Besvarande mina respondenter
Postad av Paul Gottfried den 15 april 2008
Min senaste fullängds-essä[1] på Taki framkallade så många tankfulla kommentarer, inklusive essäer av Daniel Larison[2] och Richard Spencer (och ett långt inlägg av Gerald Russello på American Conservatives webbplats), att jag producerar detta detaljerade klargörande. Den centrala kritiken i kommentarerna som har mottagits var mer eller mindre det följande: För det första så har jag överdrivit skillnaden mellan de paleokonservativa och den yngre generationen av dem som attackerar de neokonservativa från höger. Båda grupperna har sagt ungefär samma saker om välfärdsstatens ondska, dåraktigheten av att basera en utrikespolitik på Wilsonsk retorik, och vänsterursprunget och vänsterkosmologin hos de neokonservativa härskarna av den ”konservativa rörelsen”. Det kan inte göras någon större åtskillnad bland högerfolk baserad på generationsskillnader. Där de skiljer sig åt, enligt Russello, är att paleos visar en djupare kunskap om filosofi och historia än de som kommer efter dem gör. Den skillnaden tyder på en större intellektuell räckvidd för de palokonservativas sida, som har lyckats vara mer än ”journalister och aktivister”.
Mina respondenter är kanske inte är medvetna om detta faktum, men Heritage Foundations Policy Review publicerade 1986 en artikel beställd från mig om framträdande andragenerations-paleokonservativa. Nästan alla de egenskaper jag nu associerar med post-paleo-högern är de som jag då tillskrev de paleokonservativa, som då för det mesta var mellan 40 och 50 år. Men mina bedömningar av hur paleokonservatismen skulle utvecklas visade sig inte vara korrekta; en dominerande anledning till denna felbedömning är att tiderna inte gynnade vår sida. Utan eutuxia[3] eller Fortuna i ens läger, och i synnerhet stående inför en svår och mäktig fiende, har en politisk högerrörelse ingen större chans att komma någonstans i vår tid och vårt samhälle.
Det som skiljer de två högergrupper som jag diskuterar från varandra är mer än en åldersskillnad eller vitheten på håret hos den äldre gruppen. De paleokonservativa är för det mesta rotade i världsåskådningen och mentaliteten hos den efterkrigstida konservativa rörelsen, och förutom deras temporära allianser med den politiske vilden och antikrigs-libertarianen Murray Rothbard, såg de vanligtvis den konservativa rörelsen som något som kunde räddas. Det kalla kriget och det republikanska partiet hade ett formande inflytande på det paleokonservativa sinnet. Förutsägbarheten med vilken Pat Buchanan alltid har funnit ett sätt att i elfte timmen sluta upp kring den republikanske presidentkandidaten, inklusive W, och lovorden som Pat, Paul Craig Roberts, Charley Reese, och andra paleos från deras generation skänker till Reagan och andra republikanska presidenter avslöjar deras politiska referenspunkter. Min bok om den konservativa rörelsen har inte genererat några kommentarer från denna generation av paleokonservativa men den har fått uppmärksamhet från de postpaleokonservativa. Anledningen kan vara att mina attacker är riktade mot hela den efterkrigstida konservativa rörelsen. Till skillnad från mina tidigare behandlingar av ämnet är min nya bok inte försiktigt begränsad till några få neokonservativa mål. De postpaleokonservativa har inga problem med att diskutera ett verk som är kritiskt mot en rörelse och ett politiskt parti som de ser som korrupt och arkaisk(t).
Postpaleos är också mindre hämmade när det gäller att diskutera ämnen vilka för de paleokonservativa tydligt har varit borta från dagordningen sedan Sam Francis’ död, till exempel kognitiva skillnader mellan raserna, förtjänsten av att orsaka en svår förlust för GOP[4] mot dess mera öppet vänsterorienterade opposition som en förutsättning för en omgruppering inom högern, och olika sorters nietzscheansk kritik av kristendomen. Även om sådan öppenhet till hållningar som hade förnärmat den amerikanska konservativa rörelsen för tjugofem år sedan inte alltid utmärker alla postpaleos, är deras distans till tänkesättet hos en rörelse till vilken de aldrig tillhörde typisk för dem. På vissa sätt är de också mindre borgerliga och mer tydligt yuppie än gruppen som de är destinerade att ersätta. Men de är också mer tydligt kopplade till en amerikansk höger som existerade innan den efterkrigstida konservativa rörelsen dök upp.
Notera att jag inte ger en beskrivning som nödvändigtvis passar mina preferenser. Generationsmässigt känner jag mig mer kopplad till de paleokonservativa, som vid det här laget kanske betraktar mig som en belastning, än till dem som tar deras plats. Jag delar också Gerald Russellos fäbless för teoretiker framför aktivister men här kan vissa modifikationer vara på sin plats. Ett, det finns inget som tyder på att postpaleos inte funderar över sin historiska situation eller att de har läst i mindre omfattning än den generation som grundade den efterkrigstida konservativa rörelsen. Ej heller är de unga bidragarna till denna webbplats [originaltexten publicerades på Takimag.com, övers. anm.] mindre militanta aktivister än dem som grundade National Review 1955. De är helt enkelt mer alienerade från den ”konservativa rörelsen” och dess vänsterliberala understödssystem än sina föregångare. Två, det som är livsviktigt för varje politisk rörelse är aktivism. Problemet med den sortens aktivism som de från min generation kritiserade var dess tanklösa stöd för GOP och dess krypande för ledarna för neokonservativa stiftelser. Om vår sida ska komma någonstans behöver vi våra egna påstridiga aktivister. Annars kan vi resignera och förlika oss med att mötas i städskrubbar av krympande dimensioner. Anledningen till att Jonah Goldberg nu bor på Glenn Beck show, medan dess värd inte har visat något intresse för mig eller den briljante herr Russello är att herr Goldberg har framgångsrika aktivister bakom sig. Man kan fnysa åt den publicitet som Goldberg solar sig i, men alternativet är att inte vinna någon allmän uppmärksamhet.
Slutligen, låt mig beröra den känsliga frågan om religiösa tvister. Medan den protestantiska reformationen bidrog socialt och ekonomiskt till de tidiga vågorna av europeisk modernisering, precis som den katolska världen gjorde när det gällde fysik och kosmologi, bidrog ingen sida i 1500-talets religiösa schism till våra nuvarande problem i den samtida västvärlden. Dessutom, idén att katoliker på något vis motstått nutida vänstertrender mer effektivt än protestanter är uppenbart oriktig. I den engelsktalande världen har katoliker för det mesta placerat sig politiskt och socialt till vänster, och sådana traditionellt katolska länder som Spanien och Irland är minst lika upplösta som deras protestantiska grannar. Faktumet att Holland nu har en katolsk majoritet har inte resulterat i att det landet har rört sig mot den sociala eller kulturella högern. Även om det finns katolska undantag från regeln, i synnerhet i Östeuropa, hittar man samma sorts undantag i protestantiska länder som har blivit relativt förskonade från den sena modernitetens syror. Medan det flamländska Vlaams Belang till stor del är katolskt, är de schweiziska konservativa som leds av Christoph Blocher övervägande kalvinister. Ingendera av dessa framgångsrika grupper av europeiska anti-mångkulturalister beter sig dock som den antikatolske skränfocken James Hagee eller som de mer nitiska antiprotestanter jag har stött på inom den amerikanska högern. Europeiska högerpopulister av alla trosriktningar visar solidaritet i att försvara sin gemensamma civilisation. Det sista som högern behöver vid det här laget är en återgång till 1500-talets religionsstrider.
När det gäller denna fråga tänker jag återkommande på ett speciellt förbryllande uttalande som jag hörde från en nylig katolsk konvertit som berättade för mig att USA hade varit ett ”utmärkt land om det bara hade varit katolskt”. Min tanke när jag hörde detta var att min interlokutör inte hade betraktat världen på väldigt länge. Varför gäller hans förmenta katolska tillgång inte för vår norra granne Quebec, en tidigare agrar region som nu vältrar sig i statspåtvingad, antikristen PK? Quebecs katolska historia, övervägande katolska befolkning, och bourbonska flagga med franska liljor har inte på något vis förhindrat dess nedgång till mångkulturellt mörker. Quebec lyckades faktiskt dumpa sin ärvda politiska och kulturella karaktär under mindre än två generationer. Det genomgick samma u-sväng som det en gång kalvinistiska Holland gjorde under samma tidsspann. Det är därför osannolikt att USA, om det hade varit ett katolskt land 1790, skulle ha undvikit de kulturella härjningar som hemsökte den andra halvan av 1900-talet – eller att dess katolska invånare skulle ha befunnit sig mindre långt ut på vänsterkanten än vad många av dem gör vid denna tidpunkt.
Gällande alla kristnas nyhedniska kritiker till höger, är jag förbluffad över att sådana intellektuella tror sig ha någon fungerande lösning på det som plågar vår civilisation. Dessa kritiker lägger vanligtvis fram en kraftigt uppfräschad, noga utvald version av vad antikens folk verkligen trodde; eller så agerar de som om vi kan få folk som har upphört att tro på den bibliska gudomen att bygga sina liv kring Woden, Jupiter eller någon annan förkristen gud. Som Carl Schmitt korrekt noterade, ”historiska sanningar är sanna endast en gång”. Det är inte mer sannolikt att kristna som har avfallit från sin tro skulle ta till sig grekisk-romerska eller germanska gudomar än att de skulle begrava avlidna släktingar i egyptiska pyramider. Även om det naturligtvis finns excentriska eller bokälskande undantag, ofta boende i sina änkemödrars källare, talar jag om regeln och inte de isolerade undantagen från den.
[1] Essän finns i svensk översättning här: http://skanelandaren.blogspot.com/2008/05/en-gravskrift-ver-paleokonservatismen.html
[2] Daniel Larisons replik finns i svensk översättning här: http://skanelandaren.blogspot.com/2008/05/efter-paleokonservatismen.html
[3] ’Eutuxia’ är mig veterligen ett grekiskt ord som kan tolkas som ’god tur’.
[4] ’GOP’ är en förkortning för ’Grand Old Party’, som i sin tur är ett smeknamn på USA:s republikanska parti.
Min senaste fullängds-essä[1] på Taki framkallade så många tankfulla kommentarer, inklusive essäer av Daniel Larison[2] och Richard Spencer (och ett långt inlägg av Gerald Russello på American Conservatives webbplats), att jag producerar detta detaljerade klargörande. Den centrala kritiken i kommentarerna som har mottagits var mer eller mindre det följande: För det första så har jag överdrivit skillnaden mellan de paleokonservativa och den yngre generationen av dem som attackerar de neokonservativa från höger. Båda grupperna har sagt ungefär samma saker om välfärdsstatens ondska, dåraktigheten av att basera en utrikespolitik på Wilsonsk retorik, och vänsterursprunget och vänsterkosmologin hos de neokonservativa härskarna av den ”konservativa rörelsen”. Det kan inte göras någon större åtskillnad bland högerfolk baserad på generationsskillnader. Där de skiljer sig åt, enligt Russello, är att paleos visar en djupare kunskap om filosofi och historia än de som kommer efter dem gör. Den skillnaden tyder på en större intellektuell räckvidd för de palokonservativas sida, som har lyckats vara mer än ”journalister och aktivister”.
Mina respondenter är kanske inte är medvetna om detta faktum, men Heritage Foundations Policy Review publicerade 1986 en artikel beställd från mig om framträdande andragenerations-paleokonservativa. Nästan alla de egenskaper jag nu associerar med post-paleo-högern är de som jag då tillskrev de paleokonservativa, som då för det mesta var mellan 40 och 50 år. Men mina bedömningar av hur paleokonservatismen skulle utvecklas visade sig inte vara korrekta; en dominerande anledning till denna felbedömning är att tiderna inte gynnade vår sida. Utan eutuxia[3] eller Fortuna i ens läger, och i synnerhet stående inför en svår och mäktig fiende, har en politisk högerrörelse ingen större chans att komma någonstans i vår tid och vårt samhälle.
Det som skiljer de två högergrupper som jag diskuterar från varandra är mer än en åldersskillnad eller vitheten på håret hos den äldre gruppen. De paleokonservativa är för det mesta rotade i världsåskådningen och mentaliteten hos den efterkrigstida konservativa rörelsen, och förutom deras temporära allianser med den politiske vilden och antikrigs-libertarianen Murray Rothbard, såg de vanligtvis den konservativa rörelsen som något som kunde räddas. Det kalla kriget och det republikanska partiet hade ett formande inflytande på det paleokonservativa sinnet. Förutsägbarheten med vilken Pat Buchanan alltid har funnit ett sätt att i elfte timmen sluta upp kring den republikanske presidentkandidaten, inklusive W, och lovorden som Pat, Paul Craig Roberts, Charley Reese, och andra paleos från deras generation skänker till Reagan och andra republikanska presidenter avslöjar deras politiska referenspunkter. Min bok om den konservativa rörelsen har inte genererat några kommentarer från denna generation av paleokonservativa men den har fått uppmärksamhet från de postpaleokonservativa. Anledningen kan vara att mina attacker är riktade mot hela den efterkrigstida konservativa rörelsen. Till skillnad från mina tidigare behandlingar av ämnet är min nya bok inte försiktigt begränsad till några få neokonservativa mål. De postpaleokonservativa har inga problem med att diskutera ett verk som är kritiskt mot en rörelse och ett politiskt parti som de ser som korrupt och arkaisk(t).
Postpaleos är också mindre hämmade när det gäller att diskutera ämnen vilka för de paleokonservativa tydligt har varit borta från dagordningen sedan Sam Francis’ död, till exempel kognitiva skillnader mellan raserna, förtjänsten av att orsaka en svår förlust för GOP[4] mot dess mera öppet vänsterorienterade opposition som en förutsättning för en omgruppering inom högern, och olika sorters nietzscheansk kritik av kristendomen. Även om sådan öppenhet till hållningar som hade förnärmat den amerikanska konservativa rörelsen för tjugofem år sedan inte alltid utmärker alla postpaleos, är deras distans till tänkesättet hos en rörelse till vilken de aldrig tillhörde typisk för dem. På vissa sätt är de också mindre borgerliga och mer tydligt yuppie än gruppen som de är destinerade att ersätta. Men de är också mer tydligt kopplade till en amerikansk höger som existerade innan den efterkrigstida konservativa rörelsen dök upp.
Notera att jag inte ger en beskrivning som nödvändigtvis passar mina preferenser. Generationsmässigt känner jag mig mer kopplad till de paleokonservativa, som vid det här laget kanske betraktar mig som en belastning, än till dem som tar deras plats. Jag delar också Gerald Russellos fäbless för teoretiker framför aktivister men här kan vissa modifikationer vara på sin plats. Ett, det finns inget som tyder på att postpaleos inte funderar över sin historiska situation eller att de har läst i mindre omfattning än den generation som grundade den efterkrigstida konservativa rörelsen. Ej heller är de unga bidragarna till denna webbplats [originaltexten publicerades på Takimag.com, övers. anm.] mindre militanta aktivister än dem som grundade National Review 1955. De är helt enkelt mer alienerade från den ”konservativa rörelsen” och dess vänsterliberala understödssystem än sina föregångare. Två, det som är livsviktigt för varje politisk rörelse är aktivism. Problemet med den sortens aktivism som de från min generation kritiserade var dess tanklösa stöd för GOP och dess krypande för ledarna för neokonservativa stiftelser. Om vår sida ska komma någonstans behöver vi våra egna påstridiga aktivister. Annars kan vi resignera och förlika oss med att mötas i städskrubbar av krympande dimensioner. Anledningen till att Jonah Goldberg nu bor på Glenn Beck show, medan dess värd inte har visat något intresse för mig eller den briljante herr Russello är att herr Goldberg har framgångsrika aktivister bakom sig. Man kan fnysa åt den publicitet som Goldberg solar sig i, men alternativet är att inte vinna någon allmän uppmärksamhet.
Slutligen, låt mig beröra den känsliga frågan om religiösa tvister. Medan den protestantiska reformationen bidrog socialt och ekonomiskt till de tidiga vågorna av europeisk modernisering, precis som den katolska världen gjorde när det gällde fysik och kosmologi, bidrog ingen sida i 1500-talets religiösa schism till våra nuvarande problem i den samtida västvärlden. Dessutom, idén att katoliker på något vis motstått nutida vänstertrender mer effektivt än protestanter är uppenbart oriktig. I den engelsktalande världen har katoliker för det mesta placerat sig politiskt och socialt till vänster, och sådana traditionellt katolska länder som Spanien och Irland är minst lika upplösta som deras protestantiska grannar. Faktumet att Holland nu har en katolsk majoritet har inte resulterat i att det landet har rört sig mot den sociala eller kulturella högern. Även om det finns katolska undantag från regeln, i synnerhet i Östeuropa, hittar man samma sorts undantag i protestantiska länder som har blivit relativt förskonade från den sena modernitetens syror. Medan det flamländska Vlaams Belang till stor del är katolskt, är de schweiziska konservativa som leds av Christoph Blocher övervägande kalvinister. Ingendera av dessa framgångsrika grupper av europeiska anti-mångkulturalister beter sig dock som den antikatolske skränfocken James Hagee eller som de mer nitiska antiprotestanter jag har stött på inom den amerikanska högern. Europeiska högerpopulister av alla trosriktningar visar solidaritet i att försvara sin gemensamma civilisation. Det sista som högern behöver vid det här laget är en återgång till 1500-talets religionsstrider.
När det gäller denna fråga tänker jag återkommande på ett speciellt förbryllande uttalande som jag hörde från en nylig katolsk konvertit som berättade för mig att USA hade varit ett ”utmärkt land om det bara hade varit katolskt”. Min tanke när jag hörde detta var att min interlokutör inte hade betraktat världen på väldigt länge. Varför gäller hans förmenta katolska tillgång inte för vår norra granne Quebec, en tidigare agrar region som nu vältrar sig i statspåtvingad, antikristen PK? Quebecs katolska historia, övervägande katolska befolkning, och bourbonska flagga med franska liljor har inte på något vis förhindrat dess nedgång till mångkulturellt mörker. Quebec lyckades faktiskt dumpa sin ärvda politiska och kulturella karaktär under mindre än två generationer. Det genomgick samma u-sväng som det en gång kalvinistiska Holland gjorde under samma tidsspann. Det är därför osannolikt att USA, om det hade varit ett katolskt land 1790, skulle ha undvikit de kulturella härjningar som hemsökte den andra halvan av 1900-talet – eller att dess katolska invånare skulle ha befunnit sig mindre långt ut på vänsterkanten än vad många av dem gör vid denna tidpunkt.
Gällande alla kristnas nyhedniska kritiker till höger, är jag förbluffad över att sådana intellektuella tror sig ha någon fungerande lösning på det som plågar vår civilisation. Dessa kritiker lägger vanligtvis fram en kraftigt uppfräschad, noga utvald version av vad antikens folk verkligen trodde; eller så agerar de som om vi kan få folk som har upphört att tro på den bibliska gudomen att bygga sina liv kring Woden, Jupiter eller någon annan förkristen gud. Som Carl Schmitt korrekt noterade, ”historiska sanningar är sanna endast en gång”. Det är inte mer sannolikt att kristna som har avfallit från sin tro skulle ta till sig grekisk-romerska eller germanska gudomar än att de skulle begrava avlidna släktingar i egyptiska pyramider. Även om det naturligtvis finns excentriska eller bokälskande undantag, ofta boende i sina änkemödrars källare, talar jag om regeln och inte de isolerade undantagen från den.
_________________________________________
Översättarens anmärkningar:
Översättarens anmärkningar:
[1] Essän finns i svensk översättning här: http://skanelandaren.blogspot.com/2008/05/en-gravskrift-ver-paleokonservatismen.html
[2] Daniel Larisons replik finns i svensk översättning här: http://skanelandaren.blogspot.com/2008/05/efter-paleokonservatismen.html
[3] ’Eutuxia’ är mig veterligen ett grekiskt ord som kan tolkas som ’god tur’.
[4] ’GOP’ är en förkortning för ’Grand Old Party’, som i sin tur är ett smeknamn på USA:s republikanska parti.
______________________________________________________
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Gottfried, den återfinns här:
http://www.takimag.com/blogs/article/responding_to_my_respondents/
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Gottfried, den återfinns här:
http://www.takimag.com/blogs/article/responding_to_my_respondents/
Etiketter: Paul Gottfried
upplagd av Skåneländaren
20:49
<< Startsida