Ursprunget till politisk korrekthet

Ursprunget till politisk korrekthet

Ett tal till Accuracy in Academia av Bill Lind

Varianter av detta tal har hållits för ett antal AIA-möten inklusive 2000 Conservative University vid American University

Var kommer allt detta ifrån som ni har hört talas om under denna morgon – offer-feminismen, rörelsen för homosexuellas rättigheter, den påhittade statistiken, den omskrivna historien, lögnerna, kraven, och resten av det – var kommer det ifrån? För första gången i vår historia, måste amerikaner frukta för vad de säger, för vad de skriver, och för vad de tänker. De måste vara rädda för att använda fel ord, ett ord fördömt för att vara stötande eller okänsligt, eller rasistiskt, sexistiskt, eller homofobiskt.

Vi har sett andra länder, i synnerhet under detta århundrade, där detta har varit fallet. Och vi har alltid betraktat dem med en blandning av medlidande, och för att vara ärlig, en del humor, eftersom det har slagit oss som så märkligt att människor skulle tillåta en situation att utvecklas där de skulle frukta för vilka ord de använde. Men vi har nu denna situation i detta land. Vi har den huvudsakligen på college-campusar, men den sprider sig genom hela samhället. Var kommer det ifrån? Vad är det?

Vi kallar det ”politisk korrekthet”. Namnet uppstod som något av ett skämt, bokstavligt talat i en tecknad serie, och vi tenderar fortfarande tänka på det som endast halvt allvarligt. I själva verket är det dödligt allvarligt. Det är vårt århundrades stora sjukdom, sjukdomen som har lämnat efter sig tiotals miljoner döda människor i Europa, i Ryssland, i Kina; ja, faktiskt över hela världen. Det är sjukdomen ideologi. PK är inte roligt. PK är dödligt allvarligt.

Om vi ser på det analytiskt, om vi ser på det historiskt, får vi snabbt reda på exakt vad det är. Politisk korrekthet är kulturell marxism. Det är marxism översatt från ekonomiska till kulturella termer. Det är ett bemödande som går tillbaka, inte till 1960-talet och hippies och fredsrörelsen, utan tillbaka till första världskriget. Om vi jämför de grundläggande principerna hos politisk korrekthet med klassisk marxism är parallellerna mycket tydliga.

För det första så är båda totalitära ideologier. Den totalitära naturen hos politisk korrekthet avslöjas ingenstans mer tydligt än på college-campusar, varav många vid detta stadiet är små murgrönetäckta Nordkoreor, där studenten eller fakultetsmedlemmen som vågar sig på att överträda någon av de linjer som har dragits av aktivisterna för genusfeminism eller homosexuellas rättigheter, eller den lokala svarta eller latinamerikanska gruppen, eller någon av de andra helgonförklarade ”offer”-grupper som PK kretsar kring, snart finner sig vara i juridiska svårigheter. Inom det lilla rättssystemet på colleget ställs de inför formellt åtal – något slags hemligt processande^[1] – och straff. Det är en glimt av den framtid som politisk korrekthet ämnar för nationen som helhet.

Det är faktiskt så att alla ideologier är totalitära eftersom essensen hos en ideologi (jag vill notera att konservatism när den är korrekt förstådd inte är en ideologi) är att ta någon filosofi och säga att med denna filosofi som grund måste vissa saker vara sanna – som att hela vår kulturs historia är historien om kvinnors förtryck. Eftersom verkligheten motsäger det, måste verkligheten förbjudas. Det måste förbjudas att erkänna vår historias verklighet. Människor måste tvingas leva på en lögn, och eftersom människor av naturen är ovilliga att leva på en lögn, de använder naturligtvis sina öron och ögon till att titta ut och säga: ”Vänta lite. Detta är inte sant. Jag inser att det inte är sant”, måste statens makt sättas bakom kravet att leva på en lögn. Det är därför ideologi undantagslöst skapar en totalitär stat.

För det andra, den politiska korrekthetens kulturella marxism har, i likhet med ekonomisk marxism, en monofaktoriell förklaring av historien. Ekonomisk marxism säger att all historia bestäms av ägande av produktionsmedlen. Kulturell marxism, eller politisk korrekthet, säger att all historia bestäms av makt, av vilka grupper – definierade i rasliga, könsliga, eller andra termer – som har makt över vilka andra grupper. Inget annat spelar någon roll. All litteratur handlar faktiskt om det. Allt i det förflutna handlar om just den saken.

För det tredje, precis som i klassisk ekonomisk marxism är vissa grupper, d v s arbetare och bönder, a priori goda, och andra grupper, d v s bourgeoisien och kapitalägare, är onda. I den politiska korrekthetens kulturella marxism är vissa grupper goda – feministiska kvinnor (endast feministiska kvinnor, icke-feministiska kvinnor anses inte existera), svarta, latinamerikaner, homosexuella. Dessa grupper bestäms vara ”offer”, och därför automatiskt goda oavsett vad någon av dem gör. På liknande vis bestäms vita män vara automatiskt onda, därigenom blivande motsvarigheten till bourgeoisien i ekonomisk marxism.

För det fjärde, både ekonomisk och kulturell marxism är beroende av expropriation. När de klassiska marxisterna, kommunisterna, tog över ett land som Ryssland så exproprierade de bourgeoisien, de tog bort deras egendom. På liknande vis, när de kulturella marxisterna tar över ett universitetscampus så exproprierar de genom saker som kvoter för antagningar. När en vit student med överlägsna kvalifikationer vägras tillträde till ett college till förmån för en svart eller latinamerikan som inte är lika kvalificerad, blir den vita studenten exproprierad. Och i själva verket är affirmative action, i hela vårt samhälle i dag, ett system för expropriation. Företag ägda av vita får inte ett kontrakt på grund av att kontraktet är reserverat för ett företag ägt av, låt säga, latinamerikaner eller kvinnor. Alltså är expropriation ett nyckelverktyg för båda formerna av marxism.

Och slutligen, båda har en analysmetod som automatiskt ger svaren de vill ha. För den klassiska marxisten, är det marxistisk ekonomi. För den kulturella marxisten, är det dekonstruktion. I grund och botten tar dekonstruktion vilken text som helst, tar bort all betydelse från den och sätter tillbaka vilken som helst sorts betydelse som önskas. På så vis får vi fram, exempelvis, att all Shakespeare handlar om förtryck av kvinnor, eller att Bibeln egentligen handlar om ras och genus. Alla dessa texter blir helt enkelt användbart råmaterial, som bevisar att ”all historia handlar om vilka grupper som har makt över vilka andra grupper”. Alltså är parallellerna mycket tydliga mellan den klassiska marxismen som vi är bekanta med i det gamla Sovjetunionen och den kulturella marxismen som vi ser i dag som politisk korrekthet.

Men parallellerna är inte slumpmässiga. Parallellerna kom inte från ingenstans. Faktum är att politisk korrekthet har en historia, en historia som är mycket längre än vad många människor är medvetna om förutom en liten grupp akademiker som har studerat detta. Och historien går tillbaka, som jag sade, till första världskriget, som så många av de patologier gör som i dag sänker vårt samhälle och, sannerligen, vår kultur.

Marxistisk teori sade att när det stora europeiska kriget kommer (som det gjorde i Europa 1914), skulle arbetarklassen resa sig genom hela Europa och störta sina regeringar – bourgeois-regeringarna – på grund av att arbetarna hade mer gemensamt med varandra över nationsgränserna än de hade gemensamt med bourgeoisien och den härskande klassen i sitt eget land. Tja, 1914 kom och det inträffade inte. Genom hela Europa slöt arbetare upp bakom sin flagga och marscherade glatt iväg för att strida mot varandra. Kaisern skakade hand med ledarna för det marxistiska socialdemokratiska partiet i Tyskland och sade att det finns inga partier nu, det finns bara tyskar. Och detta hände i alla länder i Europa. Alltså var någonting fel.

Marxister visste per definition att det inte kunde vara teorin. År 1917 fick de till slut en marxistisk kupp i Ryssland och det såg ut som om teorin fungerade, men det hakade upp sig igen. Det spred sig inte och när försök gjordes till spridning direkt efter kriget, med Spartakistupproret i Berlin, med Béla Kun-regeringen i Ungern, med Münchens rådsrepublik, stödde inte arbetarna dem.

Alltså hade marxisterna ett problem. Och två marxistiska teoretiker gav sig på att arbeta med det: Antonio Gramsci i Italien och Georg Lukács i Ungern. Gramsci sade att arbetarna aldrig kommer att inse sina sanna klassintressen, såsom de definierades av marxismen, innan de blir befriade från västerländsk kultur, och i synnerhet från den kristna religionen – att kultur och religion förblindade dem för deras sanna klassintressen. Lukács, som ansågs vara den mest lysande marxistiske teoretikern sedan Marx själv, sade 1919: ”Vem kommer att rädda oss från västerländsk civilisation?” Han teoretiserade även att det stora hindret för skapandet av ett marxistiskt paradis var kulturen: själva den västerländska civilisationen.

Lukács får en chans att sätta sina idéer i verket, eftersom när den hemodlade bolsjevistiska Béla Kun-regeringen blir etablerad i Ungern 1919 så blir han folkkommissarie för kulturfrågor, och den första saken han gjorde var att introducera sexualundervisning i de ungerska skolorna. Detta garanterade att arbetarna inte skulle stödja Béla Kun-regeringen, eftersom det ungerska folket betraktade detta med förskräckelse, arbetare såväl som alla andra. Men han hade redan gjort kopplingen som många av oss i dag fortfarande är överraskade av, som vi skulle betrakta som ”det senaste”.

År 1923, i Tyskland, etableras en tankesmedja som tar på sig rollen att översätta marxism från ekonomiska till kulturella termer, som skapar politisk korrekthet som vi känner den i dag, och den har – i stort sett – skapat basen för den vid slutet av 1930-talet. Detta inträffar eftersom den mycket förmögne unge sonen till en tysk miljonär och handelsman vid namn Felix Weil har blivit marxist och har gott om pengar att spendera. Han oroas av splittringen hos marxisterna, så han sponsrar något som kallas för den Första marxistiska arbetsveckan, där han för samman Lukács och många av de viktigaste tyska tänkarna under en vecka, arbetandes på motsättningarna inom marxismen.

Och han säger: ”Vad vi behöver är en tankesmedja”. Washington är fullt av tankesmedjor och vi betraktar dem som mycket moderna. I själva verket går de tillbaka ett bra tag. Han finansierar ett institut, associerat med Frankfurts universitet, etablerat 1923, som ursprungligen var tänkt att bli känt som Institutet för marxism. Men de som stod bakom det beslöt från början att det inte var till deras fördel att öppet identifieras som marxister. Det sista som politisk korrekthet vill är att folk ska klura ut att det är en sorts marxism. Så de väljer istället att ge det namnet Institutet för social forskning.

Weil är mycket tydlig angående sina mål. År 1971 skrev han till Martin Jay, författaren av ett standardverk om Frankfurtskolan, som Institutet för social forskning snart informellt blir känt som, och han sade: ”Jag ville att institutet skulle bli känt, kanske berömt, till följd av sina bidrag till marxismen.” Ja, han lyckades. Den förste ledaren för institutet, Carl Grünberg, en österrikisk ekonom, avslutade enligt Martin Jay sitt öppningstal ”genom att tydligt deklarera sin personliga lojalitet till marxism som en vetenskaplig metodik.” Marxism, sade han, skulle utgöra den styrande principen vid institutet, och det förändrades aldrig.

Det inledande arbetet vid institutet var ganska konventionellt, men 1930 så fick det en ny ledare vid namn Max Horkheimer, och Horkheimers åsikter var klart annorlunda. Han var i hög grad en marxistisk renegat. Personerna som skapar och formar Frankfurtskolan är marxistiska renegater. De är fortfarande i hög grad marxister i sitt tänkesätt, men de är i praktiken utkörda från partiet. Moskva tittar på vad de gör och säger: ”Hallå, detta är inte vi, och vi kommer inte att välsigna detta”.

Horkheimers första heresi är att han är väldigt intresserad av Freud, och nyckeln till att genomföra översättningen av marxism från ekonomiska till kulturella termer är huvudsakligen att han kombinerade den med freudism. Återigen skriver Martin Jay: ”Om det kan sägas att institutet under de tidiga åren av dess historia främst ägnade sig åt en analys av bourgeois-samhällets socioekonomiska understruktur” – och jag påpekar att Jay är mycket sympatiskt inställd till Frankfurtskolan, jag läser inte från en kritiker här – ”så låg dess främsta intressen under åren efter 1930 hos dess kulturella överbyggnad. Den traditionella marxistiska formeln angående förhållandet mellan de två ifrågasattes faktiskt av Kritisk teori.”

Det som vi har hört talas om under denna morgon – den radikala feminismen, avdelningarna för kvinnostudier, avdelningarna för gaystudier, avdelningarna för svarta studier – allt detta är grenar tillhörande Kritisk teori. Vad Frankfurtskolan väsentligen gör är att hämta från både Marx och Freud under 1930-talet för att skapa denna teori kallad Kritisk teori. Benämningen är fyndig eftersom du frestas att fråga: ”Vad är teorin?”. Teorin är att kritisera. Teorin är att sättet att sänka den västerländska kulturen och den kapitalistiska ordningen är inte att lägga fram ett alternativ. De vägrar bestämt att göra det. De säger att det inte låter sig göras, att vi inte kan föreställa oss hur ett fritt samhälle skulle se ut (deras definition av ett fritt samhälle). Så länge vi lever under repression – repressionen av en kapitalistisk ekonomisk ordning som skapar (i deras teori) det freudianska tillståndet, de tillstånd som Freud beskriver hos individer under repression – så kan vi inte ens föreställa oss det. Vad Kritisk teori handlar om är helt enkelt att kritisera. Den vill ha den mest destruktiva kritik som är möjlig, på varje möjligt vis, utformad för att rasera den rådande ordningen. Och, naturligtvis, när vi hör från feministerna att hela samhället bara är ute efter att komma åt kvinnor och så vidare, den sortens kritik är ett derivat från Kritisk teori. Allt kommer från 1930-talet, inte 1960-talet.

Andra nyckelmedlemmar som ansluter runt den här tiden är Theodor Adorno, och viktigast av allt, Erich Fromm och Herbert Marcuse. Fromm och Marcuse introducerar en beståndsdel som är central för politisk korrekthet, och det är den sexuella beståndsdelen. Och särskilt Marcuse, som i sina egna skrifter ropar efter ett samhälle av ”polymorf perversitet”, det är hans definition av framtiden för världen som de vill skapa. I synnerhet Marcuse skriver vid 1930-talet en del mycket extrema saker om behovet av sexuell frigörelse, men detta genomsyrar hela institutet. Så gör de flesta teman vi ser hos politisk korrekthet, återigen under det tidiga 30-talet. Enligt Fromms synsätt så var maskulinitet och feminitet inte reflektioner av ”essentiella” könsskillnader, som romantikerna hade ansett. De härrörde istället från skillnader i livsroller, som delvis var socialt bestämda.^[2] Kön är en konstruktion; könsskillnader är en konstruktion.

Ett annat exempel är tonvikten som vi i dag ser läggas på miljövård. ”Materialism så långt tillbaka som Hobbes hade lett till en manipulativ dominerande attityd gentemot naturen.” Det var Horkheimer skrivandes 1933 i Materialismus und Moral. ”Temat om människans dominans över naturen”, enligt Jay, ”kom under de efterföljande åren att bli en central fråga hos Frankfurtskolan.” ”Horkheimers antagonism mot fetischeringen av arbete, (det är här som de uppenbart avviker från marxistisk ortodoxi) uttryckte ytterligare en dimension av hans materialism, kravet på mänsklig, sinnlig lycka.” I en av hans mest pregnanta essäer, Egoism and the Movement for Emancipation, skriven 1936, diskuterade Horkheimer ”den fientlighet till personlig njutning som är inneboende i bourgeois-kultur”. Och han refererade specifikt till Markis de Sade, gillande, för hans ”protest [...] mot askes i en högre morals namn”.

Hur flödar allt detta in här? Hur flödar det in i våra universitet, och, sannerligen, in i våra liv i dag? Medlemmarna av Frankfurtskolan är marxister, de är också, utan undantag, judar.^[3] År 1933 kommer nazisterna till makten i Tyskland, och föga förvånande stängde de ner Institutet för social forskning. Och dess medlemmar flydde. De flydde till New York City, och institutet återetablerades där 1933 med hjälp från Columbia University. Och institutets medlemmar skiftar gradvis genom 1930-talet, även om många av dem fortfarande skriver på tyska, sin fokus från Kritisk teori om det tyska samhället, destruktiv kritik om varje aspekt av det samhället, till Kritisk teori riktad mot det amerikanska samhället. Det händer en annan mycket viktig förändring när kriget kommer. En del av dem börjar jobba för regeringen, inklusive Herbert Marcuse, som blev en nyckelfigur inom OSS (föregångaren till CIA), och en del, inklusive Horkheimer och Adorno, flyttar till Hollywood.

De här grunderna till politisk korrekthet hade antagligen inte betytt så mycket för oss i dag om det inte hade varit för två efterföljande händelser. Den första var studentupproret i mitten av 1960-talet, som till stor del drevs av motstånd mot värnplikten och Vietnamkriget. Men studentrebellerna behövde någon sorts teori. De kunde inte bara ge sig ut där och säga: ”Hell no we won’t go”, de behövde ha någon teoretisk förklaring bakom det. Mycket få av dem var intresserade av att plöja igenom Das Kapital. Klassisk, ekonomisk marxism är inte lätt, och de flesta radikaler från 60-talet var inte djupa. Turligt nog för dem, och oturligt nog för vårt land i dag, och inte bara på universitetet, förblev Herbert Marcuse i Amerika när Frankfurtskolan flyttade tillbaka till Frankfurt efter kriget. Och medan herr Adorno i Tyskland är förfärad över studentupproret när det utbryter där – när studentrebellerna kommer in i Adornos klassrum kontaktar han polisen och låter dem bli arresterade – såg Herbert Marcuse, som förblev här, 60-talets studentuppror som den stora möjligheten. Han såg chansen att ta Frankfurtskolans verk och göra det till teorin för den Nya vänstern i Förenta staterna.

En av Marcuses böcker var nyckelboken. Den blev praktiskt taget bibeln för SDS och 60-talets studentrebeller. Den boken var Eros and Civilization. Marcuse hävdar att under en kapitalistisk ordning (han tonar ner marxismen väldigt starkt här, den har underrubriken: A Philosophical Inquiry into Freud, men ramverket är marxistiskt), är repression essensen av den ordningen och det ger oss personen Freud beskriver – personen med alla fixa idéer, neuroserna, eftersom hans sexuella instinkter är undertryckta. Vi kan föreställa oss en framtid, om vi bara kan förstöra denna existerande förtryckande ordning, där vi befriar eros, vi befriar libido, i vilken vi har en värld av ”polymorf perversitet”, i vilken du kan ”göra din egen grej”. Och förresten, i den världen kommer det inte längre att finnas arbete, endast lek. Vilket underbart budskap för det mellersta 60-talets radikaler! De är studenter, de är babyboom-barn, och de har vuxit upp med att aldrig ha behövt oroa sig för någonting förutom att så småningom vara tvungna att skaffa sig ett arbete. Och här är en kille som skriver på ett sätt de lätt kan följa. Han kräver inte av dem att de ska läsa en massa tung marxism och säger till dem allt de vill höra som väsentligen är: ”Gör din egen grej”, ”Om det känns bra, gör det” och ”Du behöver aldrig gå till jobbet”. Förresten, Marcuse är också mannen som skapar uttrycket ”Make love, not war”. För att återvända till situationen som folk ställs inför på campus, definierar Marcuse ”befriande tolerans” som intolerans för allting som kommer från högern och tolerans för allting som kommer från vänstern. Marcuse gick med i Frankfurtskolan 1932 (om jag minns det korrekt). Alltså, allt detta går tillbaka till 1930-talet.

Som avslutning, Amerika är i dag ett land som befinner sig i den största och värsta förvandlingen i dess historia. Vi förvandlas till en ideologisk stat, ett land med en officiell statsideologi genomdriven av statens makt. I ”hatbrott” har vi nu människor som avtjänar fängelsedomar för politiska tankar. Och kongressen vidtar nu åtgärder för att expandera den kategorin ytterligare. Affirmative action är en del av det. Terrorn mot den som avviker från politisk korrekthet på campus är en del av det. Det är exakt vad vi har sett hända i Ryssland, i Tyskland, i Italien, i Kina, och nu kommer det hit. Och vi känner inte igen det på grund av att vi kallar det för politisk korrekthet och skrattar bort det. Mitt budskap i dag är att det inte är roligt, det är här, det växer och det kommer så småningom att förstöra, som det söker efter att förstöra, allt som vi någonsin har definierat som vår frihet och vår kultur.

_________________________________________

Översättarens anmärkningar:

[1] Ursprungstexten talade om ”star-chamber proceeding”, som jag finner vanskligt att översätta (det handlar om en hänsyftning till Stjärnkammaren).
[2] Föregående stycke avslutades med ett citationstecken i ursprungstexten, men det fanns inget inledande citationstecken.
[3] Theodor Adornos mor var dock, mig veterligen, inte judinna.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten, som bygger på ett tal av William S. Lind (det står Bill Lind i inledningen här, precis som i originaltexten, men jag utgår från att det rör sig om William S. Lind) återfinns här:
http://www.academia.org/lectures/lind1.html

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.