Historia, Förintelsen, och kyrkans doktriner

Av Paul Gottfried, 9/2 2009

Måste man tro på Förintelsen för att vara en god katolik?

Antifascistiska nyhetskällor från The New York Times till Süddeutsche Zeitung till Associated Press har på sistone agerat unisont i sitt fördömande av den nazistiska ockupationen av Vatikanen. Att döma av dessa vilda rapporter, tycks det som om påve Benedikt XVI har hävt exkommuniceringen som hans föregångare hade pålagt biskopar som den självständigt agerande ärkebiskopen Marcel Lefebvre, mot påvliga order, hade vigt. Bland dem som hade fått bannlysningen hävd finns en engelsk präst, Richard Williamson, som hade varit anhängare till den traditionalistiske kyrkomannen Lefebvre. Som alla måste veta vid det här laget, hade Williamson på svensk tv uttryckt den oroväckande åsikten att den officiella beskrivningen av ”att 6 miljoner judar skulle ha blivit medvetet gasade i gaskammare” antagligen var överdriven. På basis av hans undersökning, eller de från ”seriösa revisionister”, hade Williamson hamnat på en siffra av ”mellan 200.000 och 300.000” judiska offer för nazism som hade omkommit i gaskammare.*

Dessa spekulationer ledde till indignerade reaktioner från varje sensibiliserad eller tillräckligt intimiderad politiker i Europa, startande med den tyska förbundskanslern, Angela Merkel, som tydligen högt värdesätter den före detta tyske utrikesministern Joschka Fischers ord, att ”Auschwitz är den grundläggande och legitimerande berättelsen för den tyska republiken.” Merkel, dotter till en progressiv protestantisk präst och en mycket socialistisk mor som migrerade till det kommunistiska Östtyskland, har aldrig gjort mycket väsen av de kristna och patriotiska traditionerna hos det kristdemokratiska partiet. Hon har varit i konflikt med kardinal Karl Lehmann från Mainz, som har klagat på hennes cyniska exploatering av den ”kristna etiketten” tillsammans med hennes stöd för den kulturella vänstern och hennes gullande med muslimska extremister i Tyskland.

Allt detta är utan tvivel sant. Merkel har gjort karriär av att släpa den tyska mitten-högern vänsterut, såsom exemplifierat av hennes generösa finansiella och propagandistiska stöd till det tyska vänsteristiska utbildnings- och PR-projektet ”kamp mot högern”. Hon har också gjort till vana att kasta eller driva ut ur sitt parti de som inte tycks vara tillräckligt ångerfulla över den tyska historiens oavbrutna ondska. Genom hela sin karriär, för vilket hon i allmänhet har fått goda betyg från den amerikanska pressen, har Merkel varit beredd att förenas med den antifascistiska vänstern. Hon har upprepade gånger undvikit att ta ansvar när det gäller att handskas med det växande muslimska hotet i tyska städer. Alla tecken tyder på att våldsbrottslighet, bestraffning av de som kritiserar den muslimska invasionen av Tyskland och användandet av allmänfinansierad undervisning till att installera multikulturell indoktrinering är åtminstone lika illa under Merkel som de var under hennes socialdemokratiske föregångare Gerhard Schröder. Men nu, till slut, leds vi att tro, talar hon ut om en stor dagsaktuell fråga; påvlig okänslighet. Hon ”tror inte” att Benedikt har varit villig att förtydliga Vatikanens hållning gällande Förintelsen.

Antagligen ägnar sig Merkel återigen åt sitt vanliga krypande för media. Endast den kognitivt handikappade skulle inte ha märkt att påven och Vatikanen kontinuerligt har uttalat sig mot nazistbrottens ”fasa”. En kommentar av Vatikanens talesman Federico Lombardi sägandes att ”påvens åsikt gällande ämnet Förintelsen har blivit uttryckt mycket tydligt” är om något en underdrift. Påven har uttryckt sin moraliska position gällande nazisterna i en synagoga, på Auschwitz’ mark, och i cirka tusen andra situationer. Till och med den selektivt inställsamma Merkel måste ha hört vad Benedikt hade att säga om nazistförbrytelser.

Men Associated Press kan ha en bättre vinkel på detta än Vatikan-talesmannen fader Federico: ”Som en ung man i Tyskland, tjänstgjorde Benedikt, då kallad Joseph Ratzinger, under en kort tid i Hitlerjugend.” Jamen där är det riktiga scoopet! Påven, som ivrigt döljer sitt misstänkt klingande surkålsätar-namn med någon slags latinsk pseudonym, är i verkligheten en förhärdad nazist. Han hjälpte bara en annan nazist genom att ta bort den ordentligt förtjänta exkommuniceringen av vännen till ärkebiskop Lefebvre. Anledningen till denna snällhet är uppenbar: I likhet med Williamson har Ratzinger aldrig kommit över Tredje rikets fall. Det är bra att vi alla lever i globala demokratiska samhällen. Man kan bara tänka sig hur vinklade våra informationskällor skulle vara i, låt säga, Turkiet eller Ryssland.

Avslöjade Benedikts relation till Tredje riket någon som helst sympati för Hitlers tyranni? Svaret för vem som helst utom en yrande antifascist är ett eftertryckligt ”nej”. Varken unge Ratzinger eller hans fromma föräldrar, som hörde till det minst nazifierade partiet i Tyskland, Centrumpartiet, hade något samröre med Hitlers styre. Ratzinger försökte undvika militär eller någon annan sorts inblandning med regimen, men han tjänstgjorde i en ungdomsenhet som hjälpte det tyska civilförsvaret mot den allierade bombningen av försvarslösa tyska civila. Naturligtvis, om Joseph hade varit en trevligare kille, hade han kanske hoppats på att de allierade skulle ha jämnat ännu fler tyska städer med marken, och han skulle ha kunnat assistera den invaderande sovjetarmén i att lokalisera tyska flickor att våldta. Men alla kan ju inte vara en perfekt antifascist.

Men för att återvända till hans till synes avskyvärda felsteg, varför skulle han förolämpa ”världsopinionen”, så som den representeras av media, genom att ta bort exkommuniceringen av lärjungar till Lefebvre? Anledningen är självklar. Han ansåg inte att det fanns tillräckliga doktrinära anledningar till att dessa präster skulle ha blivit exkommunicerade överhuvudtaget. Så vitt jag vet exkommunicerar Katolska kyrkan inte medlemmar för att hysa politiskt inkorrekta historiska tolkningar. Katoliker är fria att tro vad de vill om hur många offer som Hitler eller Stalin dödade. De kan till och med tro, om de väljer det, att Cardinals slog Steelers i förra veckans Super Bowl, utan att bli utkastade från församlingen för sin snurrighet.

Kyrkans styre är dock auktoriserat att exkommunicera de som förkastar kyrkodisciplin eller som öppet förnekar någon grundläggande doktrin. Hur som helst har Vatikanen, under ungefär det senaste århundradet, inte kastat ut bekännande katoliker särskilt ofta. Det som hände med Lefebvre och hans anhängare var inte något som brukade inträffa. Det var riktat mot de ultratraditionalister som motsatte sig de förändringar som infördes av Andra Vatikankonciliet. Lefebvre och hans anhängare förkastade kyrkans läror, såsom de proklamerades genom Andra Vatikankonciliet, om användandet av liturgiska varianter och gällande vissa förändringar av prästens roll inom nattvarden.

Det är fullt möjligt att den nuvarande påven ansåg att sådana åtgärder var överdrivet hårda när det gällde för övrigt hängivna katoliker, som tycktes ta miste i ortodoxins riktning. Och i synnerhet när de katoliker som befinner sig på den motsatta sidan av det politisk-kyrkliga spektrumet fortsätter att stödja hållningar som är totalt antitetiska till katolska moraliska hållningar. Katoliker i hela Västvärlden kämpar nu för sådana religiöst oförsvarbara ställningstaganden som homosexuella äktenskap och abort på beställning**, men har än så länge inte drabbats av de konsekvenser som ultratraditionalisterna råkade ut för. Om medias förståelse av religion tillämpades, skulle den enda oförlåtliga synden vara att hysa en politiskt inkorrekt åsikt. På basis av detta skulle påven behöva exkommunicera och låta kvarstå som exkommunicerade alla vars åsikter inte var acceptabla för mediaeliten och för politiker som Merkel, som bugar och skrapar inför den tredje statsmakten.

Tyvärr gick påven detta vänstertyranni till mötes i går, när han satte ett villkor för Williamsons återvändande till kyrkan, nämligen att Williamson måste acceptera den auktoriserade 6-miljonerssiffran för judiska offer för Förintelsen. Detta grumlar naturligtvis vattnen, även om Williamson tvingas skriva under på det som är objektivt sannolikt. För nu framstår det som om Williamson hade blivit exkommunicerad för att ha sagt något som var politiskt inkorrekt.

Det som för mig dock är den mest retfulla aspekten hos denna överlagda hysteri är det underförstådda antagandet att endast de massmord som begicks av nazister eller ”fascister” förtjänar att fördömas. Bland dem som nu vrider sig på marken i teatralisk indignation återfinns de vanliga kommunistiska apologeterna i Tyskland och annorstädes, de självutnämnda samvetsföredömen som aldrig skulle tänka sig att lägga märke till eller ens tillåta någon annan att lägga märke till Stalins eller Maos ohyggligheter. I Tyskland kan en för övrigt ärlig akademiker eller journalist mycket väl frukta för att jämföra Stalins brott med Hitlers på grund av att någon som gör detta mycket väl kan ställas inför juridiska processer för att ”trivialisera Förintelsen”.

Och detta är kopplat till det som nu försiggår med den ”nya Vatikanskandalen”. Den organiserade hysterin mot anständigheten av att häva exkommuniceringen av Williamson kommer från de som trivialiserar vänsterfolkmord, de som behöver strida mot fascistiska fantasifoster för att avleda uppmärksamhet från lika förskräckliga mord associerade med deras heroiska regimer och de som systematiskt utrotar medborgerliga rättigheter i Väst- och Centraleuropa. Denna hysteri används självklart för att förstärka den nya röda terror som har gripit tag i Västvärlden i antifascismens namn. Och de inom media- och utbildningsetablissemanget som ägnar sig åt den förtjänar att hamna under det som nu är en klar möjlighet i delar av Europa, muslimskt styre. Det är en möjlighet som den multikulturella, antinationella vänstern i Tyskland, med det passiva samtycket från ”konservativa” som Merkel, har berett vägen för medan de begraver sin civilisation – i skam. Det är inte Williamson utan hans skrikande fiender som borde väcka mest fruktan. Synd att påven inte stod fast vid sin linje!

* Om jag inte misstar mig, framförde Williamson dock att han trodde att de mest seriösa bland de så kallade revisionisterna hade kommit fram till att ”between two and three hundred thousand Jews perished in Nazi concentration camps, but not one of them by gassing in a gas chamber” (källa: http://www.youtube.com/watch?v=k6C9BuXe2RM&eurl=) – alltså att 200.000 till 300.000 judar skulle ha omkommit i nationalsocialistiska koncentrationsläger, men att ingen av dem skulle ha omkommit i gaskammare; övers. anm.

** Det kan väl i och för sig diskuteras om det är religiöst oförsvarbart med fri abort – det torde finnas många katoliker (såväl som troende från andra kyrkor och samfund) som menar att det är religiöst försvarbart, men de som gör det befinner sig, som jag förstår saken, i tydlig konflikt med Katolska kyrkans uttalade ståndpunkt i denna fråga; övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Gottfried, den återfinns här:
http://www.takimag.com/site/article/history_the_holocaust_and_the_doctrines_of_the_church/


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.