Att möta Medvedev på halva vägen

av Patrick J. Buchanan
25/11/2008

Morgonen efter valet av Barack Obama så följde gratulationsmeddelandet från Moskva den kyligaste kalla krigs-traditionen.

”Jag hoppas på en konstruktiv dialog med dig”, sade Rysslands president, ”baserad på tillit och med hänsyn till varandras intressen.”

Dmitrij Medvedev fortsatte den dagen, i sitt första formella tal till nationen, med att anklaga Amerika för att ha underblåst kriget mellan Ryssland och Georgien och sade att han har blivit ”tvingad” att placera Iskanderrobotar i Kaliningrad för att besvara den amerikanska robotsköld som president Bush lovade Polen.

Medvedev hade målat in Obama i ett hörn. Ingen ny amerikansk president kan bli sedd som backandes tillbaka från en rysk utmaning.

Tre dagar senare försökte den polske presidenten Lech Kaczyński låsa fast Obama. Hans kansli deklarerade att Obama, under ett telefonsamtal med Kaczyński, hade lovat att placera ut antirobot-robotarna.

Denis McDonough, utrikespolitisk rådgivare till Obama, förnekade det.

En vecka senare förde Medvedev, förnuftigt nog, katten tillbaka in i buren.

Under G20-mötet i Washington sade han till Council on Foreign Relations att frågan om ryska robotar i Kaliningrad ”är inte stängd. Jag är personligen redo att diskutera den, och jag hoppas att den nye presidenten och den nya administrationen kommer att ha viljan att diskutera den.”

Tillträdande president Obama borde inte låta detta tillfälle smita förbi, för en andra signal kom förra veckan om att Ryssland inte vill ha det kalla kriget II som de avresande neokonservativa vill lämna på hans tallrik.

Moskva erbjöd Spanien och Tyskland användande av ryskt territorium för att förse Natotrupper i Afghanistan. Då vår försörjningslinje från den pakistanska hamnen i Karachi genom Khyberpasset till Kabul börjar bli vådlig, så måste detta ses som en vänskaplig gest från ett Ryssland som delar, som ett med-offer för islamisk terror, USA:s avsky för al-Qaida.

En möjlighet framträder också med den officiella rapporten från Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa om kriget i augusti. Enligt The New York Times så kom OSSE, i överensstämmelse med det som Moskva hävdar, fram till att Georgien ”anföll den isolerade separatistiska huvudstaden Tschinvali den sjunde augusti med urskillningslös artilleri- och raketeld som utsatte civilpersoner, ryska fredsbevarare och obeväpnade observatörer för fara.”

Rysslands svar – att driva ut den georgiska armén ur Sydossetien, ockupera Abchazien och erkänna båda som självständiga nationer – kan förefalla oproportionerligt och överdrivet. Men i motsats till John (”Vi är alla georgier nu!”) McCain så har Moskva ordentligt på fötterna när de hävdar att det var Georgiens Micheil Saakasjvili som startade branden.

Medvedev befinner sig nu på en latinsk fyrnations-rundresa med hållplatser i Hugo Chávez Venezuela och Fidel Castros Kuba. Men detta tycks mer vara en diplomatisk ripost för storstilade amerikanska besök till Tbilisi och andra ex-sovjetiska republiker än en förberedelse för någon sorts antiamerikansk allians.

För precis som relationen med Moskva är långt viktigare för Washington än någon koppling till Tbilisi, så är Moskvas bindning till Washington säkerligen långt viktigare för Ryssland än några band till Caracas eller Havanna.

Med dessa öppningsdrag, hur skulle Obama kunna sondera terrängen för en bättre relation med Medvedevs och Vladimir Putins Ryssland?

För det första borde Obama återigen uttrycka sin hållning från valkampanjen att inget antirobot-system kommer att placeras ut i Polen innan det är färdigtestat.

För det andra så borde han betyga att eftersom detta system är formgivet för att försvara mot en iransk ICBM med en kärnstridspets, så kommer det inte att utplaceras innan Iran har testat en ICBM och ett kärnvapen.

Så länge som det iranska hotet förblir potentiellt och inte faktiskt så finns det ingen anledning att placera ett amerikanskt robotförsvar i Polen mot det.

För det tredje borde han bjuda in Medvedev till Camp David för att diskutera vad mer de kan göra tillsammans för att försäkra att inget sådant iranskt hot, mot någon av nationerna, någonsin förverkligas. För om Iran inte testar en ICBM eller atombomb, vad finns det för behov av ett robotförsvar i Östeuropa?

För det fjärde, åberopandes principen om självbestämmande, skulle Obama kunna föreslå en folkomröstning i Sydossetien* och Abchazien för att avgöra om dessa folk vill återvända till Tbilisis styre.

Den andra tvistefrågan mellan oss är eventuellt Natomedlemskap för Georgien och Ukraina.

Då Nato är en militärallians, vid vars hjärta artikel V befinner sig, som förpliktar varje allierad att komma till undsättning för en medlem som blir anfallen, vore det galenskap att ta in Georgien.

Att överlåta makten att föra in oss i konfrontation med Ryssland till Saakasjvili skulle vara att tävla med den brittiska dårskapen i att ge polska överstar makt att dra in imperiet i krig med Tyskland om Danzig, vilket är exakt vad de polska överstarna sedan gjorde 1939.

Innan Nato-mötet nästa vecka borde Obama signalera till Nato, och Bush-administrationen, att inget oåterkalleligt borde göras för att sätta Ukraina eller Georgien på ett spår till medlemskap.

För det första, på grund av att den tillträdande presidenten själv kommer att avgöra frågan om nya krigsgarantier i Östeuropa eller Kaukasus. För det andra, på grund av att detta är frågor som bör tas upp vid ett möte mellan Medvedev och Obama, och inte avgöras för honom på förhand av neocons som nu är på väg hem till sina tankesmedjor.

* Det stod ”Georgia” i originaltexten, men jag gissar att det var Sydossetien som menades; övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=29628


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.