Ett postliberalt Amerika
På alla sidor av den samtida politiska debatten, är ett mycket viktigt schibbolet både allmänt erkänt och föga utforskat: att vi nu avgjort har trätt in i en postliberal fas av amerikanskt politiskt liv. Denna övertygelse, liksom alla ideologiska maximer, får allmänt bifall på grund av de intressen som den främjar och sätten som den tjänar till att strategiskt snäva in debatten på.
Men denna lättvindiga konsensus tillåter oss att förbigå en avgörande definitionsfråga, förutom vilken det inte fyller någon större funktion att diskutera sådana arv överhuvudtaget:
Vad, exakt, menar vi för det första med den amerikanska liberala traditionen?
Konstellationen av idéer som är associerad till denna tradition i dess ursprungliga miljö – individuella rättigheter, begränsad statsmakt, lokalt självstyre – rankas inte högt i ett statsskick som verkar för ett hejdlöst beroende av statliga initiativ och avlägset federalt policyskapande.
Vid höjden av sitt inflytande, var denna liberala tradition till ganska stor del i konflikt med allting som nu går under namnet modern liberalism: Medan vi nu söker oss till statliga interventioner som går uppifrån–ned för att säkerställa våra friheter, ansåg 1800-talets liberalism att vi helst borde ägna oss åt att cementera lokala säkerhetsspärrar för att skydda grundläggande individuella rättigheter; såsom egendom, yttrande, rätten till fri politisk samling och tillbedjan. Då strävade vi, med andra ord, efter att staten skulle skydda tidigare existerande artiklar i vårt politiska liv; i dag söker vi oss till staten för att den ska definiera de artiklarna för oss och för att den ska säkra dem efter dess egna prerogativ.
Denna nästan dödliga försvagning av vårt liberala arv blev dramatiskt uppenbar för mig under en republikansk primärvalsdebatt som hölls i februari [originaltexten är från den 17/6 2000, övers. anm.]. När en nyhetskommentator frågade presidentaspiranten George W. Bush, en designerad kritiker av big government, hur han skulle uppmuntra till mer lärande i skolor; svarade han att barn skulle vara tvungna att lära sig under hans presidentskap eftersom Department of Education skulle driva igenom standarder.
Hans konservative opponent Alan Keyes vände sig till Bush och förklarade, i sina vanemässiga periodiska meningar, att barn borde lära utav respekt för sina föräldrar. Dessutom så var i vilket fall som helst inget av detta federala byråkraters angelägenhet. Bush, som såg förbryllad ut, tycktes inte ha någon aning om poängen som Keyes förde fram: nämligen, att i den sortens liberala republik som skapades av de amerikanska grundlagsfäderna, låg ansvaret för barns utbildning hos föräldrar och inte i nationens huvudstad.
Inte ens de som springer omkring, som Bush gör, klagandes över federal översträckning kan längre begripa denna poäng. Till följd av en lyckad stöld är liberalismens tillbakagång dock inte allmänt uppfattad som ett problem. Liberalismen har faktiskt upphört att förknippas med det samhälle eller med de flesta av de principer som var rådande under dess glanstid. Det var världsåskådningen – eller åtminstone tänkesättet – hos 1800-talets bourgeoisie, som överlevde in i det följande århundradet i en förminskad form, i synnerhet efter anländandet av allmän rösträtt och välfärdsstaten.
Amerikansk liberalisms koppling till massdemokrati var alltid en orolig affär – varierande från den öppna fientligheten uttryckt av vissa 1800-talsliberaler, till det desperata hoppet som andra gav uttryck för att populasen skulle kunna fås att respektera egendom och lag och rätt.
Med andra ord, försök att förstå liberalism genom att referera till ett fåtal regler eller fraser förbiser kontexten varifrån den kom. Detta förbiseende är vid det här laget förutsägbart, sträckande sig från The Village Voice till Cato Institute och inkluderande de flesta politiska kommentatorer belägna däremellan. Inom den kollektivistiska vänstern så har det varit vanligt sedan John Dewey och den progressiva eran att skilja mellan gammal och ny liberalism, med den nya som förment bättre eftersom den förkastar omtanke om egendom och betonar vetenskaplig offentlig administration. Här är individuell utveckling förvandlad från en arbetsuppgift för familjen eller det lokala kollektivet till en sådan överlämnad till socialiseringsexperter.
På den libertarianska sidan, under tiden, är klassisk liberalism nu associerad med vissa speciella utövningar av individens vilja; ofta involverande bruket av sinnesförändrande droger.
Poängen som här bör hållas i minnet är att bourgeoisie-liberaler (i vilkas värld liberalism definierades och praktiserades) var varken självförverkligande yuppies eller wanna-be sociala ingenjörer. De hörde till ett stratifierat och belevat samhälle, skapade kärnfamiljer, och bekände sig vanligtvis till någon sorts kristen (för det mesta protestantisk) lära. Det är inte tillräckligt att lokalisera liberala idéer, för att sedan glömma bort världen som liberaler bebodde.*
Ej heller är det rimligt att föreställa sig att man är trogen sådana människor genom att dra ut en användbar etikett från deras skrifter som kan passa in i ett obeständigt policypapper. Vad de gjorde och sade gällde för en klass och kultur som idag endast existerar rudimentärt. Dessutom, upplösandet av den icke-egalitära värld som byggdes av liberaler beror till stor del på revolutionärer som också kallade sig för liberaler.
De som tycker om den nya modellen har rätt till sina preferenser, men de har inte rätt att förvränga vad de beskriver: En uppenbar skillnad existerar mellan Parthenon och något hus nyligen uppfört med doriska kolonner. Även om det andra kanske har bättre sanitära anläggningar, så är det inte på något vis en förbättrad version av det första. Man kan varken förstå antik eller samtida arkitektur genom att betrakta doriska strukturer som ofullständiga approximationer av moderna nyklassicistiska hem.
Ett liknande missförstånd inträffar genom att tillfoga liberal till politiska projekt som är mindre och mindre relaterade till vad den benämningen en gång betydde. Att ha den federala staten till att genomdriva mångkulturalism eller hjälpa till att rekonstruera relationer mellan könen är inte ett liberalt projekt; det är snarare ett postliberalt sådant. Det är svårt att stoppa denna sedvana till följd av en ackumulerad förvrängning som går tillbaka till liberala sociala planerare från det tidiga 1900-talet och till de som har ägnat sig åt andra relaterade ordlekar: till exempel de som bytte betydelsen av demokrati från kraftfullt självstyre, nödvändigtvis på lokal nivå, till att bli administrerade av professionella, gjorda mer känsliga, eller indoktrinerade med demokratiska värden.
Allt detta kan framstå som en semantisk övning eller nostalgi (en långt värre lapsus, i dagens oupphörliga romans med idén om framsteg). Men detta är endast på grund av att frågorna som har tagits upp har blivit framgångsrikt fördunklade. Och det är så på grund av det 20:e århundradets mest monumentala politiska framgång, centraliserad administration, och de som talar varmt om den döljer den sanna utsträckningen av deras verk.
Att få de efterkommande till en gång stolta engelsmän att ge upp det mesta av deras inkomster till den centrala staten, som nu beivrar okänsliga yttranden och som snart kommer att kriminalisera desamma när de yttras i hemmet, är en vittnesbörd om den sociala ingenjörskonsten. Men det är något som har möjliggjorts genom att klä upp revolution i lugnande klichéer och genom att hålla fast vid en ornamental monarki.
De som underkastar sig denna politiska lobotomi uppskattar skenet av kontinuitet, hur lite substans som än finns kvar bakom den. Medie-bifallna statliga inkräktningar på traditionella sociala sedvänjor eller på egendomsrättigheter är nu per definition liberala. Endast en fascist – eller en icke-konkurrenskraftig presidentkandidat – skulle säga emot.
* I originaltexten löd föregående mening så här: It is not sufficient for locating liberal ideas to forget about the world that liberals inhabited. Detta finner jag aningen kryptiskt och är följaktligen osäker på om min översättning av meningen är korrekt, övers. anm.
Men denna lättvindiga konsensus tillåter oss att förbigå en avgörande definitionsfråga, förutom vilken det inte fyller någon större funktion att diskutera sådana arv överhuvudtaget:
Vad, exakt, menar vi för det första med den amerikanska liberala traditionen?
Konstellationen av idéer som är associerad till denna tradition i dess ursprungliga miljö – individuella rättigheter, begränsad statsmakt, lokalt självstyre – rankas inte högt i ett statsskick som verkar för ett hejdlöst beroende av statliga initiativ och avlägset federalt policyskapande.
Vid höjden av sitt inflytande, var denna liberala tradition till ganska stor del i konflikt med allting som nu går under namnet modern liberalism: Medan vi nu söker oss till statliga interventioner som går uppifrån–ned för att säkerställa våra friheter, ansåg 1800-talets liberalism att vi helst borde ägna oss åt att cementera lokala säkerhetsspärrar för att skydda grundläggande individuella rättigheter; såsom egendom, yttrande, rätten till fri politisk samling och tillbedjan. Då strävade vi, med andra ord, efter att staten skulle skydda tidigare existerande artiklar i vårt politiska liv; i dag söker vi oss till staten för att den ska definiera de artiklarna för oss och för att den ska säkra dem efter dess egna prerogativ.
Denna nästan dödliga försvagning av vårt liberala arv blev dramatiskt uppenbar för mig under en republikansk primärvalsdebatt som hölls i februari [originaltexten är från den 17/6 2000, övers. anm.]. När en nyhetskommentator frågade presidentaspiranten George W. Bush, en designerad kritiker av big government, hur han skulle uppmuntra till mer lärande i skolor; svarade han att barn skulle vara tvungna att lära sig under hans presidentskap eftersom Department of Education skulle driva igenom standarder.
Hans konservative opponent Alan Keyes vände sig till Bush och förklarade, i sina vanemässiga periodiska meningar, att barn borde lära utav respekt för sina föräldrar. Dessutom så var i vilket fall som helst inget av detta federala byråkraters angelägenhet. Bush, som såg förbryllad ut, tycktes inte ha någon aning om poängen som Keyes förde fram: nämligen, att i den sortens liberala republik som skapades av de amerikanska grundlagsfäderna, låg ansvaret för barns utbildning hos föräldrar och inte i nationens huvudstad.
Inte ens de som springer omkring, som Bush gör, klagandes över federal översträckning kan längre begripa denna poäng. Till följd av en lyckad stöld är liberalismens tillbakagång dock inte allmänt uppfattad som ett problem. Liberalismen har faktiskt upphört att förknippas med det samhälle eller med de flesta av de principer som var rådande under dess glanstid. Det var världsåskådningen – eller åtminstone tänkesättet – hos 1800-talets bourgeoisie, som överlevde in i det följande århundradet i en förminskad form, i synnerhet efter anländandet av allmän rösträtt och välfärdsstaten.
Amerikansk liberalisms koppling till massdemokrati var alltid en orolig affär – varierande från den öppna fientligheten uttryckt av vissa 1800-talsliberaler, till det desperata hoppet som andra gav uttryck för att populasen skulle kunna fås att respektera egendom och lag och rätt.
Med andra ord, försök att förstå liberalism genom att referera till ett fåtal regler eller fraser förbiser kontexten varifrån den kom. Detta förbiseende är vid det här laget förutsägbart, sträckande sig från The Village Voice till Cato Institute och inkluderande de flesta politiska kommentatorer belägna däremellan. Inom den kollektivistiska vänstern så har det varit vanligt sedan John Dewey och den progressiva eran att skilja mellan gammal och ny liberalism, med den nya som förment bättre eftersom den förkastar omtanke om egendom och betonar vetenskaplig offentlig administration. Här är individuell utveckling förvandlad från en arbetsuppgift för familjen eller det lokala kollektivet till en sådan överlämnad till socialiseringsexperter.
På den libertarianska sidan, under tiden, är klassisk liberalism nu associerad med vissa speciella utövningar av individens vilja; ofta involverande bruket av sinnesförändrande droger.
Poängen som här bör hållas i minnet är att bourgeoisie-liberaler (i vilkas värld liberalism definierades och praktiserades) var varken självförverkligande yuppies eller wanna-be sociala ingenjörer. De hörde till ett stratifierat och belevat samhälle, skapade kärnfamiljer, och bekände sig vanligtvis till någon sorts kristen (för det mesta protestantisk) lära. Det är inte tillräckligt att lokalisera liberala idéer, för att sedan glömma bort världen som liberaler bebodde.*
Ej heller är det rimligt att föreställa sig att man är trogen sådana människor genom att dra ut en användbar etikett från deras skrifter som kan passa in i ett obeständigt policypapper. Vad de gjorde och sade gällde för en klass och kultur som idag endast existerar rudimentärt. Dessutom, upplösandet av den icke-egalitära värld som byggdes av liberaler beror till stor del på revolutionärer som också kallade sig för liberaler.
De som tycker om den nya modellen har rätt till sina preferenser, men de har inte rätt att förvränga vad de beskriver: En uppenbar skillnad existerar mellan Parthenon och något hus nyligen uppfört med doriska kolonner. Även om det andra kanske har bättre sanitära anläggningar, så är det inte på något vis en förbättrad version av det första. Man kan varken förstå antik eller samtida arkitektur genom att betrakta doriska strukturer som ofullständiga approximationer av moderna nyklassicistiska hem.
Ett liknande missförstånd inträffar genom att tillfoga liberal till politiska projekt som är mindre och mindre relaterade till vad den benämningen en gång betydde. Att ha den federala staten till att genomdriva mångkulturalism eller hjälpa till att rekonstruera relationer mellan könen är inte ett liberalt projekt; det är snarare ett postliberalt sådant. Det är svårt att stoppa denna sedvana till följd av en ackumulerad förvrängning som går tillbaka till liberala sociala planerare från det tidiga 1900-talet och till de som har ägnat sig åt andra relaterade ordlekar: till exempel de som bytte betydelsen av demokrati från kraftfullt självstyre, nödvändigtvis på lokal nivå, till att bli administrerade av professionella, gjorda mer känsliga, eller indoktrinerade med demokratiska värden.
Allt detta kan framstå som en semantisk övning eller nostalgi (en långt värre lapsus, i dagens oupphörliga romans med idén om framsteg). Men detta är endast på grund av att frågorna som har tagits upp har blivit framgångsrikt fördunklade. Och det är så på grund av det 20:e århundradets mest monumentala politiska framgång, centraliserad administration, och de som talar varmt om den döljer den sanna utsträckningen av deras verk.
Att få de efterkommande till en gång stolta engelsmän att ge upp det mesta av deras inkomster till den centrala staten, som nu beivrar okänsliga yttranden och som snart kommer att kriminalisera desamma när de yttras i hemmet, är en vittnesbörd om den sociala ingenjörskonsten. Men det är något som har möjliggjorts genom att klä upp revolution i lugnande klichéer och genom att hålla fast vid en ornamental monarki.
De som underkastar sig denna politiska lobotomi uppskattar skenet av kontinuitet, hur lite substans som än finns kvar bakom den. Medie-bifallna statliga inkräktningar på traditionella sociala sedvänjor eller på egendomsrättigheter är nu per definition liberala. Endast en fascist – eller en icke-konkurrenskraftig presidentkandidat – skulle säga emot.
17 juni 2000
* I originaltexten löd föregående mening så här: It is not sufficient for locating liberal ideas to forget about the world that liberals inhabited. Detta finner jag aningen kryptiskt och är följaktligen osäker på om min översättning av meningen är korrekt, övers. anm.
______________________________________________________
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Gottfried, den återfinns här: http://www.lewrockwell.com/orig/gottfried2.html
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Gottfried, den återfinns här: http://www.lewrockwell.com/orig/gottfried2.html
Etiketter: Paul Gottfried
upplagd av Skåneländaren
21:52
<< Startsida