Ursprunget till ”rasism”
Den märkliga begynnelsen av ett oanvändbart ord.
av Samuel Francis
Oxford English Dictionary är ett referensverk i flera band som är en av den västerländska lärdomens mest remarkabla bedrifter – standardordboken för det engelska språket på det som är känt som ”historiska principer”. Till skillnad från de flesta ordböcker, bistår OED även med information om ords första historiska framträdanden och användanden. Omfånget av lärdomen i OED är ofta häpnadsväckande, men för AR-läsare [AR = American Renaissance, där originaltexten publicerades; övers. anm.] är ett av de mest intressanta styckena det för ordet ”rasism”.
Enligt den andra utgåvan (1989) av OED, inträffade det tidigast kända användandet av ordet ”rasism” på engelska i en bok från 1936 av den amerikanske ”fascisten” Lawrence Dennis, The Coming American Fascism. Det andra användandet av uttrycket på engelska som OED noterar är i titeln på en bok ursprungligen skriven på tyska 1933 och 1934 men översatt till engelska och först publicerad 1938 – Racism av Magnus Hirschfeld, översatt av Eden och Cedar Paul. Eftersom Hirschfeld dog 1935, innan publiceringen av Dennis’ bok det följande året, och redan frekvent hade använt ordet i sin egen boks text och titel, förefaller det rättvist att erkänna honom snarare än Dennis som upphovsman till ordet ”rasism”. När det gäller ordet ”rasist” som ett adjektiv, tillskrivs Hirschfeld själv det första kända användandet av OED. Vem var Magnus Hirschfeld och vad hade han att berätta för oss om ”rasism”?
Magnus Hirschfeld (1868–1935) var en tysk-judisk forskare inom den medicinska vetenskapen vars främsta verk var inom fältet av det som kom att bli känt som ”sexologi” – det vetenskapliga studiet av sex. Liksom Havelock Ellis i England och Alfred Kinsey i de Förenta staterna, var Hirschfeld inte bara bland de första som samlade systematisk information om sexualitet utan var också en apostel för sexuell ”frigörelse”. Hans främsta verk var en studie av homosexualitet, men han publicerade också många andra böcker, monografier, och artiklar som handlade om sex. Han skrev en avhandling i fem volymer om ”sexologi” såväl som omkring 150 andra verk och hjälpte till att skriva och producera fem filmer om ämnet.
Det är rimligt att konkludera att hans verk var ämnade att sända ett meddelande – att traditionell kristen och borgerlig sexualmoral var undertryckande, irrationell, och hycklande, och att emancipation skulle innebära ett stort steg framåt. Hans beundrande översättare, Eden och Cedar Paul, i deras introduktion till Racism, skriver om hans ”outtröttliga stridande för de personers sak som, på grund av att deras sexuella hormoniska fungerande är av en ovanlig typ, blir förföljda av sina mer lyckligt lottade medmänniskor.” Långt innan 1960-talets ”sexuella revolution” var Magnus Hirschfeld ute på ett korståg för ”normaliseringen” av homosexualitet och annat mer eller mindre ovanligt[1] sexuellt beteende.
Hirschfeld var grundaren av ett institut för sexualvetenskap i Berlin och hjälpte till att organisera ”sexologi” på det internationella planet. 1922 blev han fysiskt attackerad och nästan dödad av antisemiter i München. I maj 1933 stängde nazisterna ner hans ”institut för sexualvetenskap” och Hirschfeld flydde till Frankrike, där han levde fram till sin död 1935.
Racism är till stor del vigd åt en starkt polemisk ”vederläggning” av några av de huvudsakliga rasliga ideologierna och teorierna från de 19:e och 20:e århundradena. Författarna som Hirschfeld kritiserade, vid sidan av hans favoritmål som utgjordes av nationalsocialisterna själva, var figurer som Arthur de Gobineau, Vacher de La-Pouge, Houston Stewart Chamberlain, och andra som i dag vanligtvis stämplas som ”pseudo-vetenskapsmän”. Det är faktiskt en opassande benämning. En del av dem försökte inte skriva som vetenskapsmän överhuvudtaget utan snarare som politiska teoretiker, medan andra bättre kan beskrivas som förvetenskapliga författare om ras som arbetade med otillräcklig(a) information, begrepp, metodik, och terminologi. Medan Hirschfeld kan ha haft rätt i att förkasta deras mer oerhörda felsteg, är hans hånande av dem för dessa misstag ungefär som att förlöjliga Copernicus och Kepler på grund av att de fortsatte att acceptera en del felaktiga idéer från medeltida astronomi.
Till och med när Hirschfeld har rätt i sin kritik av de tidiga rasteoretikerna, är det ofta på grund av att han har valt ut enkla måltavlor. Hans ”vederläggning” av ”rasism” är till stor del centrerad på irrelevanta plattityder som även extrema talesmän för rasliga skillnader villigt kan komma att erkänna – att alla människor tillhör samma art och kan korsa sig med varandra, att blodtransfusioner kan äga rum mellan raserna, att ”det finns ingen sådan sak som en ren ras”, att raserna är identiska i den överväldigande majoriteten av fysiska karakteristika, att cefaliskt index inte är ett meningsfullt mått på intelligens och karaktär, etc. Ändå är hans ”vetenskapliga” bevis ofta endast anekdotiska eller helt enkelt hans egen åsikt hävdad som obestridd sanning.
I en annan del räknar han upp namnen på dem som han anser vara de 70 mest framträdande figurerna i världshistorien och tillkännager att ”alla sådana listor, när de görs utan partiskhet, kommer att visa att personer med genialitet och personer med enastående talang inte avviker från mängden genom någon färg de har på sina ögon, genom en besynnerlig form på skallen eller näsan, genom några ’etnologiska’ karakteristika överhuvudtaget. Det som är avgörande hos människor är inte ras utan personlighet.” Det tycks inte uppmärksammas av Hirschfeld att alla utom ungefär åtta eller nio av de 70 världshistoriska figurerna på hans lista är vita européer. Där finns inga svarta[2] och endast två asiater (Konfucius och Sun Yat-sen).
Det är intressant att trots allt hans förakt för ”rasism”, så nämner Hirschfeld aldrig IQ-studier eller den avsevärda psykometriska bevisning om ras och intelligens som så tidigt som på 1930-talet redan fanns tillgänglig. Det mesta av Hirschfelds polemik är riktad mot förkämparna för intereuropeiska rasskillnader (nordider, alpiner, mediterraner, dinarier, etc.) och inte mot skillnader mellan vita och andra större raser (även om han ståndaktigt förnekar även sådana skillnader). Underligt nog citerar han aldrig verk från Franz Boas och hans lärjungar mot ”rasism”, trots att de verken fanns tillgängliga i Europa vid tiden, ej heller åberopar han idéerna från Frankfurtskolan, även om Hirschfelds eget påstående att ”rasism” är rotat i rädsla, förlust av självkänsla, och andra sociala och psykologiska patologier liknar de idéer som Frankfurtskolan formulerade.
Inte heller, trots Hirschfelds egna judiska bakgrund och det nazistiska hotet mot judar, tycks han vara upptagen av antisemitism; i ett eller två stycken kritiserar han judarna själva för deras egen etnocentrism och klandrar sionismen för att ha skapat ett nytt ”rashat” mellan judar och araber. Dessutom är Hirschfeld en stadig försvarare av eugenik, dock inte efter rasliga principer, och han har till och med ett kort kapitel som utforskar en distinktion som han kallar ”Gobinism eller Galtonism” – det vill säga attackerande idéerna hos den franske ”rasisten” Arthur de Gobineau och försvarande idéerna hos Francis Galton, som myntade ordet ”eugenik” och banade väg för dess utveckling. I dag skulle de flesta kritiker av ”rasism” klumpa samman Galton och Gobineau snarare än att skilja mellan dem.
Som en seriös kritik av åsikten att socialt betydelsefulla naturliga skillnader mellan raserna existerar, är Hirschfelds bok ett misslyckande, och även som en polemik mot några av de mer politiserade och overifierade påståendena om ras som fälldes för ett århundrade eller mer sedan, är den svag. Vikten av boken är dock inte så mycket dess innehåll, utan vad den säger oss om ordet ”rasism” och hur fienderna till vit raslig medvetenhet har utvecklat och använt det för sina egna syften.
Hirschfeld beskriver sina egna politiska ideal som ”Pan-Humanism”, en version av politisk, kulturell, och raslig universalism. De båda Paul skriver själva: ”vi tror att läsarna av Racism kommer att detektera en mycket bestämd orientering åt vänster [...] [Hirschfeld] var en som till fullo insåg att sexuell reform är omöjlig utan en föregående ekonomisk och politisk revolution.”
I Racism framför Hirschfeld vad som i grund och botten är en definition på ”Pan-Humanism”: ”Individen, hur starka banden än må vara av grannskap, sällskap, familj, ett gemensamt öde, språk, utbildning, och omgivningen av nation och land, kan finna endast en pålitlig enhet inom vilken det går att söka ett permanent andligt släktskap – den som utgörs av mänskligheten i sin helhet, den som utgörs av hela den mänskliga rasen.” Med ett undantag är han utan nåd i sina fördömanden av de etnocentriska lojaliteterna hos nationer, raser, och kulturer: ”Alltid och överallt, förutom i det sovjetiska Ryssland, xenofobi, xenofobi, xenofobi.” Senare meddelar han oss att ”Det kan vara för tidigt att säga, men kanske har problemet med nationaliteter och raser redan lösts på en sjättedel av jordens landyta [dvs Stalins Ryssland].”
”Rasism” är därför en term som har sitt ursprung till vänster, och har blivit så definierad och laddad med betydelser som vänstern vill att den ska ha att den nu inte kan användas av anhängarna av vit raslig medvetenhet för något konstruktivt syfte. Vem som än använder termen för att beskriva sig själv eller sina egna åsikter har redan tillåtit sig att bli manövrerad in på sin motståndares mark och har redan förlorat debatten. Han må försöka definiera ordet annorlunda, men han kommer att behöva spendera det mesta av sin tid till att förklara att han inte menar med det vad alla andra menar. Som en term användbar för att kommunicera idéer som de seriösa anhängarna av vit raslig medvetenhet önskar kommunicera, är termen oanvändbar, och det var ämnat av de som utvecklade den att den skulle bli oanvändbar för det syftet.
Men förståelsen av ordet ”rasism”s ursprung i Hirschfelds polemik tydliggör även oanvändbarheten av ordet för något annat syfte. Ingen tycks någonsin ha använt ordet för att beskriva sina egna idéer eller idéer som han instämmer i; dess enda användning har varit av fienderna till idéerna som det påstås beskriva, och följaktligen har det ingen objektiv betydelse vid sidan av dess polemiska användning. Om ingen kallar sina egna idéer ”rasism” och dess enda tillämpning är på ett knippe idéer som anses vara osanna och onda, då har det ingen annan användning än som ett sorts tjusigt svärord, vars syfte helt enkelt är att demonisera den som uttrycker idéerna det är föregivet att beskriva.
Det är tydligt att Magnus Hirschfeld själv hyste djupt ideologiskt, yrkesmässigt, och personligt agg mot dem som han applicerade ordet på, och det agget kan ha sträckt sig till hela det samhälle som han genom hela sin karriär associerade med sexuell undertryckning och vilket han ville se ersatt av en sorts global kommunism under etiketten ”Pan-Humanism”. Vad som än må vara bristerna eller tillgångarna hos hans polemik mot ”rasism”, var hans egna motstånd mot rasmedvetenhet varken fullt rationellt eller distanserat. Det är dags att fienderna till raslig, nationell, och kulturell medvetenhet som Hirschfeld och Frankfurtskolan upphör att kunna hävda ett monopol på rationalitet och omdöme och att de fixa idéerna och motiveringarna som tycks forma deras egna ideologier och politiska beteende underkastas samma granskning som de tillämpar på de samhällen och folk som deras tänkande skulle kunna förgöra.
[1] Originaltexten löd lite annorlunda (till följd av den svenska lagstiftningen valde jag att omformulera detta stycke).
[2] Jag har, återigen till följd av den svenska lagstiftningen, valt att inte helt korrekt översätta detta ord.
av Samuel Francis
Oxford English Dictionary är ett referensverk i flera band som är en av den västerländska lärdomens mest remarkabla bedrifter – standardordboken för det engelska språket på det som är känt som ”historiska principer”. Till skillnad från de flesta ordböcker, bistår OED även med information om ords första historiska framträdanden och användanden. Omfånget av lärdomen i OED är ofta häpnadsväckande, men för AR-läsare [AR = American Renaissance, där originaltexten publicerades; övers. anm.] är ett av de mest intressanta styckena det för ordet ”rasism”.
Enligt den andra utgåvan (1989) av OED, inträffade det tidigast kända användandet av ordet ”rasism” på engelska i en bok från 1936 av den amerikanske ”fascisten” Lawrence Dennis, The Coming American Fascism. Det andra användandet av uttrycket på engelska som OED noterar är i titeln på en bok ursprungligen skriven på tyska 1933 och 1934 men översatt till engelska och först publicerad 1938 – Racism av Magnus Hirschfeld, översatt av Eden och Cedar Paul. Eftersom Hirschfeld dog 1935, innan publiceringen av Dennis’ bok det följande året, och redan frekvent hade använt ordet i sin egen boks text och titel, förefaller det rättvist att erkänna honom snarare än Dennis som upphovsman till ordet ”rasism”. När det gäller ordet ”rasist” som ett adjektiv, tillskrivs Hirschfeld själv det första kända användandet av OED. Vem var Magnus Hirschfeld och vad hade han att berätta för oss om ”rasism”?
Magnus Hirschfeld (1868–1935) var en tysk-judisk forskare inom den medicinska vetenskapen vars främsta verk var inom fältet av det som kom att bli känt som ”sexologi” – det vetenskapliga studiet av sex. Liksom Havelock Ellis i England och Alfred Kinsey i de Förenta staterna, var Hirschfeld inte bara bland de första som samlade systematisk information om sexualitet utan var också en apostel för sexuell ”frigörelse”. Hans främsta verk var en studie av homosexualitet, men han publicerade också många andra böcker, monografier, och artiklar som handlade om sex. Han skrev en avhandling i fem volymer om ”sexologi” såväl som omkring 150 andra verk och hjälpte till att skriva och producera fem filmer om ämnet.
Det är rimligt att konkludera att hans verk var ämnade att sända ett meddelande – att traditionell kristen och borgerlig sexualmoral var undertryckande, irrationell, och hycklande, och att emancipation skulle innebära ett stort steg framåt. Hans beundrande översättare, Eden och Cedar Paul, i deras introduktion till Racism, skriver om hans ”outtröttliga stridande för de personers sak som, på grund av att deras sexuella hormoniska fungerande är av en ovanlig typ, blir förföljda av sina mer lyckligt lottade medmänniskor.” Långt innan 1960-talets ”sexuella revolution” var Magnus Hirschfeld ute på ett korståg för ”normaliseringen” av homosexualitet och annat mer eller mindre ovanligt[1] sexuellt beteende.
Hirschfeld var grundaren av ett institut för sexualvetenskap i Berlin och hjälpte till att organisera ”sexologi” på det internationella planet. 1922 blev han fysiskt attackerad och nästan dödad av antisemiter i München. I maj 1933 stängde nazisterna ner hans ”institut för sexualvetenskap” och Hirschfeld flydde till Frankrike, där han levde fram till sin död 1935.
Racism är till stor del vigd åt en starkt polemisk ”vederläggning” av några av de huvudsakliga rasliga ideologierna och teorierna från de 19:e och 20:e århundradena. Författarna som Hirschfeld kritiserade, vid sidan av hans favoritmål som utgjordes av nationalsocialisterna själva, var figurer som Arthur de Gobineau, Vacher de La-Pouge, Houston Stewart Chamberlain, och andra som i dag vanligtvis stämplas som ”pseudo-vetenskapsmän”. Det är faktiskt en opassande benämning. En del av dem försökte inte skriva som vetenskapsmän överhuvudtaget utan snarare som politiska teoretiker, medan andra bättre kan beskrivas som förvetenskapliga författare om ras som arbetade med otillräcklig(a) information, begrepp, metodik, och terminologi. Medan Hirschfeld kan ha haft rätt i att förkasta deras mer oerhörda felsteg, är hans hånande av dem för dessa misstag ungefär som att förlöjliga Copernicus och Kepler på grund av att de fortsatte att acceptera en del felaktiga idéer från medeltida astronomi.
Till och med när Hirschfeld har rätt i sin kritik av de tidiga rasteoretikerna, är det ofta på grund av att han har valt ut enkla måltavlor. Hans ”vederläggning” av ”rasism” är till stor del centrerad på irrelevanta plattityder som även extrema talesmän för rasliga skillnader villigt kan komma att erkänna – att alla människor tillhör samma art och kan korsa sig med varandra, att blodtransfusioner kan äga rum mellan raserna, att ”det finns ingen sådan sak som en ren ras”, att raserna är identiska i den överväldigande majoriteten av fysiska karakteristika, att cefaliskt index inte är ett meningsfullt mått på intelligens och karaktär, etc. Ändå är hans ”vetenskapliga” bevis ofta endast anekdotiska eller helt enkelt hans egen åsikt hävdad som obestridd sanning.
I en annan del räknar han upp namnen på dem som han anser vara de 70 mest framträdande figurerna i världshistorien och tillkännager att ”alla sådana listor, när de görs utan partiskhet, kommer att visa att personer med genialitet och personer med enastående talang inte avviker från mängden genom någon färg de har på sina ögon, genom en besynnerlig form på skallen eller näsan, genom några ’etnologiska’ karakteristika överhuvudtaget. Det som är avgörande hos människor är inte ras utan personlighet.” Det tycks inte uppmärksammas av Hirschfeld att alla utom ungefär åtta eller nio av de 70 världshistoriska figurerna på hans lista är vita européer. Där finns inga svarta[2] och endast två asiater (Konfucius och Sun Yat-sen).
Det är intressant att trots allt hans förakt för ”rasism”, så nämner Hirschfeld aldrig IQ-studier eller den avsevärda psykometriska bevisning om ras och intelligens som så tidigt som på 1930-talet redan fanns tillgänglig. Det mesta av Hirschfelds polemik är riktad mot förkämparna för intereuropeiska rasskillnader (nordider, alpiner, mediterraner, dinarier, etc.) och inte mot skillnader mellan vita och andra större raser (även om han ståndaktigt förnekar även sådana skillnader). Underligt nog citerar han aldrig verk från Franz Boas och hans lärjungar mot ”rasism”, trots att de verken fanns tillgängliga i Europa vid tiden, ej heller åberopar han idéerna från Frankfurtskolan, även om Hirschfelds eget påstående att ”rasism” är rotat i rädsla, förlust av självkänsla, och andra sociala och psykologiska patologier liknar de idéer som Frankfurtskolan formulerade.
Inte heller, trots Hirschfelds egna judiska bakgrund och det nazistiska hotet mot judar, tycks han vara upptagen av antisemitism; i ett eller två stycken kritiserar han judarna själva för deras egen etnocentrism och klandrar sionismen för att ha skapat ett nytt ”rashat” mellan judar och araber. Dessutom är Hirschfeld en stadig försvarare av eugenik, dock inte efter rasliga principer, och han har till och med ett kort kapitel som utforskar en distinktion som han kallar ”Gobinism eller Galtonism” – det vill säga attackerande idéerna hos den franske ”rasisten” Arthur de Gobineau och försvarande idéerna hos Francis Galton, som myntade ordet ”eugenik” och banade väg för dess utveckling. I dag skulle de flesta kritiker av ”rasism” klumpa samman Galton och Gobineau snarare än att skilja mellan dem.
Som en seriös kritik av åsikten att socialt betydelsefulla naturliga skillnader mellan raserna existerar, är Hirschfelds bok ett misslyckande, och även som en polemik mot några av de mer politiserade och overifierade påståendena om ras som fälldes för ett århundrade eller mer sedan, är den svag. Vikten av boken är dock inte så mycket dess innehåll, utan vad den säger oss om ordet ”rasism” och hur fienderna till vit raslig medvetenhet har utvecklat och använt det för sina egna syften.
Hirschfeld beskriver sina egna politiska ideal som ”Pan-Humanism”, en version av politisk, kulturell, och raslig universalism. De båda Paul skriver själva: ”vi tror att läsarna av Racism kommer att detektera en mycket bestämd orientering åt vänster [...] [Hirschfeld] var en som till fullo insåg att sexuell reform är omöjlig utan en föregående ekonomisk och politisk revolution.”
I Racism framför Hirschfeld vad som i grund och botten är en definition på ”Pan-Humanism”: ”Individen, hur starka banden än må vara av grannskap, sällskap, familj, ett gemensamt öde, språk, utbildning, och omgivningen av nation och land, kan finna endast en pålitlig enhet inom vilken det går att söka ett permanent andligt släktskap – den som utgörs av mänskligheten i sin helhet, den som utgörs av hela den mänskliga rasen.” Med ett undantag är han utan nåd i sina fördömanden av de etnocentriska lojaliteterna hos nationer, raser, och kulturer: ”Alltid och överallt, förutom i det sovjetiska Ryssland, xenofobi, xenofobi, xenofobi.” Senare meddelar han oss att ”Det kan vara för tidigt att säga, men kanske har problemet med nationaliteter och raser redan lösts på en sjättedel av jordens landyta [dvs Stalins Ryssland].”
”Rasism” är därför en term som har sitt ursprung till vänster, och har blivit så definierad och laddad med betydelser som vänstern vill att den ska ha att den nu inte kan användas av anhängarna av vit raslig medvetenhet för något konstruktivt syfte. Vem som än använder termen för att beskriva sig själv eller sina egna åsikter har redan tillåtit sig att bli manövrerad in på sin motståndares mark och har redan förlorat debatten. Han må försöka definiera ordet annorlunda, men han kommer att behöva spendera det mesta av sin tid till att förklara att han inte menar med det vad alla andra menar. Som en term användbar för att kommunicera idéer som de seriösa anhängarna av vit raslig medvetenhet önskar kommunicera, är termen oanvändbar, och det var ämnat av de som utvecklade den att den skulle bli oanvändbar för det syftet.
Men förståelsen av ordet ”rasism”s ursprung i Hirschfelds polemik tydliggör även oanvändbarheten av ordet för något annat syfte. Ingen tycks någonsin ha använt ordet för att beskriva sina egna idéer eller idéer som han instämmer i; dess enda användning har varit av fienderna till idéerna som det påstås beskriva, och följaktligen har det ingen objektiv betydelse vid sidan av dess polemiska användning. Om ingen kallar sina egna idéer ”rasism” och dess enda tillämpning är på ett knippe idéer som anses vara osanna och onda, då har det ingen annan användning än som ett sorts tjusigt svärord, vars syfte helt enkelt är att demonisera den som uttrycker idéerna det är föregivet att beskriva.
Det är tydligt att Magnus Hirschfeld själv hyste djupt ideologiskt, yrkesmässigt, och personligt agg mot dem som han applicerade ordet på, och det agget kan ha sträckt sig till hela det samhälle som han genom hela sin karriär associerade med sexuell undertryckning och vilket han ville se ersatt av en sorts global kommunism under etiketten ”Pan-Humanism”. Vad som än må vara bristerna eller tillgångarna hos hans polemik mot ”rasism”, var hans egna motstånd mot rasmedvetenhet varken fullt rationellt eller distanserat. Det är dags att fienderna till raslig, nationell, och kulturell medvetenhet som Hirschfeld och Frankfurtskolan upphör att kunna hävda ett monopol på rationalitet och omdöme och att de fixa idéerna och motiveringarna som tycks forma deras egna ideologier och politiska beteende underkastas samma granskning som de tillämpar på de samhällen och folk som deras tänkande skulle kunna förgöra.
_________________________________________
Översättarens anmärkningar:
Översättarens anmärkningar:
[1] Originaltexten löd lite annorlunda (till följd av den svenska lagstiftningen valde jag att omformulera detta stycke).
[2] Jag har, återigen till följd av den svenska lagstiftningen, valt att inte helt korrekt översätta detta ord.
______________________________________________________
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Samuel Francis, den återfinns här:
http://www.amren.com/ar/1999/05/index.html#article1
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Samuel Francis, den återfinns här:
http://www.amren.com/ar/1999/05/index.html#article1
Etiketter: Sam Francis
upplagd av Skåneländaren
22:42
<< Startsida