Villiga bödlar? – Förintelsen, tyskar, och kollektiv skuld

Postad av Alfred-Maurice de Zayas den 3 juni 2008^[1]

Det manikeistiska syndromet [...] good guys mot bad guys [...] de enkla generaliseringarna [...] affärsverksamheten med skuld och utpressning [...] det fortsätter [...]

Patrick Buchanan är känd som en populist och hängiven konservativ, men han är även en retsticka: Han tar upp de viktiga frågorna andra ignorerar; han slår sönder de helgade idolerna; han ställer besvärande frågor och föreslår svaren som de flesta helst inte vill höra. Han får oss att tänka och för det borde vi vara tacksamma.

I Where the Right Went Wrong exponerade han de neokonservativas lögner och deras katastrofalt felaktiga förutsägelser om Irak. Nu, i Churchill, Hitler and ”The Unnecessary War”, utmanar och provocerar han återigen oss till att ompröva det vi tar för givet. Han påminner oss om Robert Gascoyne-Cecil Salisbury och andra boerkriget, om Churchill och livsmedelsblockaden mot Tyskland 1918–19, som ledde till 750 000 tyska civilas död till följd av svält eller undernäring, om den oförståndiga garantin till Polen 1939, om de kriminella bombmattorna mot civila mål i Tyskland 1941–45 och om C.P. Snows avslöjanden i sina Godkin-föreläsningar vid Harvard University 1960.

Min kommentar här går bortom Buchanan, eftersom jag kommer att titta närmare på en fråga som medvetet har undvikits av generationer av historiker och statsvetare – graden till vilken det tyska folket hade kännedom om Förintelsen under 1939–1945. Hitler och Himmlers skuld är uppenbar och väldokumenterad, men vilken skuld tillskriver vi den genomsnittlige tysken, vilken skuld fortsätter vi att lägga på barnen och barnbarnen till de olyckliga tyskar som, i en mycket verklig mening, var de första offren för Hitlers terror?

Möjligheten till psykologisk utpressning förblir stark än i dag. Den enkla slutledningen under de senaste 60 åren har varit att eftersom ”tyskarna” begick Förintelsen, så är de för alltid fördömda. Men vilka var ”tyskarna”? Menar vi inte, kanske, nazisterna? Daniel Jonah Goldhagen vill i sin hatfyllda bok Hitler’s Willing Executioners få oss att tro att alla tyskar visste och alla tyskar var antisemiter. Men den verkliga historiska frågan – den avgörande frågan – är den som rör vetskap och samtycke.

De flesta historiker och statsvetare bortser från frågan genom att förutsätta både vetskap och samtycke. För dem så är inte oskuldspresumtionen gällande när det rör sig om Förintelsen. Det finns, i stället, en presumtion om skuld. Låt oss nu åter besöka situationen vid tidpunkten för Nürnbergrättegångarna 1945–46, när åklagarna ställde nyckelfrågorna: vem visste vad när? De anklagade gav svar som vi inte bara kan ignorera.

Vi lär oss att den ”slutgiltiga lösningen på den judiska frågan” inte var syftet med kriget utan en avvikelse som trädde fram med invasionen av Sovjetunionen under sommaren 1941 och de kriminella aktiviteterna från Einsatzgruppen. Men vilka kände till SD-kommandona, som kände till utrotningslägren? Och de som kände till det, vad kunde de göra eller vad gjorde de för att motarbeta fasan?

Tyskar visste att de levde i ett starkt antisemitiskt samhälle, men antisemitism var inte ett tyskt monopol, och pogromer hade länge varit vanliga i Tsarryssland, i Ukraina, i Polen, och annorstädes.

Från Nürnbergrättegångarna lär vi oss att Endlösung klassades i kategorin geheime Reichssache – det vill säga den högsta nivån av statlig sekretess. Med andra ord, nazi-regeringen försökte hålla det borta från allmän granskning – arkebuseringarna inträffade långt borta i de baltiska staterna, i Polen, i Sovjetunionen – och utrotningslägren – Auschwitz-Birkenau, Treblinka, Lublin-Majdanek, Sobibór, Bełżec och Chełmno – befann sig alla utanför das Reich. Av en god anledning. Sant nog fanns Dachau i Bayern, men detta läger etablerades främst för att hysa tyska kommunister, socialdemokrater, och homosexuella.

Den vanlige tysken visste att ”judarna” skulle befinna sig i arbetsläger i öst – inte en bra plats att befinna sig på men skenbart säkrare än rikets städer, vilka var utsatta för frekventa flygbombningar. Naturligtvis såg tyskar att judar sammankallades för att samlas vid marknadsplatsen eller vid tågstationen varifrån de transporterades österut. Men borde varje tysk ha trott att transport till öst innebar döden? Varför? Vilka precedensfall hade de för att tro en sådan sak? I Amerika hämtades runt 120 000 japansk-amerikaner och runt 40 000 tysk-amerikaner också upp och transporterades till interneringsläger. Deras grannar såg det och gjorde ingenting för att motarbeta det. Men ingen i USA skulle ha drömt om att dessa stackars människor skulle bli utrotade. Om vi fritar oss själva från ansvar, varför lägger vi den ultimata skulden på tyskarna?

Naturligtvis bevittnade vissa tyska soldater massakrer. Men en arkebusering under sex år av krig är endast en sten i en större mosaik. Vem skulle ha haft någon möjlighet att känna till hela fasan av det som försiggick? Flera gånger i utskrifterna från Nürnberg får vi veta om Führerbefehl nummer 1 om sekretess. Här stipulerade Hitler:

a) Ingen skall ha någon kunskap om hemliga frågor som inte faller inom hans sfär.
b) Ingen skall få tillträde till mer information än han behöver för utförandet av uppgiften som han har ålagts.
c) Ingen skall få information tidigare än vad som är nödvändigt för uppdragen som han har blivit tilldelad.
d) Ingen skall vidareföra till underordnade fler hemliga order eller vid en tidigare tidpunkt än vad som är oumbärligt för att nå syftet. (IMT, Nuremberg, Vol. VIII, s. 236)

Denna order sattes upp i varje statligt kontor, och varje soldat gjordes medveten om den. Även om en individ fick reda på något om Förintelsen var det, följaktligen, nästan omöjligt att undersöka vidare. Det fanns ett undantag: militär rättvisa. Följaktligen var exempelvis armédomaren Wilken von Ramdohr, som jag personligen intervjuade, instruerad att åtala en ung tysk soldat för att ha förtalat SS, eftersom soldaten under hempermission hade klagat över att SS dödade judar i öst. Domare Ramdohr försökte undersöka genom Reichssicherheitshauptamt, som insisterade på en fällande dom. I slutänden lade Ramdohr ned fallet eftersom saken inte hade blivit klargjord av myndigheterna i Berlin. Ramdohr straffades genom att förflyttas från sin post, men han överlevde kriget för att kunna berätta (se Alfred de Zayas, The Wehrmacht War Crimes Bureau).

Det mest remarkabla vittnesmålet i Nürnberg var kanske det från SS-domaren Georg Konrad Morgen, som under en rutinundersökning av korruption rörande SS-officerare under driften av koncentrationsläger fick reda på dödandet i Lublin-Majdanek. Därifrån gick han vidare till att undersöka korruption i Auschwitz, fick reda på dödandet där, arresterade den högste politiske officeren där, Untersturmbannführer Grabner, och försökte få till stånd åtal mot bland andra Christian Wirth och Adolf Eichmann. Den 7 augusti 1946 sade han under ed: ”Till att börja med föreföll Wirths beskrivning helt fantastisk för mig, men i Lublin såg jag ett av hans läger. Det var ett läger som samlade hans offers tillhörigheter. Från högarna av saker – där fanns ett enormt antal klockor – var jag tvungen att inse att något fruktansvärt pågick [...]” (IMT, Vol. XX, s. 495). Den 8 augusti förklarade han att det fanns ett helt system av desinformation och förställning: ”Vissa judiska fångar med kopplingar utomlands valdes ut och förmåddes att skriva brev till utlandet där de berättade hur bra de hade det i Auschwitz, så att allmänheten fick intrycket att dessa välkända människor var i livet och kunde skriva och att de mådde bra.” (ibid., s. 506).

På frågan ”under normala omständigheter, vad hade du behövt göra efter att du hade fått reda på alla dessa fruktansvärda saker?” svarade Morgen ”Jag var en domare inom militär straffrätt. Ingen krigsrätt i världen skulle kunna ställa överbefälhavaren, för att inte säga statsöverhuvudet, inför rätta [...] det var inte möjligt för mig som Obersturmbannführer att arrestera Hitler [...] men under tiden hade fronten avancerat, Auschwitz var ockuperat och domaren som hade skickats dit var tvungen att upphöra [...] och i januari 1945 satte total desorganisation in vilket gjorde vidare rättsligt åtal omöjligt.” (ibid., s. 510). På frågan ”Ansåg du inte att det var din plikt att informera allmänheten eller att lätta ditt samvete på något vis genom att ropa ’mord’?” svarade Morgen: ”Jag var bunden av den grundläggande ordern nummer 1, angående sekretess rörande statens affärer, och kunde endast närma mig cheferna för de främsta departementen personligt. Något som helst misstag som jag skulle ha gjort när jag kontaktade andra departement skulle ha fått allvarliga konsekvenser för mig och skulle ha gett mina fiender en förevändning för att förhala utredningen [...] [dessutom var det så att] jag hade behövt ha tillgång till [...] pressen och radion, vilket jag inte hade. Om jag hade vräkt det ur mig i varje gatuhörn så hade ingen trott mig, eftersom detta system gick bortom mänsklig fantasi. Jag skulle ha låsts in som sinnessjuk” (ibid., s. 511).

Nürnbergdokumenten visar vidare att Himmler personligen hade tagit eden från de SS-kommandos som ålades morden på judar och förklarade uttryckligen att den som sade någonting om aktionen skulle dödas. (IMT, Bd. XXI, s. 533). Himmler underströk ytterligare vikten av sekretess i sitt ökända tal till höga SS-officerare som kände till Endlösung, när han den 4 oktober 1943 talade i Posen, inte om ”utrotningen” av judarna, utan om deras ”evakuering”: ”[Detta] är ett ärofullt blad som inte har omtalats och aldrig ska omtalas.”^[2] (Nuremberg Document 1919-PS, IMT, Vol. 29, s. 145). Och när runt 200 SS-folk som hade varit involverade i morden bad om att bli förflyttade till fronten, så blev de nekade tillstånd av Himmler på grund av att det var för riskabelt att skicka dessa SS-officerare för att blandas med de reguljära soldaterna. (Institut für Zeitgeschichte, München, IfZ-Archiv, ZS 1931, Treblinka Prozess. Der Leitende Oberstaatsanwalt bei dem Landgericht Düsseldorf, Gesch. Nr. 8 I Ks 2/64. Niederschrift Francke-Griksch).

Vittnesmålen från storamiral Karl Dönitz och general Alfred Jodl antyder på ett liknande vis avsaknad av någon verklig kunskap om Förintelsen. Är detta trovärdigt? Antagligen. Faktiskt är det så, om man är upptagen till 100% av att utkämpa ett ”totalt krig”, att man tenderar att koncentrera sig på ens egna överväldigande uppslukande militära plikter. Men hur var det med pressfolket? Hans Fritzsche, en av de tre personer som frikändes vid Nürnbergrättegångarna, var chef för nazi-radion. Den 18 juni 1946 vittnade han:

Jag, som en journalist som arbetade under den perioden, är fast övertygad om att det tyska folket var omedvetet om massmorden av judarna, och påståenden om detta ansågs vara rykten; officiellt förnekade gång efter gång [...] [N]är ryssarna, efter att de återtog Kharkov, påbörjade rättsprocesser under vilka dödande med gas nämndes för första gången. Jag sprang till dr Goebbels med dessa rapporter och frågade honom om hur det låg till. Han sade att han skulle få saken undersökt [...] Nästa dag skickade han mig en not innehållande ett förnekande [...] Dr Goebbels informerade mig utförligt att gasbilarna som nämndes i den ryska rättsprocessen var rent påhitt och att det inte fanns något verkligt bevis som stödde det. Det var inte utan anledning som folket som skötte dessa bilar sattes under strikt sekretessförbud. Om det tyska folket hade fått reda på dessa massmord så hade de definitivt upphört att stödja Hitler. (IMT, Vol. XVII, s. 181).

De ovanstående vittnesmålen vid Nürnbergrättegångarna har enorma konsekvenser för skuldfrågan. Men historiker har tydligen inte gjort sin läxa – eller så tycks de vilja ignorera dessa uttalanden, så att de kan upprätthålla deras förutfattade idé om kollektiv kunskap och kollektiv skuld.

Slutsatser

När jag bodde i Tyskland under 1970- och 1980-talet som en Fulbright-stipendiat och senare som en stipendiat för Max Planck-sällskapet, undersökte jag dessa saker i arkiven och intervjuade mer än 150 före detta militärdomare. Jag intervjuade även amiral Dönitz och Albert Speer. Jag är övertygad om att Führerbefehl Nr. 1 om sekretess faktiskt var framgångsrikt med att hålla Förintelsens fasa hemlig till de sista månaderna och veckorna av kriget. Förre kanslern Helmut Schmidt (SPD), en Wehrmachtofficer med vilken jag har korresponderat frekvent, har också återkommande försäkrat att han aldrig hade hört talas om det under kriget och först fick veta om Auschwitz efter kapitulationen. Är alla dessa människor lögnare? Jag tror inte det. Trots allt så hålls vissa statshemligheter hemliga – som, låt säga, Manhattanprojektet!

Det är avgörande att man förstår att Hitler visste att tyskarna inte skulle godkänna Förintelsen. Rykten förkastades som fiendepropaganda. Endast ett fåtal tyskar visste verkligen vad som försiggick, och många av dem begick självmord vid slutet av kriget för att fly från åtal. Andra gick in i motståndsrörelsen mot Hitler, just på grund av deras vetskap om vissa aspekter av Endlösung, även om de inte hade något sätt som de kunde klarlägga hela bilden på. Greve Helmuth James von Moltke, ledaren för den konspiratoriska ”Kreisauer Kreis”, hade tillgång till viss information eftersom han arbetade inom den militära underrättelsetjänsten. 1943 skrev han följande rader till sin förre Oxfordprofessor Lionel Curtis: ”i Tyskland så vet folk inte vad som händer.” Moltke själv kände inte till de sanna dimensionerna av brottet, eftersom han trodde att endast hundratusentals hade dödats – inte miljoner! (se Peter Hoffmann, German Resistance to Hitler, s. 132).

Ledaren för den tyska underrättelsetjänsten, amiral Wilhelm Canaris, och många andra gick på liknande vis in i motståndsrörelsen på grund av vad de hade lyckats få reda på om Förintelsen. De blev involverade i flera misslyckade attentatsförsök, mest beaktansvärt den 20 juli 1944. Detta var fallet med greve Claus von Stauffenberg, greve Peter Yorck von Wartenburg, Carl Goerdeler, och andra. Detta är, också, ett underutforskat kapitel av det andra världskriget. Det fanns mycket motstånd mot Hitler. Men de som vill förtala hela den tyska rasen som varandes ”eliminatoriska” antisemiter och födda angripare – dessa människor vill inte ens ha informationen som finns tillgänglig för alla i Nürnbergutskrifterna.

En grundlig undersökning av kollektiv kunskap och skuld har stor relevans, inte enbart för historieskrivning, utan för policyskapande och diplomati i det 21:sta århundradet. Vi borde tacka Pat Buchanan för att han är retstickan som har provocerat oss till att ta en andra titt.

Alfred-Maurice de Zayas är professor i internationell rätt vid The Geneva School of Diplomacy and International Relations och har tidigare tjänstgjort vid kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, som sekreterare för FN:s människorättskommitté, och som Chief of Petitions. Han är författaren bakom flera böcker, inklusive A Terrible Revenge: The Ethnic Cleansing of the East European Germans och Nemesis at Potsdam: The Anglo-Americans and the Expulsion of the Germans. Ni kan besöka hans webbplats här.

_________________________________________

Översättarens anmärkningar:

[1] Denna översättning, av Skåneländaren, postades den 5 juli 2008.
[2] Min översättning av Himmlers ord baseras på de utskrifter som återfinns här (där orden kan läsas i sitt sammanhang, på tyska och engelska), och avviker en aning från det citat som återfinns i de Zayas’ originaltext.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Alfred-Maurice de Zayas, den återfinns här:
http://www.takimag.com/site/article/willing_executioners_the_holocaust_germans_and_collective_guilt/