Socialistrepublik

av Patrick J. Buchanan
27/11/2008

Barack Obama och George W. Bush tycks ha dragit liknande slutsatser efter deras studier av depressionen:

Nämligen: Efter 1929 års krasch agerade inte Federal Reserve snabbt nog för att rädda bankerna och injicera kontanter in i ekonomin. För det andra, New Deal, långt ifrån att vara slösaktig underskotts-spendering, var inte tillräckligt djärv. Alltså blev det så att Amerika kravlade runt i en depression under ett årtionde tills det otyglade spenderandet och de gigantiska budgetunderskotten under andra världskriget drog oss ur den.

Bush och Obama tycks vara beslutsamma att inte upprepa samma misstag.

Vi är alla keynesianer nu.

Därför har vi Bushs räddningspaket för bankerna på 700 miljarder dollar, ”stimulanspaketet” på 700 miljarder* som Obama vill ha till sin installation för att ”ge denna ekonomi en elchock som får den i form igen” och den fond på 800 miljarder som Hank Paulson skapade för att få konsumenterna att låna och handla igen.

Dessa kommer ovanpå Bushs budgetunderskott på 455 miljarder, räddningspaketet på 29 miljarder för Bear Stearns, de 105 miljarderna i valfläsk som användes för att smörja räddningspaketet på 700 miljarder, de 100 till 200 miljarderna för att hålla Fannie och Freddie flytande, de 140 miljarderna (eller mer) för AIG, de 25 miljarderna för att fräscha upp GM, Ford och Chrysler, de ytterligare 25 miljarderna för att rädda de tre stora bilföretagen och de 20 miljarderna för CitiGroup.

Nu är det så att mycket av detta överlappar vartannat, och en del kommer att återfås. Men vi stirrar fortfarande på ett budgetunderskott som skulle kunna närma sig 2 biljoner dollar.

Hur skulle detta se ut i en historisk jämförelse?

Ett underskott på 1,4 biljoner dollar skulle vara 10 procent av bruttonationalprodukten, vilket skulle göra att efterkrigstidens rekord på 6 procent – som Ronald Reagan stod för under Jimmy Carter-recessionen – ställdes i skuggan med god marginal.

Att klaga på ”Reagan-underskotten” har varit en stapelvara inom demokratisk retorik. Detta kommer att upphöra. Men politiken rörande detta är inte poängen, utan policyn.

Betänk vad det är vi håller på att göra. Under 2008 spenderade Bush 21 procent av BNP. Stater, counties och städer spenderade ytterligare 12 procent. Alltså spenderar statens alla nivåer en tredjedel av BNP. Obama & Co. föreslår att höja det med ytterligare 10 procent av BNP. Vi kan snart befinna oss norr om 40 procent av bruttonationalprodukten som kontrolleras och spenderas av staten.

Det är eurosocialism.

Och var ska vi, exakt, få pengarna ifrån?

Amerikaner sparar ingenting. Vi spenderar mer än vi tjänar. Följaktligen befinner sig konsumentskulderna, kreditkortsskulderna, bilskulderna och bostadslånsskulderna på de nivåer som de nu gör. USA:s reserver av utländska valutor uppgår till futtiga 73 miljarder dollar.

Den enda nationen med kontanter i den storleksordningen som vi nu behöver – om vi inte trycker pengarna och bjuder in till ännu en gigantisk bubbla – är Kina, med dess valutareserv i utländsk valuta på 2 biljoner dollar.

Kommer Peking att låna tillbaka de dollar som de har samlat på sig genom att sälja till oss?

Kina har definitivt ett motiv för att se till så att amerikanerna fortsätter spendera. För våra inköp av Kina-tillverkade varor har ofta stått för 100 procent av Kinas tillväxt. Kina vill inte döda den amerikanska hönan som lägger de guldäggen – förrän hönan inte kan lägga fler ägg. Då kommer de inte att behöva hönan.

Men om Kina skulle besluta sig för att låna ut pengarna till oss, vad kommer Peking att begära i räntor och försäkringar om att vi inte kommer att ställa in betalningarna? Det är trots allt så att USA:s skuld ligger på 70 procent av BNP, vår sparnivå ligger nära noll, och vårt handelsunderskott för handelsvaror ligger fortfarande på 5 till 6 procent av BNP.

Till skillnad från 1950-talet så är vi i dag beroende av utlänningar för två tredjedelar av vår olja och för många av våra industriprodukter – leksaker, TV-apparater, radioapparater, kameror, bilar, skor, kläder, cyklar, motorcyklar – och för de 700 till 800 miljarderna som vi lånar varje år för att betala för dessa importer.

När amerikanska husägare, konsumenter, företag och banker nu blir bankrutta, varför måste nationen låna ytterligare biljoner för att rädda dem? För att vi ska kunna upprätthålla vår status och levnadsstandard som den sista supermakten.

Bush och Obama tävlar i att skyffla ut biljontals med dollar, så att vi kan återvända till gårdagens glada dagar.

Men var inte gårdagen grundorsaken till i dag? Var det inte frånvaron av sparande och att vi spenderar mer än vi tjänar, handlar det vi inte har råd till i bilar, konsumtionsvaror och hus, köper långt mer från utlandet än vi säljer utomlands – var det inte det som orsakade denna kris och krasch?

En familjefar i Amerikas tillstånd, överbelamrad med skulder, som spenderar mer än han tjänar, skulle skära ned på konsumtionen, hitta ett andra jobb och göra sig fri från skulderna. Eller göra bankrutt, acceptera skammen och förödmjukelsen, ändra sina slösaktiga vanor och börja på ny kula.

Är det annorlunda för en nation?

Ändå tycks vi tro att vi kan låna och spendera oss ur ett träsk av obetalbar skuld som lånande och spenderande har placerat oss i.

Vi är på väg mot antingen inställda betalningar av våra skulder och konkurs som nation, eller någonting mindre hedervärt: ett tyst förbilligande av de skulder som vi har ådragit oss, genom att inflatera och förstöra dollarn – rånande våra fordringsägare på det som vi är skyldiga dem och rånande vårt eget folk på värdet av vad de har tjänat. Och så har vi hamnat här.

Vad skulle grundlagsfäderna anse om oss nu?

* Alla summor i den här översättningen är i dollar, övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=29681


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.