Det var värre än Taft föreställde sig
av Paul Gottfried
Den nyliga rättegången mot, och efterföljande avrättningen av, Saddam Hussein [originaltexten är från den 6/1 2007, övers. anm.] har förståeligt nog genererat paralleller med Nürnbergrättegångarna, hållna av de segerrika allierade i efterkrigstidens Tyskland. Denna händelse anses ha skapat ett användbart prejudikat för att rannsaka dem som är anklagade för ”brott mot mänskligheten”. Brotten för vilka tilltalade i Nürnberg kom att ställas inför rätta var konstruerade av de allierade, inklusive Stalins handplockade jurister, vid ett möte i London i augusti 1945; anklagelserna var uppdelade i fyra grupper: ”Brott mot freden”, ”Planerande av anfallskrig”, ”Krigsförbrytelser”, och ”Brott mot mänskligheten”. Bland de saker med rättegångarna som har oroat samvetsgranna juridiska tänkare var praktiserandet av retroaktiv rättvisa: det vill säga, de innehöll skräddarsydda brott (till vilka dödsdomar kunde bifogas) för att förödmjuka och avrätta ledare på den besegrade sidan. Ingen som ifrågasatte detta prejudikat kände, så vitt jag vet, någonting annat än förakt för nazistmördarna som utgjorde måltavlorna. Frågan är om den sortens domstol som skapades för att straffa dem tillfredställde den verkliga rättvisans krav.
Lika bekymrande var den dubbelmoral som var i verket under detta tvivelaktiga prejudikat. Redan i utformningen av anklagelserna, vidtogs försiktighet för att inte dra uppmärksamhet till vad en del av de allierade själva hade gjort som hade kunnat betraktas som brott belagda med dödsstraff. Den angloamerikanska eldbombningen av centraleuropeiska städer, som hade resulterat i ungefär en trekvarts miljon dödsoffer bland försvarslösa civila mot slutet av kriget, och den sovjetiska medverkan i invasionen av Polen som nazi-allierade 1939, var endast två illustrationer av behovet av ett undvikande beteende för juristerna som möttes i London. Försöket att binda de framlyfta brotten till ”hitlerism” undvek behovet av att handskas med allierade missdåd men ignorerade fortfarande faktumet att sovjeterna, som satt till doms över tyskarna, i hög grad hade bidragit till nazistiska framgångar. De hade faktiskt tydligt gått samman med Hitler i att konspirera mot freden i Europa. Så sent som vid Frankrikes fall i juni 1940 hade de franska kommunisterna varit beordrade av Komintern att underminera de franska krigsansträngningarna mot Stalins nazistiska allierade.
En av de första amerikanska statsmännen som öppet kritiserade efterkrigstidens rättegångar i Tyskland (som hade en mindre publicerad motsvarighet i Tokyo för besegrade japanska ledare) var Robert Taft. I ett kontroversiellt tal som hölls på Kenyon College i oktober 1946, noterade Taft att ”Nürnbergrättegångarna bryter mot den fundamentala principen i amerikansk lag att en man inte kan ställas inför rätta under en retroaktiv lag”. Dessutom visade händelserna som pågick en ”anda av hämnd”.
Även om han vid den tiden blev trädd på ett spett för sin otillräckliga antifascism av bland andra sin liberale republikanske medtävlare för presidentnomineringen Thomas E. Dewey, fick Taft bifall från en viktig yngre observatör för sitt modiga ställningstagande. Ett stycke i John F. Kennedys Profiles in Courage, en bästsäljare som Kennedyfamiljens assistent Ted Sorensen skrev för John, som då planerade att ställa upp i presidentvalet, är ägnat åt Tafts principfasta motstånd mot Nürnbergrättegångarna. Notera att Profiles, vars titel och format båda är hämtade från Exemplares Virtutis av den romerske historikern Livius, var avsedd att höja anseendet hos en politiker som då framställdes som en liberal demokrat. Den främsta biografin om Taft, av en tydligt liberal historiker vid namn James T. Patterson, som publicerades 1972, behandlar i allmänhet Tafts kommentarer på Kenyon på ett sympatiskt vis. Ingenstans antyder Patterson att Taft ifrågasatte rättegångarna av något annat än sunda moraliska anledningar.
Tafts åsikter tycktes visa sig allt mer riktiga vid femtiotalet, delvis på grund av en förändring av de politiska vindarna. När antikommunism för tillfället tog platsen från intelligentsians favoritsak, antifascism, blev Nürnbergrättegångarnas defekter överflödande tydliga. Anledningen rörde inte enbart det olämpliga i att sovjeterna agerade som moralister i en skenrättegång vid en tidpunkt då de begick atrociteter mot sina östeuropeiska fångar. Där fanns också problemet med att uppfinna brott för att straffa dem som de militära segrarna hade bestämt sig för att döda. Och när storhetstiden för vad de som hade förberett rättegångsförfarandet vid Nürnberg kallade ”Sovjet-amerikansk vänskap” väl var över, var den nya internationella rättvisan uppenbar för alla. I motsats till den vanliga förvrängningen av våra neo-wilsonska seloter, krävde senator Taft inte att nazistiska ogärningsmän bara skulle släppas fria. Han trodde (korrekt, enligt min åsikt) att de kunde ställas inför rätta i domstolar i länder, inklusive Tyskland, där de hade mördat och skövlat. Det fanns inget berättigande för att tänka ut retroaktiva lagar, tillämpade av vinnarna, för detta ändamål. Detta synsätt är också ett som Churchill lutade åt efter kriget, när han kommenterade att om hans sida hade förlorat, så hade kanske tyskarna spelat samma spel med dem. Den brittiske krigsledaren begick inte synden ”relativism”, utan noterade helt enkelt det groteska tillvägagångssättet under efterkrigstidens rättegångar.
Vad Taft inte såg, på grund av sin plats i historien i oktober 1946, var den sanna vidden av justitiemordet som han klagade på. Som den bayerske historikern Caspar von Schrenck-Notzing dokumenterar i Charakterwäsche, en bok nyligen återpublicerad i en utökad utgåva av Stocker Verlag (min tyska förläggare), är rättegångarna endast förståeliga i kontexten av en amerikansk ansträngning att ”omskola” tyskarna. Verksamheten, som försiggick långt in på 1950-talet, utgick från den pro-sovjetiska vänstern, kumpaner till Rooseveltadministrationen, och gynnade affärskoncerner som försökte dra nytta av expropriationen av ”nazistiska” egendomar. Redan i London gjordes det klart att rättegångarna inte skulle fokusera på att sovra genom bevis utan på att publicera brotten begångna av dem som skulle straffas. De som fick mest uppmärksamhet och de hårdaste straffen var vanligtvis politiska fiender, och inte nödvändigtvis de som hade begått de mest vidriga brotten mot judar och andra civila. Dessutom, genom att behandla medlemskap i nazistpartiet som bevis på konspiration mot freden eller medverkan till brott mot mänskligheten, fann segrarna ett sätt att utvidga bestraffningen till nästintill varje tysk offentlig person som de ville sätta dit.
Schrenck-Notzing dokumenterar även andra aspekter av denna juridiska fars. Deltagare, som den ursprunglige åklagaren Robert Jackson, hade tillhört grupper som krävde en straffande fred mot Tyskland; en del av dem stod den rabiate teutofoben Henry Morgenthau nära, och alla av dem trodde att tyskarna led av en masspsykos som krävde generationer av påtvingad ombetingning för att behandlas. Andra som tilläts ”undersöka” komprometterade tyska affärsintressen, som Farbenwerke, jobbade aktivt för amerikanska affärsmän som strävade efter att köpa upp exproprierade tyska industrier. Om där fanns några konflikter att finna, kan det ha varit mellan pro-sovjeterna, som önskade att nedmontera tysk industri och ge den till Stalin, och de som verkade för affärsvinster med hjälp av ockupationsstyrkorna.
Enligt min åsikt finns det ingen möjlighet att ens den Amerika-regisserade skådeprocess som ägde rum i Bagdad kan tangera skändligheten hos Nürnbergrättegångarna. Det var ett speciellt ögonblick inom den självbelåtna, moralistiska förvrängningen av internationell rättvisa som visar den amerikanska karaktären när den är som värst. Det vore bäst att behandla detta prejudikat som en nationell pinsamhet, en som min favoritrepublikan genom alla tider modigt exponerade.
Den nyliga rättegången mot, och efterföljande avrättningen av, Saddam Hussein [originaltexten är från den 6/1 2007, övers. anm.] har förståeligt nog genererat paralleller med Nürnbergrättegångarna, hållna av de segerrika allierade i efterkrigstidens Tyskland. Denna händelse anses ha skapat ett användbart prejudikat för att rannsaka dem som är anklagade för ”brott mot mänskligheten”. Brotten för vilka tilltalade i Nürnberg kom att ställas inför rätta var konstruerade av de allierade, inklusive Stalins handplockade jurister, vid ett möte i London i augusti 1945; anklagelserna var uppdelade i fyra grupper: ”Brott mot freden”, ”Planerande av anfallskrig”, ”Krigsförbrytelser”, och ”Brott mot mänskligheten”. Bland de saker med rättegångarna som har oroat samvetsgranna juridiska tänkare var praktiserandet av retroaktiv rättvisa: det vill säga, de innehöll skräddarsydda brott (till vilka dödsdomar kunde bifogas) för att förödmjuka och avrätta ledare på den besegrade sidan. Ingen som ifrågasatte detta prejudikat kände, så vitt jag vet, någonting annat än förakt för nazistmördarna som utgjorde måltavlorna. Frågan är om den sortens domstol som skapades för att straffa dem tillfredställde den verkliga rättvisans krav.
Lika bekymrande var den dubbelmoral som var i verket under detta tvivelaktiga prejudikat. Redan i utformningen av anklagelserna, vidtogs försiktighet för att inte dra uppmärksamhet till vad en del av de allierade själva hade gjort som hade kunnat betraktas som brott belagda med dödsstraff. Den angloamerikanska eldbombningen av centraleuropeiska städer, som hade resulterat i ungefär en trekvarts miljon dödsoffer bland försvarslösa civila mot slutet av kriget, och den sovjetiska medverkan i invasionen av Polen som nazi-allierade 1939, var endast två illustrationer av behovet av ett undvikande beteende för juristerna som möttes i London. Försöket att binda de framlyfta brotten till ”hitlerism” undvek behovet av att handskas med allierade missdåd men ignorerade fortfarande faktumet att sovjeterna, som satt till doms över tyskarna, i hög grad hade bidragit till nazistiska framgångar. De hade faktiskt tydligt gått samman med Hitler i att konspirera mot freden i Europa. Så sent som vid Frankrikes fall i juni 1940 hade de franska kommunisterna varit beordrade av Komintern att underminera de franska krigsansträngningarna mot Stalins nazistiska allierade.
En av de första amerikanska statsmännen som öppet kritiserade efterkrigstidens rättegångar i Tyskland (som hade en mindre publicerad motsvarighet i Tokyo för besegrade japanska ledare) var Robert Taft. I ett kontroversiellt tal som hölls på Kenyon College i oktober 1946, noterade Taft att ”Nürnbergrättegångarna bryter mot den fundamentala principen i amerikansk lag att en man inte kan ställas inför rätta under en retroaktiv lag”. Dessutom visade händelserna som pågick en ”anda av hämnd”.
Även om han vid den tiden blev trädd på ett spett för sin otillräckliga antifascism av bland andra sin liberale republikanske medtävlare för presidentnomineringen Thomas E. Dewey, fick Taft bifall från en viktig yngre observatör för sitt modiga ställningstagande. Ett stycke i John F. Kennedys Profiles in Courage, en bästsäljare som Kennedyfamiljens assistent Ted Sorensen skrev för John, som då planerade att ställa upp i presidentvalet, är ägnat åt Tafts principfasta motstånd mot Nürnbergrättegångarna. Notera att Profiles, vars titel och format båda är hämtade från Exemplares Virtutis av den romerske historikern Livius, var avsedd att höja anseendet hos en politiker som då framställdes som en liberal demokrat. Den främsta biografin om Taft, av en tydligt liberal historiker vid namn James T. Patterson, som publicerades 1972, behandlar i allmänhet Tafts kommentarer på Kenyon på ett sympatiskt vis. Ingenstans antyder Patterson att Taft ifrågasatte rättegångarna av något annat än sunda moraliska anledningar.
Tafts åsikter tycktes visa sig allt mer riktiga vid femtiotalet, delvis på grund av en förändring av de politiska vindarna. När antikommunism för tillfället tog platsen från intelligentsians favoritsak, antifascism, blev Nürnbergrättegångarnas defekter överflödande tydliga. Anledningen rörde inte enbart det olämpliga i att sovjeterna agerade som moralister i en skenrättegång vid en tidpunkt då de begick atrociteter mot sina östeuropeiska fångar. Där fanns också problemet med att uppfinna brott för att straffa dem som de militära segrarna hade bestämt sig för att döda. Och när storhetstiden för vad de som hade förberett rättegångsförfarandet vid Nürnberg kallade ”Sovjet-amerikansk vänskap” väl var över, var den nya internationella rättvisan uppenbar för alla. I motsats till den vanliga förvrängningen av våra neo-wilsonska seloter, krävde senator Taft inte att nazistiska ogärningsmän bara skulle släppas fria. Han trodde (korrekt, enligt min åsikt) att de kunde ställas inför rätta i domstolar i länder, inklusive Tyskland, där de hade mördat och skövlat. Det fanns inget berättigande för att tänka ut retroaktiva lagar, tillämpade av vinnarna, för detta ändamål. Detta synsätt är också ett som Churchill lutade åt efter kriget, när han kommenterade att om hans sida hade förlorat, så hade kanske tyskarna spelat samma spel med dem. Den brittiske krigsledaren begick inte synden ”relativism”, utan noterade helt enkelt det groteska tillvägagångssättet under efterkrigstidens rättegångar.
Vad Taft inte såg, på grund av sin plats i historien i oktober 1946, var den sanna vidden av justitiemordet som han klagade på. Som den bayerske historikern Caspar von Schrenck-Notzing dokumenterar i Charakterwäsche, en bok nyligen återpublicerad i en utökad utgåva av Stocker Verlag (min tyska förläggare), är rättegångarna endast förståeliga i kontexten av en amerikansk ansträngning att ”omskola” tyskarna. Verksamheten, som försiggick långt in på 1950-talet, utgick från den pro-sovjetiska vänstern, kumpaner till Rooseveltadministrationen, och gynnade affärskoncerner som försökte dra nytta av expropriationen av ”nazistiska” egendomar. Redan i London gjordes det klart att rättegångarna inte skulle fokusera på att sovra genom bevis utan på att publicera brotten begångna av dem som skulle straffas. De som fick mest uppmärksamhet och de hårdaste straffen var vanligtvis politiska fiender, och inte nödvändigtvis de som hade begått de mest vidriga brotten mot judar och andra civila. Dessutom, genom att behandla medlemskap i nazistpartiet som bevis på konspiration mot freden eller medverkan till brott mot mänskligheten, fann segrarna ett sätt att utvidga bestraffningen till nästintill varje tysk offentlig person som de ville sätta dit.
Schrenck-Notzing dokumenterar även andra aspekter av denna juridiska fars. Deltagare, som den ursprunglige åklagaren Robert Jackson, hade tillhört grupper som krävde en straffande fred mot Tyskland; en del av dem stod den rabiate teutofoben Henry Morgenthau nära, och alla av dem trodde att tyskarna led av en masspsykos som krävde generationer av påtvingad ombetingning för att behandlas. Andra som tilläts ”undersöka” komprometterade tyska affärsintressen, som Farbenwerke, jobbade aktivt för amerikanska affärsmän som strävade efter att köpa upp exproprierade tyska industrier. Om där fanns några konflikter att finna, kan det ha varit mellan pro-sovjeterna, som önskade att nedmontera tysk industri och ge den till Stalin, och de som verkade för affärsvinster med hjälp av ockupationsstyrkorna.
Enligt min åsikt finns det ingen möjlighet att ens den Amerika-regisserade skådeprocess som ägde rum i Bagdad kan tangera skändligheten hos Nürnbergrättegångarna. Det var ett speciellt ögonblick inom den självbelåtna, moralistiska förvrängningen av internationell rättvisa som visar den amerikanska karaktären när den är som värst. Det vore bäst att behandla detta prejudikat som en nationell pinsamhet, en som min favoritrepublikan genom alla tider modigt exponerade.
6 januari 2007
______________________________________________________
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Gottfried, den återfinns här:
http://www.lewrockwell.com/gottfried/gottfried97.html
Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Gottfried, den återfinns här:
http://www.lewrockwell.com/gottfried/gottfried97.html
Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.
Etiketter: Paul Gottfried
upplagd av Skåneländaren
20:54
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida