Amerikas dåraktiga Irakpolitik

av Paul Craig Roberts

Enligt alla rapporter står USA inför sin värsta ekonomiska kris sedan depressionen, med 2 biljoner dollar i närliggande finansieringsbehov för räddningspaket och ekonomisk stimulans. Detta är en enorm summa för vilket land som helst, i synnerhet ett som är så starkt skuldsatt att det är nästintill bankrutt. Om pengarna inte kan lånas utomlands så måste de tryckas – en politik som för med sig hyperinflation.

I det vanliga livet så vidtar en låntagare som måste vädja till fordringsägare alla möjliga åtgärder för att skapa ordning i sina ekonomiska affärer. Men inte Bushregimen.

De förbrukade kostnaderna för Bushs Irak-krig ligger för närvarande runt 600 miljarder dollar, en summa som ökar med miljontals dollar varje timme.

Dessutom har vi de mycket större framtida kostnaderna som redan har blivit ådragna, såsom långtidsvården av sårade och handikappade amerikanska soldater, ersättningskostnaden för den uttjänta utrustningen, räntebetalningar på krigsskulden, och den förlorade ekonomiska användningen av resurserna och arbetskraften som slösats bort i krig. Experter bedömer att de, redan ådragna, förbrukade och framtida kostnaderna för Bushs Irak-krig är 3 biljoner dollar, och summan stiger.

Till och med dessa kostnader kan vara små om en artikel av Richard LaMountain i Middle American News från november 2008 är korrekt. Enligt LaMountain skulle amerikanska flyktingprogram för irakier som har drivits på flykt av den amerikanska invasionen och ockupationen kunna resultera i en stor och växande amerikansk muslimsk befolkning. Dessa skulle vara människor vars liv påverkades negativt av den amerikanska invasionen av Irak.

Om USA bibehåller sin pro-israeliska hållning mot araber och muslimer i allmänhet, skulle en växande muslimsk befolkning och en regering besatt av sitt ”krig mot terror” leda till skrämmande konsekvenser för amerikanska medborgerliga rättigheter. För att bemästra den potentiella terror som de kommer att ha importerat, skulle Washington införa en total polisstat. Vi får vår egen Saddam Hussein.

För att undvika den invandring som skulle vara problematisk för amerikanska medborgerliga rättigheter så måste kriget ta slut. Kriget måste även ta slut så att det bankrutta Washington kan låna pengarna utomlands som de behöver för att rädda den amerikanska ekonomin.

Det tillåtna budgetutrymmet för de årliga direkta kostnaderna för kriget har stigit med 150 miljarder dollar om året, ett tillägg till budgetunderskottet som måste finansieras med utländska lån. En tillräknelig person skulle måhända anse att en stat som USA, i behov av utländska lån för att rädda sin ekonomi, skulle hugga på chansen att få ut sina trupper från Irak, där de är oönskade.

Istället så har Bushregimen kämpat med Irak-regeringen hela året för att skaffa sig en överenskommelse som låter den amerikanska regeringen fortsätta att blöda hundratals miljarder dollar genom att behålla amerikanska trupper i Irak.

Koreakriget tog slut för 55 år sedan, och USA har fortfarande trupper i Korea.

Tyskland besegrades 1945, och USA har fortfarande trupper i Tyskland.

Ett land som måste gå till sina fordringsägare med mössan i handen måste först se efter var kostnader kan minskas. Årliga militära utgifter på 700 miljarder dollar är definitivt ett bra ställe att börja på.

Men den amerikanska staten har långt mer hybris än intelligens och är på väg att bli en havererad stat som måste trycka pengar för att betala sina räkningar.

Det är inte för sent för USA att rädda sig själv och dollarstandarden, men det skulle kräva en snabb övergång från arrogans till ödmjukhet. Resten av världen kan knäcka Amerika genom att inte låna ut till oss, i vilket fall varken handels- eller budgetunderskottet skulle kunna finansieras.

Världen vill inte knäcka oss på detta vis. Våra fordringsägare vill bevara så mycket som möjligt av värdet på deras biljarder i amerikanska dollartillgångar. Detta är lättare att göra om dollarn förblir reservvalutan. Därför har USA:s regering en möjlighet att gå till sina fordringsägare med en plan.

Detta är vad planen måste vara: Ett tillkännagivande som förkastar det neokonservativa målet att åstadkomma amerikansk hegemoni över världen; en budget som reducerar årliga amerikanska lånebehov med flera hundra miljarder genom att avsluta krigen i Afghanistan och Irak, genom att stänga utländska militärbaser, och genom att skära ned på de militära utgifterna; ett nytt skattesystem för storföretag som skaffar tillbaka amerikanska jobb, tillverkningskapacitet och exportpotential genom att beskatta amerikanska storföretags globala vinster i relation till det värde som skapas i USA.

En sådan plan skulle visa att USA respekterar andra länders suveränitet och aspirationer och är villigt att samarbeta fredligt med andra som en boende i vad den ryske presidenten har benämnt som ”vårt gemensamma hus”. En sådan plan skulle visa att den amerikanska regeringen har kommit till insikten att det finns en gräns för dess lånekapacitet och de lån som den kan hantera och att den är beredd att prioritera det som är viktigast. En sådan plan skulle visa att USA kan minska sitt ohållbara beroende av importer utan att bygga en tullmur.

Om USA hade det erforderliga ledarskapet för att gå till sina fordringsägare med en sådan plan så skulle en lättnadens suck komma från resten av världen. Många av de ekonomiska svårigheter som amerikaner nu står inför skulle kunna undvikas, och risken för en hyperinflatorisk depression skulle minska.

Ett sådant önskvärt utfall fordrar att regeringen i Washington ger upp villfarelsen om att amerikaner är ett ”indispensable people” som har ett monopol på dygd vilket ger dem anspråk på hegemoni över världen.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Craig Roberts, den återfinns här:
http://www.chroniclesmagazine.org/?p=800


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.