Att rädda ansiktet i Afghanistan

Av Ron Paul, 13/10 2009

Den gångna veckan har det varit mycket diskussion och debatt om kriget som fortsätter i Afghanistan. Varande dubbelt så länge som andra världskriget och utan något slut i sikte, har kriget i Afghanistan varit en av de längsta konflikterna som vårt land någonsin har varit involverat i. Situationen har bara blivit värre med de nyliga upptrappningarna.

Den nuvarande debatten är helt och hållet fokuserad på frågan om truppnivåer. Hur många fler trupper borde skickas över för att fortsätta kriget? Administrationen har redan godkänt utstationeringen av ytterligare 21.000 amerikanska militärer senast i november, vilket kommer att öka våra truppnivåer till 68.000. Kommer ytterligare 40.000 att fixa uppgiften? Eller borde vi så småningom bygga upp nivåerna till 100.000 i tillägg till det? Varför inte 500.000 – bara för att vara ”säkra”? Och hur kommer allmänhetens stöd att återvinnas till att stödja detta krig igen när 58 procent nu är emot det?

Jag blir ganska irriterad över denna mycket snäva serie frågor. Jag har andra frågor. Vi störtade talibanregimen 2001 med färre än 10.000 amerikanska trupper. Varför verkar det nu som att ju fler trupper vi sänder desto värre blir det? Om sovjeterna gjorde sig bankrutta i Afghanistan med truppnivåer på 100.000 och slutligen tvingades att bege sig av i ett förödmjukande nederlag, varför är vi fast beslutna att följa deras exempel? Viktigast av allt, vad kan vinnas på allt det här? Vi har investerat miljarder dollar och tusentals värdefulla liv – för vad?

Sanningen är att det inte är en tillfällighet att ju fler trupper vi sänder desto sämre blir det. Det blir värre just därför att vi skickar fler trupper och trappar upp våldet. Vi hoppas att ett bra ledarskap kommer att vinna i Afghanistan, men reserven av potentiella ärliga ledare som man kan hämta ifrån har flytt från våldet och lämnat ett enormt maktvakuum efter sig. Krig undertrycker inte dåliga ledare. Det skapar dem. Och ju mer krig vi tillfogar detta land, desto fler dåliga ledare kommer vi att skapa av misstag.

En annan sak som krig gör är att skapa vrede med dess urskillningslösa våld och orättvisa. Hur många oskyldiga civila har skadats av klumpiga bombningar och misstag som i slutänden kostar liv? Människor dör av att helt enkelt befinna sig på fel plats vid fel tillfälle i en krigszon, men de som dödar drabbas aldrig av några påföljder. Föreställ er förbittringen och vreden som överlevare måste känna när en familjemedlem dödas och ingenting görs åt det. När det inte finns några andra arbeten tillgängliga eftersom alla affärsverksamheter har flytt, vad annat finns det att göra, än att sluta sig till motståndet där det finns lön och även en möjlighet till hämnd? Detta är inget rättfärdigande för våra fiender där borta, men vi måste acceptera att när vi pressar människor så kommer de att pressa tillbaka.

Den verkliga frågan är varför är vi där överhuvudtaget? Vad har våra nuvarande ansträngningar att göra med den ursprungliga auktoriseringen av våldsanvändning? Vi har inte längre att göra med någonting eller någon som hade med 11/9-attackerna att göra. Det enda vi gör nu är att bygga upp beslutsamheten och antalet hos våra fiender. Vi har inget kvar att vinna. Vi är där enbart för att rädda ansiktet, och till slut kommer vi inte ens att kunna göra det.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Ron Paul, den återfinns här:
http://www.house.gov/htbin/blog_inc?BLOG,tx14_paul,blog,999,All,Item%20not%20found,ID=091013_3560,TEMPLATE=postingdetail.shtml


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.