Efter paleokonservatismen
Postad av Daniel Larison den 7 april 2008
Paul Gottfried har skrivit* en gravskrift över paleokonservatismen, och den kommer säkerligen att generera ganska mycket kontroverser bland paleos och till och med bland dem som kanske mer identifierar sig med det som han kallar för ”post-paleo-högern”. Det finns en hel del i den att fundera över. Jag är inte säker på att jag håller med om att paleokonservatismen är död eller döende. I framtiden kommer den kanske inte att vara mindre marginell än vad den är i dag, men jag förväntar mig inte att den ska försvinna. Ibland har jag sett folk omnämna mig som ”neo-paleo”, vilket är en så klumpig och bisarr beskrivning att jag hoppas på att aldrig få se den igen, så jag kan måhända på något vis betraktas som ”post-paleo”, men jag är fortfarande inte riktigt klar över vad som skiljer ”post-paleo” från det som föregick detta, möjligen förutom generationsskillnaden.
Vad är ”post-paleo-högern”? Dr Gottfried säger:
Jag håller definitivt med om att dessa borde vara prioriteringarna, oavsett om man vill kalla det för paleo eller post-paleo, men för mig tycks det som att ”post-paleo-högern” i grunden har samma prioriteringar och mål som paleokonservativa har haft under de senaste tjugo åren och ännu längre tillbaka och att ”post-paleo-högern” har anammat dem tack vare paleokonservativas argument. Så ”post-paleo-högern” tycks vara en andra våg eller andra generation av paleokonservatism. Dr Gottfried säger att den nya koalitionen inte kommer att vara ”en paleo-koalition”, men vad betyder detta? Kommer inte prioriteringarna konstitutionalism, decentralism, invandringsbegränsning och förkastande av demokratistisk hegemoni att fortsätta att locka en koalition som i stora drag liknar de väljare som backade upp herr Buchanan i hans försök att bli president?
Dr Gottfried har rätt i att den stora obalansen gällande resurser och institutionellt stöd har varit avgörande för neokonservatismens framgång, och han har även rätt i att dess uppgång har varit en del av en speciell uppsättning historiska omständigheter som kommer att försvinna. Vanligtvis varar institutionellt stöd för idéer längre än dessa idéers relevans eller inflytande, så tyvärr kan vi vänta oss att neokonservatismen i någon form kommer att fortsätta i åratal framöver. Jag är faktiskt rädd att den kan återfå styrka under nästa administration, oavsett om den är i opposition eller i regering, eftersom dess anhängare och försvarare kommer att fortsätta att hävda att den ”riktiga” neokonservatismen aldrig riktigt prövades under Bush-åren. (Så lyder ideologens självrättfärdigande: idén var perfekt, men vi gick helt enkelt inte långt nog, och dessutom så blev vi hela tiden utsatta för sabotage från kontrarevolutionärer.) En Obama-administration kommer att låta de neokonservativa konsolidera sin position inom högern och spela sin normala roll som den ”respektabla” oppositionen, medan en McCain-administration skulle ge dem en viss bekräftelse och nytt beskydd.
I den utsträckning som högersympati för Obama representerar en ”post-paleo”-acceptans av ”ju sämre desto bättre”, har jag ett visst hopp för en sådan post-paleo-rörelses möjligheter, även om samma argument kanske skulle kunna hävdas för en McCain-seger som ytterligare avslöjar neokonservativa villfarelser. Om det å andra sidan handlar om att stödja Obama på grund av den felaktiga tron att Obama faktiskt är betydelsefullt ”bättre”, så tror jag att den kommer att ha avslöjat sig vara föga mer än en modebetingad pose utan någon långvarig lockelse. Det finns en viktig skillnad mellan ”jag är konservativ och jag stödjer Obama eftersom jag vet att hans vinst kommer att bidra till en kraftig backlash mot Washington och etablissemangets konsensus till följd av hans fruktansvärda policys” och ”jag är konservativ, men jag stödjer Obama!” Det förra är en beräkning av vad som skulle vara i ens bästa långsiktiga intresse, medan det senare framstår som ett uttryck för att vilja vara trendig och up-to-date. Hur ”post-paleos” förklarar sitt stöd för Obama, om de stödjer honom, kommer att ha en avgörande betydelse för huruvida de är effektiva i att fungera som en ”motkraft” mot neokonservativa och deras allierade.
* Den essä av Paul Gottfried som Larison refererar till finns i svensk översättning här, övers. anm.
Paul Gottfried har skrivit* en gravskrift över paleokonservatismen, och den kommer säkerligen att generera ganska mycket kontroverser bland paleos och till och med bland dem som kanske mer identifierar sig med det som han kallar för ”post-paleo-högern”. Det finns en hel del i den att fundera över. Jag är inte säker på att jag håller med om att paleokonservatismen är död eller döende. I framtiden kommer den kanske inte att vara mindre marginell än vad den är i dag, men jag förväntar mig inte att den ska försvinna. Ibland har jag sett folk omnämna mig som ”neo-paleo”, vilket är en så klumpig och bisarr beskrivning att jag hoppas på att aldrig få se den igen, så jag kan måhända på något vis betraktas som ”post-paleo”, men jag är fortfarande inte riktigt klar över vad som skiljer ”post-paleo” från det som föregick detta, möjligen förutom generationsskillnaden.
Vad är ”post-paleo-högern”? Dr Gottfried säger:
Denna post-paleo-höger kommer att följa de paleokonservativa när det gäller att bryta med den ”konservativa rörelsen” som den nu existerar eller som den har blivit rekonstruerad sedan 1980-talet. Den kommer att sträva efter att återvända till de konstitutionellt liberala traditionerna hos anti-New Deal-koalitionen. Decentralisering, begränsning av invandring som en källa till social oro och som en ursäkt för expansionen av statens sociala ingenjörskonst, och det totala förkastandet av en global demokratisk utrikespolitik kommer antagligen att vara grundpelarna för den nya politiska grupperingen. Något som är mycket viktigt är att dess förespråkare inte kommer att ha några ”patriotiska” illusioner om vår managerial regime.
Jag håller definitivt med om att dessa borde vara prioriteringarna, oavsett om man vill kalla det för paleo eller post-paleo, men för mig tycks det som att ”post-paleo-högern” i grunden har samma prioriteringar och mål som paleokonservativa har haft under de senaste tjugo åren och ännu längre tillbaka och att ”post-paleo-högern” har anammat dem tack vare paleokonservativas argument. Så ”post-paleo-högern” tycks vara en andra våg eller andra generation av paleokonservatism. Dr Gottfried säger att den nya koalitionen inte kommer att vara ”en paleo-koalition”, men vad betyder detta? Kommer inte prioriteringarna konstitutionalism, decentralism, invandringsbegränsning och förkastande av demokratistisk hegemoni att fortsätta att locka en koalition som i stora drag liknar de väljare som backade upp herr Buchanan i hans försök att bli president?
Dr Gottfried har rätt i att den stora obalansen gällande resurser och institutionellt stöd har varit avgörande för neokonservatismens framgång, och han har även rätt i att dess uppgång har varit en del av en speciell uppsättning historiska omständigheter som kommer att försvinna. Vanligtvis varar institutionellt stöd för idéer längre än dessa idéers relevans eller inflytande, så tyvärr kan vi vänta oss att neokonservatismen i någon form kommer att fortsätta i åratal framöver. Jag är faktiskt rädd att den kan återfå styrka under nästa administration, oavsett om den är i opposition eller i regering, eftersom dess anhängare och försvarare kommer att fortsätta att hävda att den ”riktiga” neokonservatismen aldrig riktigt prövades under Bush-åren. (Så lyder ideologens självrättfärdigande: idén var perfekt, men vi gick helt enkelt inte långt nog, och dessutom så blev vi hela tiden utsatta för sabotage från kontrarevolutionärer.) En Obama-administration kommer att låta de neokonservativa konsolidera sin position inom högern och spela sin normala roll som den ”respektabla” oppositionen, medan en McCain-administration skulle ge dem en viss bekräftelse och nytt beskydd.
I den utsträckning som högersympati för Obama representerar en ”post-paleo”-acceptans av ”ju sämre desto bättre”, har jag ett visst hopp för en sådan post-paleo-rörelses möjligheter, även om samma argument kanske skulle kunna hävdas för en McCain-seger som ytterligare avslöjar neokonservativa villfarelser. Om det å andra sidan handlar om att stödja Obama på grund av den felaktiga tron att Obama faktiskt är betydelsefullt ”bättre”, så tror jag att den kommer att ha avslöjat sig vara föga mer än en modebetingad pose utan någon långvarig lockelse. Det finns en viktig skillnad mellan ”jag är konservativ och jag stödjer Obama eftersom jag vet att hans vinst kommer att bidra till en kraftig backlash mot Washington och etablissemangets konsensus till följd av hans fruktansvärda policys” och ”jag är konservativ, men jag stödjer Obama!” Det förra är en beräkning av vad som skulle vara i ens bästa långsiktiga intresse, medan det senare framstår som ett uttryck för att vilja vara trendig och up-to-date. Hur ”post-paleos” förklarar sitt stöd för Obama, om de stödjer honom, kommer att ha en avgörande betydelse för huruvida de är effektiva i att fungera som en ”motkraft” mot neokonservativa och deras allierade.
* Den essä av Paul Gottfried som Larison refererar till finns i svensk översättning här, övers. anm.
______________________________________________________
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Daniel Larison, den återfinns här:
http://www.takimag.com/blogs/article/after_paleoconservatism/
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Daniel Larison, den återfinns här:
http://www.takimag.com/blogs/article/after_paleoconservatism/
Etiketter: Daniel Larison
upplagd av Skåneländaren
13:42
<< Startsida