Det är dags att lämna Afghanistan
Yttrande av Ron Paul i USA:s representanthus, inför Foreign Affairs Committee, 10/12 2009
Herr talman, tack för att du sköter dessa viktiga utfrågningar om amerikansk Afghanistan-politik. Jag skulle vilja välkomna vittnena, ambassadör Karl W. Eikenberry och general Stanley A. McChrystal, och tacka dem för att de framträder inför detta utskott.
Jag är dock allvarligt bekymrad över presidentens beslut att lägga till runt 30.000 trupper och ett än så länge icke angivet antal civil personal för att trappa upp vår afghanska operation. Denna ”surge” kommer att föra de amerikanska truppnivåerna till ungefär de nivåer som sovjeterna hade när de ockuperade Afghanistan med katastrofalt resultat på 1980-talet. Jag fruktar att den amerikanska militära ockupationen av Afghanistan kan komma att misslyckas på ett liknande vis.
Sent år 1986 sade befälhavaren över Sovjets väpnade styrkor, marskalk Sergey Akhromeyev, till den dåvarande sovjetiske generalsekreteraren Michail Gorbatjov: ”De militära operationerna i Afghanistan kommer snart att vara sju år gamla. Det finns inte ett enda stycke mark i detta land som inte har ockuperats av en sovjetisk soldat. Icke desto mindre befinner sig majoriteten av territoriet fortfarande i rebellers händer.” Gorbatjov kom snart att påbörja det sovjetiska tillbakadragandet från deras afghanska missöde. Tusentals var döda på båda sidor, ändå lyckades ockupationen inte producera en stabil nationell afghansk regering.
Åtta år in i vårt eget krig i Afghanistan klingar den sovjetiske befälhavarens ord kusligt välbekanta. En del av problemet härrör från en grundläggande missuppfattning av situationen. Det är vår närvaro som ockupanter som föder revolten. Som hade varit fallet om vi invaderades och ockuperades, har olika grupper lagt sina meningsskiljaktigheter åt sidan för att förena sig mot utländsk ockupation. Att lägga till fler amerikanska trupper kommer endast att hjälpa de som rekryterar krigare för att anfalla våra soldater och som använder den amerikanska ockupationen till att övertyga byar att välja talibanernas sida.
Förespråkare för presidentens Afghanistan-upptrappning anför den lyckade ”tillströmningen” i Irak som bevis för att denna andra tillströmning kommer att få liknande resultat. Jag är rädd att de kan ha rätt angående det liknande resultatet, men jag bestrider framgångspropagandan om Irak. Det är faktiskt på det viset att våldet i Irak endast avtog temporärt med slutförandet av den etniska rensningen av shiiter från sunnitiska kvarter och vice versa – och alla kvarter från kristna. De sunnitiska krigare som fanns kvar var lätta att vända mot den utländska al-Qaida-närvaron när de erbjöds amerikanska pengar och vapen. Vi ser i allt högre grad denna ”framgång” bryta samman: sekteristiskt våld flammar upp och den här gången är de olika grupperna bättre beväpnade med vapen som USA har bistått med. På liknande vis är rebellerna som fick betalt av USA för att stoppa sina anfall allt mer bångstyriga nu när den irakiska staten inte längre betalar mutor regelbundet. Alltså är jag skeptisk till rapporter om framgången med den irakiska tillströmningen.
Likaledes får vi berättat för oss att vi måste ”vinna” i Afghanistan så att al-Qaida inte kan använda afghanskt territorium till att planera ytterligare anfall mot USA. Vi behöver komma ihåg att anfallet mot USA den 11 september 2001 till stor del, enligt 11/9-kommissionens rapport, planerades i USA (och Tyskland) av terrorister som lagligt befann sig i vårt land. Enligt logiken hos de som stödjer militärt agerande mot Afghanistan därför att al-Qaida var fysiskt närvarande, skulle man kunna argumentera för amerikanska flygräder mot flera amerikanska delstater och Tyskland! Det är helt befängt. Talibanerna tillät al-Qaida att stanna kvar i Afghanistan eftersom båda hade deltagit, med amerikansk assistans, i revolten mot den sovjetiska ockupationen.
Icke desto mindre sade presidentens nationella säkerhetsrådgivare, general James Jones, USMC (pensionerad), i en nylig intervju att färre än 100 al-Qaida-medlemmar finns kvar i Afghanistan och att chansen att deras närvaro där skulle återuppbyggas till en betydelsefull nivå var liten. Ska vi tro att 30.000 fler trupper behövs för att besegra 100 al-Qaida-krigare? Jag fruktar att det kommer att bli ett allt starkare tryck för att USA ska invadera Pakistan, dit många talibaner och al-Qaida-medlemmar har flytt. CIA-anfall med drönare mot Pakistan har redan destabiliserat det landet och har dådat tjogtals med oskyldiga, vilket har genererat starka antiamerikanska känslor och rop på hämnd. Jag förstår inte hur det bidrar till vår nationella säkerhet.
Presidentens högste rådgivare för Afghanistan och Pakistan, Richard Holbrooke, sade nyligen: ”Jag skulle säga detta om att definiera framgång i Afghanistan och Pakistan. I den enklaste bemärkelsen, högsta domstols-testen för en annan fråga, vi känner igen den när vi ser den.” Det inger inte mycket tillförsikt.
Anhängare till denna tillströmning hävdar att vi måste träna en afghansk nationell armé för att ta över och stärka Kabuls styre och auktoritet. Men experter har noterat att den afghanska nationella arméns led allt mer fylls av den tadzjikiska minoriteten på bekostnad av den stora mängden pashtuner. Den amerikanske diplomaten Matthew Hoh, som avgick som högste civile representant för den amerikanska regeringen i Zabul-provinsen, noterade i sitt avskedsbrev att han ”inte se[r] att fortsatta amerikanska omkostnader i form av offer eller resurser till stöd för den afghanska regeringen i det som, egentligen, är ett 35 år gammalt inbördeskrig ger någon utdelning eller är värt priset.” Herr Hoh fortsatte med att skriva att ”[I] likhet med sovjeterna, fortsätter vi att säkra och stötta en havererande stat, medan vi uppmuntrar en ideologi och ett regeringssystem som är okänt och oönskat av [det afghanska] folket.”
Jag har alltid motsatt mig nationsbyggande såsom varande okonstitutionellt och ineffektivt. Afghanistan är inte annorlunda. Utan en verklig strategi i Afghanistan, utan en vision om hur en seger kommer att se ut, återstår den tomma retoriken från den förra administrationen där det hette att ”när det afghanska folket ställer sig upp, kommer USA att träda tillbaka.” Jag är rädd att den enda lösningen på Afghanistan-gungflyet är ett snabbt och komplett amerikanskt tillbakadragande från det landet och från regionen. Vi har inte råd att bibehålla detta imperium och vår ockupation av dessa främmande länder gör oss inte säkrare. Det är dags att lämna Afghanistan.
Herr talman, tack för att du sköter dessa viktiga utfrågningar om amerikansk Afghanistan-politik. Jag skulle vilja välkomna vittnena, ambassadör Karl W. Eikenberry och general Stanley A. McChrystal, och tacka dem för att de framträder inför detta utskott.
Jag är dock allvarligt bekymrad över presidentens beslut att lägga till runt 30.000 trupper och ett än så länge icke angivet antal civil personal för att trappa upp vår afghanska operation. Denna ”surge” kommer att föra de amerikanska truppnivåerna till ungefär de nivåer som sovjeterna hade när de ockuperade Afghanistan med katastrofalt resultat på 1980-talet. Jag fruktar att den amerikanska militära ockupationen av Afghanistan kan komma att misslyckas på ett liknande vis.
Sent år 1986 sade befälhavaren över Sovjets väpnade styrkor, marskalk Sergey Akhromeyev, till den dåvarande sovjetiske generalsekreteraren Michail Gorbatjov: ”De militära operationerna i Afghanistan kommer snart att vara sju år gamla. Det finns inte ett enda stycke mark i detta land som inte har ockuperats av en sovjetisk soldat. Icke desto mindre befinner sig majoriteten av territoriet fortfarande i rebellers händer.” Gorbatjov kom snart att påbörja det sovjetiska tillbakadragandet från deras afghanska missöde. Tusentals var döda på båda sidor, ändå lyckades ockupationen inte producera en stabil nationell afghansk regering.
Åtta år in i vårt eget krig i Afghanistan klingar den sovjetiske befälhavarens ord kusligt välbekanta. En del av problemet härrör från en grundläggande missuppfattning av situationen. Det är vår närvaro som ockupanter som föder revolten. Som hade varit fallet om vi invaderades och ockuperades, har olika grupper lagt sina meningsskiljaktigheter åt sidan för att förena sig mot utländsk ockupation. Att lägga till fler amerikanska trupper kommer endast att hjälpa de som rekryterar krigare för att anfalla våra soldater och som använder den amerikanska ockupationen till att övertyga byar att välja talibanernas sida.
Förespråkare för presidentens Afghanistan-upptrappning anför den lyckade ”tillströmningen” i Irak som bevis för att denna andra tillströmning kommer att få liknande resultat. Jag är rädd att de kan ha rätt angående det liknande resultatet, men jag bestrider framgångspropagandan om Irak. Det är faktiskt på det viset att våldet i Irak endast avtog temporärt med slutförandet av den etniska rensningen av shiiter från sunnitiska kvarter och vice versa – och alla kvarter från kristna. De sunnitiska krigare som fanns kvar var lätta att vända mot den utländska al-Qaida-närvaron när de erbjöds amerikanska pengar och vapen. Vi ser i allt högre grad denna ”framgång” bryta samman: sekteristiskt våld flammar upp och den här gången är de olika grupperna bättre beväpnade med vapen som USA har bistått med. På liknande vis är rebellerna som fick betalt av USA för att stoppa sina anfall allt mer bångstyriga nu när den irakiska staten inte längre betalar mutor regelbundet. Alltså är jag skeptisk till rapporter om framgången med den irakiska tillströmningen.
Likaledes får vi berättat för oss att vi måste ”vinna” i Afghanistan så att al-Qaida inte kan använda afghanskt territorium till att planera ytterligare anfall mot USA. Vi behöver komma ihåg att anfallet mot USA den 11 september 2001 till stor del, enligt 11/9-kommissionens rapport, planerades i USA (och Tyskland) av terrorister som lagligt befann sig i vårt land. Enligt logiken hos de som stödjer militärt agerande mot Afghanistan därför att al-Qaida var fysiskt närvarande, skulle man kunna argumentera för amerikanska flygräder mot flera amerikanska delstater och Tyskland! Det är helt befängt. Talibanerna tillät al-Qaida att stanna kvar i Afghanistan eftersom båda hade deltagit, med amerikansk assistans, i revolten mot den sovjetiska ockupationen.
Icke desto mindre sade presidentens nationella säkerhetsrådgivare, general James Jones, USMC (pensionerad), i en nylig intervju att färre än 100 al-Qaida-medlemmar finns kvar i Afghanistan och att chansen att deras närvaro där skulle återuppbyggas till en betydelsefull nivå var liten. Ska vi tro att 30.000 fler trupper behövs för att besegra 100 al-Qaida-krigare? Jag fruktar att det kommer att bli ett allt starkare tryck för att USA ska invadera Pakistan, dit många talibaner och al-Qaida-medlemmar har flytt. CIA-anfall med drönare mot Pakistan har redan destabiliserat det landet och har dådat tjogtals med oskyldiga, vilket har genererat starka antiamerikanska känslor och rop på hämnd. Jag förstår inte hur det bidrar till vår nationella säkerhet.
Presidentens högste rådgivare för Afghanistan och Pakistan, Richard Holbrooke, sade nyligen: ”Jag skulle säga detta om att definiera framgång i Afghanistan och Pakistan. I den enklaste bemärkelsen, högsta domstols-testen för en annan fråga, vi känner igen den när vi ser den.” Det inger inte mycket tillförsikt.
Anhängare till denna tillströmning hävdar att vi måste träna en afghansk nationell armé för att ta över och stärka Kabuls styre och auktoritet. Men experter har noterat att den afghanska nationella arméns led allt mer fylls av den tadzjikiska minoriteten på bekostnad av den stora mängden pashtuner. Den amerikanske diplomaten Matthew Hoh, som avgick som högste civile representant för den amerikanska regeringen i Zabul-provinsen, noterade i sitt avskedsbrev att han ”inte se[r] att fortsatta amerikanska omkostnader i form av offer eller resurser till stöd för den afghanska regeringen i det som, egentligen, är ett 35 år gammalt inbördeskrig ger någon utdelning eller är värt priset.” Herr Hoh fortsatte med att skriva att ”[I] likhet med sovjeterna, fortsätter vi att säkra och stötta en havererande stat, medan vi uppmuntrar en ideologi och ett regeringssystem som är okänt och oönskat av [det afghanska] folket.”
Jag har alltid motsatt mig nationsbyggande såsom varande okonstitutionellt och ineffektivt. Afghanistan är inte annorlunda. Utan en verklig strategi i Afghanistan, utan en vision om hur en seger kommer att se ut, återstår den tomma retoriken från den förra administrationen där det hette att ”när det afghanska folket ställer sig upp, kommer USA att träda tillbaka.” Jag är rädd att den enda lösningen på Afghanistan-gungflyet är ett snabbt och komplett amerikanskt tillbakadragande från det landet och från regionen. Vi har inte råd att bibehålla detta imperium och vår ockupation av dessa främmande länder gör oss inte säkrare. Det är dags att lämna Afghanistan.
______________________________________________________
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originalutskriften, av ett yttrande av Ron Paul, återfinns här:
http://www.house.gov/apps/list/speech/tx14_paul/AfghanistanStatement.shtml
Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originalutskriften, av ett yttrande av Ron Paul, återfinns här:
http://www.house.gov/apps/list/speech/tx14_paul/AfghanistanStatement.shtml
Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.
Etiketter: Ron Paul
upplagd av Skåneländaren
00:05
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida