Vad är paleokonservatism?
Postad av Christopher Roach den 24 maj 2008
Vid det kalla krigets slut fann sig konservativa vara i ett tillstånd av oenighet och intellektuell turbulens. Den neokonservativa fraktionen krävde en fortsättning av kallakrigs-modellen av interventionistisk utrikespolitik och förkastade den inrikesorienterade lilla-stats-konservatismen som var populär i södern och i väst. Nynationalister, såsom Pat Buchanan, tryckte på för en vändning inåt, förkastandet av diverse liberala kulturella trender, och en avveckling av en stor del av välfärdsstaten, på samma gång som de förespråkade begränsningar av invandringen för att minska den växande välfärdsstatens största och växande väljargrupp.
Om det kalla krigets expanderade myndighetsmakt i de paleokonservativas ögon uppfattades som ett nödvändigt ont, så var det för neokonservativa Amerikas finaste stund. I begynnelsen utgjordes de neokonservativa främst av liberala judiska avhoppare från det demokratiska partiet som förkastade dess omfamning av den Nya vänstern under Vietnamkrigets sluttamp. Inom den Nya vänstern såg de neokonservativa nihilism, likgiltighet gentemot sovjetisk expansionism, solidaritet med antivästliga (och anti-israeliska) rörelser för ”nationell frigörelse”, och djup alienation från det kalla krigets amerikanska konsensusposition. Som liberaler med starka band till 1960-talets medborgarrättsrörelse, såg neokonservativa även sig själva som den konservativa rörelsens samvete, naturliga moderater som var rena från den rasism som drev vissa sydstatskonservativas motstånd mot medborgarrättsrörelsen.
Under det tidiga 90-talet så trädde den spirande välfärdsstaten och dess inkräktande fokus på privatlivets aktiviteter och privata företag fram som en naturlig samlingspunkt bland traditionella konservativa. Paleokonservativa var obekväma med det kalla krigets kompromisser, och efter 1989 kunde dessa inte längre rättfärdigas som nödvändiga och temporära åtgärder för att motarbeta Sovjetunionen. Till och med halvauktoritära katoliker (som hyllade Franco och Pinochet) tyckte illa om den federala statens inkräktande beteende eftersom så mycket av det tjänade onda och revolutionära ändamål: avskaffande delstatliga begränsningar av abort, införande krossande skattebördor på småföretag, blandande sig i naturligt patriarkala sexrelationer, och förhindrande självförsvar genom vapenkontroll. Denna anti-välfärds-krigförings-stats-koalition inkluderade de självbenämnda paleolibertarianerna. När de ”akuta” behoven från det kalla kriget tog slut, krävde de paleokonservativa en kraftig minskning av Amerikas utrikespolitiska åtaganden, precis som de hade krävt ett slut på de ”akuta” programmen från New Deal efter att den stora depressionens kris hade passerat. Splittringen mellan traditionalistiska paleokonservativa och neokonservativa – tillfälligt antydd i förhindrandet av Mel Bradfords National Endowment for the Humanities-utnämning – blev helt uppenbar under George H.W. Bushs presidentperiod. FDR-koalitionens flyktingar omfamnade aldrig till fullo målet att avveckla välfärdsstaten, inklusive New Deal. Mer viktigt var att det kalla krigets slut ledde neokonservativa till att finna nya drakar att dräpa, förespråkande permanent amerikansk interventionism i Mellanöstern, det verklighetsfrämmande målet att sprida demokratisk kapitalism, skydda Israel, motverka ett revanschistiskt Ryssland, och i största allmänhet bevara den välgörande appliceringen av amerikansk makt. Meningslösa interventioner i fall där det var tveksamt om nationella intressen berördes – i synnerhet i Somalia – förvärrade splittringen mellan dessa två olikartade falanger av den konservativa rörelsen.
Tidigare slitningar rörande så skilda frågor som antidiskrimineringslagar, innebörden av inbördeskriget, och existensen och innebörden av ”rasism” bistod med ytterligare friktion. Denna friktion ledde till öppna lågor i efterdyningarna av 11/9-attackerna. Medan paleokonservativa beskrev attackerna som frukterna av överdriven intervention i Mellanöstern och en allt för generös invandringspolitik, såg de neokonservativa attackerna som en förevändning för att klibba tätare fast vid Israel, fullfölja sedan länge etablerade planer på att dra ut Iraks huggtänder, och i största allmänhet följa en ”amerikansk storhet”-utrikespolitik. Eftersom liberaler, libertarianer, och traditionalistiska konservativa alla hyste olika grader av motstånd mot kriget i Irak – eller utvecklade motståndet när krigets långsiktiga idealistiska projekt blev tydligt – tillät pacifistiska libertarianska idéer paleokonservatismen att bli reducerad till en enda liten-stats-princip i de nyligen anländas ögon. Detta var en naturlig slutsats med tanke på fokusen i publikationer som Chronicles och The American Conservative under de senaste fem åren. Detta är dock felaktigt, och det är uppenbart för vem som helst som har varit involverad i konservativ politik innan 2001. Identifieringen av paleokonservatism som liktydig med absolutistiska liten-stats-idéer har misstagit medresenärer för långsiktigt troende och felaktigt ersatt helheten av dess autentiskt konservativa vision med en del av den.
Liksom alla andra sorters konservatism kräver paleokonservatism olika behandling av olika placerade personer. Om paleokonservatism är för en liten stat på den federala och internationella nivån, omfamnar den ofta ”republikanism” på den lokala nivån, en tradition som hyllar idén om ett litet, självstyrande samhälle där lycka och dygd följer på den hälsosamma handlingen att fundera på och debattera det goda, vara en aktiv medborgare, och politiskt uttrycka det engagemanget i lagen. Som en illustration, antidemokratisk intervention i namnet av nymodiga friheter är en av de främsta källorna till konservativt motstånd mot egensinnig juridisk aktivism, som kom i vägen för delstaternas rätt att organisera skolor, ta sig an synd, hitta och bestraffa brottslingar, och staka ut en väg som passar lokala omständigheter.
Konservatism definieras framför allt av instinkten att försvara en känd livsstil som står under hot. I dagens Amerika inbegriper det definitivt grundlagsfädernas konstitutionalistiska liten-stats-traditioner, men det inbegriper även WASP-elitens moraliska ledarskap och den lågkyrkliga kultur som härstammar från grovhuggna skotsk-irländska* pionjärer som i dag finner sitt uttryck i föraktet för elitism och ringaktningen för avhängighet bland en betydande del av sedan länge etablerade amerikaner.
En ”konservatism” som nedvärderar allting från 1789 och framåt, och förkastar stora sjok av historisk amerikansk kutym är inte konservatism, utan är i stället en sorts ideologisk romantik. Liksom all ideologi behöver den inte handskas med kompromiss, resultat, fakta, och levd erfarenhet. För den ideologiske romantikern kan både det förgångna och det nuvarande förkastas som cyniska kompromisser accepterade av inkonsekventa och oseriösa män. För folk som dessa – oavsett om de är liberaler, libertarianer, socialister, eller någonting annat – har vi det bästa framför oss, och om vi antar deras aprioriska förslag kommer det perfekta samhället att träda fram precis bortom nästa kulle, likt den försvunna staden Eldorado.
[En tidigare version av denna essä finns tillgänglig här.]
* Det är inte skottar och irländare i största allmänhet som åsyftas, utan ättlingar till Ulster-Scots, övers. anm.
Vid det kalla krigets slut fann sig konservativa vara i ett tillstånd av oenighet och intellektuell turbulens. Den neokonservativa fraktionen krävde en fortsättning av kallakrigs-modellen av interventionistisk utrikespolitik och förkastade den inrikesorienterade lilla-stats-konservatismen som var populär i södern och i väst. Nynationalister, såsom Pat Buchanan, tryckte på för en vändning inåt, förkastandet av diverse liberala kulturella trender, och en avveckling av en stor del av välfärdsstaten, på samma gång som de förespråkade begränsningar av invandringen för att minska den växande välfärdsstatens största och växande väljargrupp.
Om det kalla krigets expanderade myndighetsmakt i de paleokonservativas ögon uppfattades som ett nödvändigt ont, så var det för neokonservativa Amerikas finaste stund. I begynnelsen utgjordes de neokonservativa främst av liberala judiska avhoppare från det demokratiska partiet som förkastade dess omfamning av den Nya vänstern under Vietnamkrigets sluttamp. Inom den Nya vänstern såg de neokonservativa nihilism, likgiltighet gentemot sovjetisk expansionism, solidaritet med antivästliga (och anti-israeliska) rörelser för ”nationell frigörelse”, och djup alienation från det kalla krigets amerikanska konsensusposition. Som liberaler med starka band till 1960-talets medborgarrättsrörelse, såg neokonservativa även sig själva som den konservativa rörelsens samvete, naturliga moderater som var rena från den rasism som drev vissa sydstatskonservativas motstånd mot medborgarrättsrörelsen.
Under det tidiga 90-talet så trädde den spirande välfärdsstaten och dess inkräktande fokus på privatlivets aktiviteter och privata företag fram som en naturlig samlingspunkt bland traditionella konservativa. Paleokonservativa var obekväma med det kalla krigets kompromisser, och efter 1989 kunde dessa inte längre rättfärdigas som nödvändiga och temporära åtgärder för att motarbeta Sovjetunionen. Till och med halvauktoritära katoliker (som hyllade Franco och Pinochet) tyckte illa om den federala statens inkräktande beteende eftersom så mycket av det tjänade onda och revolutionära ändamål: avskaffande delstatliga begränsningar av abort, införande krossande skattebördor på småföretag, blandande sig i naturligt patriarkala sexrelationer, och förhindrande självförsvar genom vapenkontroll. Denna anti-välfärds-krigförings-stats-koalition inkluderade de självbenämnda paleolibertarianerna. När de ”akuta” behoven från det kalla kriget tog slut, krävde de paleokonservativa en kraftig minskning av Amerikas utrikespolitiska åtaganden, precis som de hade krävt ett slut på de ”akuta” programmen från New Deal efter att den stora depressionens kris hade passerat. Splittringen mellan traditionalistiska paleokonservativa och neokonservativa – tillfälligt antydd i förhindrandet av Mel Bradfords National Endowment for the Humanities-utnämning – blev helt uppenbar under George H.W. Bushs presidentperiod. FDR-koalitionens flyktingar omfamnade aldrig till fullo målet att avveckla välfärdsstaten, inklusive New Deal. Mer viktigt var att det kalla krigets slut ledde neokonservativa till att finna nya drakar att dräpa, förespråkande permanent amerikansk interventionism i Mellanöstern, det verklighetsfrämmande målet att sprida demokratisk kapitalism, skydda Israel, motverka ett revanschistiskt Ryssland, och i största allmänhet bevara den välgörande appliceringen av amerikansk makt. Meningslösa interventioner i fall där det var tveksamt om nationella intressen berördes – i synnerhet i Somalia – förvärrade splittringen mellan dessa två olikartade falanger av den konservativa rörelsen.
Tidigare slitningar rörande så skilda frågor som antidiskrimineringslagar, innebörden av inbördeskriget, och existensen och innebörden av ”rasism” bistod med ytterligare friktion. Denna friktion ledde till öppna lågor i efterdyningarna av 11/9-attackerna. Medan paleokonservativa beskrev attackerna som frukterna av överdriven intervention i Mellanöstern och en allt för generös invandringspolitik, såg de neokonservativa attackerna som en förevändning för att klibba tätare fast vid Israel, fullfölja sedan länge etablerade planer på att dra ut Iraks huggtänder, och i största allmänhet följa en ”amerikansk storhet”-utrikespolitik. Eftersom liberaler, libertarianer, och traditionalistiska konservativa alla hyste olika grader av motstånd mot kriget i Irak – eller utvecklade motståndet när krigets långsiktiga idealistiska projekt blev tydligt – tillät pacifistiska libertarianska idéer paleokonservatismen att bli reducerad till en enda liten-stats-princip i de nyligen anländas ögon. Detta var en naturlig slutsats med tanke på fokusen i publikationer som Chronicles och The American Conservative under de senaste fem åren. Detta är dock felaktigt, och det är uppenbart för vem som helst som har varit involverad i konservativ politik innan 2001. Identifieringen av paleokonservatism som liktydig med absolutistiska liten-stats-idéer har misstagit medresenärer för långsiktigt troende och felaktigt ersatt helheten av dess autentiskt konservativa vision med en del av den.
Liksom alla andra sorters konservatism kräver paleokonservatism olika behandling av olika placerade personer. Om paleokonservatism är för en liten stat på den federala och internationella nivån, omfamnar den ofta ”republikanism” på den lokala nivån, en tradition som hyllar idén om ett litet, självstyrande samhälle där lycka och dygd följer på den hälsosamma handlingen att fundera på och debattera det goda, vara en aktiv medborgare, och politiskt uttrycka det engagemanget i lagen. Som en illustration, antidemokratisk intervention i namnet av nymodiga friheter är en av de främsta källorna till konservativt motstånd mot egensinnig juridisk aktivism, som kom i vägen för delstaternas rätt att organisera skolor, ta sig an synd, hitta och bestraffa brottslingar, och staka ut en väg som passar lokala omständigheter.
Konservatism definieras framför allt av instinkten att försvara en känd livsstil som står under hot. I dagens Amerika inbegriper det definitivt grundlagsfädernas konstitutionalistiska liten-stats-traditioner, men det inbegriper även WASP-elitens moraliska ledarskap och den lågkyrkliga kultur som härstammar från grovhuggna skotsk-irländska* pionjärer som i dag finner sitt uttryck i föraktet för elitism och ringaktningen för avhängighet bland en betydande del av sedan länge etablerade amerikaner.
En ”konservatism” som nedvärderar allting från 1789 och framåt, och förkastar stora sjok av historisk amerikansk kutym är inte konservatism, utan är i stället en sorts ideologisk romantik. Liksom all ideologi behöver den inte handskas med kompromiss, resultat, fakta, och levd erfarenhet. För den ideologiske romantikern kan både det förgångna och det nuvarande förkastas som cyniska kompromisser accepterade av inkonsekventa och oseriösa män. För folk som dessa – oavsett om de är liberaler, libertarianer, socialister, eller någonting annat – har vi det bästa framför oss, och om vi antar deras aprioriska förslag kommer det perfekta samhället att träda fram precis bortom nästa kulle, likt den försvunna staden Eldorado.
[En tidigare version av denna essä finns tillgänglig här.]
* Det är inte skottar och irländare i största allmänhet som åsyftas, utan ättlingar till Ulster-Scots, övers. anm.
______________________________________________________
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Christopher Roach, den återfinns här: http://www.takimag.com/blogs/article/what_is_paleoconservatism/
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Christopher Roach, den återfinns här: http://www.takimag.com/blogs/article/what_is_paleoconservatism/
Etiketter: Christopher Roach
upplagd av Skåneländaren
22:12
<< Startsida