Om generaler och segrar
av Patrick J. Buchanan
7/10/2008
”(N)är krig väl har tvingats på oss, finns det inget annat alternativ än att tillämpa alla tillgängliga medel för att få ett snabbt slut på det.”
”Krigets direkta mål är seger, inte mer tid utan ett avgörande.”
”I krig finns det ingen ersättning för seger.”
Dessa ord, välbekanta för alla som har examinerats från West Point, är från general MacArthurs avskedstal till kongressen den 19 april 1951, efter att han hade fråntagits befälet i Korea av Harry Truman.
Två år senare skulle dock Dwight David Eisenhower, en general lika känd som MacArthur, gå med på en vapenvila som återställde status quo ante i Korea.
För första gången sedan 1812 års krig hade Förenta staterna misslyckats med att vinna en avgörande seger. Vi hade bevarat självständigheten hos det krigshärjade Sydkorea. Men den norra delen förblev den stalinistiske starke mannen Kim Il Sungs domän i 41 år.
Efter Korea kom Vietnam. Förenta staterna förlorade inte ett enda större slag och gav sig tidigt 1973 iväg med varje provinshuvudstad i sydvietnamesiska händer. Men kriget var förlorat i april 1975, när Saigon, som hade fått sitt militära bistånd drastiskt reducerat av kongressen, föll offer för en invasion från andra sidan av den demilitariserade zonen.
Vietnam presenterade oss för något som ingen generation av amerikaner förutom sydstatare någonsin hade varit med om: ett amerikanskt strategiskt nederlag.
Nu är vi på väg in i vårt åttonde år i Afghanistan och vårt sjätte år i Irak. Inte i något av dem är segern, i MacArthurs bemärkelse, säkrad. Det är faktiskt så att ”seger” kan vara ouppnåeligt, säger Amerikas mest framgångsrike general, David Petraeus, som försäkrar att han aldrig kommer att använda ordet när han talar om Irak. ”Detta är inte den sortens strid där du tar en höjd, planterar flaggan och åker hem till en segerparad.”
Varför kommer inte Operation Iraqi Freedom att sluta som Kuwaitkriget, där general Schwarzkopf ledde den segerrika armén upp för Constitution Avenue? På grund av att närhelst en vapenvila åstadkoms genom maktdelning, visar den sig ofta utgöra upptakten till ett nytt krig, när maktens fördelning förändras.
I Irak är kampen mellan shia och sunni fortfarande olöst. Maliki-regimen vill ha bort amerikanerna så att de kan göra upp räkningen med Sahwa-råden och ”Iraks söner” som vi beväpnade för att utrota al-Qaida. Kurderna är på väg att befästa sin kontroll över oljerika Kirkuk och expandera in i irakisk-arabiska provinser.
Om det andra krig som han har tagit befäl över, säger general Petraeus: ”Det är uppenbart att trenderna i Afghanistan har pekat i fel riktning. [...] Man kan inte döda eller tillfångata sig ut ur ett uppror som är så stort som det i Irak, ej heller, tror jag, ett så stort som det som har utvecklats i Afghanistan.”
”Vi kan inte döda oss fram till seger”, tillägger amiral Michael Mullen, ordförande över försvarsgrenscheferna. Tiden håller på att ”rinna ut för oss”.
Mullen sade tidigare att han ”inte är övertygad om att vi håller på att vinna i Afghanistan”.
Den brittiske befälhavaren, brigadgeneral Mark Carleton-Smith, är till och med dystrare än så. Det brittiska folket, säger han, borde inte vänta sig en ”avgörande militär seger. [...] Vi kommer inte att vinna detta krig. Det handlar om att reducera det till ett uppror på en hanterbar nivå som inte utgör ett strategiskt hot och som kan hanteras av den afghanska armén.”
Carleton-Smith är euforisk om man jämför honom med sir Sherard Cowper-Coles, ambassadör i Kabul, som i ett brev till premiärministern uppges ha sagt att Nato-strategin i Afghanistan är ”dömd att misslyckas”.
Innan antingen en president Obama eller McCain skickar 10.000 fler trupper till Afghanistan, borde han göra en granskning om huruvida detta krig går att vinna, och till vilket pris i blod, pengar och år.
Afghanistan är det längsta kriget i USA:s historia. Varför har vi inte vunnit än? Främst på grund av att vi saknar styrkorna. I första världskriget placerade vi två miljoner man i Frankrike på 18 månader. Under andra världskriget tjänstgjorde 16 miljoner, med 12 miljoner i uniform vid krigsslutet. I dag så har vi 31.000 amerikanska trupper i Afghanistan.
Varför så få trupper? Eftersom, oavsett vad amerikaner säger, det är få som verkligen tror att Hamid Karzai-regimens överlevnad har vital betydelse för vår säkerhet eller att vi skulle vara i livsfara om talibanerna återvände. Petraeus säger faktiskt att vi borde sträva efter ”försoning”, antagligen med de mer moderata bland talibanerna.
Att förvandla fiender till allierade med mutor eller tillgång till makt är kanske inte lika dramatiskt som ett resande av flaggan av marinkåren på Suribachi-berget. Men om försoning kan leda till ett framgångsrikt slut på dessa krig – försäkra oss om att ingen av nationerna används som ett basläger för terror – skulle det vara oacceptabelt? Som Sun Zi skrev, de största segrarna är de som vinns utan strider.
För Amerikas stora krig var MacArthur och Eisenhower de rätta generalerna. För dagens krig, där hotet inte är dödligt och det inte kommer att bli något undertecknande av kapitulation i en järnvägsvagn i Compiègne eller på ett slagskepp Missouris däck, tycks Petraeus vara den rätte mannen – och verkar inte ha något behov av en Eisenhower-jacka eller majspipa.
7/10/2008
”(N)är krig väl har tvingats på oss, finns det inget annat alternativ än att tillämpa alla tillgängliga medel för att få ett snabbt slut på det.”
”Krigets direkta mål är seger, inte mer tid utan ett avgörande.”
”I krig finns det ingen ersättning för seger.”
Dessa ord, välbekanta för alla som har examinerats från West Point, är från general MacArthurs avskedstal till kongressen den 19 april 1951, efter att han hade fråntagits befälet i Korea av Harry Truman.
Två år senare skulle dock Dwight David Eisenhower, en general lika känd som MacArthur, gå med på en vapenvila som återställde status quo ante i Korea.
För första gången sedan 1812 års krig hade Förenta staterna misslyckats med att vinna en avgörande seger. Vi hade bevarat självständigheten hos det krigshärjade Sydkorea. Men den norra delen förblev den stalinistiske starke mannen Kim Il Sungs domän i 41 år.
Efter Korea kom Vietnam. Förenta staterna förlorade inte ett enda större slag och gav sig tidigt 1973 iväg med varje provinshuvudstad i sydvietnamesiska händer. Men kriget var förlorat i april 1975, när Saigon, som hade fått sitt militära bistånd drastiskt reducerat av kongressen, föll offer för en invasion från andra sidan av den demilitariserade zonen.
Vietnam presenterade oss för något som ingen generation av amerikaner förutom sydstatare någonsin hade varit med om: ett amerikanskt strategiskt nederlag.
Nu är vi på väg in i vårt åttonde år i Afghanistan och vårt sjätte år i Irak. Inte i något av dem är segern, i MacArthurs bemärkelse, säkrad. Det är faktiskt så att ”seger” kan vara ouppnåeligt, säger Amerikas mest framgångsrike general, David Petraeus, som försäkrar att han aldrig kommer att använda ordet när han talar om Irak. ”Detta är inte den sortens strid där du tar en höjd, planterar flaggan och åker hem till en segerparad.”
Varför kommer inte Operation Iraqi Freedom att sluta som Kuwaitkriget, där general Schwarzkopf ledde den segerrika armén upp för Constitution Avenue? På grund av att närhelst en vapenvila åstadkoms genom maktdelning, visar den sig ofta utgöra upptakten till ett nytt krig, när maktens fördelning förändras.
I Irak är kampen mellan shia och sunni fortfarande olöst. Maliki-regimen vill ha bort amerikanerna så att de kan göra upp räkningen med Sahwa-råden och ”Iraks söner” som vi beväpnade för att utrota al-Qaida. Kurderna är på väg att befästa sin kontroll över oljerika Kirkuk och expandera in i irakisk-arabiska provinser.
Om det andra krig som han har tagit befäl över, säger general Petraeus: ”Det är uppenbart att trenderna i Afghanistan har pekat i fel riktning. [...] Man kan inte döda eller tillfångata sig ut ur ett uppror som är så stort som det i Irak, ej heller, tror jag, ett så stort som det som har utvecklats i Afghanistan.”
”Vi kan inte döda oss fram till seger”, tillägger amiral Michael Mullen, ordförande över försvarsgrenscheferna. Tiden håller på att ”rinna ut för oss”.
Mullen sade tidigare att han ”inte är övertygad om att vi håller på att vinna i Afghanistan”.
Den brittiske befälhavaren, brigadgeneral Mark Carleton-Smith, är till och med dystrare än så. Det brittiska folket, säger han, borde inte vänta sig en ”avgörande militär seger. [...] Vi kommer inte att vinna detta krig. Det handlar om att reducera det till ett uppror på en hanterbar nivå som inte utgör ett strategiskt hot och som kan hanteras av den afghanska armén.”
Carleton-Smith är euforisk om man jämför honom med sir Sherard Cowper-Coles, ambassadör i Kabul, som i ett brev till premiärministern uppges ha sagt att Nato-strategin i Afghanistan är ”dömd att misslyckas”.
Innan antingen en president Obama eller McCain skickar 10.000 fler trupper till Afghanistan, borde han göra en granskning om huruvida detta krig går att vinna, och till vilket pris i blod, pengar och år.
Afghanistan är det längsta kriget i USA:s historia. Varför har vi inte vunnit än? Främst på grund av att vi saknar styrkorna. I första världskriget placerade vi två miljoner man i Frankrike på 18 månader. Under andra världskriget tjänstgjorde 16 miljoner, med 12 miljoner i uniform vid krigsslutet. I dag så har vi 31.000 amerikanska trupper i Afghanistan.
Varför så få trupper? Eftersom, oavsett vad amerikaner säger, det är få som verkligen tror att Hamid Karzai-regimens överlevnad har vital betydelse för vår säkerhet eller att vi skulle vara i livsfara om talibanerna återvände. Petraeus säger faktiskt att vi borde sträva efter ”försoning”, antagligen med de mer moderata bland talibanerna.
Att förvandla fiender till allierade med mutor eller tillgång till makt är kanske inte lika dramatiskt som ett resande av flaggan av marinkåren på Suribachi-berget. Men om försoning kan leda till ett framgångsrikt slut på dessa krig – försäkra oss om att ingen av nationerna används som ett basläger för terror – skulle det vara oacceptabelt? Som Sun Zi skrev, de största segrarna är de som vinns utan strider.
För Amerikas stora krig var MacArthur och Eisenhower de rätta generalerna. För dagens krig, där hotet inte är dödligt och det inte kommer att bli något undertecknande av kapitulation i en järnvägsvagn i Compiègne eller på ett slagskepp Missouris däck, tycks Petraeus vara den rätte mannen – och verkar inte ha något behov av en Eisenhower-jacka eller majspipa.
______________________________________________________
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=28896
Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=28896
Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.
Etiketter: Pat Buchanan
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida