Bush, Obama och Gaza-blitzen

Av Patrick J. Buchanan, 30/12/2008

Ovilliga att kontrollera sina soldater, som avfyrade tjogtals med missiler in i Israel vid slutet på deras sex månaders vapenvila, gav Hamas Israel provokationen som de behövde för att tillfoga den palestinska enklaven i Gaza ett hårt slag.

Lördagen var den blodigaste dagen i det palestinska folkets historia sedan de drevs från sina hem under 1948 års krig. Ett tusen dödades eller sårades, då det israeliska flygvapnet genomförde över hundra flyganfall – mot examensceremonier för Hamas-soldater, polisstationer och förvaringsplatser för raketer.

Om Israels rätt och plikt att försvara sina gränsstäder, råder det inget tvivel. När Hamas tillåter Gaza att användas som en avfyrningsplats för raketer, måste de räkna med vedergällning. Ej heller kan Hamas göra anspråk på någon rätt att diktera gränserna för den vedergällningen.

Ändå kan det diskuteras hur klok en så brutal vedergällning för raketer som inte dödade en enda israel är. Och krass israelisk politik tycks ligga bakom denna uppsåtliga och planerade blitz.

Med Likuds hökaktige ”Bibi” Netanyahu i ledning i opinionsmätningarna för valet den 10 februari, var försvarsminister Ehud Barak, Arbetarpartiets kandidat, tvungen att visa att han också kunde vara skoningslös mot Hamas.

Kadima-kandidaten och utrikesministern Tzipi Livni har ett ännu större behov än den högt dekorerade Barak att visa hårdhet. Premiärminister Ehud Olmert, som avtågar under en skandal, vill göra en storslagen sorti för att sudda ut minnet av ett misslyckat krig mot Hizbollah som han startade sommaren 2006.

Dock är det så att medan Israels politiker alla tycks ha investeringar i dessa ödeläggande flygräder, så blir det Israel självt som får betala priset.

Med tanke på antalet drabbade, över 300 döda och 1.300 skadade när detta skrivs, kommer Hamas att tvingas utkräva sitt skålpund kött. Den Hamas-falang som vill ha förnyat krig med Israel kommer nu att överrösta den falang som arbetar med Egyptens president Hosni Mubarak för en ny vapenvila.

Den moderate palestiniern Mahmoud Abbas, som har talat med Israel och vittnat om hennes goda avsikter, har fåtts att framstå som en marionett och dåre. En ny intifada som sprider sig till Västbanken, med självmordsanfall inne i Israel, är nu möjlig.

Moderata araber, som har erkänt Israel eller ställt sig bakom fred, kommer nu att av den arabiska gatan ses som appeasers som är oförmögna att stoppa det palestinska folkets offentliga lidande.

Angående president Bushs hopp om att bistå till en fred som skulle skapa en palestinsk stat, så är det lika dött som den Annapolis-process som han satte igång. När det gäller att främja fred i Mellanöstern så är Bushs åttaåriga facit nu ett nästan totalt misslyckande.

Under fyra år vägrade Bush att tala med Yassir Arafat, trots att Bill Clinton hade förhandlat med honom, liksom fyra israeliska premiärministrar hade gjort, av vilka två delade ett Nobelpris med Arafat. I sin andra presidentperiod vägrade Bush, efter att ha insisterat på att Hamas skulle inkluderas i fria val i Palestina, att erkänna Hamas när de vann nämnda val.

Arafat var en terrorist och Hamas är en terroristorganisation, deklarerade Bush, och vi förhandlar inte med terrorister. Ändå tog Bush bort Libyen från listan över stater som sponsrar terror och skickade Condi Rice för att småprata med överste Khadaffi, trots att Khadaffi fortfarande på sina händer har blodet från tjogtals med amerikanska skolbarn från Lockerbie-massakern 1989 som Libyen och Khadaffi orkestrerade.

Under åtta år, likt en ”träkarl” i ett parti bridge, har Bush suttit tyst medan hans israeliske partner, Sharon eller Olmert, spelade Amerikas kort såväl som sina egna. Bushs svar på lördagens blodbad var, som väntat, att ge Hamas skulden för att ha orsakat det och uppmana israelerna att vara försiktiga med civila offer när de ägnar sig åt sin vedergällning.

Vad som Israel än beslutar, stödjer vi. Under åtta år har det varit den mest pålitliga guiden till amerikansk Mellanösternpolitik.

Och Barack Obama? Fyrtioåtta timmar efter att den israeliska blitzen började är han och hans nationella säkerhetsteam fortfarande tyst.

Förhoppningsvis kommer Obama att föra med sig en ny Mellanösternpolitik, en som är gjord i USA, för USA. Förhoppningsvis, precis som Israel har sina privata förbindeselänkar till Syrien genom Turkiet, till Hamas genom Egypten och till Hizbollah, kommer Obama att etablera oberoende amerikanska kanaler till alla tre, och anta en separat amerikansk linje gentemot alla tre, som Israel gör.

Medan USA måste stödja Israels rätt att försvara sina städer och att slå till mot baser från vilka israeler attackeras, borde Obama skarpt kritisera den kollektiva bestraffningen av 1,5 miljoner palestinier i Gaza, genom att Israel stänger av deras elektricitet mitt i vintern och nekar dem maten och medicinen som många behöver för att överleva.

Att vi förblir tysta ställda inför detta ligger varken i linje med våra intressen eller våra värderingar. Israels taktik att från Gazas svaga och oskyldiga, kvinnor och barn, undanhålla livets nödtorft, för att straffa de skyldiga som styr med vapenmakt, är en taktik som Obama borde deklarera att USA inte längre stödjer med skattedollar.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=30091


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.