”Att försvara Västerlandet”

Av Daniel Larison, 13/1 2009

Richard har en artikel om Israel i Gaza som innehöll detta stycke:

Den nyliga konflikten är ”frontlinjen” (var har vi hört det förut?) i en kamp mellan ”Västerlandet” – den där stora abstrakta, innehållslösa konstruktionen som vi är tänkta att försvara – och ”de som utkämpar ett heligt krig” mot ”civilisationen”.

Richard beskrev den åsikt som förs fram av Melanie Philips, men den kunde lika gärna ha kommit från Ilana Mercers nyliga VDARE-inlägg som uppmanade paleos att sluta upp bakom Israel. Mer om det om en stund. Som Richards uttalande indikerar, är ”Västerlandet” en fras som kan ha många olika betydelser. En av fördelarna med dess innehållslöshet är att den kan användas av praktiskt taget alla som bor i Västeuropa och Nordamerika för att hänsyfta till vad de än råkar värdesätta. Sålededes kan Christopher Hitchens göra anspråk på att försvara ”Västerlandet” (dvs., sekulär modernitet) mot religiös fanatism, medan John Hagee, låt säga, skulle kunna göra anspråk på att försvara ”Västerlandet” mot islam genom att glorifiera bombningen av Libanon och jag skulle kunna göra anspråk på att försvara ”Västerlandet” genom att opponera mig mot Christopher Hitchens och John Hagee i deras respektive fixa idéer. Hitchens är, naturligtvis, extremt kritisk mot Israel, och Hagee är slaviskt stödjande till att Israel väljer de mest militaristiska policys som man kan tänka sig (det vill säga, han anses vara ”pro-Israel” i Washington), och båda skulle antagligen kunna komma på något vis att hävda att varje position är ett sant uttryck för deras hängivenhet till ”Västerlandets” värden. Om vi ska komma någonvart, tror jag att vi först måste sluta upp med att använda denna undflyende, inexakta fras och prata om vad det verkligen är som vi vill försvara. ”Västerlandet” har för det mesta varit en fras som har använts för att rättfärdiga indragandet av amerikaner, direkt eller indirekt, i andra folks krig under flera generationers tid. Vi borde bekymra oss över det amerikanska intresset och lämna försvar av ”Västerlandet” till någon som tillmäter detta meningslösa koncept någon betydelse.

Punkten där Mercer tar miste, är hennes antagande att paleos faktiskt valde den serbiska eller ryska sidan under 90- och 00-talet i deras konflikter. Det är värt att notera att interventionister ofta åberopade västerländska ”värden” i både Balkan- och Tjetjenienkrigen som anledningar att välja separatisternas sida eller åtminstone att straffa regeringen som försöker kväsa ett uppror, så det är naturligt att vi borde vara en aning på vår vakt mot argument som lindas in i liknande termer. Hon beskriver paleo-positionen som stödjande ”västerländska intressen” i dessa konflikter (och lägger dessutom till Cypern), när den allmänna paleo-positionen rörande Balkan- och Tjetjenienkrigen innebar att USA inte borde liera sig med rebeller mot deras regeringar (ej heller borde USA liera sig med regeringar mot deras separatister – de är interna frågor!). Eftersom det inte fanns några amerikanska intressen i att ingripa på någon av sidorna, än mindre på rebellernas sida (och i synnerhet rebeller med kopplingar till jihadism), rådde paleos till neutralitet och icke-intervention i dessa fall. Naturligtvis är det sant att det fanns sympati för serbiska och albanska civila när de bombades av Nato, och det fanns sympati för ryska offer för tjetjensk terrorism, men i det stora hela fanns det ett samförstånd om att dessa konflikter var interna eller regionala problem som löstes bäst av dem som var direkt involverade och av de nationer som var mest direkt påverkade av konflikterna. Det som vi mest ihärdigt motsatte oss var att välja dessa rebellgruppers sida och i vissa fall till och med aktivt hjälpa dem med militärt ingripande. I den absolut osannolika händelsen av att Nato eller någon internationell styrka ingrep på palestiniernas vägnar mot Israel, föreställer jag mig att de flesta av oss skulle vara bland de första att motsätta sig åtgärden.

En del av vår sympati med, och respekt för, européerna består av övertygelsen att europeiska konflikter är européernas sak att klara upp. Oavsett om de sedan är kapabla att reda ut konflikterna eller ej, är det deras angelägenhet, inte vår. Det är det ständiga misslyckandet att minnas detta som har kostat Amerika så mycket under det senaste århundradet. Om jag kan tala för de flesta paleos, är vår syn på Främre Orientens konflikter till stor del densamma: rättvisa förbindelser med alla nationer kombinerat med neutralitet. Naturligtvis skulle en pragmatisk kompromissposition innebära att vi erkänner att vi inte kommer att lämna regionen den närmaste tiden, alltså borde vi upprätthålla goda relationer med de allierade som vi har, men det innebär inte att vi borde stödja dåraktiga, kontraproduktiva och i slutänden självskadande policys från dessa allierade som leder till skada både för dem och för oss. Mercers argument tillåter inte möjligheten av en position som tillåter kritik i kontexten av fortsatt stöd. Detta är, naturligtvis, samma falska val som har presenterats för amerikaner gång efter annan: stöd den korkade regeringspolicyn X eller bli ansedd som antiamerikansk och opatriotisk.

Mercer vill definitivt inte spela ut Främre Orientens-kristna-kortet i sitt argument under efterdyningarna av kriget i Libanon, om inte maroniterna och andra kristna samhällen där ska ignoreras i allt detta. Ingen som jag känner bland paleos hyser några illusioner om de palestinska kristnas status. Vi vet att Palestinska myndigheten diskriminerar och trakasserar palestinska kristna, men på samma gång vet vi att kristna kyrkor utsätts för trakasserier av den israeliska staten delvis på grund av den arabiska etniciteten hos deras medlemmar och biskopar.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Daniel Larison, den återfinns här:
http://www.amconmag.com/larison/2009/01/13/defending-the-west/


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Språket, krigets första offer

Postad av Daniel Larison den 31 augusti 2008
[översättningen postades den 9 september 2008, övers. anm.]

En sak som saknades från de flesta kommentarer om det kortvariga kriget i Georgien var något omnämnande av det förvridna språkbruket i västerländska nyhetsrapporter och kommentars-skriverier. Även om det har funnits en del förnuftiga iakttagare som har diskuterat konflikten i Georgien, så har de flesta rapporter och kommentarer från mainstream-media ihärdigt beskrivit konflikten som ”våldtäkten” av Georgien under vilken deras huvudstad har blivit satt under ”belägring” som en del av en rysk expansionistisk insats (vilken endast är en del av ett påstått mönster av rysk ”expansionism”). Nu råkade det vara så att även om georgisk infrastruktur olyckligtvis utsattes för anfall under det veckolånga kriget, så led inte Georgien av särskilt mycket skövling och plundring i jämförelse med andra större kampanjer under det senaste årtiondet. Det är lärorikt att jämföra skadan som åsamkades av det korta ryska infallet med den tre veckor långa bombningen av Libanon eller det 78 dagar långa kriget mot Serbien, eftersom de omfattande anfallen mot civil infrastruktur i de senare två konflikterna påbörjades nästan genast och fortgick kontinuerligt. Anmärkningsvärt nog så agerade samma militära styrka som faktiskt ödelade Tjetjenien med avsevärt större återhållsamhet än vare sig IAF eller Nato har gjort i sina respektive kampanjer under senare år, men efter några dagars strider i Georgien menade Washington att den ryska reaktionen var ”oproportionerlig” när de tidigare på ett minnesvärt vis hade beskrivit förstörelsen av Libanon som födslosmärtorna hos ett nytt Mellanöstern.

Det är uppenbart att Tbilisi aldrig befann sig under belägring i några bemärkelser förutom de mest symboliska, ej heller skedde det någon rysk erövring av områden som de inte redan kontrollerade tidigare den här månaden, vilket inte hindrade George Will från att förklara konflikten som varandes Rysslands ”europeiska erövringskrig”. Mest vanlig, naturligtvis, var frasen ”rysk aggression”, vilken både var inexakt i att beskriva upptrappningen av fientligheterna och skrattretande när den kom från munnarna hos de mest ivriga försvararna av åtskilliga oprovocerade invasioner och bombkampanjer. En mycket märklig sak var användandet av uttrycket expansionism, som reportrar och kommentatorer inte använde för att beskriva georgisk irredentism och Saakasjvilis försök att återta territorier som har varit förlorade för Tbilisi i mer än 15 år, utan istället använde de uttrycket för att beskriva ryska militära försök att stötta upp separatistregionerna som Moskva hade använt som ombud i regionen under samma period. Det tycks vara ganska vanligt nu att kasta etiketterna revanschistiskt och revisionistiskt på Ryssland, när det återigen var den georgiska regeringen som försökte revidera status quo och ägna sig åt själva definitionen av revanschism, som är att utkräva hämnd för tidigare förnedring och nederlag. Orimligheteten av att klistra etiketten expansionistiskt på Ryssland var desto mer tydlig när man beaktade att en av de viktigaste närliggande orsakerna till den senaste omgången spänningar i Kaukasus var erbjudandet att expandera Nato till att innefatta Georgien. Naturligtvis var herr Bush snart tillgänglig för att deklarera att ”dagarna av satellitstater och inflytelsesfärer är bakom oss”, med vilket han, förstås, menade att dagarna då andra makter försökte underminera våra satellitstater och ingripa i vår inflytelsesfär var tänkta att vara över.

Frågan här gäller inte bara användandet av dubbla måttstockar som förändras beroende på vilken regering som utkämpar kriget, hur viktigt det än må vara, utan även det skrämmande språkmissbruk som äger rum i en partilinjes tjänst. Problemet är välkänt nog för kritiker av ideologins och propagandans förvrängande effekter, men det ter sig avslöjande att väldigt få västerländska observatörer ens tycks vara medvetna om att de flesta människor i väst ohämmat medverkar i sådana förvängningar när det gäller Ryssland. Det är inte märkligt att Rysslandspolitiken under många år har varit förvirrad och farlig när de flesta i västvärlden inte ens kan kalla saker vid deras rätta namn.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Daniel Larison, den återfinns här:
http://www.takimag.com/blogs/article/language_the_first_casualty_of_war/


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Efter paleokonservatismen (II)

Postad av Daniel Larison den 28 april 2008

För nästan två veckor sedan^[1] skrev^[2] dr Gottfried en behjälplig förtydling av hans tidigare artikel^[3] om paleokonservatism, där han uttalade sig utförligt om vissa av de punkter som jag^[4] och andra hade ifrågasatt. Efter att ha läst det senare inlägget så håller jag med om att det finns en större distans till GOP bland ”post-paleos”, även om nostalgin för de gamla Reagan-dagarna eller tidigare årtionden i dag inte är så värst stor ens bland paleos, men jag är inte säker på att jag märker de minskade hämningarna när det gäller att diskutera tabu-ämnen. Efter min erkänt begränsade erfarenhet, har det framstått för mig som om de flesta som rättvist skulle kunna beskrivas som ”post-paleo” är mycket mindre intresserade av de flesta ämnen som berör ras och tendensen mot nietzscheansk kritik av någonting, än mindre av kristendomen, tycks för mig vara mycket sällsynt.^[5] Dan har redan pratat om detta i Tory Anarchist och fört fram flera viktiga poänger. Dan pekade mot Helen Rittelmeyers kommentar att ”post-paleos” är ”mer postmoderna än förmoderna” i sitt tonfall, och fortsätter med att säga att han tycker de paleokonservativa har blivit ”mer förmoderna” genom åren, men jag måste säga att ganska många traditionella och paleokonservativa också är mer postmoderna på vissa vis, det vill säga mer distanserade och ironiska, än dem som är uppriktigt troende på modernitetens härligheter, må de sedan vara liberaler eller neokonservativa. Det kan finnas en seriös reaktionär någonstans där ute som inte ser den inneboende absurditeten i hans egen position, men jag har aldrig stött på en sådan person. Ingen paleokonservativ har egentligen varit ”förmodern” i sitt tonfall eller budskap, oavsett hur mycket vissa av oss kanske ibland gillar idén om detta, och jag vill tro att tillsammans med en fäbless för romantik och medeltidssvärmeri, som jag sannerligen vet att jag har, att vi skulle medge att våra impulser att vörda tradition, kritisera modern rationalitet eller idealisera vissa historiska perioder alla är produkter av den moderna eran. Det befläckar eller förminskar inte dessa impulser, men vi borde inte låtsas att det ens är möjligt att vara ”förmodern”, som om vi på något vis kunde imitera tidigare århundradens sedvänjor utan självmedvetenheten om att det var precis vad vi gjorde. Bysantinerna som gjorde en stor dygd av mimesis såg inte förändring som någonting annat än degenerering; det fanns inget koncept om historisk förändring som de kunde förlika med ett välordnat universum. Vi har inte lyxen, eller bördan, av reflexiv fientlighet till föränderlighet som sådan, och vår egen respekt och beundran för svunna eror färgas av medvetenheten om att de erorna sannerligen är förbi. En sak som för mig tycks länka samman paleos och ”postpaleos” är övertygelsen om att dessa andra perioders bortgång inte innebär något tydligt eller uppenbart framåtskridande, utan snarare tenderar bekräfta det filosofiskt pessimistiska antagandet att varje skenbart avancemang kommer till ett orimligt högt pris och framsteg är en illusion.

_________________________________________

Översättarens anmärkningar:

[1] I originaltexten står det endast ’Almost two weeks’, vilket bör vara ett misstag. Jag gissar att skribenten menade ’För nästan två veckor sedan’.
[2] Gottfrieds inlägg finns i svensk översättning här: http://skanelandaren.blogspot.com/2008/05/besvarande-mina-respondenter.html
[3] Denna tidigare essä av Gottfried finns i svensk översättning här: http://skanelandaren.blogspot.com/2008/05/en-gravskrift-ver-paleokonservatismen.html
[4] Ett äldre inlägg av Daniel Larisons rörande detta ämne finns i svensk översättning här: http://skanelandaren.blogspot.com/2008/05/efter-paleokonservatismen.html
[5] Återigen tycks det röra sig om ett misstag i originaltexten, där detta stycke lyder så här:

In my admittedly limited experience, it has seemed to me that most who could fairly be described as “post-paleo” are much less interested in most topics concerning race and the tendency towards Nietzschean critiques of anything, much less Christianity, seem to me to very few and far between.

Jag är inte säker på exakt vad skribenten vill säga om nietzscheansk kritik, och min översättning kan vara felaktig.

______________________________________________________


Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Daniel Larison, den återfinns här:
http://www.takimag.com/blogs/article/after_paleoconservatism_ii/

Efter paleokonservatismen

Postad av Daniel Larison den 7 april 2008

Paul Gottfried har skrivit* en gravskrift över paleokonservatismen, och den kommer säkerligen att generera ganska mycket kontroverser bland paleos och till och med bland dem som kanske mer identifierar sig med det som han kallar för ”post-paleo-högern”. Det finns en hel del i den att fundera över. Jag är inte säker på att jag håller med om att paleokonservatismen är död eller döende. I framtiden kommer den kanske inte att vara mindre marginell än vad den är i dag, men jag förväntar mig inte att den ska försvinna. Ibland har jag sett folk omnämna mig som ”neo-paleo”, vilket är en så klumpig och bisarr beskrivning att jag hoppas på att aldrig få se den igen, så jag kan måhända på något vis betraktas som ”post-paleo”, men jag är fortfarande inte riktigt klar över vad som skiljer ”post-paleo” från det som föregick detta, möjligen förutom generationsskillnaden.

Vad är ”post-paleo-högern”? Dr Gottfried säger:

Denna post-paleo-höger kommer att följa de paleokonservativa när det gäller att bryta med den ”konservativa rörelsen” som den nu existerar eller som den har blivit rekonstruerad sedan 1980-talet. Den kommer att sträva efter att återvända till de konstitutionellt liberala traditionerna hos anti-New Deal-koalitionen. Decentralisering, begränsning av invandring som en källa till social oro och som en ursäkt för expansionen av statens sociala ingenjörskonst, och det totala förkastandet av en global demokratisk utrikespolitik kommer antagligen att vara grundpelarna för den nya politiska grupperingen. Något som är mycket viktigt är att dess förespråkare inte kommer att ha några ”patriotiska” illusioner om vår managerial regime.

Jag håller definitivt med om att dessa borde vara prioriteringarna, oavsett om man vill kalla det för paleo eller post-paleo, men för mig tycks det som att ”post-paleo-högern” i grunden har samma prioriteringar och mål som paleokonservativa har haft under de senaste tjugo åren och ännu längre tillbaka och att ”post-paleo-högern” har anammat dem tack vare paleokonservativas argument. Så ”post-paleo-högern” tycks vara en andra våg eller andra generation av paleokonservatism. Dr Gottfried säger att den nya koalitionen inte kommer att vara ”en paleo-koalition”, men vad betyder detta? Kommer inte prioriteringarna konstitutionalism, decentralism, invandringsbegränsning och förkastande av demokratistisk hegemoni att fortsätta att locka en koalition som i stora drag liknar de väljare som backade upp herr Buchanan i hans försök att bli president?

Dr Gottfried har rätt i att den stora obalansen gällande resurser och institutionellt stöd har varit avgörande för neokonservatismens framgång, och han har även rätt i att dess uppgång har varit en del av en speciell uppsättning historiska omständigheter som kommer att försvinna. Vanligtvis varar institutionellt stöd för idéer längre än dessa idéers relevans eller inflytande, så tyvärr kan vi vänta oss att neokonservatismen i någon form kommer att fortsätta i åratal framöver. Jag är faktiskt rädd att den kan återfå styrka under nästa administration, oavsett om den är i opposition eller i regering, eftersom dess anhängare och försvarare kommer att fortsätta att hävda att den ”riktiga” neokonservatismen aldrig riktigt prövades under Bush-åren. (Så lyder ideologens självrättfärdigande: idén var perfekt, men vi gick helt enkelt inte långt nog, och dessutom så blev vi hela tiden utsatta för sabotage från kontrarevolutionärer.) En Obama-administration kommer att låta de neokonservativa konsolidera sin position inom högern och spela sin normala roll som den ”respektabla” oppositionen, medan en McCain-administration skulle ge dem en viss bekräftelse och nytt beskydd.

I den utsträckning som högersympati för Obama representerar en ”post-paleo”-acceptans av ”ju sämre desto bättre”, har jag ett visst hopp för en sådan post-paleo-rörelses möjligheter, även om samma argument kanske skulle kunna hävdas för en McCain-seger som ytterligare avslöjar neokonservativa villfarelser. Om det å andra sidan handlar om att stödja Obama på grund av den felaktiga tron att Obama faktiskt är betydelsefullt ”bättre”, så tror jag att den kommer att ha avslöjat sig vara föga mer än en modebetingad pose utan någon långvarig lockelse. Det finns en viktig skillnad mellan ”jag är konservativ och jag stödjer Obama eftersom jag vet att hans vinst kommer att bidra till en kraftig backlash mot Washington och etablissemangets konsensus till följd av hans fruktansvärda policys” och ”jag är konservativ, men jag stödjer Obama!” Det förra är en beräkning av vad som skulle vara i ens bästa långsiktiga intresse, medan det senare framstår som ett uttryck för att vilja vara trendig och up-to-date. Hur ”post-paleos” förklarar sitt stöd för Obama, om de stödjer honom, kommer att ha en avgörande betydelse för huruvida de är effektiva i att fungera som en ”motkraft” mot neokonservativa och deras allierade.

* Den essä av Paul Gottfried som Larison refererar till finns i svensk översättning här, övers. anm.

______________________________________________________


Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Daniel Larison, den återfinns här:
http://www.takimag.com/blogs/article/after_paleoconservatism/