Kan detta äktenskap hålla?

av Patrick J. Buchanan
5/12/2008

Efter att ha angripit varandra våldsamt under ett år, har Barack Obama och Hillary Clinton nu bildat ett sällsynt maktens partnerskap. Inte sedan James Garfield valde James G. Blaine har en ny president valt sin främsta rival till att bli utrikesminister.

Vad säger detta oss?

För det första, ta inte kampanjretorik på så stort allvar.

För det andra, till skillnad från Dennis Kucinich, Ted Kennedy, Ron Paul eller Jesse Helms, är Hillary och Barack pragmatiker. De låter inte ideologi eller forna förolämpningar komma i vägen för en ömsesidigt gynnsam överenskommelse.

Men detta är inte något slags amerikansk politiks Hitler-Stalin-pakt.

Dick Morris har rätt om detta. Som i ett parlamentariskt system, där kabinettmedlemmar kommer direkt från majoritetspartiets främsta bänk, flätar Barack, som premiärminister, samman en koalitionsregering som fördelar sina främsta hedersbetygelser till sina största stjärnor.

Som Tony Blair utnämnde sin rival Gordon Brown till finansminister, gjorde Barack Joe Biden till sin vicepresident, Hillary sin utrikesminister och Bill Richardson sin handelsminister. Om John Edwards inte hade smutsat ner sitt bo hade han också varit i kabinettet. Kanske justitieminister.

Och medan Barack har tagit en risk i att utnämna Hillary, med hennes mängd anhängare landet runt och hänsynslösa hovmän, så är Hillarys investering ännu större. Om en konflikt skulle uppstå, som var fallet mellan Ronald Reagan och Al Haig, kan Barack, även om kostnaden skulle bli hög, göra slut på henne och hennes karriär. Idén att en kasserad utrikesminister skulle kunna utmana president Obama 2012, ta hem nomineringen och vinna, efter att ha förödmjukat och dumpat vår förste afrikansk-amerikanske president, är absurd.

Och paret Clinton vet det. Om det inte sker ett gudomligt ingripande, är Obama kandidaten 2012. Hillary måste veta att detta sannolikt är hennes sista chans att skapa historia. Alltså tog hon erbjudandet att bli utrikesminister, och Bill gick med på att avslöja allt om sina finansiella relationer.

Vad innebär detta konvenansparti, med Biden, Bob Gates, och general Jim Jones som bröllopsmarskalkar, för amerikansk utrikespolitik?

Jag tror att antikrigsvänstern har tagit fram gråt-handduken för tidigt.

Vår nye beslutares hjärta befinner sig fortfarande till vänster. Dessutom innebär hans politiska intressen en orsak för honom att, på historiens skräphög, dumpa en Bush-neocon-politik med ändlöst krig tills Mellanöstern liknar Mellanvästern. Amerika kan inte hålla i gång de krig som Bushs politik producerade, ej heller de som den utlovar.

Vänta er därför att Obama kommer att betala en stor, tidig handpenning på sin utfästelse att dra tillbaka alla amerikanska stridsbrigader från Irak inom 16 månader. Även om överenskommelsen för styrkornas status som har blivit accepterad av Irak fördubblar tiden som Obama har på sig för ett uttåg, till december 2011, är det på det viset att nationen, inte bara vänstern, vill ut, med endast en varning: Amerika vill inte ha ett Saigon-slut.

Vad som händer efteråt – oavsett om shia anfaller shia, eller går samman för att krossa sunniter, eller araber går i strid med kurder – är inte ett krig som amerikaner är villiga att ingripa i med någon ny våg av amerikanska trupper.

Rörande Afghanistan så finns det en växande konsensus om att seger över en återuppvaknande talibanrörelse med en tillflyktsort i Pakistans gränsregion inte kan uppnås utan en tillförsel av amerikanska trupper som detta land är ovilligt att stödja.

Att trappa upp kriget innebär fler flygräder som har alienerat det afghanska folket såväl som president Karzai. Fler Predator-räder i ett Pakistan där antiamerikanism är utbredd och regeringen är belägrad förefaller knappast vara en lovande politik.

Vad är det absolut viktigaste målet för USA i Kabul? Inte den omöjliga drömmen om en demokrati utformad med vår egen som förebild, utan en regering hängiven att hålla al-Qaida borta. Med tanke på den mörbultning som talibanerna har tagit emot under sju år så är det möjligt att de kan tänka sig ett sådant arrangemang.

Men den första prövningen för Obama-Clinton-teamet kan vara Iran.

Teheran hävdar att dess nukleära program har fredliga ändamål, och Internationella atomenergiorganet har aldrig deklarerat att det strider mot ickespridningsavtalet. Ändå är misstanken bred och djup, i Washington och Tel Aviv, att Iran är fast beslutet att bygga en atombomb. Obama och Hillary har båda sagt att det inte kommer att ske, oavsett vad som krävs.

Om krig med Iran skall undvikas så måste det nya teamet snabbt börja prata med Teheran och lägga sina kort på bordet. Det är här som potentialen för en splittring mellan Barack och Hillary är störst.

Om Likuds ”Bibi” Netanyahu vinner det israeliska valet kommer han att trycka på hårt för amerikanska flygräder mot Irans kärnanläggningar, och trycka tillbaks mot någon som helst Obama-överenskommelse med Teheran. Med den israeliska lobbyn och ett judiskt samhälle som gav Barack 80 procent av sina röster, plus de neokonservativa och den evangeliska högern ropande efter räder mot Irans kärnanläggningar, skulle Obama-Clinton-teamet stå enade – mot krig?

Skulle Hillary, en förutvarande senator från New York som lutade sig ännu kraftigare än Barack mot judiska bidrag och röster, sluta upp bredvid Barack om de båda är oense om huruvida Israels överlevnad står på spel?

Vid närmare eftertanke så har antikrigsvänstern rätt att vara nervös.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=29785


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.