Vad blev det av västerländsk moral?

Av Paul Craig Roberts

På den sista dagen av det gamla året i nyhetsbrevet CounterPunch, frågade två israeler – Jeff Halper, som anför den israeliska fredsrörelsen ICAHD, och Neve Gordon, som leder departementet för statsvetenskap vid Ben-Gurion-universitetet – ”var finns den akademiska vreden över bombningen av ett universitet i Gaza?”

”Inte en enda av de nästan 450 presidenter för amerikanska colleges och universitet som ljudligt fördömde ett försök av brittiska akademiker att bojkotta israeliska universitet i september 2007 har höjt sina röster mot Israels bombning av Gazas islamiska universitet tidigare denna vecka”, rapporterar Halper och Gordon. De noterar att presidenten för Columbia University, Lee C. Bollinger, som i det förflutna på okunnigt vis har förolämpat muslimska representanter, ”har varit tyst”.

Det är gojim-moralisterna som är tysta, inte judarna. Det är den israeliska tidningen Haaretz, inte gojim-media, som bistår med rapporter om Israels övergrepp på palestinier. Gideon Levys ”The Neighborhood Bully Strikes Again” publicerades i Haaretz den 29 december, inte i gojim-pressen. Levys ord – ”Återigen, Israels våldsamma svar, även om det finns berättigande för dem, överskrider alla proportioner och korsar varje röd linje av mänsklighet, moral, internationell lag och visdom” – är inte ord som kan dyka upp i amerikansk tryckt- eller tv-media. Sådana ord, tryckta i israeliska tidningar, når aldrig gojerna.

Vidden av amerikanernas okunnighet är häpnadsväckande. Israel har palestinierna inträngda i hårt kontrollerade getton kända som Gaza och Västbanken. Med Egyptens hjälp kontrollerar Israel inflödet av mat, mediciner, vatten och energi till Gaza. Palestinier i Gaza tillåts inte komma in i Israel eller Egypten. Förra veckan rammades ett humanitärt fartyg med mat och medicin av israeliska kanonbåtar och visades bort.

I Västbanken är palestinierna avskurna från deras fält, jobb, sjukvård, utbildning och vatten, och från varandra av ändlösa kontrollstationer, vägar ”endast för judar”, murar, taggtråd och maskingevärstorn. Palestinier fördrivs från sina städer hus efter hus, kvarter efter kvarter.

Israels långsamma stöld av Palestina är illegal under internationell lag men skyddad av amerikansk ”diplomati”.

Palestinierna utgör inte något större hot mot Israel än judar i Warszawagettot var ett hot mot naziststaten. Ändå, överallt i Amerika – kongressen, den exekutiva makten, tryckt- och tv-media, universiteten, evangeliskt kristna institutioner – finns tron att Israel står på randen till utplåning av palestinska terrorister. Denna okunnighet, så noga kultiverad av Israel-lobbyn, förvandlar genocidal aggression till självförsvar.

Det lurar amerikaner, men det lurar inte israeler. Israelerna har alltid vetat att ”självförsvar” är en täckmantel för en sionistisk politik av territoriell expansion. Politiken är kontroversiell inom Israel. Många israeler opponerar sig, precis som många amerikaner opponerar sig mot president Bushs illegala krig och brott mot amerikanska medborgerliga rättigheter. Många israeler ger röst åt sitt moraliska samvete, men de överväldigas av kapitalintressen.

Karl Marx deklarerade att moralen endast är en täckmantel för kapitalintressen. Marx’ och Friedrich Engels’ skrifter är föraktfulla mot den goda viljan och moraliska ideal som effektiva krafter i historien. Den israeliska staten står som en symbol för Marx’ doktrin att fysisk makt allena är den enda effektiva kraften.

Många amerikanska konservativa delar den israeliska statens tro på den fysiska maktens effektivitet. Konservativa som vände sig mot Bushs krig gjorde så på grund av att USA inte var brutalt nog. De vände sig ifrån Bushs långa icke-avgörande krig på det sätt som fans överger ett förlorande lag.

Amerikaner brukade säga att ”pennan är mäktigare än svärdet”, men detta har inte varit fallet för amerikansk och israelisk aggression. Framgången som de båda regimerna har haft med att ingjuta rädsla hos sina befolkningar är en del av förklaringen till moralens impotens. En annan del av förklaringen är att kapitalintressen utgör en kraftfull hämsko på moral.

Betänk fallet Bollinger. Columbia University är beroende av judiska pengar, lärare och studenter. Om Bollinger hade tagit ställning mot Israels dåliga behandling av palestinierna, skulle han bli stämplad som antisemit. Presidenter för konkurrerande universitet hade inte slutit upp för att försvara honom. De hade stämt in i kören i hopp om att rekrytera Columbias ledande fakultetsmedlemmar och studenter, och att omdirigera flödet av finansiella resurser från Columbia till sig själva.

En amerikansk tidning eller ett rikstäckande tv-bolag som tog ställning mot Israels övergrepp mot palestinierna hade mötts av en annonsbojkott organiserad av Aipac. Amerikanska politiker som kritiserar Israel hade kommit att bli besegrade av israeliska lobbypengar.

Georg Hegel lade för stor vikt vid idéer; Marx för mycket vid materiella intressen. Båda krafterna är verksamma i världen. Det finns tider i historien då revolutionära idéer krossar materiella intressen. Andra tider samexisterar de båda i en maktbalans. Under andra tider vinner materiella intressen över moralen.

Vi lever under den senare tiden. Finansiella intressen, militär-säkerhets-komplexet och Israel-lobbyn är de krafter som styr Amerika. De understöds av neokonservativa och kristna sionister, och av den patriotiska hybris som går ut på att Amerika är den huvudsakliga kraften för gott som är verksam i världen. De onda saker som Amerika gör är bortförklarade som nödvändiga för det godas tjänst. Förstörelsen av Irak, till exempel, rättfärdigas som att ”bringa frihet och demokrati till det irakiska folket.”

Ett antal kommentatorer, inklusive mig själv, förutspår en nedgång för Amerikas ekonomiska makt. Då detta händer, kommer Israel att tvingas överge sin våldspolitik. Med det ackumulerade hat som dess politik har underblåst, kommer Israel att vara sårbart.

Världen kommer att behöva minnas att även om Israel är en judisk stat, så är det en stat vars politik många judar finner förkastlig, precis som en majoritet av amerikanska judar motsätter sig president Bushs anfallskrig i Mellanöstern och hans okonstitutionella åtgärder hemmavid. Vi får inte blanda samman Israels sionistiska regering med världsjudendomen, precis som vi inte får blanda samman det amerikanska folket med krigsförbrytarna i Bushregimen.

Tänk efter, vem förlitar du dig på när det gäller dina medborgerliga rättigheter, USA:s justitiedepartement eller ACLU:s falang av judiska advokater?

Vi måste undvika det misstag som gjordes genom att ge det tyska folket skulden för Adolf Hitler. Det var den aristokratiska tyska militären som försökte ta bort Hitler. I kontrast till den händelsen, blockerade den demokratiska talmannen för representanthuset Nancy Pelosi försöket att åtala George W. Bush och Dick Cheney. Pelosi är en skam för Kalifornien, men ska vi klandra hela Amerika för Pelosis försvar av krigsförbrytare? Hur kan vi göra det när representanthusledamoten Dennis Kucinich modigt läste upp åtalspunkterna på representanthusets golv?

Är alla amerikaner skyldiga för att Kucinich inte lyckades?

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Craig Roberts, den återfinns här:
http://www.chroniclesmagazine.org/index.php/2009/01/05/what-became-of-western-morality/


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.