En kollision mellan Bibi och Barack?

Av Patrick J. Buchanan, 27/1 2009

”Där det inte finns någon lösning, finns det inget problem”, observerade geostrategen James Burnham en gång spydigt.

Ex-senatorn George Mitchell, den senaste amerikanske förhandlaren till att plocka upp Palestina-portföljen, kan komma att upptäcka vad det var Burnham menade.

För Israels treveckorskrig mot Gaza, där palestinier dog i förhållandet 100 mot en gentemot israeler, tycks ha varit, liksom Israels krig i Libanon, ytterligare en pyrrusseger för den judiska staten.

År 1982, efter ett mordförsök på deras ambassadör i London, körde Menachem Begin och Ariel Sharon igenom Libanon till Beirut, bombarderande staden i veckor tills Arafat gick med på att dra ut PLO och bege sig till Tunisien.

Israelernas triumf förvandlades snabbt till aska i deras munnar.

Veckor av bombardemang av Beirut vände världsopinionen mot Israel. Försvarsminister Sharon blev hårt kritiserad för att ha möjligjort en massaker i flyktinglägren Sabra och Shatila. Det som var ytterst betydelsefullt, som den framtida israeliske premiärministern Yitzhak Rabin sorgset observerade, var att Israel, genom att invadera ett lugnt Sydlibanon, ”släppte ut shia-anden ur flaskan”.

Sydlibanon förvandlades till indianland. Hizbollah, fött ur Israels invasion, skulle 18 år senare komma att tvinga ut en blödande israelisk försvarsmakt (IDF) och deras libanesiska allierade ur landet, förvandlande Israels en gång vänliga norra gräns till en ny stridsfront i det arabisk-israeliska kriget.

Dessutom kom amerikanerna, som övertalades att skicka marinkårssoldater för att träna den libanesiska armén, att straffas med terroristbombningar av den amerikanska ambassaden och marinkårsförläggningen vid Beiruts flygplats, med 241 amerikanska döda.

President Reagan skulle komma att dra sig ur, och amerikanerna kom aldrig tillbaka.

År 2006 använde Ehud Olmert bakhållet mot en israelisk patrull och kidnappningen av två soldater vid gränsen till att starta ett andra libanesiskt krig.

Hizbollah förlorade hundratals med soldater, men dess status sköt i höjden då den blev den första arabiska styrkan som stred mot Israel och trädde fram obruten och oslagen. Och de tusentals Hizbollah-raketer som regnade ner på Galileen förstörde för alltid myten om israelisk osårbarhet.

Nu, i kölvattnet av kriget mot Gaza, som nästan alla i Israel stödde, kommer eftertankarna. Av 1.400 döda från flygräder och invasion, var en tredjedel palestinska barn. En al-Jazira-video av de döda och döende civila, placerad bredvid en video med Barack Obama avnjutande en golfrunda på det natursköna Hawaii, var förödande för USA:s image, då amerikanska vapen hade använts av Israel för att leverera döden och förödelsen.

Liksom Hizbollah, har Hamas trätt fram djupare förankrat, medan moderaterna som Mahmoud Abbas framställs som quislingar. Nu har en spricka uppenbarats mellan Obama, som har efterfrågat ett lyftande av den israeliska blockaden mot Gaza för att tillåta förnödenheter och handel att flöda fritt, och ett Israel som är beslutsamt att behålla sitt strypgrepp på Hamas.

Inte i något av dessa tre krig blev det israeliska flygvapnet utmanat eller IDF besegrat. När det gäller offer, led Hizbollah och Hamas, libaneserna och Gazaborna, alla många gånger fler döda och sårade.

Ändå, när man ser tillbaka, var något av dessa tre krig nödvändiga? Gjorde något av dem Israel säkrare än då den libanesiska gränsen var lugn? Ser framtiden ljusare ut i dag än 1982, efter freden med Egypten och tillbakadragandet från Sinai, innan kriget mot Beirut?

Tre månader innan han startade Gaza-kriget, berättade Olmert för två journalister att Israel, för att åstadkomma en varaktig fred, skulle behöva återlämna Golanhöjderna till Syrien och nästan hela Västbanken till palestinierna, och återlämna östra Jerusalem till araberna som bor där.

”I slutänden kommer vi att vara tvungna att dra oss tillbaka från lejonparten av territorierna, och för de territorier som vi behåller i våra händer kommer vi att behöva ge kompensation i form av territorier inom staten Israel i ett förhållande som är mer eller mindre 1:1.”

”Den som vill hålla kvar hela (Jerusalem) kommer att behöva föra in 270.000 araber inom det suveräna Israels staket. Det kommer inte att fungera.”

Nej, det kommer det inte.

Liksom Rabin 1994 och Ehud Barak år 2000, två av de mest dekorerade soldaterna i Israels historia, hade Olmert dragit slutsatsen, sent i livet, att det är antingen land för fred, med alla dess risker, eller ändlösa krig för Israel.

Ändå, efter den intervjun, startade han december-blitzen och invaderade Gaza, dödande och sårande 5.000 palestinier, vilket förvandlade remsan till en zon av permanent hat och gjorde Hamas, som han försökte detronisera och utan tvivel sårade, ännu starkare.

Ursinniga över att Hamas inte förstördes eller avväpnades, lutar israelerna i riktning mot ”Bibi” Netanyahus Likudparti, som motsatte sig uttåget från Gaza, motsätter sig ett uttåg från Västbanken, som aldrig kommer att dela med sig av Jerusalem och som kallar Gaza för ”Hamastan”.

Om han skulle vinna, förefaller en kollision mellan Bibi och Barack vara oundviklig. Den israeliska lobbyn, evangelikalerna, de neokonservativa och en kongress som endast kunde hitta fem medlemmar till att motsätta sig en resolution som stödde allt som israelerna hade gjort och gjorde mot Gazas befolkning, kommer att backa upp Bibi.*

Där det inte finns någon lösning finns det inget problem.

* Här torde Buchanan, när det gäller evangelikaler och kongressen, mena att de flesta inom dessa grupper kommer att backa upp Netanyahu – det bör finnas en hel del kritiska röster bland evangelikaler när det gäller nivån på, och karaktären av, USA:s stöd till Israel, och även inom USA:s kongress bör det finnas några enstaka ledamöter som avviker från mängden (Ron Paul, bland andra); övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=30428


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.