Obama och det stora spelet

Av Patrick J. Buchanan, 13/2 2009

Dagen innan Richard Holbrooke anlände i Kabul, anföll åtta självmordsbombare och beväpnade män justitie- och utbildningsdepartementen, dödande 26 och sårande 57.

Kabul var paralyserat då talibanerna uppvisade en förmåga att anställa förödelse inom hundra meter från presidentpalatset.

Anfallet kom medan president Obama både genomför en strategisk översikt och bestämmer hur många ytterligare amerikanska trupper som ska skickas.

Tidigare talades det om 30.000, vilket skulle föra upp USA:s totala antal till 63.000. Nu finns det rapporter om att Obama kanske inte kommer att sända mer än de tre brigader som lovades 2008, och endast en brigad nu.

Det är uppenbart att USA kollar sitt hålkort. Kan vi dra så att vi får en vinnande hand? Eller är denna hand en oundviklig förlorare – och vi måste begränsa våra förluster och avstå från potten? Det talas inte längre, någonstans, om ”seger”.

Ej heller är de diplomatiska nyheterna goda.

Förra veckan gav Kirgizistan oss sex månader för att lämna Manas, flygbasen som används för att försörja amerikanska styrkor. En vecka innan sprängde gerillastyrkor en bro i Khyberpasset, vilket kapade den 160 mil långa försörjningslinjen från Karachi till Kabul. Före det, bombade gerillastyrkor amerikanska lastbilsparkeringar i Pakistan.

Medan han var i Pakistan, fick Holbrooke berättat för sig av alla som han talade med att medan amerikanska Predator-räder kanske dödar talibaner och al-Qaida-folk, så är dödsfallen bland stamfolk i färd med att vända Pakistan mot oss.

Vad skulle ett vinnande av Afghanistan för demokrati gynna oss, om priset var en förlust av ett kärnvapenbeväpnat Pakistan till islamism?

Fördrivningen från Manas, efter att Kirgizistan tog emot rapporterade två miljarder dollar i bistånd från Moskva, väcker en fråga.

Återstartar Ryssland ”Det stora spelet” som hon spelade mot Viktorias imperium i Centralasien, som slutade med en brittisk-rysk entente 1907, vilken delade upp Iran i inflytelsesfärer, med båda sidorna överens om att hålla händerna borta från Afghanistan?

Då Ryssland har ett lika stort intresse av att undvika ett islamistiskt Kabul, och har bistått Natos försörjning av sina trupper, varför skulle Moskva försöka köra ut oss från en bas som är vital för krigsansträngningen?

Försöker Ryssland helt enkelt bli erkänt av USA som Centralasiens hegemon, den enda stormakten som bestämmer vem som får och vem som inte får använda före detta Sovjetbaser?

För om Manas stängs och Karachi-Khyber-Kabul-försörjningslinjen äventyras eller kapas, förefaller Obama endast ha tre alternativ.

Det första skulle vara att gå tillbaka, med mössan i handen, till Islam Karimov, den uzbekiske härskaren som är anklagad för grova brott mot de mänskliga rättigheterna, och be honom återöppna Karshi-Khanabad-flygbasen (K2), från vilken vi förvisades 2005. Och vilket pris skulle Karimov begära?

Det andra är Rysslandsalternativet. Om Moskva nu har övertaget i de gamla Sovjetrepublikerna, vilket är Moskvas pris för att låta oss stanna i Manas eller använda andra Sovjetbaser över vilka de har vetomakt?

Svaret är uppenbart. Varken Georgien eller Ukraina ska föras in i Nato. Abchaziens och Sydossetiens självständigheter, som vanns i augustikriget mot Georgien, ska inte ifrågasättas. De amerikanska antirobot-robotarna som är planerade för Polen ska inte placeras ut.

I gengäld stoppar Ryssland all utplacering av robotar i Kaliningrad, binder upp sig för att återigen följa alla överenskommelser rörande konventionella styrkor i Europa och hjälper till med ansträngningen i Afghanistan. Ryssland går återigen med i Västvärlden, och Västvärlden håller sig borta från Rysslands veranda.

Bli inte förvånade om Ryssland gentemot ett översträckt amerikanskt imperium försöker ordna ett slut på Det stora spelet i Centralasien likt det som Nikolaj II:s ministrar erbjöd Edvard VII:s ministrar.

Och det tredje alternativet? Det är Iran.

Innan 11/9 var Iran mer fientligt till de antishiitiska talibanerna än vi var, och de har ingen önskan att se dem återvända. Teheran var faktiskt en anhängare till de amerikanska krigen i Afghanistan och Irak, då båda regerades av dödsfiender.

Den långa vägen för krigsmateriel från USA och Nato att nå Kabul via Iran skulle vara genom en Turkiet-Kurdistan-Iran-försörjningslinje. Den kortare skulle vara från iranska hamnar rakt in i Afghanistan.

Priset för en entente? Ett slut på det 30-åriga kalla kriget mellan USA och Iran och en strategisk uppgörelse där Iran tillåts utveckla fredlig kärnkraft, under uppsikt, USA häver sitt embargo, och regimskifte överlåts till det iranska folket.

President Ahmadinejad, som inte är någon dumbom, och som står inför ett ovisst val i år, signalerar redan intresse i förhandlingar med Obama.

En komplikation. Hur skulle ”Bibi” Netanyanhu och Avigdor Lieberman betrakta ett amerikanskt-iranskt närmande – för att förhindra en talibansk triumf i Kabul?

Trots det, om talibanernas fiender i Ryssland, Iran, Pakistan och Centralasien inte hjälper oss, kan detta krig inte sluta väl. Och om de inte vill hjälpa till, borde Obama begränsa Amerikas förluster, komma hem och låta deras grannar hantera en segerrik talibanrörelse.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=30698


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.