An Amicus Brief for Neville

av Patrick J. Buchanan
30/9/2008

Den 30 september 1938, för 70 år sedan, besökte Neville Chamberlain Adolf Hitlers lägenhet i München, fick hans underskrift på en deklaration innehållande tre meningar och flög hem till Heston Aerodrome.

”Jag har det”, ropade han till lord Halifax. ”Här är ett papper som bär hans namn.” På Georg VI:s begäran kördes Chamberlain till Buckingham Palace, där han gjorde kungen sällskap på balkongen för att ta emot hyllningarna från folkmassan nedanför. En ära utan motstycke.

Sedan var det vidare till 10 Downing Street, där Chamberlain, till tonerna av ”For He’s a Jolly Good Fellow”, deklarerade: ”Detta är andra gången i vår historia som ärofull fred har kommit tillbaka till Downing Street från Tyskland. Jag tror det är fred för vår tid.”

Detta var München, höjden av vanära, ändlöst åberopat som det främsta exemplet på hur feg eftergiftspolitik leder till desperat krig.

Det är den stora myten. Och som alla myter innehåller den sanning.

Chamberlain hade, faktiskt, skrivit över det tjeckisk-styrda Sudetenland till Tyskland hellre än att riskera ett nytt krig som det 1914–1918 som hade tagit livet av 700.000 britter och 1,3 miljoner fransmän.

Nutiden spottar på namnet Neville Chamberlain. Betänk dock situationen som den brittiske premiärministern ställdes inför under den septembermånaden.

Fröna till München hade såtts vid fredskonferensen i Paris 1919, i fördragen från Versailles, Saint-Germain och Trianon.

Trots att Tyskland gick med på en vapenvila baserad på Wilsons 14 punkter och princip om självbestämmande, hade miljontals tyskar överlämnats till främmande styre. Runt 3,25 miljoner böhmiska tyskar (sudeter) lämnades över till Prag, och så gjordes även med 2,5 miljoner slovaker, 800.000 ungrare, 500.000 ukrainare och 150.000 polacker.

Tyskar kommer att vara ”andra klassens” medborgare, sade president Masaryk till sitt parlament. Inte en enda tysk befann sig i Nationalförsamlingen som skapade konstitutionen. Den tyska minoriteten framförde upprepade protester till Nationernas förbund – helt förgäves.

Lloyd George sade att tjeckerna hade ljugit för honom i Paris när de lovade att dana Tjeckoslovakien efter mönstret av Schweiziska edsförbundet, med autonomi för etniska minoriteter.

Vid 1930-talet ansåg de flesta britter och tory-regeringen att sudettyskarna hade blivit utsatta för en orättvisa som måste rättas till genom diplomati om ett nytt krig skulle undvikas.

Efter att Saarland hade röstat 90 mot 10 för att återgå till das Reich, och Österrike hade blivit annekterat, började sudettyskarna agitera för secession och tysk annektering. Och som Chamberlain skrev till sin syster brydde han sig ”inte ett dugg om sudeterna befann sig innanför riket eller utanför det”. Frågan var inte värd ett europeiskt krig eller ett världskrig.

Med tanke på att Storbritannien inte hade någon allians med Prag eller några vitala intressen i östra Centraleuropa, där ingen brittisk armé hade stridit tidigare, vad gjorde Chamberlain i München överhuvudtaget?

Han var rädd att om krig bröt ut mellan tjeckerna och tyskarna, och Prag åberopade sin franska allians, skulle ett fransk-tyskt krig kunna följa, som drog in Storbritannien liksom det hade gjort 1914.

Tre gånger under den septembermånaden flög Chamberlain till Tyskland för att förhandla fram det fredliga överlämnandet av de provinser i Tjeckoslovakien där tyskar befann sig i klar majoritet. Efter sin andra resa, till Bad Godesberg, där Hitler hade hotat med att börja marschera, hade Chamberlain beordrat mobilisering av flottan.

Hitler hade backat tillbaka och bad Chamberlain att fortsätta sin strävan efter en förhandlingslösning, som slutfördes i München.

Varför sade Chamberlain inte till Prag att trotsa Hitler och varför förband han inte Storbritannien till att strida för ett tjeckiskt Sudetenland?

Därför att Storbritannien var helt oförberett för krig. Britterna hade inte en enda division i Frankrike, inga Spitfires, ingen värnplikt och inga allierade förutom Frankrike. Storbritanniens förstavärldskrigs-allierade var borta. Italien var med Hitler. Japan var nu fientligt. Ryssland hade förlorats till bolsjevismen. Kanada, Nya Zeeland, Australien och Sydafrika var ovilliga att strida, om frågan gällde att hålla kvar tyskar under tjeckiskt styre.

Och amerikanerna hade åkt hem. FDR hade faktiskt varnat: ”De som räknar med det säkra stödet från Förenta staterna om det blir krig i Europa har misstagit sig totalt.” Roosevelts medhjälpare informerade Paris att Amerika, om krig utbröt, under neutralitetslagarna, inte ens skulle leverera planen som Frankrike redan hade köpt.

Varför skulle Storbritannien starta ett krig som de inte kunde vinna för en sak – tjeckisk kontroll över 3,5 miljoner tyskar – som de inte trodde på, ett krig som med säkerhet skulle leda till miljontals dödsfall och Storbritanniens förstörelse?

Vi amerikaner gick inte i krig för tjeckerna 1938, eller polackerna 1939, eller fransmännen 1940, eller ungrarna 1956. Förra månaden marscherade Ryssland in i Abchazien och Sydossetien – Georgiens Sudetenland. Förklarade vi krig?

Om de ryska majoriteterna i östra Ukraina eller Krim kräver rätten att bryta sig loss och återvända till moder Ryssland, kommer vi att gå i krig för att hålla dessa miljontals ryssar kvar under ukrainskt styre?

Om inte, på vilken grund står vi för att fördöma Chamberlain?

Chamberlains misslyckande var att han litade på Hitler i München, liksom hans stora rival Winston Churchill skulle komma att lita på Josef Stalin i Moskva, Teheran och Jalta.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=28785


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.