Angående Af-Pak: Sluta ”hjälpa”

Av Ron Paul, 11/5 2009

Medan mycket av landets uppmärksamhet är riktad mot andra frågor, håller en allvarlig situation på att utvecklas i Pakistan som hotar att kasta in oss i ytterligare ett fruktlöst och blodigt krig. Det är mycket frustrerande att se att många som var så starkt emot den förra administrationens krig plötsligt har tappat intresset för utrikespolitik enbart för att vi utlovades förändring.

De som fortfarande ägnar uppmärksamhet vet att ingenting kunde vara mindre sant. Mycket lite har förändrats, förutom kanske retoriken, men vad spelar det för roll när bombräderna bara blir mer dödliga? Snarare än att dra ner på våldsamma militära ingripanden i andra länders affärer, är den nya administrationen i färd med att trappa upp den föregående administrationens utrikespolitik.

I Pakistan innebär det fortsättningen och till och med upptrappningen av militär interventionism på andra sidan gränsen till Afghanistan. Målen tros vara enklaver tillhörande militanta talibaner, men många oskyldiga civila har fångats i den dödliga korselden, vilket tillfogar vårt anseende i regionen svår skada. Många vanliga afghaner och pakistanier som aldrig hade anledning att ta till vapen mot oss förses med motivation då familjemedlemmar och vänner dödas och lemlästas av våra klumpiga och urskillningslösa bomber. Är det värt priset för oss att vara inblandade på detta vis till en så hög kostnad i blod, pengar och goodwill? Finns det någonting som kan vinnas genom denna politik?

Vi hjälper talibanerna och andra fiender att faktiskt öka i antal och styrka, medan vi driver ner dem från bergen i gränsregionerna djupare in i Pakistan, där de har ställt till med elände. Då våra bombningar följer dem, har belägrade bybor få valmöjligheter utöver att lämna sina hem och ansluta sig till det växande antalet flyktingar eller ta till vapen och sälla sig till striden mot oss.

Icke desto mindre, i stället för att erkänna flodvågen av oavsiktliga konsekvenser av att försöka handskas med Pakistans problem, pekar alla tecken i Washington mot ytterligare upptrappning. Både representanthuset och senaten har nyligen introducerat motioner för att tredubbla biståndet till Pakistan, från 500 miljoner dollar till 1,5 miljarder dollar, och allt tyder på att ledarskapet i Pakistan utnyttjar situationen med talibanerna till att mjölka mer bistånd från den amerikanske skattebetalaren. Vi är panka. Detta är pengar vi inte har, och det är en förolämpning mot det amerikanska folket att belasta det nationella kreditkortet för denna sortens militär äventyrlighet efter det att många amerikaner trodde att de röstade för fred.

Det grundläggande är att vår inblandning i Pakistans interna problem inte gör oss säkrare. Det är faktiskt på det viset att vi ökar på våra fienders antal och ökar hoten mot vår säkerhet här hemma. Vi framkallar just den terrorism och extremism som vi försöker stoppa. Varje dollar vi skickar, även om det är för humanitära ändamål, frigör resurser till att föra krig och eventuellt stötta impopulära ledare. Mellanösterns inre strider är irrationella och farliga, liksom dess politik. Vi leker med elden när vi blandar oss i deras affärer, och vi isolerar oss själva i diplomatiskt hänseende genom att skaffa fler fiender än vänner. Vi behöver föra hem våra trupper, stoppa allt utlandsbistånd, och hålla en neutral position på världsscenen. Det är, faktiskt, den enda utrikespolitiken vi har råd med just nu, och den skulle skaffa oss fler vänner och handelspartners än våra bomber någonsin skulle kunna göra. Dessutom är det vad konstitutionen medger och våra grundlagsfäder med bestämdhet rådde till.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Ron Paul, den återfinns här:
http://www.house.gov/htbin/blog_inc?BLOG,tx14_paul,blog,999,All,Item%20not%20found,ID=090511_2895,TEMPLATE=postingdetail.shtml


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.