Herrskap och tjänstefolk i Washington
Av Paul Gottfried, 12/1 2010
Som alla och deras kusiner vet, är de neokonservativa de ”Washington-insiders” som jag tycker sämst om och de faller generellt sett in under två kategorier, de ohyfsade, snarstuckna judarna och deras krypande eller smickrande kristna assistenter. David Frum, Kagan-grabbarna, Norman och John Podhoretz, och Michael Ledeen är husägarna; medan Bill Bennett, Fred Barnes, Michael Novak, Cal Thomas, Linda Chavez, och Rich Lowry alla bor i tjänarnas avdelning.
Även om jag har lidit mer av Podhoretz-typernas agerande än av deras tjänares ränksmideri, har jag alltid känt en motvillig beundran för mina illvilligaste fiender. De judiska neokonservativa lämnar sina smutsiga fingeravtryck på allt de gör för att knäcka sina kritiker inom högern; och de tycks inte bry sig om att andra lägger märke till det. De flesta av deras dåd mot medlemmar av den Gamla högern, som att få bort Sam Francis från en redaktörspost på The Washington Times och Joe Sobran från en dito på National Review, har utförts på ett påfallande öppet sätt.
Det är som om de neokonservativa vill åka dit in flagrante delicto, kanske för att visa vad de kan komma undan med. Vid Catholic University, 1987, fick de neokonservativas capifamiglia först sina underhuggare till att ringa de lämpliga dekanerna för att hålla mig borta från en graduate-professur. Men sedan ringde Norman ett telefonsamtal direkt till universitetsadministrationen, så att han personligen kunde varna administratörerna för mina påstått antisionistiska åsikter. (Så långt jag kan minnas har jag aldrig hyst sådana åsikter.) Neocons njuter av att vålla SMÄRTA hos de ”antisemiter” som vågar trotsa dem. Och de visar en sorts stalinistisk, strålande vitalitet när de kastar sig över dem som de vill krossa. Till och med när de har brassat på mot mig och mina vänner, kan jag uppskatta deras hatfyllda energier och grundligheten med vilken de förstör rykten. Om inte annat så är de judiska neokonservativa otäcka men inte lömska; och de känner sig berättigade att krossa dem som de inte gillar.
Här måste jag inta en annan ståndpunkt än min vän Taki, som tycks vara onödigt hård mot de judiska neokonservativa. Han anklagar dem för att vara hycklare som undviker att strida i de krig som de underblåser. Han anklagar dem även för att smutskasta sina motståndare (nästan alltid inom högern) genom att förkasta dem som varande judehatare och nazi-sympatisörer. Men Taki kanske förbiser den älskvärdare eller åtminstone intressantare sidan hos sina motståndare. De agerar med en emotionell intensitet som vi borde kunna beundra på den estetiska nivån. Detta skulle naturligtvis inte hålla mig från att behandla dessa obehagliga figurer på samma vis som de har behandlat mig under de senaste tjugofem åren. Men jag kan uppskatta deras rättframma tillvägagångssätt när det gäller att förgöra andra. De är, i ett nötskal, sant värdiga absoluta motståndare. Här är jag böjd att citera den tyske rättsteoretikern Carl Schmitt som observerade att man bör respektera människor som har att göra med kraftfulla, beslutsamma fiender.
Det är de neokonservativas tjänare som får magen att vända sig på mig. Dessa inkluderar inte enbart de som bugar och skrapar inför sina herrar utan även de som hjälper till att eliminera de neokonservativas måltavlor. På den lägre nivån ägnar sig dessa hjälpredor åt karaktärsmord från dolda positioner, och vissa har gjort så på bekostnad av sådana illa tilltygade offer som Sam Francis, M. E. Bradford, och Joe Sobran. För mig är de som lyder orderna mer föraktliga än de som ger dem. De kombinerar servilitet med oärlighet – och en villighet att ärekränka för att åtnjuta gunst. Det värsta sådana fallet av stövelslickeri av en neokonservativ springpojke involverade ledaren för en ”konservativ tankesmedja”, som begav sig till president Reagan för att smutskasta sydstatsakademikern Mel Bradford. Denne hjälpare utförde sitt uppdrag som en tjänst åt ”Irving och Bea”, som då höll på att bana väg för sin skyddsling, den rultige medelmåttan och entusiastiske spelaren Bill Bennett. Bradford, som hade innerspåret, behövde elimineras för outsider-kandidaten Bennett, så att de neokonservativa kunde få sin andel av National Endowment for the Humanities-anslag.
Och jag står inte heller ut med de uppassare som spenderar all sin tid med att försöka förutse och ge uttryck för den senaste neokonservativa frågan. När dessa figurer inte hejar på det röda laget mot det blå, ropar efter krig för att sprida demokrati, återupptäcker den ”kristne konservative” Martin Luther King, och ylar mot islamofascism, ägnar de sig åt ännu vidrigare saker. Exempelvis jobbar de dygnet runt med att hålla de propagandapublikationer och organisationer som de ”sköter” fria från icke önskvärt politiskt inflytande. Vid de mycket få tillfällen som jag har lyckats få in mina kommentarer i neocon-styrda publikationer, gjorde jag så efter att ha pratat med den judiska härskarklassen, och kringgått deras kristna underordnade. Efter att ha haft att göra med denna nomenklatura i åratal, har jag blivit övertygad om att tjänarklassen skickar namnet på varje eventuell medverkande till något censureringskontor som befinner sig i Midtown Manhattan. Utan den nödvändiga godkännandestämpeln tillåts den icke-judiske redaktören inte acceptera någon artikel eller kommentar.
Slavklassen har även presenterat vissa anklagelser som har blivit flitigt använda mot dem som är märkta för marginalisering. En medlem av denna klass har smutskastat mig som en ”intellektuell som vill återvända till 1800-talet” och som en som ”inte har någon förståelse av dagens politik”. Lika välbekant är anklagelsen framförd av vissa av husets tjänare om att vi inte har hängt med i tiden. Men eftersom de neokonservativa och de neoliberala hjälper till att utforma dessa tider och avgöra vad vi tillåts säga, kokar allt ner till samma sak: Vi är dåliga därför att vi inte säger vad de vill att vi ska säga. En åldrande neocon-klient, som har blivt rik i sina herrars tjänst, vände ryggen mot mig vid en Aspen Institute-konferens där vi båda var inbjudna för att tala för fem år sedan. Mer nyligen har samme person undrat högt ”varför paleos är så bittra”. Svaret är enkelt: Hans vänner har dunkat våra huvuden i väggen tillräckligt många gånger för att ta bort leendet från våra ansikten.
Till skillnad från härskarklassen, som yvas över destruktiva handlingar, låtsas slavklassen som om sådana handlingar aldrig har ägt rum. Motståndarna till de neokonservativa är helt enkelt ”bittra” och detta kan tillskrivas våra sura läggningar. Annars skulle vi sitta ned tillsammans med resten av ”rörelsen” och reda ut våra tvister. Men ingen inbjudan till överläggningar har sträckts fram till vår sida eller till någon som de neokonservativa har bestämt att de inte vill ha i närheten.
Detta är sättet på vilket de neokonservativa har organiserat den mjuka eller tama oppositionen till mitten-vänstern. Man kan välja, när det gäller detta, vilka som är värre; de som bestämmer dagordningar eller deras tjänare. Jag har redan valt.
Som alla och deras kusiner vet, är de neokonservativa de ”Washington-insiders” som jag tycker sämst om och de faller generellt sett in under två kategorier, de ohyfsade, snarstuckna judarna och deras krypande eller smickrande kristna assistenter. David Frum, Kagan-grabbarna, Norman och John Podhoretz, och Michael Ledeen är husägarna; medan Bill Bennett, Fred Barnes, Michael Novak, Cal Thomas, Linda Chavez, och Rich Lowry alla bor i tjänarnas avdelning.
Även om jag har lidit mer av Podhoretz-typernas agerande än av deras tjänares ränksmideri, har jag alltid känt en motvillig beundran för mina illvilligaste fiender. De judiska neokonservativa lämnar sina smutsiga fingeravtryck på allt de gör för att knäcka sina kritiker inom högern; och de tycks inte bry sig om att andra lägger märke till det. De flesta av deras dåd mot medlemmar av den Gamla högern, som att få bort Sam Francis från en redaktörspost på The Washington Times och Joe Sobran från en dito på National Review, har utförts på ett påfallande öppet sätt.
Det är som om de neokonservativa vill åka dit in flagrante delicto, kanske för att visa vad de kan komma undan med. Vid Catholic University, 1987, fick de neokonservativas capifamiglia först sina underhuggare till att ringa de lämpliga dekanerna för att hålla mig borta från en graduate-professur. Men sedan ringde Norman ett telefonsamtal direkt till universitetsadministrationen, så att han personligen kunde varna administratörerna för mina påstått antisionistiska åsikter. (Så långt jag kan minnas har jag aldrig hyst sådana åsikter.) Neocons njuter av att vålla SMÄRTA hos de ”antisemiter” som vågar trotsa dem. Och de visar en sorts stalinistisk, strålande vitalitet när de kastar sig över dem som de vill krossa. Till och med när de har brassat på mot mig och mina vänner, kan jag uppskatta deras hatfyllda energier och grundligheten med vilken de förstör rykten. Om inte annat så är de judiska neokonservativa otäcka men inte lömska; och de känner sig berättigade att krossa dem som de inte gillar.
Här måste jag inta en annan ståndpunkt än min vän Taki, som tycks vara onödigt hård mot de judiska neokonservativa. Han anklagar dem för att vara hycklare som undviker att strida i de krig som de underblåser. Han anklagar dem även för att smutskasta sina motståndare (nästan alltid inom högern) genom att förkasta dem som varande judehatare och nazi-sympatisörer. Men Taki kanske förbiser den älskvärdare eller åtminstone intressantare sidan hos sina motståndare. De agerar med en emotionell intensitet som vi borde kunna beundra på den estetiska nivån. Detta skulle naturligtvis inte hålla mig från att behandla dessa obehagliga figurer på samma vis som de har behandlat mig under de senaste tjugofem åren. Men jag kan uppskatta deras rättframma tillvägagångssätt när det gäller att förgöra andra. De är, i ett nötskal, sant värdiga absoluta motståndare. Här är jag böjd att citera den tyske rättsteoretikern Carl Schmitt som observerade att man bör respektera människor som har att göra med kraftfulla, beslutsamma fiender.
Det är de neokonservativas tjänare som får magen att vända sig på mig. Dessa inkluderar inte enbart de som bugar och skrapar inför sina herrar utan även de som hjälper till att eliminera de neokonservativas måltavlor. På den lägre nivån ägnar sig dessa hjälpredor åt karaktärsmord från dolda positioner, och vissa har gjort så på bekostnad av sådana illa tilltygade offer som Sam Francis, M. E. Bradford, och Joe Sobran. För mig är de som lyder orderna mer föraktliga än de som ger dem. De kombinerar servilitet med oärlighet – och en villighet att ärekränka för att åtnjuta gunst. Det värsta sådana fallet av stövelslickeri av en neokonservativ springpojke involverade ledaren för en ”konservativ tankesmedja”, som begav sig till president Reagan för att smutskasta sydstatsakademikern Mel Bradford. Denne hjälpare utförde sitt uppdrag som en tjänst åt ”Irving och Bea”, som då höll på att bana väg för sin skyddsling, den rultige medelmåttan och entusiastiske spelaren Bill Bennett. Bradford, som hade innerspåret, behövde elimineras för outsider-kandidaten Bennett, så att de neokonservativa kunde få sin andel av National Endowment for the Humanities-anslag.
Och jag står inte heller ut med de uppassare som spenderar all sin tid med att försöka förutse och ge uttryck för den senaste neokonservativa frågan. När dessa figurer inte hejar på det röda laget mot det blå, ropar efter krig för att sprida demokrati, återupptäcker den ”kristne konservative” Martin Luther King, och ylar mot islamofascism, ägnar de sig åt ännu vidrigare saker. Exempelvis jobbar de dygnet runt med att hålla de propagandapublikationer och organisationer som de ”sköter” fria från icke önskvärt politiskt inflytande. Vid de mycket få tillfällen som jag har lyckats få in mina kommentarer i neocon-styrda publikationer, gjorde jag så efter att ha pratat med den judiska härskarklassen, och kringgått deras kristna underordnade. Efter att ha haft att göra med denna nomenklatura i åratal, har jag blivit övertygad om att tjänarklassen skickar namnet på varje eventuell medverkande till något censureringskontor som befinner sig i Midtown Manhattan. Utan den nödvändiga godkännandestämpeln tillåts den icke-judiske redaktören inte acceptera någon artikel eller kommentar.
Slavklassen har även presenterat vissa anklagelser som har blivit flitigt använda mot dem som är märkta för marginalisering. En medlem av denna klass har smutskastat mig som en ”intellektuell som vill återvända till 1800-talet” och som en som ”inte har någon förståelse av dagens politik”. Lika välbekant är anklagelsen framförd av vissa av husets tjänare om att vi inte har hängt med i tiden. Men eftersom de neokonservativa och de neoliberala hjälper till att utforma dessa tider och avgöra vad vi tillåts säga, kokar allt ner till samma sak: Vi är dåliga därför att vi inte säger vad de vill att vi ska säga. En åldrande neocon-klient, som har blivt rik i sina herrars tjänst, vände ryggen mot mig vid en Aspen Institute-konferens där vi båda var inbjudna för att tala för fem år sedan. Mer nyligen har samme person undrat högt ”varför paleos är så bittra”. Svaret är enkelt: Hans vänner har dunkat våra huvuden i väggen tillräckligt många gånger för att ta bort leendet från våra ansikten.
Till skillnad från härskarklassen, som yvas över destruktiva handlingar, låtsas slavklassen som om sådana handlingar aldrig har ägt rum. Motståndarna till de neokonservativa är helt enkelt ”bittra” och detta kan tillskrivas våra sura läggningar. Annars skulle vi sitta ned tillsammans med resten av ”rörelsen” och reda ut våra tvister. Men ingen inbjudan till överläggningar har sträckts fram till vår sida eller till någon som de neokonservativa har bestämt att de inte vill ha i närheten.
Detta är sättet på vilket de neokonservativa har organiserat den mjuka eller tama oppositionen till mitten-vänstern. Man kan välja, när det gäller detta, vilka som är värre; de som bestämmer dagordningar eller deras tjänare. Jag har redan valt.
______________________________________________________
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Gottfried, den återfinns här:
http://www.takimag.com/blogs/article/picking_apart_washingtons_scum/
Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Gottfried, den återfinns här:
http://www.takimag.com/blogs/article/picking_apart_washingtons_scum/
Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.
Etiketter: Paul Gottfried
upplagd av Skåneländaren
10:18
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida