måndag 2 februari 2009

”Att försvara Västerlandet”

Av Daniel Larison, 13/1 2009

Richard har en artikel om Israel i Gaza som innehöll detta stycke:
Den nyliga konflikten är ”frontlinjen” (var har vi hört det förut?) i en kamp mellan ”Västerlandet” – den där stora abstrakta, innehållslösa konstruktionen som vi är tänkta att försvara – och ”de som utkämpar ett heligt krig” mot ”civilisationen”.
Richard beskrev den åsikt som förs fram av Melanie Philips, men den kunde lika gärna ha kommit från Ilana Mercers nyliga VDARE-inlägg som uppmanade paleos att sluta upp bakom Israel. Mer om det om en stund. Som Richards uttalande indikerar, är ”Västerlandet” en fras som kan ha många olika betydelser. En av fördelarna med dess innehållslöshet är att den kan användas av praktiskt taget alla som bor i Västeuropa och Nordamerika för att hänsyfta till vad de än råkar värdesätta. Sålededes kan Christopher Hitchens göra anspråk på att försvara ”Västerlandet” (dvs., sekulär modernitet) mot religiös fanatism, medan John Hagee, låt säga, skulle kunna göra anspråk på att försvara ”Västerlandet” mot islam genom att glorifiera bombningen av Libanon och jag skulle kunna göra anspråk på att försvara ”Västerlandet” genom att opponera mig mot Christopher Hitchens och John Hagee i deras respektive fixa idéer. Hitchens är, naturligtvis, extremt kritisk mot Israel, och Hagee är slaviskt stödjande till att Israel väljer de mest militaristiska policys som man kan tänka sig (det vill säga, han anses vara ”pro-Israel” i Washington), och båda skulle antagligen kunna komma på något vis att hävda att varje position är ett sant uttryck för deras hängivenhet till ”Västerlandets” värden. Om vi ska komma någonvart, tror jag att vi först måste sluta upp med att använda denna undflyende, inexakta fras och prata om vad det verkligen är som vi vill försvara. ”Västerlandet” har för det mesta varit en fras som har använts för att rättfärdiga indragandet av amerikaner, direkt eller indirekt, i andra folks krig under flera generationers tid. Vi borde bekymra oss över det amerikanska intresset och lämna försvar av ”Västerlandet” till någon som tillmäter detta meningslösa koncept någon betydelse.

Punkten där Mercer tar miste, är hennes antagande att paleos faktiskt valde den serbiska eller ryska sidan under 90- och 00-talet i deras konflikter. Det är värt att notera att interventionister ofta åberopade västerländska ”värden” i både Balkan- och Tjetjenienkrigen som anledningar att välja separatisternas sida eller åtminstone att straffa regeringen som försöker kväsa ett uppror, så det är naturligt att vi borde vara en aning på vår vakt mot argument som lindas in i liknande termer. Hon beskriver paleo-positionen som stödjande ”västerländska intressen” i dessa konflikter (och lägger dessutom till Cypern), när den allmänna paleo-positionen rörande Balkan- och Tjetjenienkrigen innebar att USA inte borde liera sig med rebeller mot deras regeringar (ej heller borde USA liera sig med regeringar mot deras separatister – de är interna frågor!). Eftersom det inte fanns några amerikanska intressen i att ingripa på någon av sidorna, än mindre på rebellernas sida (och i synnerhet rebeller med kopplingar till jihadism), rådde paleos till neutralitet och icke-intervention i dessa fall. Naturligtvis är det sant att det fanns sympati för serbiska och albanska civila när de bombades av Nato, och det fanns sympati för ryska offer för tjetjensk terrorism, men i det stora hela fanns det ett samförstånd om att dessa konflikter var interna eller regionala problem som löstes bäst av dem som var direkt involverade och av de nationer som var mest direkt påverkade av konflikterna. Det som vi mest ihärdigt motsatte oss var att välja dessa rebellgruppers sida och i vissa fall till och med aktivt hjälpa dem med militärt ingripande. I den absolut osannolika händelsen av att Nato eller någon internationell styrka ingrep på palestiniernas vägnar mot Israel, föreställer jag mig att de flesta av oss skulle vara bland de första att motsätta sig åtgärden.

En del av vår sympati med, och respekt för, européerna består av övertygelsen att europeiska konflikter är européernas sak att klara upp. Oavsett om de sedan är kapabla att reda ut konflikterna eller ej, är det deras angelägenhet, inte vår. Det är det ständiga misslyckandet att minnas detta som har kostat Amerika så mycket under det senaste århundradet. Om jag kan tala för de flesta paleos, är vår syn på Främre Orientens konflikter till stor del densamma: rättvisa förbindelser med alla nationer kombinerat med neutralitet. Naturligtvis skulle en pragmatisk kompromissposition innebära att vi erkänner att vi inte kommer att lämna regionen den närmaste tiden, alltså borde vi upprätthålla goda relationer med de allierade som vi har, men det innebär inte att vi borde stödja dåraktiga, kontraproduktiva och i slutänden självskadande policys från dessa allierade som leder till skada både för dem och för oss. Mercers argument tillåter inte möjligheten av en position som tillåter kritik i kontexten av fortsatt stöd. Detta är, naturligtvis, samma falska val som har presenterats för amerikaner gång efter annan: stöd den korkade regeringspolicyn X eller bli ansedd som antiamerikansk och opatriotisk.

Mercer vill definitivt inte spela ut Främre Orientens-kristna-kortet i sitt argument under efterdyningarna av kriget i Libanon, om inte maroniterna och andra kristna samhällen där ska ignoreras i allt detta. Ingen som jag känner bland paleos hyser några illusioner om de palestinska kristnas status. Vi vet att Palestinska myndigheten diskriminerar och trakasserar palestinska kristna, men på samma gång vet vi att kristna kyrkor utsätts för trakasserier av den israeliska staten delvis på grund av den arabiska etniciteten hos deras medlemmar och biskopar.
______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Daniel Larison, den återfinns här:
http://www.amconmag.com/larison/2009/01/13/defending-the-west/


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.


Etiketter:

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida