Chuck Baldwins parti
Av Paul Gottfreid, 11/12/2008
Mina vänliga (och inte så vänliga) läsare uppmanas alla att gå med i Konstitutionspartiet*, vars julfirande för Lancaster County jag hade nöjet att närvara på i går kväll. Bland talarna och firarna fanns Jim Clymer, som kandiderade till USA:s senat, Dan Frank, som nyligen var kongresskandidat från vårt distrikt, och Gary Odom, som var partiets fältansvarige för Pennsylvania. Undertecknad var en av talarna, och jag kommer att hålla inledningsanförandet på Kp:s delstatskonferens i Carlisle tidigt i februari. De som vill närvara kommer att vara välkomna, förutsatt att de inte är fulla eller fula i munnen. (Kontaktperson är Danielle Warren på dwarren@constitutionparty.com.)
Även om jag skulle föredra att tro att han skojade, kan Jim Clymer ha varit allvarlig när han frågade mig om jag skulle vilja kandidera till den senatsplats som för närvarande innehas av Arlen Specter. Tyvärr är jag för gammal och för krigsskadad för att ta mig an en sådan uppgift, en som utan tvivel skulle sluta i nederlag, mot den välbärgade tvåparti-oligarki som organiserar våra val och som vanligtvis erbjuder ett val mellan två lika oaptitliga kandidater. Kp borde rekrytera unga människor över hela nationen, för att bygga upp ett trovärdigt till-höger-om-mitten-alternativ till DemRep-arna.
Kp är det alternativa parti som jag har valt framför Libertarianerna. Trots att de har en anständig presidentkandidat i Ron Paul, vimlar det med excentriska figurer som har hakat upp sig på att göra motstånd mot auktoriteter hos Libertarianerna. Dess medlemmar har i min närvaro, med största allvar, diskuterat sådana förslag som huruvida en kvinna borde få sälja fostermembran efter att av vinstskäl ha gjort sig av med sitt ofödda barn. För att tala klarspråk så är det svårt för mig att stå ut med diskursen hos många libertarianer, som inte kan lämna frågorna om individuell autonomi och om att göra sin egen grej. Men detta tycks inte alls vara något som kännetecknar Konstitutionspartiets medlemmar, vilka kombinerar respekt för konstitutionella gränser för vår gigantiska managerial state och dess maktbefogenheter för krigföring med borgerliga kristna sociala traditioner. (Jag använder den senare termen respektfullt för att referera till det sätt som amerikaner brukade leva på innan deras omskolning av offentliganställda undervisare, media och vår avskyvärda välfärdsregim.)
I de kommentarer som jag ämnar framföra i Carlisle, kommer två punkter att dominera. Ett, ett parti till höger, det vill säga, ett som försöker återfå den plats som en gång hölls av Taft-republikaner och andra traditionella amerikaner, tycks vara nödvändigt för vår nationella hälsa. USA har alltför länge saknat ett sådant alternativ. Ett högerparti, när det väl har börjat göra framsteg, skulle kunna ge internationella återverkningar och möjligtvis signalera till européerna att vi i USA bygger ett trovärdigt alternativ till den allmänna vänstern. Låt mig notera någonting här som jag har försökt dokumentera i mina böcker. Européerna har låtit sig bli förgiftade av en vänstervriden mångkulturell ideologi som delvis producerades i USA på 1960-talet, och det kan vara till nytta att visa resten av världen att amerikaner rör sig tillbaka till där vi brukade befinna oss innan vi och européerna kastade oss in i ett ingenmansland av mångfald och offentlig-administrationstyranni. Och högern som vi behöver bygga skulle innefatta något mer än att GOP roterar tillsammans med demokraterna som innehavare av Vita huset. Den skulle ha avgörande betydelse som en motkraft mot vänstern.
Två, vi måste arbeta för att försvaga det republikanska partiet, en stor och hotfull skepnad som kanske är en ännu värre förbannelse för den amerikanska högern än Demokraterna. Republikanerna gör, till följd av det stöd som de får från traditionella amerikaner, mer skada än att vilseleda de lättlurade. De suger ut energin från högern; och de förvandlar det som skulle kunna vara en hård motståndare mot vänstern till blott partipolitik. När de väl innehar makten, agerar republikanerna som ett andra vänsterparti, expanderande den offentliga sektorn som en källa till partitjänster. De bistår med vad som för det mesta är en tandlös opposition, förutom när de utlöser neokonservativ-inspirerade krig.
För min egen del så delade jag McCains lättnad över att Obama vann; och jag skulle bli ännu mer förtjust om ett till-höger-om mitten-parti kunde ersätta Republikanerna. GOP har blivit så löjligt att det är motbjudande. Jag minns fortfarande med en rysning hur McCain sprang runt i södern i våras och sade till vita väljare att göra sig av med sydstatsflaggor som symboler för hat, innan han bad om ursäkt i Memphis för att inte ha stött den nationella helgdagen för Martin Luther King tillräckligt mycket. I den mån de inte enbart uttryckte reflexmässig PK, utgjorde dessa tal typiska exempel på GOP:s ”stratergery” (om jag tillåts begagna mig av termen som tillskrivs W på Saturday Night Live), omotiverat förolämpande sin väljarbas medan man försöker locka ett vänster-demokratiskt röstblock som man inte har någon chans att rekrytera.
Man skulle kunna hävda att jag förväntar mig för mycket av ett parti som har svårigheter att få möjlighet att kandidera i delstaterna och vilket – som en av dess presidentkandidater, Howard Philips, en gång noterade – anser det vara en seger ”att ta sig upp till ensiffriga tal”. Men Kp:s styrka är att det står för det som gammaldags, normala amerikaner brukade önska sig – och förutsatt att de fortfarande finns kvar, skulle stödja hos ett rikstäckande parti. Till skillnad från GOP, som är en fastgrodd och statssubventionerad inventarie, är det inte en vampyr som suger ut livsblodet från högern. Kp kan i förlängningen vara svaret på vad Republikanerna har varit oförmögna att leverera.
* Partiets officiella titel, på engelska, är ”Constitution Party”; övers. anm.
Mina vänliga (och inte så vänliga) läsare uppmanas alla att gå med i Konstitutionspartiet*, vars julfirande för Lancaster County jag hade nöjet att närvara på i går kväll. Bland talarna och firarna fanns Jim Clymer, som kandiderade till USA:s senat, Dan Frank, som nyligen var kongresskandidat från vårt distrikt, och Gary Odom, som var partiets fältansvarige för Pennsylvania. Undertecknad var en av talarna, och jag kommer att hålla inledningsanförandet på Kp:s delstatskonferens i Carlisle tidigt i februari. De som vill närvara kommer att vara välkomna, förutsatt att de inte är fulla eller fula i munnen. (Kontaktperson är Danielle Warren på dwarren@constitutionparty.com.)
Även om jag skulle föredra att tro att han skojade, kan Jim Clymer ha varit allvarlig när han frågade mig om jag skulle vilja kandidera till den senatsplats som för närvarande innehas av Arlen Specter. Tyvärr är jag för gammal och för krigsskadad för att ta mig an en sådan uppgift, en som utan tvivel skulle sluta i nederlag, mot den välbärgade tvåparti-oligarki som organiserar våra val och som vanligtvis erbjuder ett val mellan två lika oaptitliga kandidater. Kp borde rekrytera unga människor över hela nationen, för att bygga upp ett trovärdigt till-höger-om-mitten-alternativ till DemRep-arna.
Kp är det alternativa parti som jag har valt framför Libertarianerna. Trots att de har en anständig presidentkandidat i Ron Paul, vimlar det med excentriska figurer som har hakat upp sig på att göra motstånd mot auktoriteter hos Libertarianerna. Dess medlemmar har i min närvaro, med största allvar, diskuterat sådana förslag som huruvida en kvinna borde få sälja fostermembran efter att av vinstskäl ha gjort sig av med sitt ofödda barn. För att tala klarspråk så är det svårt för mig att stå ut med diskursen hos många libertarianer, som inte kan lämna frågorna om individuell autonomi och om att göra sin egen grej. Men detta tycks inte alls vara något som kännetecknar Konstitutionspartiets medlemmar, vilka kombinerar respekt för konstitutionella gränser för vår gigantiska managerial state och dess maktbefogenheter för krigföring med borgerliga kristna sociala traditioner. (Jag använder den senare termen respektfullt för att referera till det sätt som amerikaner brukade leva på innan deras omskolning av offentliganställda undervisare, media och vår avskyvärda välfärdsregim.)
I de kommentarer som jag ämnar framföra i Carlisle, kommer två punkter att dominera. Ett, ett parti till höger, det vill säga, ett som försöker återfå den plats som en gång hölls av Taft-republikaner och andra traditionella amerikaner, tycks vara nödvändigt för vår nationella hälsa. USA har alltför länge saknat ett sådant alternativ. Ett högerparti, när det väl har börjat göra framsteg, skulle kunna ge internationella återverkningar och möjligtvis signalera till européerna att vi i USA bygger ett trovärdigt alternativ till den allmänna vänstern. Låt mig notera någonting här som jag har försökt dokumentera i mina böcker. Européerna har låtit sig bli förgiftade av en vänstervriden mångkulturell ideologi som delvis producerades i USA på 1960-talet, och det kan vara till nytta att visa resten av världen att amerikaner rör sig tillbaka till där vi brukade befinna oss innan vi och européerna kastade oss in i ett ingenmansland av mångfald och offentlig-administrationstyranni. Och högern som vi behöver bygga skulle innefatta något mer än att GOP roterar tillsammans med demokraterna som innehavare av Vita huset. Den skulle ha avgörande betydelse som en motkraft mot vänstern.
Två, vi måste arbeta för att försvaga det republikanska partiet, en stor och hotfull skepnad som kanske är en ännu värre förbannelse för den amerikanska högern än Demokraterna. Republikanerna gör, till följd av det stöd som de får från traditionella amerikaner, mer skada än att vilseleda de lättlurade. De suger ut energin från högern; och de förvandlar det som skulle kunna vara en hård motståndare mot vänstern till blott partipolitik. När de väl innehar makten, agerar republikanerna som ett andra vänsterparti, expanderande den offentliga sektorn som en källa till partitjänster. De bistår med vad som för det mesta är en tandlös opposition, förutom när de utlöser neokonservativ-inspirerade krig.
För min egen del så delade jag McCains lättnad över att Obama vann; och jag skulle bli ännu mer förtjust om ett till-höger-om mitten-parti kunde ersätta Republikanerna. GOP har blivit så löjligt att det är motbjudande. Jag minns fortfarande med en rysning hur McCain sprang runt i södern i våras och sade till vita väljare att göra sig av med sydstatsflaggor som symboler för hat, innan han bad om ursäkt i Memphis för att inte ha stött den nationella helgdagen för Martin Luther King tillräckligt mycket. I den mån de inte enbart uttryckte reflexmässig PK, utgjorde dessa tal typiska exempel på GOP:s ”stratergery” (om jag tillåts begagna mig av termen som tillskrivs W på Saturday Night Live), omotiverat förolämpande sin väljarbas medan man försöker locka ett vänster-demokratiskt röstblock som man inte har någon chans att rekrytera.
Man skulle kunna hävda att jag förväntar mig för mycket av ett parti som har svårigheter att få möjlighet att kandidera i delstaterna och vilket – som en av dess presidentkandidater, Howard Philips, en gång noterade – anser det vara en seger ”att ta sig upp till ensiffriga tal”. Men Kp:s styrka är att det står för det som gammaldags, normala amerikaner brukade önska sig – och förutsatt att de fortfarande finns kvar, skulle stödja hos ett rikstäckande parti. Till skillnad från GOP, som är en fastgrodd och statssubventionerad inventarie, är det inte en vampyr som suger ut livsblodet från högern. Kp kan i förlängningen vara svaret på vad Republikanerna har varit oförmögna att leverera.
* Partiets officiella titel, på engelska, är ”Constitution Party”; övers. anm.
______________________________________________________
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Gottfried, den återfinns här:
http://www.takimag.com/blogs/article/chuck_baldwins_party/
Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Gottfried, den återfinns här:
http://www.takimag.com/blogs/article/chuck_baldwins_party/
Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.
Etiketter: Paul Gottfried
upplagd av Skåneländaren
09:49
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida