Det är dags att lämna Afghanistan

Yttrande av Ron Paul i USA:s representanthus, inför Foreign Affairs Committee, 10/12 2009

Herr talman, tack för att du sköter dessa viktiga utfrågningar om amerikansk Afghanistan-politik. Jag skulle vilja välkomna vittnena, ambassadör Karl W. Eikenberry och general Stanley A. McChrystal, och tacka dem för att de framträder inför detta utskott.

Jag är dock allvarligt bekymrad över presidentens beslut att lägga till runt 30.000 trupper och ett än så länge icke angivet antal civil personal för att trappa upp vår afghanska operation. Denna ”surge” kommer att föra de amerikanska truppnivåerna till ungefär de nivåer som sovjeterna hade när de ockuperade Afghanistan med katastrofalt resultat på 1980-talet. Jag fruktar att den amerikanska militära ockupationen av Afghanistan kan komma att misslyckas på ett liknande vis.

Sent år 1986 sade befälhavaren över Sovjets väpnade styrkor, marskalk Sergey Akhromeyev, till den dåvarande sovjetiske generalsekreteraren Michail Gorbatjov: ”De militära operationerna i Afghanistan kommer snart att vara sju år gamla. Det finns inte ett enda stycke mark i detta land som inte har ockuperats av en sovjetisk soldat. Icke desto mindre befinner sig majoriteten av territoriet fortfarande i rebellers händer.” Gorbatjov kom snart att påbörja det sovjetiska tillbakadragandet från deras afghanska missöde. Tusentals var döda på båda sidor, ändå lyckades ockupationen inte producera en stabil nationell afghansk regering.

Åtta år in i vårt eget krig i Afghanistan klingar den sovjetiske befälhavarens ord kusligt välbekanta. En del av problemet härrör från en grundläggande missuppfattning av situationen. Det är vår närvaro som ockupanter som föder revolten. Som hade varit fallet om vi invaderades och ockuperades, har olika grupper lagt sina meningsskiljaktigheter åt sidan för att förena sig mot utländsk ockupation. Att lägga till fler amerikanska trupper kommer endast att hjälpa de som rekryterar krigare för att anfalla våra soldater och som använder den amerikanska ockupationen till att övertyga byar att välja talibanernas sida.

Förespråkare för presidentens Afghanistan-upptrappning anför den lyckade ”tillströmningen” i Irak som bevis för att denna andra tillströmning kommer att få liknande resultat. Jag är rädd att de kan ha rätt angående det liknande resultatet, men jag bestrider framgångspropagandan om Irak. Det är faktiskt på det viset att våldet i Irak endast avtog temporärt med slutförandet av den etniska rensningen av shiiter från sunnitiska kvarter och vice versa – och alla kvarter från kristna. De sunnitiska krigare som fanns kvar var lätta att vända mot den utländska al-Qaida-närvaron när de erbjöds amerikanska pengar och vapen. Vi ser i allt högre grad denna ”framgång” bryta samman: sekteristiskt våld flammar upp och den här gången är de olika grupperna bättre beväpnade med vapen som USA har bistått med. På liknande vis är rebellerna som fick betalt av USA för att stoppa sina anfall allt mer bångstyriga nu när den irakiska staten inte längre betalar mutor regelbundet. Alltså är jag skeptisk till rapporter om framgången med den irakiska tillströmningen.

Likaledes får vi berättat för oss att vi måste ”vinna” i Afghanistan så att al-Qaida inte kan använda afghanskt territorium till att planera ytterligare anfall mot USA. Vi behöver komma ihåg att anfallet mot USA den 11 september 2001 till stor del, enligt 11/9-kommissionens rapport, planerades i USA (och Tyskland) av terrorister som lagligt befann sig i vårt land. Enligt logiken hos de som stödjer militärt agerande mot Afghanistan därför att al-Qaida var fysiskt närvarande, skulle man kunna argumentera för amerikanska flygräder mot flera amerikanska delstater och Tyskland! Det är helt befängt. Talibanerna tillät al-Qaida att stanna kvar i Afghanistan eftersom båda hade deltagit, med amerikansk assistans, i revolten mot den sovjetiska ockupationen.

Icke desto mindre sade presidentens nationella säkerhetsrådgivare, general James Jones, USMC (pensionerad), i en nylig intervju att färre än 100 al-Qaida-medlemmar finns kvar i Afghanistan och att chansen att deras närvaro där skulle återuppbyggas till en betydelsefull nivå var liten. Ska vi tro att 30.000 fler trupper behövs för att besegra 100 al-Qaida-krigare? Jag fruktar att det kommer att bli ett allt starkare tryck för att USA ska invadera Pakistan, dit många talibaner och al-Qaida-medlemmar har flytt. CIA-anfall med drönare mot Pakistan har redan destabiliserat det landet och har dådat tjogtals med oskyldiga, vilket har genererat starka antiamerikanska känslor och rop på hämnd. Jag förstår inte hur det bidrar till vår nationella säkerhet.

Presidentens högste rådgivare för Afghanistan och Pakistan, Richard Holbrooke, sade nyligen: ”Jag skulle säga detta om att definiera framgång i Afghanistan och Pakistan. I den enklaste bemärkelsen, högsta domstols-testen för en annan fråga, vi känner igen den när vi ser den.” Det inger inte mycket tillförsikt.

Anhängare till denna tillströmning hävdar att vi måste träna en afghansk nationell armé för att ta över och stärka Kabuls styre och auktoritet. Men experter har noterat att den afghanska nationella arméns led allt mer fylls av den tadzjikiska minoriteten på bekostnad av den stora mängden pashtuner. Den amerikanske diplomaten Matthew Hoh, som avgick som högste civile representant för den amerikanska regeringen i Zabul-provinsen, noterade i sitt avskedsbrev att han ”inte se[r] att fortsatta amerikanska omkostnader i form av offer eller resurser till stöd för den afghanska regeringen i det som, egentligen, är ett 35 år gammalt inbördeskrig ger någon utdelning eller är värt priset.” Herr Hoh fortsatte med att skriva att ”[I] likhet med sovjeterna, fortsätter vi att säkra och stötta en havererande stat, medan vi uppmuntrar en ideologi och ett regeringssystem som är okänt och oönskat av [det afghanska] folket.”

Jag har alltid motsatt mig nationsbyggande såsom varande okonstitutionellt och ineffektivt. Afghanistan är inte annorlunda. Utan en verklig strategi i Afghanistan, utan en vision om hur en seger kommer att se ut, återstår den tomma retoriken från den förra administrationen där det hette att ”när det afghanska folket ställer sig upp, kommer USA att träda tillbaka.” Jag är rädd att den enda lösningen på Afghanistan-gungflyet är ett snabbt och komplett amerikanskt tillbakadragande från det landet och från regionen. Vi har inte råd att bibehålla detta imperium och vår ockupation av dessa främmande länder gör oss inte säkrare. Det är dags att lämna Afghanistan.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originalutskriften, av ett yttrande av Ron Paul, återfinns här:
http://www.house.gov/apps/list/speech/tx14_paul/AfghanistanStatement.shtml


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Att rädda ansiktet i Afghanistan

Av Ron Paul, 13/10 2009

Den gångna veckan har det varit mycket diskussion och debatt om kriget som fortsätter i Afghanistan. Varande dubbelt så länge som andra världskriget och utan något slut i sikte, har kriget i Afghanistan varit en av de längsta konflikterna som vårt land någonsin har varit involverat i. Situationen har bara blivit värre med de nyliga upptrappningarna.

Den nuvarande debatten är helt och hållet fokuserad på frågan om truppnivåer. Hur många fler trupper borde skickas över för att fortsätta kriget? Administrationen har redan godkänt utstationeringen av ytterligare 21.000 amerikanska militärer senast i november, vilket kommer att öka våra truppnivåer till 68.000. Kommer ytterligare 40.000 att fixa uppgiften? Eller borde vi så småningom bygga upp nivåerna till 100.000 i tillägg till det? Varför inte 500.000 – bara för att vara ”säkra”? Och hur kommer allmänhetens stöd att återvinnas till att stödja detta krig igen när 58 procent nu är emot det?

Jag blir ganska irriterad över denna mycket snäva serie frågor. Jag har andra frågor. Vi störtade talibanregimen 2001 med färre än 10.000 amerikanska trupper. Varför verkar det nu som att ju fler trupper vi sänder desto värre blir det? Om sovjeterna gjorde sig bankrutta i Afghanistan med truppnivåer på 100.000 och slutligen tvingades att bege sig av i ett förödmjukande nederlag, varför är vi fast beslutna att följa deras exempel? Viktigast av allt, vad kan vinnas på allt det här? Vi har investerat miljarder dollar och tusentals värdefulla liv – för vad?

Sanningen är att det inte är en tillfällighet att ju fler trupper vi sänder desto sämre blir det. Det blir värre just därför att vi skickar fler trupper och trappar upp våldet. Vi hoppas att ett bra ledarskap kommer att vinna i Afghanistan, men reserven av potentiella ärliga ledare som man kan hämta ifrån har flytt från våldet och lämnat ett enormt maktvakuum efter sig. Krig undertrycker inte dåliga ledare. Det skapar dem. Och ju mer krig vi tillfogar detta land, desto fler dåliga ledare kommer vi att skapa av misstag.

En annan sak som krig gör är att skapa vrede med dess urskillningslösa våld och orättvisa. Hur många oskyldiga civila har skadats av klumpiga bombningar och misstag som i slutänden kostar liv? Människor dör av att helt enkelt befinna sig på fel plats vid fel tillfälle i en krigszon, men de som dödar drabbas aldrig av några påföljder. Föreställ er förbittringen och vreden som överlevare måste känna när en familjemedlem dödas och ingenting görs åt det. När det inte finns några andra arbeten tillgängliga eftersom alla affärsverksamheter har flytt, vad annat finns det att göra, än att sluta sig till motståndet där det finns lön och även en möjlighet till hämnd? Detta är inget rättfärdigande för våra fiender där borta, men vi måste acceptera att när vi pressar människor så kommer de att pressa tillbaka.

Den verkliga frågan är varför är vi där överhuvudtaget? Vad har våra nuvarande ansträngningar att göra med den ursprungliga auktoriseringen av våldsanvändning? Vi har inte längre att göra med någonting eller någon som hade med 11/9-attackerna att göra. Det enda vi gör nu är att bygga upp beslutsamheten och antalet hos våra fiender. Vi har inget kvar att vinna. Vi är där enbart för att rädda ansiktet, och till slut kommer vi inte ens att kunna göra det.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Ron Paul, den återfinns här:
http://www.house.gov/htbin/blog_inc?BLOG,tx14_paul,blog,999,All,Item%20not%20found,ID=091013_3560,TEMPLATE=postingdetail.shtml


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Angående Af-Pak: Sluta ”hjälpa”

Av Ron Paul, 11/5 2009

Medan mycket av landets uppmärksamhet är riktad mot andra frågor, håller en allvarlig situation på att utvecklas i Pakistan som hotar att kasta in oss i ytterligare ett fruktlöst och blodigt krig. Det är mycket frustrerande att se att många som var så starkt emot den förra administrationens krig plötsligt har tappat intresset för utrikespolitik enbart för att vi utlovades förändring.

De som fortfarande ägnar uppmärksamhet vet att ingenting kunde vara mindre sant. Mycket lite har förändrats, förutom kanske retoriken, men vad spelar det för roll när bombräderna bara blir mer dödliga? Snarare än att dra ner på våldsamma militära ingripanden i andra länders affärer, är den nya administrationen i färd med att trappa upp den föregående administrationens utrikespolitik.

I Pakistan innebär det fortsättningen och till och med upptrappningen av militär interventionism på andra sidan gränsen till Afghanistan. Målen tros vara enklaver tillhörande militanta talibaner, men många oskyldiga civila har fångats i den dödliga korselden, vilket tillfogar vårt anseende i regionen svår skada. Många vanliga afghaner och pakistanier som aldrig hade anledning att ta till vapen mot oss förses med motivation då familjemedlemmar och vänner dödas och lemlästas av våra klumpiga och urskillningslösa bomber. Är det värt priset för oss att vara inblandade på detta vis till en så hög kostnad i blod, pengar och goodwill? Finns det någonting som kan vinnas genom denna politik?

Vi hjälper talibanerna och andra fiender att faktiskt öka i antal och styrka, medan vi driver ner dem från bergen i gränsregionerna djupare in i Pakistan, där de har ställt till med elände. Då våra bombningar följer dem, har belägrade bybor få valmöjligheter utöver att lämna sina hem och ansluta sig till det växande antalet flyktingar eller ta till vapen och sälla sig till striden mot oss.

Icke desto mindre, i stället för att erkänna flodvågen av oavsiktliga konsekvenser av att försöka handskas med Pakistans problem, pekar alla tecken i Washington mot ytterligare upptrappning. Både representanthuset och senaten har nyligen introducerat motioner för att tredubbla biståndet till Pakistan, från 500 miljoner dollar till 1,5 miljarder dollar, och allt tyder på att ledarskapet i Pakistan utnyttjar situationen med talibanerna till att mjölka mer bistånd från den amerikanske skattebetalaren. Vi är panka. Detta är pengar vi inte har, och det är en förolämpning mot det amerikanska folket att belasta det nationella kreditkortet för denna sortens militär äventyrlighet efter det att många amerikaner trodde att de röstade för fred.

Det grundläggande är att vår inblandning i Pakistans interna problem inte gör oss säkrare. Det är faktiskt på det viset att vi ökar på våra fienders antal och ökar hoten mot vår säkerhet här hemma. Vi framkallar just den terrorism och extremism som vi försöker stoppa. Varje dollar vi skickar, även om det är för humanitära ändamål, frigör resurser till att föra krig och eventuellt stötta impopulära ledare. Mellanösterns inre strider är irrationella och farliga, liksom dess politik. Vi leker med elden när vi blandar oss i deras affärer, och vi isolerar oss själva i diplomatiskt hänseende genom att skaffa fler fiender än vänner. Vi behöver föra hem våra trupper, stoppa allt utlandsbistånd, och hålla en neutral position på världsscenen. Det är, faktiskt, den enda utrikespolitiken vi har råd med just nu, och den skulle skaffa oss fler vänner och handelspartners än våra bomber någonsin skulle kunna göra. Dessutom är det vad konstitutionen medger och våra grundlagsfäder med bestämdhet rådde till.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Ron Paul, den återfinns här:
http://www.house.gov/htbin/blog_inc?BLOG,tx14_paul,blog,999,All,Item%20not%20found,ID=090511_2895,TEMPLATE=postingdetail.shtml


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Stoppa kriget mot droger

Av Ron Paul, 30/3 2009

Vi har nyligen hört många chockerande berättelser om brutalt dödande och hänsynslöst våld relaterat till drogkarteller som är i strid med mexikanska och amerikanska myndighetspersoner. Det närmar sig febertoppen hos en fullskalig kris. Tyvärr är det inte sannolikt att administrationen kommer att försitta detta tillfälle att ytterligare expandera staten. Förhoppningsvis kan vi dra ett djupt andetag och betrakta historien för att hitta det optimala sättet att handskas med denna farliga situation, som inte saknar tidigare motstycke.

Alkoholförbudet under 1920-talet förde med sig liknande våld, gäng, laglöshet, korruption och brutalitet. Orsaken till våldet var inte att tillverkning och försäljning av alkohol var farligt i sig självt. Våldet kom till på grund av skapandet av en brutal svart marknad som även drev vinsterna genom taket. Dessa vinster gjorde det möjligt för kriminella som Al Capone att bli otroligt rika, och bli militant försvarande av den rikedomen. Al Capone såg alkoholförbudets avskaffande som ett stort hot, och smugglingsoperationerna och gängvåldet kollapsade faktiskt efter avskaffandet. I dag är ett spontant köp av en flaska vin till middagen en relativt godartad transaktion, och lastbilar med öl färdas öppet och fredligt längs sina distributionsrutter.

På liknande vis, i dag, skulle det bästa sättet att bekämpa våldsamma drogkarteller vara att dra bort mattan underifrån deras vinster genom att föra ut dessa transaktioner i solljuset. Människor som, dumt nog, handlar droger skulle knappast välja den kriminelle handlaren på bakgatan som en källa, om ett kafé-liknande apotek var ett alternativ. Dessutom är det sannolikt att ett laglydigt apotek kollar ID-kort och vägrar att sälja till minderåriga, såsom barer och spritbutiker tenderar att göra mycket flitigt. Tänk er all den tid och resurser som polisen skulle kunna spara om de i stället kunde fokusera på våldsbrott, i stället för detta omöjliga förmyndarstatsmandat att rädda människor från dem själva!

Om dessa anledningar inte övertygar drogkrigarna, skulle jag uppmana dem att återvända till konstitutionen och begrunda var det finns någon auktorisation för att förbjuda privata personliga val som dessa. Alla våra friheter – religionsfriheten och mötesfriheten, yttrandefriheten, rätten att bära vapen, rätten att slippa onödiga statliga genomsökningar och beslag – härstammar från föreskriften att du äger dig själv och är ansvarig för dina egna val. Förbudslagar upphäver självägarskap och är en ren förolämpning mot frihetens principer. Jag är en bestämd motståndare till rekreationsanvändning av droger, men på samma gång, om människor endast är fria att fatta bra beslut, så är de inte sant fria. Hur som helst borde delstater själva bestämma hur dessa frågor ska hanteras och den federala regeringen borde respektera deras val.

Min stora oro är att i stället för att hantera de verkliga problemen betänksamt, kommer kongressen att återigen pressas till att agera snabbt utan någon större eftertanke eller debatt. Jag kan inte komma på ett enda problem som vi inte har förvärrat på det viset. Paniken som genereras av den hotande krisen i Mexiko bör inte omdirigeras till inskränkning av fler rättigheter, i synnerhet våra rättigheter hörande till andra författningstillägget, vilket tycks vara på gång. Fler vapenlagar som svar på detta våld kommer, med bestämdhet, endast att leda till avväpning av laglydiga medborgare. Detta är något att se upp för och sätta sig upp mot. Vi har trappat upp drogkriget tillräckligt mycket för att se att det endast trappar upp våldet och vinsterna som hänger samman med droger. Det är dags att pröva frihet istället.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Ron Paul, den återfinns här:
http://www.house.gov/htbin/blog_inc?BLOG,tx14_paul,blog,999,All,Item%20not%20found,ID=090330_2795,TEMPLATE=postingdetail.shtml


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Tänk er

Av Ron Paul, 9/3 2009

Tänk er för ett ögonblick att det någonstans i mitten av Texas fanns en stor utländsk militärbas, låt säga kinesisk eller rysk. Tänk er att tusentals beväpnade utländska trupper konstant patrullerade amerikanska gator i militärfordon. Tänk er att de var här med ändamålet att ”hålla oss säkra” eller ”främja demokrati” eller ”beskydda sina strategiska intressen”.

Tänk er att de opererade utanför amerikansk lagstiftning, och att konstitutionen inte gällde för dem. Tänk er att de då och då gjorde oavsiktliga fel eller agerade på grundval av dålig information och av misstag dödade eller terroriserade oskyldiga amerikaner, inklusive kvinnor och barn, vanligtvis med få till inga återverkningar eller konsekvenser. Tänk er att de installerade vägspärrar på vår mark och rutinmässigt sökte igenom och finkammade hela kvarter av hem. Tänk om amerikanerna var rädda för dessa utländska trupper, och med överväldigande majoritet ansåg att Amerika skulle må bättre utan deras närvaro.

Tänk om några amerikaner var så arga över att de befann sig i Texas så att de faktiskt slöt sig samman för att fördriva dem med våld, i försvar av vår mark och suveränitet, på grund av att statens ledarskap vägrade eller var oförmöget att göra det. Tänk er att de amerikanerna blev etiketterade som terrorister eller upprorsmakare på grund av sina försvarsåtgärder, och rutinmässigt dödade, eller fångade och torterade av de utländska trupperna på vår mark. Tänk er att ockupanternas attityd var att om de bara dödade tillräckligt många amerikaner så skulle motståndet upphöra, men i stället, för varje amerikan som dödades, tio till skulle ta till vapen mot dem, resulterande i ständig blodspillan. Tänk om de flesta av det utländska landets medborgare också ville att dessa trupper skulle återvända hem. Tänk om de valde en ledare som lovade att föra hem dem och sätta stopp för denna fasa.

Tänk om den ledaren ändrade sig så fort han tillträdde.

Verkligheten är den att vår militära närvaro på utländsk mark är lika stötande för människorna som bor där som väpnade kinesiska trupper skulle vara om de var stationerade i Texas. Vi skulle inte tolerera det här, men vi har under årtionden haft ett världsomspännande imperium och en mycket inkräktande utrikespolitik som skapar en hel del hat och agg mot oss.

Enligt vårt eget CIA var vår inblandning i Mellanösterns angelägenheter den främsta motiveringen till de fasansfulla attackerna den 11/9. Men i stället för att omvärdera vår utrikespolitik, har vi helt enkelt trappat upp den. Vi hade, sannerligen, rätt att ge oss efter dem som var ansvariga för 11/9, men varför känner så många amerikaner som om vi har rätt till en militär närvaro i runt 160 länder när vi inte skulle tolerera ens en utländsk bas på vår mark, av någon som helst anledning? Tänk på att de inte är ambassader, detta är militära anläggningar. Den nya administration ändrar ingenting väsentligt gällande det här. Att flytta runt trupper och leka med ordens betydelser åstadkommer inte de mål som det amerikanska folket har, som helt enkelt vill att våra män och kvinnor ska komma hem. 50.000 trupper lämnade kvar i Irak främjar inte freden mer än vad 50.000 ryska trupper i USA skulle göra.

Att stänga militärbaser och upphöra att bemöta andra nationer med hot och våld är inte isolationism. Det är det motsatta. Att öppna oss för vänskap, ärlig handel och diplomati är fredens och välståndets utrikespolitik. Det är den enda utrikespolitiken som inte kommer att köra oss bankrutta inom kort, vilket våra nuvarande handlingar med bestämdhet kommer att göra. Jag delar det amerikanska folkets besvikelse över den utrikespolitiska retorik som kommer från administrationen. Den sorgliga saken är att vår utrikespolitik så småningom KOMMER att förändras, som Roms gjorde, när alla budgetära och valutamässiga tricks för att finansiera den är uttömda.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Ron Paul, den återfinns här:
http://www.house.gov/htbin/blog_inc?BLOG,tx14_paul,blog,999,All,Item%20not%20found,ID=090309_2735,TEMPLATE=postingdetail.shtml



Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Om att återinföra värnplikten

Av Ron Paul, 16/2 2009

Den nya administrationen har gjort en stor sak av idén med nationell tjänstgöring och frivilligarbete. Medan tjänstgöring till ens samhälles nytta definitivt är beundransvärd, så är det inte den federala regeringens sak att ”uppmuntra” till eller främja frivilligarbete. Dessutom så finns det oroande tecken på att nationell tjänstgöring skulle kunna förvandlas från frivillig till obligatorisk, eller de facto obligatorisk, exempelvis att tjänstgöring krävs för att erhålla akademisk examen, eller något i den stilen.

Träldom skulle avskaffas med det 13:e tillägget, men saker som Selective service* och inkomstskatt får mig att undra hur allvarligt vi verkligen tar på att försvara det som inte är annat än grundläggande frihet. Inkomstskatten förslavar arbetare under nästan 4 månader av ett år genom att konfiskera det som uppgår till alla deras löner under den tidsperioden. En värnplikt skulle kunna kräva själva ditt liv, utan ditt samtycke. Detta borde vara otänkbart i ett fritt samhälle.

Förespråkare för återinförande av värnplikten hävdar att den är nödvändig för att skydda friheten från fiender utomlands. Men de fiender till frihet som finns just här hemma då? Jag är övertygad om att det finns fler hot mot amerikansk frihet inom 16-kilometersradien av mitt kontor på Capitol Hill än som finns på resten av jordklotet. Om vi fick bort våra trupper från utländsk mark, är det mycket mer sannolikt att dessa upplevda utländska fiender till vår frihet backar tillbaka och låter oss vara. Vi har mer än tillräckligt med trupper för att sköta våra egna affärer och försvara oss själva. Det är endast för världsdominans som vi lider av truppbrist.

Likväl anser en del att rekryteringen till vår militär är för låg och att den yngre generationen inte villigt kommer att ställa upp för tjänstgöring, och måste rekryteras med våld. Jag tar stort avstånd från denna beskrivning av unga människor i dag. För det första tror jag att de inser att utrikespolitiken, så impopulär som den har varit under Bush, inte förändras nämnvärt under Obama, och har lite, om något, att göra med att försvara USA, och definitivt inte konstitutionen. För det andra är det många som ser vänner och bekanta som frivilligt har låtit sig rekryteras, och har lagt märke till hur soldaten och veteranen behandlas. Kanske istället för att klandra yngre generationer för att vara själviska, borde äldre generationer minnas sina löften till dem som frivilligt rekryteras till militärtjänstgöring och vara uppmärksamma på hur de behandlas. Varje hemlös veteran vid sidan av vägen, varje självmord, varje rapport om undermålig standard på veteransjukhus är ett tecken på hur vi sviker vår militär. Kanske borde vi titta på de frågorna om vi har problem med militär rekrytering, snarare än att trampa på friheten i namnet av att beskydda den.

Om inte det är tillräckligt med anledning, betänk att de flesta inom militären är emot värnplikt. Det finns en enorm skillnad mellan att tjänstgöra bredvid en annan frivillig, och att tjänstgöra bredvid en motvillig värnpliktig. Amerikaner behöver hålla utkik efter all propaganda som försöker föra oss tillbaka till värnplikten. Allt för ofta leder en bristfällig utrikespolitik till behovet av en värnplikt. Att avskaffa Selective service är en sak som vi skulle kunna göra för att motverka de försöken.

* Selective service är ett federalt organ vars huvuduppgift, som jag förstår saken, är att göra ett eventuellt införande av värnplikt enkelt och smidigt. Alla män som är amerikanska medborgare är förpliktade att registrera sig där inom 30 dagar från deras 18:e födelsedag (dessutom är en del utländska män mellan 18 och 26 år som bor i USA förpliktade att registrera sig). Selective service-systemet har dessutom gjort förberedelser för att inkalla vissa medborgare i åldrarna 20 till 54 år till tjänstgöring, om kongressen beordrar det. (Källa: http://en.wikipedia.org/wiki/Selective_Service_System) Övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Ron Paul, den återfinns här:
http://www.house.gov/htbin/blog_inc?BLOG,tx14_paul,blog,999,All,Item%20not%20found,ID=090216_2679,TEMPLATE=postingdetail.shtml


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Botemedel för vår ekonomiska sjukdom

Av Ron Paul, 2/2 2009

Jag har nyligen, vid flera tillfällen, fått möjlighet att på diverse nyhetsprogram diskutera ekonomin och vad som är fel med det så kallade ekonomiska stimulanspaketet. Jag har gång på gång sagt vad vi inte borde göra, och nu skulle jag vilja förklara vad vi borde göra.

Men för att förbättra situationen, måste du först ha en ordentlig förståelse av hur vi hamnade här. Statliga policys och central planering skapade husbubblan som nu håller på att kollapsa. För runt ett årtionde sedan gjorde staten utökat husägande och överkomliga bostäder till en offentlig målsättning. Genom Fannie Mae, Freddie Mac och marknaden för andrahands-inteckningslån, sporrade staten till kreativ billig avbetalning, mer allmänt tillgängliga inteckningslån-produkter, och avskräckte från det förgångnas marknadsprövade lånestandarder. Federal Reserve höll räntorna artificiellt låga, vilket tillförde mer bränsle till denna eld. Många relaterade sektorer blomstrade tillfälligt på grund av detta, och många människor kom in i hem som de annars inte skulle haft råd med. Den ökade efterfrågan på bostäder gjorde att priserna sköt i höjden tills bostäder på många marknader blev ännu mer oöverkomliga, vilket tvingade fram ännu fler kreativa inteckningslån, och försatte husägare i omöjliga lånefinansieringssituationer. Många riskfyllda investeringsformer, såsom inteckningslån-uppbackade säkerheter, derivat, och bytesaffärer med fallerade krediter, växte fram ur denna ohållbara situation. Då pantövertagandena började, kom korthuset att börja rasa. För många människor har förväxlat symtomen och smärtan från kollapsen med de problematiska policys som orsakade bubblan, som är det som verkligen behöver behandlas.

Först och främst, precis som att det bästa botemedlet för en baksmälla är att inte dricka så mycket, är en recession det bästa botemedlet för en recession. Det är dags att nyktra till och återvända till förståndig fri marknad, risk och belöning, tillgång och efterfrågan, utan politisk intervention. Politiker är bra på att värna de speciella intressenas behov, men mycket dåliga på att avgöra vad som behöver äga rum på marknaden. Staten borde hålla sig till att bestraffa bedrägeri och att upprätthålla kontrakt. När de använder skattelagstiftning, byråkratiska departement och deras manipulativa regler och förordningar till att diktera socialt och ekonomiskt uppträdande, hamnar vi i en situation med störningar och felinvesteringar. Att rädda banker, fortsätta misslyckade Fed-policys och belasta skattebetalaren med giftig skuld kommer att förvärra smärtan, och bestraffa den oskyldige.

Om kongressen verkligen ville göra något vettigt, skulle de sänka skatterna. Helst skulle vi avskaffa inkomstskatten helt och hållet och få bort Internal Revenue Service från ekonomins rygg, vilket vore till enorm fördel. Vi borde även skära ned på spenderandet, ta bort vartenda okonstitutionellt departement och program, varenda slösaktig statlig inkräktning på folkets frihet och pengar, med vårt massiva utländska imperium som startpunkt. Kostnaden för vårt imperium håller på att få oss på knäna, precis som den gjorde med Sovjetimperiet. Kongressen borde avskaffa Federal Reserve och ta tillbaka dess ansvarsområden, för att säkerställa sunda pengar utom räckhåll från starka bankintressens manipulation.

Detta skulle innebära verklig förändring och verklig ekonomisk stimulans. Planerna som diskuteras i Washington handlar bara om mer av samma sak. Så länge som ingen på allvar överväger botemedlet, kommer vi tyvärr att förlänga sjukdomen.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originalmeddelandet gjordes av Ron Paul, det kan höras här:
http://www.lewrockwell.com/paul/paul503.html


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.