Varför Europa inte strider

Av Patrick J. Buchanan, 10/4 2009

”Ingen kommer att säga detta offentligt, men sanningen är den att vi alla håller på att tala om vår uttågsstrategi från Afghanistan. Vi är på väg ut. Det kan ta några år, men alla försöker komma ut.”

Det anförtrodde en ”högt uppsatt europeisk diplomat” till The New York Times under Obamas resa till Strasbourg.

Europa överger oss. Afghanistan ska bli Amerikas krig.

Under det som Times kallade för ett ”bråkigt möte”, kom Nato överens om att skicka 3.000 trupper för att sköta säkerheten under valen och 2.000 för att träna afghansk polis. Småpotatis jämfört med Obamas utfästelse att fördubbla de amerikanska truppnivåerna till 68.000.

Varför vill inte Europa strida?

Därför att Europa inte ser något hot från Afghanistan och inget vitalt intresse i ett fjärran land där Nato-européer inte har stridit sedan det brittiska imperiet för länge sedan lade ned sin verksamhet.

Al-Qaida anföll inte Europa från Afghanistan. Amerika anfölls. Därför att, sade Osama bin Laden i sin ”krigsförklaring”, Amerika ockuperade Saudiarabiens heliga mark, höll på att strypa det muslimska Irak till döds och försåg Israel med vapnen som användes för att kuva palestinierna.

Då Europa inte har några trupper i Saudiarabien, håller på att lämna Irak och stödjer en palestinsk stat, bedömer européerna att de löper mindre risk att bli attackerade än om de strider mot och dödar muslimer i Afghanistan.

Madrid och London utsattes för terrorattacker, tror de, på grund av att Spanien och Storbritannien var George W. Bushs starkaste bundsförvanter i Irak. Storbritannien, med en stor pakistansk befolkning, måste vara speciellt känsligt för amerikanska Predatorräder i Pakistan.

Dessutom har européerna fått nog av krig.

Enbart i första världskriget förlorade Frankrike, Tyskland och Ryssland var för sig långt fler män dödade än vi har förlorat i alla våra krig tillsammans. De brittiska förlusterna i första världskriget var större än Amerikas förluster, från nord och syd, i inbördeskriget. Hennes förluster i andra världskriget, från en nation med endast en tredjedel av vår befolkning, var lika stora som våra. Medan Amerika avslutade det kriget som en supermakt och ledare för den fria världen, avslutade Storbritannien det bankrutt, knäckt, utan imperium, sjunkande ned i socialism.

Alla Europas imperier är borta. Alla hennes stora flottor är borta. Alla hennes miljonmanna-arméer är historia. Alla hennes befolkningar åldras, krymper och dör, då miljoner strömmar in från förutvarande kolonier i Tredje världen för att återbefolka och islamisera moderländerna.

Till följd av Europas nya ”mångfald” hetsar ett krig som utkämpas i ett muslimskt land upp ett stort segment av Europas urbana befolkning.

Slutligen vet Nato-Europa om att det inte finns något pris att betala för att simulera sjukdom i Natos krig i Afghanistan. Européerna vet att Amerika kommer att fylla ut tomrummet och inte göra någonting åt deras vägran att skicka stridsbrigader.

För européerna klurade ut hur vi fungerar för länge sedan.

De känner att vi behöver dem mer än vad de behöver oss.

Medan Nato ger Europa ett säkerhetstäcke, ger organisationen Amerika det som hon inte kan leva förutan: ett uppdrag, en sak, en mening åt livet.

Om USA, i förbittring, sade till Europa: ”Vi drar oss ut ur Nato, stänger våra baser och tar hem våra trupper eftersom vi är trötta på att dra det tunga lasset, stå för allt stridande och dö för friheten”, vad skulle vi göra efter att vi hade begett oss i väg och kommit hem?

Vilken utrikespolitik skulle vi ha?

Vilket behov skulle finnas för vårt uppskrutna militärindustriella komplex, alla de där hangarfartygen, ubåtarna, stridsvagnarna, och tusentals stridsflygplan och tjogtals med bombplan? Vad skulle hända med alla transatlantiska konferenser om Nato, alla tankesmedjorna här och i Europa som ägnar sig åt allierade säkerhetsfrågor?

Efter Berlinmurens fall, Röda arméns tillbakadragande från Östeuropa och Sovjetunionens uppsplittring, var Natos uppdrag slutfört. Som senator Richard Lugar sade, måste Nato ”gå utanför området eller lägga ner.”

Nato ville desperat undvika att lägga ner. Så Nato gick utanför området, in i Afghanistan. Nu, utan någon seger i sikte, är Nato på väg hem. Kommer organisationen att lägga ner?

Inte sannolikt. För många risskålar är beroende av att hålla Nato vid liv.

Du gör dig inte av med March of Dimes’ högkvarter och pengainsamlingsmaskineri bara för att doktorerna Salk och Sabin hittade ett botemedel mot polio.

Återigen minns man, i de där gamla andra världskrigs-filmerna, den ständiga scenen där två värnpliktiga röker och pratar.

”Vad ska du göra Joe, när detta är över”, skulle en fråga.

Vi fick svaret för många år sedan.

Joe stannade i armén. Han kunde inte släppa det. Att vara soldat var allt han kunde. Precis som Uncle Sam. Vi kan inte släppa Nato eftersom, om vi gör det, skulle vi inte längre vara den ”oumbärliga nationen”, den fria världens ledare.

Och, om vi inte är det, vem är vi då? Och vad skulle vi göra?

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=31425


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.