Israel och vi
Av Tom Piatak, 19/1 2009
Om jag var tvungen att bo i Mellanöstern, skulle jag vilja bo i Israel, ett modernt, demokratiskt land med en produktiv ekonomi, inklusive en spirande högteknologisk sektor, och ett rikt kulturellt och intellektuellt liv. Det finns mycket att beundra i Israel, en dynamisk och välmående nation delvis skapad av överlevande från Förintelsen. Om jag var en israel, hade jag antagligen stött den nyliga invasionen av Gaza, som föregicks av hundratals Hamas-raketer som avfyrades in i Israel. Varför, undrar då den aktningsvärda Ilana Mercer, visar inte fler paleokonservativa entusiasm för det sätt på vilket den amerikanska alliansen med Israel har utvecklats, med en del till och med uttryckande bekymring över den israeliska operationen i Gaza?
En anledning är att till följd av Amerikas långvariga ekonomiska och militära stöd till Israel, inklusive tillhandahållandet av de vapen som Israel använder för att kuva Gaza och med mer bistånd än vi ger till något annat land, klandras Amerika ofta i den muslimska världen för Israels gärningar. När islamister oundvikligen försöker hämnas Gaza, kanske de försöker döda amerikaner såväl som israeler, även om Hamas själv aldrig har angripit amerikanska mål. Det är därför rimligt att amerikaner är oroliga för följderna av israelisk våldsanvändning mot araber. Det är faktiskt så att tunga argument har förts fram hävdande både att vår koppling till Israel hjälpte till att underblåsa det hat som fann ett mordiskt uttryck den 11/9, och att vår invasion av Irak delvis drevs fram av en tro att en förstörelse av Saddam Husseins regim skulle gynna Israel. Om inte annat, är det åtminstone så att våra nära band till Israel komplicerar våra relationer med de länder som kontrollerar den enda vara som är av vital betydelse för USA i Mellanöstern, olja. Amerika betalar ett högt pris för vårt obetingade stöd till Israel.
Israel har storligen gynnats av det militära, ekonomiska, och diplomatiska stödet från USA. Det var faktiskt så att Richard Nixons luftbro till Israel under 1973 års krig kan ha räddat Israel från att bli överkört av de arab-arméer som anföll henne. Även om förkämpar för vårt orubbligt lojala stöd till Israel tycker om att säga att Israel i gengäld har varit Amerikas närmaste allierade, så är det svårt att hitta bevisen för det påståendet. Sedan Israels skapande 1948 har Amerika utkämpat fyra större krig tillsammans med våra allierade, Koreakriget, Vietnamkriget, Kuwaitkriget, och Irakkriget, inklusive invasionen av Afghanistan. Storbritannien stred vid vår sida i vart och ett av dessa krig utom Vietnam, skickandes 63.000 trupper till Korea, 43.000 trupper till Persiska viken i Kuwaitkriget, och 45.000 trupper till Irak i Irakkriget. Australien har stridit vid vår sida under alla dessa krig, skickandes 17.000 trupper till Korea, nästan 50.000 trupper till Vietnam, 1.800 trupper till Persiska viken i Kuwaitkriget, och 2.000 trupper till Irak i Irakkriget. För närvarande finns det 8.745 brittiska och 1.050 australiska trupper utstationerade i Afghanistan, och en australier som tjänstgör i Afghanistan vann precis Victoriakorset. De brittiska och australiska politiker som skickade sina trupper för att strida vid vår sida har ibland betalat ett rejält politiskt pris: Tony Blair förlorade i praktiken kontrollen över sitt parti till följd av Irak, och motstånd mot australisk inblandning i Vietnam hjälpte till att föra fram Australiens arbetarparti till sin första valseger. Även andra länder har ibland stått för stora bidrag till våra krigsansträngningar: nästan 5.000 sydkoreanska trupper dödades och över 10.000 sårades när de stred vid vår sida i Vietnam. Antalet trupper som Israel skickade till Korea, Vietnam, Kuwaitkriget, och Irakkriget är noll. Det är naturligtvis inte förvånande att Israel inte utgjorde en del av någon av koalitionerna som Amerika samlade i Persiska viken, eftersom israelisk inblandning i något av krigen i viken hade varit katastrofal, undergrävande våra försök att rekrytera arabiska och muslimska allierade och till hjälp för islamisterna i deras försök att rekrytera nya personer till att döda amerikaner.
Det som är ännu värre är att israelerna ibland har återgäldat amerikanskt stöd med arrogans och förakt. Ehud Olmert skröt nyligen om hur han ringde George Bush mitt i ett tal och sade till honom att instruera Condoleezza Rice att USA skulle avstå från att rösta för en säkerhetsrådsresolution som vi hade hjälpt till att utforma. På 90-talet och in i detta årtionde, sålde Israel känslig militär utrustning till det röda Kina, och på 80-talet rekryterade israelerna Jonathan Pollard till att spionera på oss, med en del av informationen som Pollard stal från oss antagligen hamnande i Sovjetunionens händer. Till att börja med nekade Israel till att ha haft något samröre med Pollard, men Israel erkände så småningom att Pollard faktiskt var en israelisk agent och inte en frilansare; Israel har dock ignorerat våra förfrågningar om att att redovisa för allt som Pollard tog. På ett sätt är det ändå svårt att klandra israelerna för deras ringaktning för amerikanska politiker. År 1967 dödade israeliska flygare och sjömän 33 amerikanska sjömän och en civilperson under anfallet mot USS Liberty, och sårade ytterligare 171 amerikanska sjömän. Trots att utrikesministern, CIA-chefen, och många vid National Security Agency alla trodde att det israeliska anfallet mot Liberty var medvetet och inte ett misstag, en uppfattning som bekräftades, enligt en Chicago Tribune-artikel från 2007, av flera före detta amerikanska militär- och underrättelseanställda som hade tillgång till NSA-avlyssningar av meddelanden till de israeliska piloter som anföll Liberty, betalade Israel inget politiskt pris. Faktiskt var det så att Washington beordrade tillbakadragandet av flygplan som hade skickats av USS America för att försvara Liberty, och inga av de utmärkelser som delades ut till Libertys överlevande, inklusive Medal of Honor som vanns av hennes kapten, nämnde ens identiteten på den nation som anföll fartyget. Det är svårt att inte hysa förakt för Amerika när vi uppför oss på det viset.
Tyvärr är paleokonservativa nästan de enda inom högern som tycks vara villiga att uttrycka bekymring över sådana förolämpningar mot amerikansk ära från Israel. Under kampanjen 2008, vid ett forum sponsrat av en pro-Israel-grupp, var den demokratiska veteran-aktivisten Ann Lewis, som var rådgivare till Hillary Clinton, oense med en Obamarådgivare som hade föreslagit att USA kanske skulle vilja distansera sig från vissa policys hos Israels Likud-parti: ”USA:s presidents roll är att stödja de beslut som fattas av Israels folk. Det är inte vår sak att välja och vraka bland de politiska partierna.” Lewis applåderades av de närvarande, och representanten för McCain-kampanjen vid forumet kritiserade inte Lewis för påståendet att presidentens roll var att fungera som en nickedocka för Knesset. De flesta amerikanska konservativa tycks vara oförmögna att erbjuda något annat än den mest ljumma kritiken av Israel eller hennes nitiska supportrar. NRO var tyst om Olmerts nyliga eruption, och jag minns inte mycket kritik från högern av Ann Lewis’ märkliga tolkning av konstitutionens artikel II. Deroy Murdock kritiserade försöket att ordna ett frisläppande av Jonathan Pollard eftersom det ”dåraktigt förstärker den antisemitiska stereotypen att amerikanska judar delar dubbla lojaliteter mellan USA och Israel”, och Jonah Goldberg motsatte sig Pollards frisläppande, som begärdes av den israeliska regeringen, eftersom ”Pollard skämde ut sig själv, Amerika, och Israel genom att spionera på USA”, vilket är ungefär som att säga att anledningen till att Alger Hiss förtjänade att bli fängslad var för att han skämde ut Sovjetunionen. Den verkliga anledningen till att motsätta sig frisläppandet av Pollard har naturligtvis inget att göra med stereotyper eller skammen som han drog över Israel. Pollard borde inte släppas eftersom han förrådde Amerika och äventyrade vår nationella säkerhet på en utländsk makts befallning, nämligen Israel.
Vägran att kritisera uppförande som skulle ha kritiserats om något annat land hade ägnat sig åt det är bara ett tecken på att Amerika har skapat den sortens ”passionerade bindning” till Israel som vår förste och störste president varnade för i sitt avskedstal. Fred Barnes skrev faktiskt nyligen i Weekly Standard att en av Bushs största bedrifter var att han passerade Ronald Reagan i att vara ”Israels bäste vän i Vita huset.” Jag misstänker att miljontals amerikaner som stödjer Israel och betraktar avskedstalet som gammalt och betydelselöst skulle hålla med Barnes om det. Och som amerikaner har de varje rätt till den uppfattningen. Men Ilana Mercer borde inte vänta sig att paleokonservativa, som brukar ta allvarligt på grundlagsfädernas råd för utrikespolitik, och som i allmänhet är på sin vakt mot utländskt inflytande och utländska härvor, kommer att vara bland dem som hyllar amerikanska politiker för okritiskt stöd till något utländskt land, ens om det är Israel.
Om jag var tvungen att bo i Mellanöstern, skulle jag vilja bo i Israel, ett modernt, demokratiskt land med en produktiv ekonomi, inklusive en spirande högteknologisk sektor, och ett rikt kulturellt och intellektuellt liv. Det finns mycket att beundra i Israel, en dynamisk och välmående nation delvis skapad av överlevande från Förintelsen. Om jag var en israel, hade jag antagligen stött den nyliga invasionen av Gaza, som föregicks av hundratals Hamas-raketer som avfyrades in i Israel. Varför, undrar då den aktningsvärda Ilana Mercer, visar inte fler paleokonservativa entusiasm för det sätt på vilket den amerikanska alliansen med Israel har utvecklats, med en del till och med uttryckande bekymring över den israeliska operationen i Gaza?
En anledning är att till följd av Amerikas långvariga ekonomiska och militära stöd till Israel, inklusive tillhandahållandet av de vapen som Israel använder för att kuva Gaza och med mer bistånd än vi ger till något annat land, klandras Amerika ofta i den muslimska världen för Israels gärningar. När islamister oundvikligen försöker hämnas Gaza, kanske de försöker döda amerikaner såväl som israeler, även om Hamas själv aldrig har angripit amerikanska mål. Det är därför rimligt att amerikaner är oroliga för följderna av israelisk våldsanvändning mot araber. Det är faktiskt så att tunga argument har förts fram hävdande både att vår koppling till Israel hjälpte till att underblåsa det hat som fann ett mordiskt uttryck den 11/9, och att vår invasion av Irak delvis drevs fram av en tro att en förstörelse av Saddam Husseins regim skulle gynna Israel. Om inte annat, är det åtminstone så att våra nära band till Israel komplicerar våra relationer med de länder som kontrollerar den enda vara som är av vital betydelse för USA i Mellanöstern, olja. Amerika betalar ett högt pris för vårt obetingade stöd till Israel.
Israel har storligen gynnats av det militära, ekonomiska, och diplomatiska stödet från USA. Det var faktiskt så att Richard Nixons luftbro till Israel under 1973 års krig kan ha räddat Israel från att bli överkört av de arab-arméer som anföll henne. Även om förkämpar för vårt orubbligt lojala stöd till Israel tycker om att säga att Israel i gengäld har varit Amerikas närmaste allierade, så är det svårt att hitta bevisen för det påståendet. Sedan Israels skapande 1948 har Amerika utkämpat fyra större krig tillsammans med våra allierade, Koreakriget, Vietnamkriget, Kuwaitkriget, och Irakkriget, inklusive invasionen av Afghanistan. Storbritannien stred vid vår sida i vart och ett av dessa krig utom Vietnam, skickandes 63.000 trupper till Korea, 43.000 trupper till Persiska viken i Kuwaitkriget, och 45.000 trupper till Irak i Irakkriget. Australien har stridit vid vår sida under alla dessa krig, skickandes 17.000 trupper till Korea, nästan 50.000 trupper till Vietnam, 1.800 trupper till Persiska viken i Kuwaitkriget, och 2.000 trupper till Irak i Irakkriget. För närvarande finns det 8.745 brittiska och 1.050 australiska trupper utstationerade i Afghanistan, och en australier som tjänstgör i Afghanistan vann precis Victoriakorset. De brittiska och australiska politiker som skickade sina trupper för att strida vid vår sida har ibland betalat ett rejält politiskt pris: Tony Blair förlorade i praktiken kontrollen över sitt parti till följd av Irak, och motstånd mot australisk inblandning i Vietnam hjälpte till att föra fram Australiens arbetarparti till sin första valseger. Även andra länder har ibland stått för stora bidrag till våra krigsansträngningar: nästan 5.000 sydkoreanska trupper dödades och över 10.000 sårades när de stred vid vår sida i Vietnam. Antalet trupper som Israel skickade till Korea, Vietnam, Kuwaitkriget, och Irakkriget är noll. Det är naturligtvis inte förvånande att Israel inte utgjorde en del av någon av koalitionerna som Amerika samlade i Persiska viken, eftersom israelisk inblandning i något av krigen i viken hade varit katastrofal, undergrävande våra försök att rekrytera arabiska och muslimska allierade och till hjälp för islamisterna i deras försök att rekrytera nya personer till att döda amerikaner.
Det som är ännu värre är att israelerna ibland har återgäldat amerikanskt stöd med arrogans och förakt. Ehud Olmert skröt nyligen om hur han ringde George Bush mitt i ett tal och sade till honom att instruera Condoleezza Rice att USA skulle avstå från att rösta för en säkerhetsrådsresolution som vi hade hjälpt till att utforma. På 90-talet och in i detta årtionde, sålde Israel känslig militär utrustning till det röda Kina, och på 80-talet rekryterade israelerna Jonathan Pollard till att spionera på oss, med en del av informationen som Pollard stal från oss antagligen hamnande i Sovjetunionens händer. Till att börja med nekade Israel till att ha haft något samröre med Pollard, men Israel erkände så småningom att Pollard faktiskt var en israelisk agent och inte en frilansare; Israel har dock ignorerat våra förfrågningar om att att redovisa för allt som Pollard tog. På ett sätt är det ändå svårt att klandra israelerna för deras ringaktning för amerikanska politiker. År 1967 dödade israeliska flygare och sjömän 33 amerikanska sjömän och en civilperson under anfallet mot USS Liberty, och sårade ytterligare 171 amerikanska sjömän. Trots att utrikesministern, CIA-chefen, och många vid National Security Agency alla trodde att det israeliska anfallet mot Liberty var medvetet och inte ett misstag, en uppfattning som bekräftades, enligt en Chicago Tribune-artikel från 2007, av flera före detta amerikanska militär- och underrättelseanställda som hade tillgång till NSA-avlyssningar av meddelanden till de israeliska piloter som anföll Liberty, betalade Israel inget politiskt pris. Faktiskt var det så att Washington beordrade tillbakadragandet av flygplan som hade skickats av USS America för att försvara Liberty, och inga av de utmärkelser som delades ut till Libertys överlevande, inklusive Medal of Honor som vanns av hennes kapten, nämnde ens identiteten på den nation som anföll fartyget. Det är svårt att inte hysa förakt för Amerika när vi uppför oss på det viset.
Tyvärr är paleokonservativa nästan de enda inom högern som tycks vara villiga att uttrycka bekymring över sådana förolämpningar mot amerikansk ära från Israel. Under kampanjen 2008, vid ett forum sponsrat av en pro-Israel-grupp, var den demokratiska veteran-aktivisten Ann Lewis, som var rådgivare till Hillary Clinton, oense med en Obamarådgivare som hade föreslagit att USA kanske skulle vilja distansera sig från vissa policys hos Israels Likud-parti: ”USA:s presidents roll är att stödja de beslut som fattas av Israels folk. Det är inte vår sak att välja och vraka bland de politiska partierna.” Lewis applåderades av de närvarande, och representanten för McCain-kampanjen vid forumet kritiserade inte Lewis för påståendet att presidentens roll var att fungera som en nickedocka för Knesset. De flesta amerikanska konservativa tycks vara oförmögna att erbjuda något annat än den mest ljumma kritiken av Israel eller hennes nitiska supportrar. NRO var tyst om Olmerts nyliga eruption, och jag minns inte mycket kritik från högern av Ann Lewis’ märkliga tolkning av konstitutionens artikel II. Deroy Murdock kritiserade försöket att ordna ett frisläppande av Jonathan Pollard eftersom det ”dåraktigt förstärker den antisemitiska stereotypen att amerikanska judar delar dubbla lojaliteter mellan USA och Israel”, och Jonah Goldberg motsatte sig Pollards frisläppande, som begärdes av den israeliska regeringen, eftersom ”Pollard skämde ut sig själv, Amerika, och Israel genom att spionera på USA”, vilket är ungefär som att säga att anledningen till att Alger Hiss förtjänade att bli fängslad var för att han skämde ut Sovjetunionen. Den verkliga anledningen till att motsätta sig frisläppandet av Pollard har naturligtvis inget att göra med stereotyper eller skammen som han drog över Israel. Pollard borde inte släppas eftersom han förrådde Amerika och äventyrade vår nationella säkerhet på en utländsk makts befallning, nämligen Israel.
Vägran att kritisera uppförande som skulle ha kritiserats om något annat land hade ägnat sig åt det är bara ett tecken på att Amerika har skapat den sortens ”passionerade bindning” till Israel som vår förste och störste president varnade för i sitt avskedstal. Fred Barnes skrev faktiskt nyligen i Weekly Standard att en av Bushs största bedrifter var att han passerade Ronald Reagan i att vara ”Israels bäste vän i Vita huset.” Jag misstänker att miljontals amerikaner som stödjer Israel och betraktar avskedstalet som gammalt och betydelselöst skulle hålla med Barnes om det. Och som amerikaner har de varje rätt till den uppfattningen. Men Ilana Mercer borde inte vänta sig att paleokonservativa, som brukar ta allvarligt på grundlagsfädernas råd för utrikespolitik, och som i allmänhet är på sin vakt mot utländskt inflytande och utländska härvor, kommer att vara bland dem som hyllar amerikanska politiker för okritiskt stöd till något utländskt land, ens om det är Israel.
______________________________________________________
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Tom Piatak, den återfinns här:
http://www.takimag.com/blogs/article/israel_and_us/
Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Tom Piatak, den återfinns här:
http://www.takimag.com/blogs/article/israel_and_us/
Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.
Etiketter: Tom Piatak
upplagd av Skåneländaren
07:13
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida