Den långa reträtten
Av Patrick J. Buchanan, 20/2 2009
”Situationen i Afghanistan håller på att försämras”, sade president Obama, då han tillkännagav utstationeringen av ytterligare 17.000 USA-trupper.
”Jag är fullständigt övertygad om att man inte kan lösa problemet med Afghanistan, talibanerna, spridandet av extremism i den regionen, enbart med militära medel.”
”(D)et finns ingen militär lösning i Afghanistan”, säger försvarsminister Robert Gates. USA-befälhavaren general David McKiernan sade i går att styrkorna från USA och Nato är ”försatta i patt”.
Sådana medgivanden från vårt militära och politiska ledarskap under krigstid påminner om andra ord som hördes tillbaka i tiden år 1951, när general Douglas MacArthur höll sitt avskedstal till kongressen:
”(N)är krig väl har tvingats på oss”, sade MacArthur, ”finns det inget annat alternativ än att tillämpa alla tillgängliga medel för att få ett snabbt slut på det. Krigets direkta mål är seger, inte mer tid utan ett avgörande.
I krig finns det ingen ersättning för seger.”
Men om seger över talibanerna har uteslutits av USA, har talibanerna uteslutit en seger över det amerikanska imperiet som kan mäta sig med den som deras fäder vann över Sovjetimperiet?
Vilket pris är vi beredda att betala, i ”mer tid utan ett avgörande”, för att avvärja ett sådant slut på ett krig som nu är inne på sitt åttonde år?
Det är bäst att Amerika förbereder sig för svåra dagar framöver.
För när man tar ett steg tillbaka från den dystra prognosen för Afghanistan, blir en ny verklighet tydlig. Den långa reträtten har börjat.
Oavsett om det är inom de 23 månader som general Petraeus förordar, eller de 16 månader som Obama lovade, kommer USA hem från Irak.
Reträtten från Centralasien är redan i gång. Fördrivna från K-2-flygbasen i Uzbekistan år 2005, har USA nu blivit beordrade att lämna Manas-flygbasen i Kirgizistan. Abchazien och Sydossetien, som slets bort från Georgien av Ryssland i augusti, kommer aldrig att återlämnas. Och vi vet alla om det.
Georgien och Ukraina, inser nu de flesta realister, kommer inte att släppas in i Nato. Vi kommer inte att strida med Ryssland över Krim. Och de amerikanska antirobot-robotar och radaranläggningar som George Bush avsåg att placera i Polen och Tjeckien kommer nu inte att placeras ut.
För Washington har saker på gång tillsammans med Ryssland, och priset för hennes samarbete är tillbakadragande av amerikanska militära styrkor från hennes bakgård och veranda. Och de varma ord som flödar mellan Moskva och Washington tyder på att överenskommelsen är gjord.
Med stigande spänningar i Korea, också, är det svårt att tro att president Obama kommer att förstärka markstyrkorna på halvön, när till och med Donald Rumsfeld presiderade över en nedskärning och en förflyttning av USA-trupper bort från den demilitariserade zonen.
I Latinamerika tycks USA ha förlikat sig med framväxten av en antiamerikansk radikalsocialistisk koalition, ledd av Venezuelas Hugo Chávez och omfattande Bolivia, Ecuador, Nicaragua och Kuba.
President Bushs anhängare må klandra Obama för att han presiderar över en strategisk reträtt, men det är Bush-administrationen som försäkrade och påskyndade en sådan reträtt.
Som Robert Pape vid University of Chicago skriver i The National Interest: ”Amerika befinner sig i en nedgång utan motstycke. De självtillfogade såren från Irakkriget, växande statsskuld, allt mer negativa bytesbalanser och andra interna ekonomiska svagheter har kostat USA reell makt i dagens värld där kunskap och teknik snabbt sprider sig. Om de nuvarande trenderna fortsätter så kommer vi att se tillbaka på Bush-administrationens år som dödsstöten för amerikansk hegemoni.”
Papes hårda dom har sina rötter i hans historietolkning, att ”storleken på en ekonomi i förhållande till den hos potentiella rivaler avgör i slutänden maktens begränsning i internationell politik.”
Med andra ord, när en stor nations andel av världens produktion krymper, följer nationens strategiska position efter. Mellan 2000 och 2008 dök den amerikanska andelen av världens produktion från 31 procent till 23 procent, och väntas falla till 21 procent vid år 2013 – en nedgång på 32 procent på 13 år. Kinas andel av världens produktion under samma period kommer att mer än fördubblas till 9 procent.
Pape gick tillbaka till 1800-talet för att korrelera framväxten av stormakter som Storbritannien och den jämförbara tillväxten av deras andel av världens produktion. Han fann att Bush-nedgången saknar motstycke.
”Amerikas relativa nedgång sedan 2000 på runt 30 procent representerar en långt större förlust av relativ makt på kortare tid än något maktskifte bland europeiska stormakter ungefär från Napoleonkrigens slut till andra världskriget. Det är en av de största relativa nedgångarna i modern historia. Den är faktiskt, i storlek, tydligt distanserad av endast en annan stormaktsnedgång, Sovjetunionens interna kollaps 1991, som saknade motstycke.”
Med en ekonomi som fortfarande är tre gånger så stor som Kinas, fortsätter Amerika att vara världens mest kraftfulla nation, fullt kapabel att försvara alla sina vitala intressen. Vi kan, dock, inte längre försvara varje allierad till vilken vi gjorde ett åtagande under de sex årtiondena sedan Nato bildades.
Obamas uppgift: Bygg upp Amerikas produktiva kraft igen, och genomför ett strategiskt tillbakadragande från icke-vitala åtaganden.
”Situationen i Afghanistan håller på att försämras”, sade president Obama, då han tillkännagav utstationeringen av ytterligare 17.000 USA-trupper.
”Jag är fullständigt övertygad om att man inte kan lösa problemet med Afghanistan, talibanerna, spridandet av extremism i den regionen, enbart med militära medel.”
”(D)et finns ingen militär lösning i Afghanistan”, säger försvarsminister Robert Gates. USA-befälhavaren general David McKiernan sade i går att styrkorna från USA och Nato är ”försatta i patt”.
Sådana medgivanden från vårt militära och politiska ledarskap under krigstid påminner om andra ord som hördes tillbaka i tiden år 1951, när general Douglas MacArthur höll sitt avskedstal till kongressen:
”(N)är krig väl har tvingats på oss”, sade MacArthur, ”finns det inget annat alternativ än att tillämpa alla tillgängliga medel för att få ett snabbt slut på det. Krigets direkta mål är seger, inte mer tid utan ett avgörande.
I krig finns det ingen ersättning för seger.”
Men om seger över talibanerna har uteslutits av USA, har talibanerna uteslutit en seger över det amerikanska imperiet som kan mäta sig med den som deras fäder vann över Sovjetimperiet?
Vilket pris är vi beredda att betala, i ”mer tid utan ett avgörande”, för att avvärja ett sådant slut på ett krig som nu är inne på sitt åttonde år?
Det är bäst att Amerika förbereder sig för svåra dagar framöver.
För när man tar ett steg tillbaka från den dystra prognosen för Afghanistan, blir en ny verklighet tydlig. Den långa reträtten har börjat.
Oavsett om det är inom de 23 månader som general Petraeus förordar, eller de 16 månader som Obama lovade, kommer USA hem från Irak.
Reträtten från Centralasien är redan i gång. Fördrivna från K-2-flygbasen i Uzbekistan år 2005, har USA nu blivit beordrade att lämna Manas-flygbasen i Kirgizistan. Abchazien och Sydossetien, som slets bort från Georgien av Ryssland i augusti, kommer aldrig att återlämnas. Och vi vet alla om det.
Georgien och Ukraina, inser nu de flesta realister, kommer inte att släppas in i Nato. Vi kommer inte att strida med Ryssland över Krim. Och de amerikanska antirobot-robotar och radaranläggningar som George Bush avsåg att placera i Polen och Tjeckien kommer nu inte att placeras ut.
För Washington har saker på gång tillsammans med Ryssland, och priset för hennes samarbete är tillbakadragande av amerikanska militära styrkor från hennes bakgård och veranda. Och de varma ord som flödar mellan Moskva och Washington tyder på att överenskommelsen är gjord.
Med stigande spänningar i Korea, också, är det svårt att tro att president Obama kommer att förstärka markstyrkorna på halvön, när till och med Donald Rumsfeld presiderade över en nedskärning och en förflyttning av USA-trupper bort från den demilitariserade zonen.
I Latinamerika tycks USA ha förlikat sig med framväxten av en antiamerikansk radikalsocialistisk koalition, ledd av Venezuelas Hugo Chávez och omfattande Bolivia, Ecuador, Nicaragua och Kuba.
President Bushs anhängare må klandra Obama för att han presiderar över en strategisk reträtt, men det är Bush-administrationen som försäkrade och påskyndade en sådan reträtt.
Som Robert Pape vid University of Chicago skriver i The National Interest: ”Amerika befinner sig i en nedgång utan motstycke. De självtillfogade såren från Irakkriget, växande statsskuld, allt mer negativa bytesbalanser och andra interna ekonomiska svagheter har kostat USA reell makt i dagens värld där kunskap och teknik snabbt sprider sig. Om de nuvarande trenderna fortsätter så kommer vi att se tillbaka på Bush-administrationens år som dödsstöten för amerikansk hegemoni.”
Papes hårda dom har sina rötter i hans historietolkning, att ”storleken på en ekonomi i förhållande till den hos potentiella rivaler avgör i slutänden maktens begränsning i internationell politik.”
Med andra ord, när en stor nations andel av världens produktion krymper, följer nationens strategiska position efter. Mellan 2000 och 2008 dök den amerikanska andelen av världens produktion från 31 procent till 23 procent, och väntas falla till 21 procent vid år 2013 – en nedgång på 32 procent på 13 år. Kinas andel av världens produktion under samma period kommer att mer än fördubblas till 9 procent.
Pape gick tillbaka till 1800-talet för att korrelera framväxten av stormakter som Storbritannien och den jämförbara tillväxten av deras andel av världens produktion. Han fann att Bush-nedgången saknar motstycke.
”Amerikas relativa nedgång sedan 2000 på runt 30 procent representerar en långt större förlust av relativ makt på kortare tid än något maktskifte bland europeiska stormakter ungefär från Napoleonkrigens slut till andra världskriget. Det är en av de största relativa nedgångarna i modern historia. Den är faktiskt, i storlek, tydligt distanserad av endast en annan stormaktsnedgång, Sovjetunionens interna kollaps 1991, som saknade motstycke.”
Med en ekonomi som fortfarande är tre gånger så stor som Kinas, fortsätter Amerika att vara världens mest kraftfulla nation, fullt kapabel att försvara alla sina vitala intressen. Vi kan, dock, inte längre försvara varje allierad till vilken vi gjorde ett åtagande under de sex årtiondena sedan Nato bildades.
Obamas uppgift: Bygg upp Amerikas produktiva kraft igen, och genomför ett strategiskt tillbakadragande från icke-vitala åtaganden.
______________________________________________________
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=30786
Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=30786
Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.
Etiketter: Pat Buchanan
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida