Pudeln blir sparkad

Av Patrick J. Buchanan, 15/3 2010

Joe ställde faktiskt till det för sig själv. Så fort han satte sin fot på israelisk mark, var det en tydligt eftergiven tonart som gällde för vår vicepresident.

Först begav han sig till Yad Vashem-minnesmuseet, där han tog på sig en kippa och förklarade Israel vara ”en central bult i vår existens”.

”För världsjudendomen”, fortsatte Joe, förmodligen inkluderande 5 miljoner amerikaner, ”är Israel hjärtat. [...] Israel är ljuset. [...] Israel är hoppet”.

När han mötte Shimon Peres den följande dagen, bekände Joe att den första gången han var på besök vid 29 års ålder, ”fångade Israel mitt hjärta”.

I Peres’ gästbok skrev han: ”Bandet mellan våra båda nationer har varit och förblir orubbligt”.

Sedan sade han till Peres och världen: ”Det finns absolut inget avstånd mellan USA och Israel när det gäller Israels säkerhet”.

Medan Peres talade, tog Biden noter. När Peres kallade honom för ”en vän”, sade Joe översvallande att ”det känns skönt att vara hemma”.

Till och med hos Aipac måste de ha fått kväljningar.

Efter att ha gått runt hörnet till premiärminister Netanyahus kontor, använde Joe hans smeknamn ”Bibi”, förklarade honom vara en ”riktig” vän och sade att den amerikanska relationen med Israel ”har varit och kommer att fortsätta att vara vår utrikespolitiks mittpunkt”.

Sedan kom sandsäckens träff.

Inrikesminister Eli Yishai tillkännagav byggandet av 1.600 nya lägenheter i det arabiska östra Jerusalem. Förbluffad och förödmjukad, lämnade Biden ett uttalande i vilket han ”fördömde” beslutet.

Han hämnades sedan genom att komma för sent till middagen i Bibis hus.

Netanyahu har bett om ursäkt för timingen, men de går vidare med lägenheterna. Vad kommer amerikanerna att göra åt saken? Vid nuvarande tidpunkt, inget annat än att gorma.

Och minsann var det så, en dag senare, vid Tel Aviv-universitetet, att Joe fortsatte i samma spår: ”(D)e Förenta staterna har ingen bättre vän [...] än Israel”.

När han gav sig i väg till Jordanien, rapporterade Haaretz att Israel planerar att bygga 50.000 nya hem i östra Jerusalem under de närmaste åren.

Biden må känna att han blev behandlad som om han vore en idiot, och amerikanerna må känna sig försmådda, men vi fick vad lismare förtjänar. Och om vi vill förstå varför araberna som en gång respekterade oss nu tycks vara föraktfulla mot oss, betänk det svaret – som från ett offer för partnervåld – på en offentlig örfil.

Betänk även det mest anmärkningsvärda uttalandet från Bidens första 24 timmar.

”Framsteg sker i Mellanöstern när alla vet att det inte finns något avstånd alls mellan USA och Israel.”

Biden säger att vi är en effektivare kraft för fred i Mellanöstern i en region där araber är 50 gånger fler än israelerna om alla vet att vi sjunger från samma sångblad som Israel och inte har någon utrikespolitik som är oberoende från Israels.

Hur kan Amerika ses som en ärlig mäklare mellen araber och israeler om det inte finns ”något avstånd” mellan Amerika och Israel?

Till och med när det gäller vår närmaste allierade i vår historia, Storbritannien under andra världskriget, fanns det avstånd mellan Winston Churchill och FDR angående var det skulle invaderas – Nordafrika, Italien, Frankrike, Balkan? – huruvida vi skulle ta oss till Berlin, Prag och Wien innan Stalin, vem som skulle vara den högste allierade befälhavaren, till och med huruvida det brittiska imperiet skulle överleva.

Israel håller fokus på sina egna intressen, och när dessa föreskriver handlingar som strider mot amerikanska intressen, agerar Israel unilateralt. David Ben-Gurion sökte inte Dwight Eisenhowers tillstånd för att anfalla Egypten i maskopi med fransmännen och britterna 1956, vilket gjorde Ike rasande.

Israel konsulterade inte JFK om huruvida de fick stjäla anrikat uran från NUMEC-anläggningen i Pennsylvania till deras atombombsprogram.

Israel konsulterade inte oss om huruvida de fick anfalla USS Liberty under sexdagarskriget, eller tubba Jonathan Pollard till att plundra våra säkerhetshemligheter, eller skicka vår vapenteknologi till Kina. De gick och gjorde det, vetande att amerikanerna skulle svälja hårt och ta emot det.

Ehud Olmert konsulterade inte den tillträdande presidenten Obama om huruvida de skulle starta ett krig mot Gaza och döda 1.400 palestinier. Ej heller konsulterade Netanyahu oss innan Mossad eliminerade Hamas-ministern i Dubai.

Det som Netanyahu och Yishai säger till Obama med deras beslut att fortsätta bygga på ockuperad mark är: ”När det gäller östra Jerusalem och Västbanken, bestämmer vi, och inte ni.”

Och om Netanyahu har ruskat Joe och andra ut ur deras romantiska drömmerier om Israel, bra. Åtminstone ser vi nu inte längre dunkelt såsom i en spegel.

Israeliska och amerikanska intressen löper ofta parallellt, men de är inte identiska. Israel bekymrar sig över ett grannskap. Vi bekymrar oss över en värld där det finns 300 miljoner araber och en miljard muslimer. Våra länders utrikespolitik kan inte vara identisk.

Om så är fallet, kommer vi i slutänden att få alla Israels fiender, vilka är legio, och endast Israels vänner, vilka är få.

Och om vår utrikespolitik och Israels är en och densamma, kommer den arabiska uppfattningen att vara det den är i dag – att Amerika inte kan sätta sig upp mot Israel, ens när hennes nationella intressen befaller det.

Joes uppträdande innan han fick den våta vanten i ansiktet underströk bara poängen: I sin relation till Israel är den mäktiga supermakten en pudel.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://buchanan.org/blog/the-poodle-gets-kicked-3731


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.