allt närmare Rysslands gränser. Framgångarna från de nuvarande bilaterala ansträngningarna för att minska arsenalerna kommer inte att betyda mycket om amerikanska policyskapare fortsätter att driva en allmän linje av geopolitisk konfrontation. Varför skulle Ryssland ha någon motivation att samarbeta med USA i frågor som iransk icke-spridning när Washington hoppas på att föra Nato till mindre än några hundra miles[3] från Moskvas förorter?

Amerikas försök att neka Moskva någon legitim intressesfär i det förutvarande Sovjet-territoriet och ta kontroll över Centralasiens energikorridorer kommer endast att vidga konfliktens omfång. I stället för ett tillmötesgående gentemot USA:s önskemål, förvänta er ett accelererat ryskt tillbakatryck. Om en amerikansk närvaro för Polen bekräftas, håll utkik efter motdrag från Kreml i Ukraina.

Polen är en stor och ädel nation vars tragedi ligger i dess geografi. Detta är inte första gången som Warszawa har undvikit att kompromissa och förlitat sig på de okloka säkerhetsgarantierna från avlägsna allierade, och vi vet alla hur väl det föll ut.

_________________________________________

Översättarens anmärkningar:

[1] I ursprungstexten stod det ”enclave” (enklav), men Kaliningrad oblast är en exklav.

[2] Det stod ”medium-range” (medeldistans) i ursprungstexten, men roboten som det är tal om här (Iskander) är mig veterligen en kortdistansrobot.

[3] En mile (brittisk/amerikansk mil) = cirka 1609 meter.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Mark Hackard, den återfinns här:
http://www.takimag.com/sniperstower/article/us_missiles_to_poland/


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Etiketter:

torsdag 7 maj 2009

Fiasko i Kaukasus

Av Mark Hackard, 5/5 2009

Kampen mellan den georgiska oppositionen – som vilar på en bred bas – och president Micheil Saakasjvili trappades upp ett snäpp i dag efter hans deklaration att han stjälpte en kupp-komplott på en armébas. Saakasjvili namngav, ganska förutsägbart, Moskva som källan till dessa intriger. Det är möjligt att ryssarna arbetar på att uppmuntra den georgiska oppositionen, men georgiska analytiker säger att det är osannolikt att myteriet genomfördes med stöd utifrån. Mer sannolikt var detta ett försök av den georgiske presidenten att avleda uppmärksamheten från pågående protester och krav på att han kastas ut. Det finns också möjligheten att Saakasjvili planerar att införa undantagstillstånd för att bättre kunna handskas med oppositionen, som planerar att blockera vägbanor som leder till huvudstaden.

Med politisk instabilitet och väpnat uppror i Tbilisi, vilken tidpunkt vore bättre än den nuvarande för Nato att hålla ”Partnerskap för fred”-övningar i Georgien? Tydligen har ingen i Washington eller Bryssel reviderat sin uppfattning om krigsspelen, som är planerade att starta i morgon. Ryssland har uttryckt sitt officiella missnöje genom att avblåsa mötet mellan utrikesministrar från Nato och Ryssland. Moskva har även övertygat serberna, kazakerna, moldaverna och armenierna att avstå från att delta i övningarna. När armenierna tillkännagav sitt återbud i dag, råkade som av en händelse chefen för SVR (rysk utrikes-underrättelsetjänst), Michail Fradkov, samtidigt befinna sig i Jerevan för att mötas med president Serzj Sargsian. Lettland och Estland, två baltiska stater och båda medlemmar i Nato, har också beslutat sig för att stå över.

Västerländska policymakare tycks inte kunna göra sig själv några tjänster i det förutvarande sovjetiska området. Det är mindre än ett år sedan det rysk-georgiska kriget i augusti, ändå låtsas Nato som om ingenting har förändrats. Vår utrikespolitiska elit må vara okunnig om historia, men den kan inte vara ovetande om faktumet att amerikansk-georgiska militärövningar hölls endast veckor innan Georgiens offensiv in i Sydossetien. Om någon lärdom kunde dras från i fjor, skulle det vara att Saakasjvili blir djärvare av stöd från USA, inte på ett eller annat vis lugnad av det, och det är endast en tidsfråga innan hans oberäkneliga tendenser leder till mer konflikt.

Washington borde ha insett det uppenbara i augusti, ändå framhärdar de med att försöka expandera Nato in i Rysslands inflytelsesfär. I motsats till förnekelserna från PR-tjänstemän, ger övningarna nu i maj USA ytterligare en chans att ”sända en signal” om stöd till Saakasjvili. Sådana gester hade varit meningslösa om de inte vore farliga. Obetänksamt provocera Ryssland med krigsspel i Georgien? Yes we can!
______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Mark Hackard, den återfinns här:
http://www.takimag.com/sniperstower/article/fiasco_in_the_caucasus/


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Etiketter: