Varför Obama har fel

av William S. Lind

För några veckor sedan skrev jag en kolumn som förklarade varför senator John McCain har fel när det gäller Irak. Till skillnad från honom har senator Obama i huvudsak rätt om Irak. Om han sedan skulle fullfölja sin plan för ett tillbakadragande av amerikanska trupper är en annan fråga. Det demokratiska utrikespolitiska etablissemanget är inte mindre wilsonskt än dess republikanska motsvarighet, och när det väl har använt antikrigs-väljare för att komma till makten så kommer det att vilja dumpa dem så fort det vågar.

Men om Obama har rätt om Irak, har han fel om Afghanistan, Pakistan och Iran. Hans recept för vart och ett av dem ligger så nära Bushadministrationens policys att om McCain är McBush, tycks Obama vara O’Bush. Det förefaller som om många väljares önskan att helt och hållet ta sig ifrån Bush-eran är dömd att leda till besvikelse.

När det gäller Afghanistan vill Obama skicka in fler trupper och vinna kriget. Men fler trupper som gör det som amerikanska trupper gör nu – strider mot pashtunerna och kallar in flyganfall mot allt som rör sig – garanterar att vi kommer att förlora kriget. Som var fallet i Irak, är det första nödvändiga steget att ändra på vad det är våra trupper gör. Vad jag har sett så har Obama inte sagt någonting om det, antagligen på grund av att hans hållning gällande Afghanistan endast är posering som ska visa att han kommer att vara ”hård mot terrorism”.

Obamas hållning beträffande Pakistan är än mer farlig. I augusti 2007 ropade Obama efter direkt amerikanskt militärt ingripande i Pakistan, med eller utan pakistanskt godkännande. När han talade till Woodrow Wilson Center sade han: ”Om vi har underrättelser om terroristmål av högt värde som möjliggör agerande och president Musharraf inte vill agera, så kommer vi att göra det.” President Bush följde senator Obamas rekommendation i juli, när han bemyndigade sådana handlingar.

Detta är ett exempel på det klassiska strategiska misstaget att offra ett viktigare mål till förmån för ett som är mindre viktigt. Inte ens ett direkt nederlag i Afghanistan skulle skada Amerikas intressen lika mycket som den pakistanska statens upplösning och Pakistans förvandling till ytterligare en statslös region skulle göra. Den pakistanska staten är redan farligt bräcklig, och åtgärder såsom räder över gränsen av amerikanska trupper kommer att minska dess legitimitet ytterligare. Det finns ingen regering som är oförmögen att försvara sin suveränitet, som håller i längden. Ironiskt nog; om Pakistan kollapsar så händer samma sak med vår position i Afghanistan, eftersom vår främsta underhållslinje kommer att kapas. Obama vill i praktiken skänka al-Qaida och talibanerna en dubbelseger.

I år, i juni, talade Obama till den årliga Aipac-konferensen. Det som han där sade om Iran placerar honom återigen en bra bit inne i Bush-lägret:

Som president kommer jag att använda alla former av amerikansk makt för att pressa Iran. Jag kommer att göra allt som står i min makt för att hindra Iran från att skaffa sig ett kärnvapen. [...]

Det ska inte råda något tvivel: Jag kommer alltid att behålla hotet om militära åtgärder för att försvara vår säkerhet och vår allierade Israel. Var inte i tvivel.

Ibland finns det inga alternativ till konfrontation. Om vi måste använda militär makt så har vi större chans att lyckas och har mer stöd hemma och utomlands om vi har uttömt våra diplomatiska möjligheter. Det är förändringen som vi behöver i vår politik.

Med andra ord, förändringen som vi behöver i vår politik är att bjuda på lite mer diplomatisk kabuki innan vi anfaller Iran.

Som jag ofta har sagt och kommer att fortsätta att säga, ett anfall mot Iran skulle kunna kosta oss hela armén som vi har i Irak. Det skulle kunna sätta regionen i brand, från Afghanistan till Nilen. Det skulle kunna skapa en oljekris med svåra ekonomiska konsekvenser vid en tidpunkt då världsekonomin är i gungning. Det är, kort sagt, galenskap. Men det är också vad Obama lovade Aipac.

Här ser vi den amerikanska politikens centrala verklighet lysa igenom fasaderna. Amerika har ett enpartisystem. Det partiet är Etablissemangspartiet, och dess inre meningsskiljaktigheter är små. Både McCain och Obama är etablissemangsparti-kandidater. De är överens om att Amerika måste vara ett världskontrollerande imperium. Båda männen är wilsonister som tror att vi måste omskapa andra länder och kulturer till vår avbild. Ingen av dem föreställer sig några verkliga gränser, politiska, finansiella, militära eller moraliska, för amerikansk makt. McCain och Obama tävlar endast i att avgöra vem som kan dricka mest från hybrisens förgiftade brunn, runt vilken benknotorna från alla tidigare världsmakter ligger oupptäckta.

Sådant är ”valet” som det amerikanska folket får i november. Som monarkist är det ibland svårt att hålla sig från att le.

18 september 2008

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av William S. Lind, den återfinns här:
http://www.lewrockwell.com/lind/lind148.html


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.