Retrospektiv

Av William S. Lind, 21/4 2009

Den 300:e kolumnen i denna serie erbjuder en användbar punkt att titta tillbaka ifrån. Händelser sedan On War #1 har, anser jag, i allmänhet bekräftat de Fyra generationernas ramverk. Irak var ingen ”barnlek”, ej heller ledde vår ursprungliga invasion av Afghanistan till en ”utrensning” av talibanerna. Mulla Omar visade sig vara den bättre profeten; innan den första amerikanska bomben föll, sade han: ”Vi kommer att förlora regeringsmakten och förlora Kabul, men det spelar ingen roll.”

Vilka läxor kan vi dra från de föregående 299 On War-kolumnerna och deras samspel med världen i stort. För mig tycks det som att tre har överskuggande betydelse.

1. Så länge som Amerika följer en offensiv huvudstrategi kommer Fjärde generationens krig att säkerställa hennes nederlag. Anledningen är Martin van Crevelds koncept om svaghetens styrka och dess intima relation med legitimitet. I en Fjärde generations-värld är legitimitet den gångbara valutan. Fjärde generations-krig är i grunden en tävlan om legitimitet mellan staten och en stor mängd olika ickestatliga huvudlojaliteter. Amerikansk makt saknar legitimitet eftersom den, på den fysiska nivån, är så överväldigande. Det är svaghetens styrka: vem som än sätter sig upp emot den amerikanska militären blir en hjälte. I gengäld förlorar vilken stat som Amerika än stödjer sin legitimitet. Ju fler platser där Amerika ingriper militärt, desto fler stater förlorar sin legitimitet, till fördel för icke-statliga entiteter från Fjärde generationen. Vi har i praktiken en omvänd Midasberöring. Endast en defensiv huvudstrategi, där vi sköter våra egna affärer och låter andra stater sköta sina, kan bryta oss fria från denna nedåtgående spiral.


2. Andra generations-militärmakter kan inte vinna Fjärde generations-krig. Andra generationens väpnade styrkor, som Förenta staternas, strider genom att lägga eldkraft på mål. Detta vinner på den fysiska nivån, men medan det gör så, för det med sig nederlag på den moraliska nivån, vilket är avgörande inom 4GK. Det bästa nuvarande exemplet är Pakistan, där kombinationen av Predatorräder och påtryckningar mot den pakistanska regeringen har undergrävt den pakistanska statens legitimitet. Den staten står nu på randen till upplösning, vilket hade gett al-Qaida och andra islamiska 4GK-styrkor den största segern de kunnat föreställa sig. Bilden på Osamas grottvägg borde vara en Predator, med titeln: ”Vårt bästa vapen.”


3. Det finns ingen chans att Amerika antar en defensiv huvudstrategi eller reformerar sin militär för att gå från den Andra till den Tredje generationen – ett nödvändigt men inte tillräckligt steg när man konfronterar 4GK – så länge som det nuvarande Washingtonetablissemanget behåller makten. Det etablissemanget är berusat på hybris, avskuret från världen bortom hovpolitik och grundligt korrumperat av Pentagons ”business as usual”, som vet hur man köper det slags politiskt stöd som må behövas. Liksom alla etablissemang betraktar det all verklig förändring som ett hot, som ska undvikas. Så länge som det härskar kommer ingenting att förändras.

Vilka innebörder har dessa tre observationer? Militärt sett förebådar de fortsatt misslyckande och nederlag. Vi kommer att misslyckas med att komma ut ur Irak innan nästa fas av det kriget börjar, eller, vilket vore värre, ett israeliskt anfall mot Iran kostar oss armén vi har i Irak. Vi kommer att besegras i Afghanistan, eftersom vi kommer att vägra anpassa våra strategiska mål till det som är möjligt och vi kommer att fortsätta alienera befolkningen med vårt eldkraftsintensiva sätt att föra krig. Vi kommer att knuffa Pakistan över tröskeln till sönderdelning, vilket kommer att vara en första rangens strategisk katastrof. Vi kommer att ignorera upplösningen av staten i Mexiko, medan Mexikos oordning importeras genom våra ineffektiva gränskontroller. Vi kommer inte ens att kunna stoppa somaliska pirater. Vad säger det om oss när hela nationen glädjer sig för att U.S. Navy, den mest kraftfulla flottan på jorden, besegrade fyra somaliska tonåringar?

Det slutar inte med detta. Dessa utrikespolitiska misslyckanden och militära nederlag – eller ännu mer pinsamma ”segrar” – blir bara två i en större serie kriser, inklusive den ekonomiska krisen (depression följd av galopperande inflation), valutaväxlingskrisen (dollarns kollaps), den politiska krisen (ingen i etablissemanget vet vad som ska göras, men etablissemanget ger inte väljarna något alternativ till sig själv), energikrisen, etc. Tillsamman växer dessa skilda kriser lavinartat till en systemkris, vilket är vad som händer när världen utanför kräver större förändring än det politiska systemet tillåter. Vid det stadiet kollapsar det politiska systemet och ersätts av någonting annat. Förr i tiden innebar det ett dynastiskifte. Vad kan det innebära i dag? Min gissning är en radikal decentralisering, i slutänden av vilken livet återigen är lokalt.

Det skulle, i det stora hela, vara ett lyckligt utfall. Men jag är rädd för att detta kommer att vara en resa där vägen dit inte är halva nöjet.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av William S. Lind, den återfinns här:
http://www.lewrockwell.com/lind/lind159.html


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.