Weyrich och Huntington: Etablissemangsrebeller

Av Marcus Epstein, 8/1 2009

I december förlorade vi två stora män, Paul Weyrich och Samuel Huntington. Båda blev l’enfant terribles i de etablissemang som de befann sig i.

Paul Weyrich hjälpte till att skapa, och förblev vid mittpunkten av, det moderna konservativa rörelse-etablissemanget. De dussintals dödsrunorna och hyllningarna till Weyrich noterade hans inblandning i grundandet av Heritage Foundation och Moral Majority. Medan dessa är hans mest kända grupper, var Weyrich behjälplig i skapandet av flera andra konservativa organisationer såsom Council for National Policy^[1], Free Congress Foundation, American Legislative Exchange Council^[2], och Conservative Digest.

De förtroliga mötena, i Free Congress Foundations dystra källare varje onsdag såväl som på femstjärniga hotell med några månaders intervall för CNP, ses som ultimata insider-träffar för konservativa. Både George Bush och John McCain kände sig nödgade att tala inför grupperna (McCain gjorde det dock officiellt) i hopp om att få konservativt stöd.

Detta har fått den outhärdlige Max Blumenthal att skriva:

Vid tidpunkten för Weyrichs död var den konservativa rörelse han skapade så stor att hans avtryck på dess agenda inte längre var tydlig. Men hans inverkan kan inte förnekas. Tack vare hans ansträngningar och de från tusentals av kadrar som han rekryterade och kultiverade är det republikanska partiet mer ideologiskt extremt, mer disciplinerat – och mer politiskt marginaliserat – än vid någon tidpunkt sedan Goldwater-eran.

Ändå är sanningen att den konservativa rörelse som han hjälpte till att skapa hade blivit en främmande varelse vid tidpunkten för hans död. I en artikel från 2006 i American Conservative skrev han:

Konservatismen har blivit så svag när det gäller idéer att under George W. Bushs presidentperiod kunde – vilket också skedde – ordet ”konservativ” med ringa protester appliceras på policys som var totalt antikonservativa. Amerikaner bevittnade ”konservativ” wilsonism, om inte jacobinism, i utrikespolitik och ett onödigt utländskt krig; [...] betydande ”konservativa” expansioner av den federala statens makt på traditionella friheters bekostnad; och nonchalant ”konservativ” avindustrialisering och berövning av medelklassen i frihandelns namn.

Dessa ”totalt antikonservativa åsikter” återfinns hos Heritage Foundation och vissa av de andra organisationerna som han grundade. På American Conservative-bloggen mindes Jon Utley med värme hur Weyrich tillät honom att lufta sina antikrigsåsikter vid onsdagarnas luncher. Dock noterar han också att Weyrich befann sig under så pass stort tryck från andra närvarande som ville att han skulle stänga Utley ute att han blev ombedd att tygla dem. Weyrich behöll sina egna antikrigsåsikter för sig själv tills efter att Bush hade blivit återvald.

Till skillnad från Weyrich var Samuel Huntington allt annat än en konservativ rörelse-populist. Han levde sitt liv i etablissemangets etablissemang. Han undervisade i statsvetenskap på Harvard, var medlem av Council on Foreign Relations, och spenderade somrarna på Martha’s Vineyard, där han dog. Han röstade på John Kerry 2004.

Medan han inte var ”en av oss”, gav professor Huntington oss en del av den mest kraftfulla intellektuella ammunitionen för vår sak. Hans betydelsefulla verk från 1968, Political Order in Changing Societies, bestred den liberala åsikten att liberala demokratier oundvikligen skulle följa på ekonomisk tillväxt och modernisering. Det sägs ofta om många neokonservativa att de hävdar ”The Clash of Civilizations-tesen”, som har fått sitt namn från hans näst sista verk. I verkligheten är det dock så att boken till stor del är en vederläggning av den neokonservativa visionen om ett ”historiens slut”, i vilket, sades det, liberala demokratier ledda av amerikansk imperialism skulle frodas för alltid. Islam är en av de många kolliderande civilisationer som diskuteras i boken, men dess huvudsakliga tes är att det 21:a århundradet kommer att bevittna ökade etniska, kulturella, och klassbetingade konflikter nu när det 20:e århundradets ideologiska slag är över.^[3]

Hans sista stora verk, Who Are We?, publicerades 2004 och blev den allvarligaste intellektuella attacken mot massinvandring på flera generationer. Huntington hävdade att ”höga nivåer av latinamerikansk invandring hotar att störa USA:s politiska och kulturella integritet”, och att ”USA står inför förlusten av sin ’anglo-protestantiska kärnkultur’ och kan snart bli uppdelat i ’två folk med två kulturer (anglo och latinamerikansk) och två språk (engelska och spanska).’”^[4]

Boken kom att göra etablissemanget ursinnigt såväl som förbryllat. När hon intervjuade honom för New York Times, uttryckte Deborah Solomon sin chock över att ”en man som du, en Harvardprofessor och en framstående statsvetare, skulle se trenden mot tvåspråkighet som ett sådant hot.”

De argumenten borde framföras av folk som, tja, Pat Buchanan. Skrivandes i Foreign Affairs, kallade Alan Wolfe boken för ”Patrick Buchanan med fotnoter”, medan Slate Magazine ansåg honom vara ”den tänkande mannens Pat Buchanan”.

Naturligtvis står Pat själv för rejält med tänkande och hans böcker är fyllda med fotnoter – många av dem från Huntingtons verk. Men det är, på gott och ont, mycket svårare att marginalisera kontroversiella argument när de framförs av en professor från Harvard.

Även om de var verksamma i olika världar och hade olika övertygelser, stod både Samuel Huntington och Paul Weyrich för oräkneliga bidrag till vår sak och kommer båda att saknas.

_________________________________________

Översättarens anmärkningar:

[1] I ursprungstexten stod det: ”Council on National Policy”, men jag utgår från att det var Council for National Policy som åsyftades.

[2] I ursprungstexten stod det: ”American Legislation and Exchange Council”, men jag antar att skribenten syftade på American Legislative Exchange Council.

[3] Detta stycke löd i ursprungstexten på följande vis: ”Islam is one of the many clashing civilizations discussed in the book, but its main thesis is that the 21st century will see increased ethnic, cultural, and clash conflict now that the ideological battles of the 20th century are over.” Jag gissar att skribenten, med ”clash”, menade ”class”.

[4] Som jag förstår saken härrör båda de citerade partierna i detta stycke från David Glenn, med Huntingtons ord inom inre, enkla citationstecken.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Marcus Epstein, den återfinns här:
http://www.takimag.com/blogs/article/weyrich_and_huntington_rebels_of_the_establishment/W


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.