Ett storkrig: inte bara rykten

av Srdja Trifkovic

Relationskrisen mellan Förenta staterna och Ryssland rörande Georgien förebådar starten på en särdeles farlig världspolitisk period: den asymmetriska multipolaritetens era. Ett storkrig mellan två eller flera stormakter är mer sannolikt under denna konfiguration än under någon annat system för global balans som historien känner till.

Det mest stabila systemet är bipolaritet baserad på doktrinen Mutual Assured Destruction (MAD), vilket var rådande från 1950-talet fram till slutet på kalla kriget. De båda supermakternas medvetenhet om att de skulle åsamka varandra eller sina allierade svår och oundviklig ömsesidig skada i ett kärnvapenkrig ackompanjerades av godtagandet att båda hade en sfär för dominans eller vitala intressen som inte borde kränkas.

Med Brest-Litovsk och Barbarossa i minnet tänkte Stalin ”förvandla länderna som hade erövrats av sovjetiska arméer till buffertzoner för att skydda Ryssland” (Kissinger). Den västerländska motsvarigheten, även den i grunden defensiv, definierades av Trumandoktrinen (1947). Krig via ombud utkämpades i gråzonen över hela tredje världen, i synnerhet i Mellanöstern, men de begränsades till lokala företeelser även när en supermakt var direkt involverad (Vietnam, Afghanistan). Denna modell var dock en produkt av unika omständigheter utan några fullgoda historiska precedensfall, vilka troligtvis inte kommer att upprepas under överskådlig framtid.

Den mest stabila modellen för internationella relationer som både är historiskt återkommande och strukturellt upprepningsbar i framtiden är maktbalanssystemet där ingen enskild stormakt är fysiskt kapabel eller politiskt villig att sträva efter hegemoni. Denna modell var förhärskande från Westfaliska freden (1648) till Napoleon, från Waterloo till runt år 1900, och från Versailles till 1933. Den kräver en relativ jämvikt mellan nyckelmakterna (vanligtvis fem till sju) som håller varandra i schack och verkar inom ett erkänt regelverk som har blivit känt som ”folkrätt”. Krig mellan stormakter inträffar (Solferino, Krim, Sadowa...), men de är begränsade till omfattning och intensitet eftersom de stridande parterna tyst accepterar sin(a) motståndares grundläggande legitimitet och fortsatta existens.

Om en av makterna blir påtagligt starkare än andra och om dess beslutsfattande elit internaliserar en ideologi som kräver eller åtminstone rättfärdigar hegemoni, så kommer det i grunden instabila systemet av asymmetrisk multipolaritet att uppstå. Inte i något av de tre kända fallen – det napoleoniska Frankrike efter 1799, Kaiserriket från runt 1900, och det tredje riket efter 1933 – kunde utmaningen redas ut utan ett storkrig.

Förenta staternas regering agerar nu på ett sätt som strukturellt påminner om dessa tre makter. Efter att ha utropat sig som ledaren för ett inbillat ”internationellt samfund” så går den längre än någon tidigare hegemon in spe genom att behandla hela världen som Amerikas intressesfär. Som jag påpekade för två veckor sedan så kom den formella kodifieringen i National Security Strategy från september 2002, vilken framförde hotet om en värld där Förenta staterna dominerar politiskt, militärt, och ekonomiskt och agerar unilateralt mot ”skurkstater” och ”potentiellt fientliga makter”, och även agerar så i ett försök att få slut på ”destruktiva nationella rivaliteter”. För det ändamålet lovade administrationen ”att hålla den militära styrkan bortom utmaning, för att på så vis göra destabiliserande kapprustningar av det slag som förekommit under andra eror meningslösa, och begränsa rivaliteter till handel och andra fredliga aktiviteter.”

Varje försök från en enskild makt att hålla sin militära styrka bortom utmaning är i grunden destabiliserande och resulterar – förr eller senare – i framväxten av en effektiv motkoalition. Napoleon mötte slutligen en i die Völkerschlacht vid Leipzig 1813. ”Det finns ingen maktbalans i Europa förutom mig och mina tjugofyra armékårer”, så löd Kaiserns välkända skryt år 1901. Inom några år så var han även i gång med att bygga en högsjöflotta, vilket fick alarmklockor att ringa i London. Vid år 1907 så framkallade det vilhelminska Tyskland en motkoalition som till och med fick traditionella rivaler som Storbritannien och Ryssland att gå samman (de senare blev ersatta av Förenta staterna 1917). Och vad gäller det allra senaste Griff nach der Weltmacht, så var Tyskland vid den andra decemberveckan 1941 oåterkalleligt dömt till ytterligare ett nederlag.

Ett tidigt men säkert symptom på verksam destabiliserande asymmetri är den eventuella hegemonens tendens till att göra anspråk på en kontinuerligt expanderande inflytelsesfär eller ingrepp på sina rivalers bekostnad. I upptakten till 1914 förebådades detta av Krüger-telegrammet (1896) och exemplifierades av Tysklands anbud att bygga järnvägen från Berlin till Bagdad (1903) och av den första Marockokrisen (1905). Varken Napoleon eller Hitler kände några ”naturliga” gränser men deras ambitioner var väsentligen begränsade till Europa. Med dagens Förenta stater är nymodigheten att dessa ambitioner sträcker sig – bokstavligen – till hela världen. Inte bara det västra halvklotet, inte bara det ”gamla Europa”, Japan, eller Israel, utan även Taiwan, Korea, och sådana osannolika platser som Georgien, Estland, Kosovo, eller Bosnien, anses ha vital betydelse. Amerika gör nu i praktiken anspråk på själva jordklotet som sin inflytelsesfär, Rysslands kaukasiska, europeiska och centralasiatiska bakgårdar är inkluderade med eftertryck.

För fyra veckor sedan blev spelet självt oroväckande asymmetriskt. För Amerika är det fortfarande ideologiskt, men för Ryssland har det blivit existensiellt. Ryssland agerar nu som en konservativ, europeisk makt från tiden före 1914 i det att de söker skydda sitt ”nära utland”. Amerika agerar som en global revolutionär makt, vars ”nära utland” bokstavligt talat är överallt.

Det är därför meningslöst för Ryssland att försöka ”hantera” krisen på ett för-1914-sätt och hoppas på någon svårfångad uppmjukning hos den motsatta sidan, för kalkylerna i Washington är inte rationella. Motstrategin av oförutsägbarhet, exemplifierad av Medvedevs erkännande av Sydossetien och Abchazien, är dock ett synnerligen rationellt svar. Än kan det tvinga återstoden av förstånd inom the Beltway – och i synnerhet i Pentagon – till att försöka utöva en del vuxen övervakning över båda partiers ”foreign policy community” av rökare inne i ammunitionsförrådet.

3/9/2008

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Srdja Trifkovic, den återfinns här:
http://www.chroniclesmagazine.org/?p=719


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.