En falsk kris – och en verklig
Av Patrick J. Buchanan
15/7 2008
Förra veckan pryddes världspressens förstasidor av foton av fyra iranska raketer, avfyrade i en salva, på väg i riktning mot skyn.
Bilden var kraftfull, och meddelandet förstärktes av ledaren för det iranska revolutionära gardet. Om Israel anfaller Iran, sade Ali Shirazi[1], kommer Tel Aviv att ”sättas i brand”.
USA:s reaktion var snabb och vredgad. ”Rice säger att USA kommer att försvara viken”, deklarerade rubriken över AP-storyn som inleddes:
”Condoleezza Rice visade Amerikas muskler i Mellanöstern i torsdags, kraftfullt varnande Iran att USA inte kommer att ignorera hot och kommer att vidta alla nödvändiga åtgärder för att försvara vänner och intressen i Persiska viken. [...]
Rice sade att Irans ledare bör förstå att Washington inte kommer att avfärda provokationer från Teheran och har förmågan att bemöta dem.’Jag tror inte att iranierna heller är så värst förvirrade rörande kapaciteten och kraften hos Förenta staterna att göra just det.’”
Och vad blev följderna av förra veckans missilkris i viken? Spänningen steg, förstärkande Teherans ansatte Mahmoud Ahmadinejad. Och oljepriserna sköt upp från 136 dollar per barrel till rekordnivån 147 dollar.
Enbart den elvadollar-per-barrel-ökningen innebär 25 miljoner dollar om dagen i färska vinster för Ahmadinejad et consortes. Och eftersom Förenta staterna importerar 13 miljoner av de 20 miljoner barrels vi konsumerar dagligen, innebär den elvadollars-prisökningen 143 miljoner dollar mer som sugs ut ur den amerikanska ekonomin varje dag – in i Kanadas, Mexikos, Venezuelas, Saudiarabiens och Opecs skattkistor.
Kan vi inte se vilka som gynnas och vilka som betalar för detta krigsprat?
Varje dag som krigstrummorna ljuder blir mullorna rikare och vi blir fattigare. Vilket väcker frågan: Var denna mini-missilkris hopkokad av mullorna för att skörta upp Onkel Sam? För vid veckoslutet tycktes det som om amerikanerna hade blivit blåsta, rejält.
Lördagens New York Times rapporterade att fotot av de fyra iranska missilerna avfyrade i en salva hade blivit manipulerat.
En raket dyker upp två gånger i samma foto. Den stora missilen var, vid närmare granskning, inte den nya Shahab-3b, som har en räckvidd på 1 900 kilometer, utan en Shahab-3a, med en räckvidd på 1 400 kilometer.[2] Den tillverkas inte längre.
Missilerna avfyrade tillsammans med Shahab-3a-roboten visade sig vara Scudmissiler, en kortdistansrobot som inte utgör något hot mot Israel.
Den andra dagens avfyring visar sig ha varit av en ensam sjömålsrobot. Iransk tv visade en avfyrning från tre vinklar, vilket fick det att framstå som att tre missiler hade avfyrats i följd.
”Kontentan är att iranierna driver med oss”, sade Charles Vick, en expert på Irans missilstyrkor.
Biträdande utrikesminister William Burns[3] kylde sedan ned temperaturen rörande Irans påstådda snabbprogram för att skaffa kärnvapen.
”Iran har ännu inte bemästrat (uran) anrikning”, sade Burns, ”och som ett direkt resultat av FN-sanktioner är Irans förmåga att skaffa teknik eller föremål viktiga för deras missilprogram, till och med föremål med dubbla användningsområden, försvagad.”
Även om ex-ledaren för Mossad, Shabtai Shavit, säger att Iran kan vara ett år från en bomb – och kommer att använda den mot Israel – lade Iran, enligt USA:s senaste National Intelligence Estimate, ner sitt kärnvapenprogram 2003.
Iran, säger Burns, har ännu inte bemästrat tekniken att förvandla urangas till bränsle för användning i kraftverk, och än mindre bombmaterial. Och även om Iran en dag är kapabla att anrika till vapennivå, skulle hon fortfarande behöva bygga och testa en atombomb, sedan göra den till ett vapen så att den passar på en missil och utplacera en missilstyrka. På det hela taget, säger Burns, har Irans framgång med urananrikning varit ”måttlig”.
Det finns alltså ingen överhängande kris för att berättiga krig med Iran.
Likväl, vad gör Nancy Pelosis demokratiska representanthus?
Runt 220 medlemmar, en majoritet, har stött House Concurrent Resolution 362. Denna verkliga krigsresolution ”kräver” att president Bush startar en blockad för att hindra all iransk import av raffinerade petroleumprodukter och inför ”stränga inspektionskrav på alla personer, fordon, skepp, flygplan, tåg, och all last som kommer in i eller ut från Iran.”
Ett demokratiskt representanthus som kom till makten förkastandes språngmarschen till krig mot Irak är på väg att rösta för att kräva att Bush begår en krigshandling mot Iran.
Galjonsfigurerna för 362 är liberale Gary Ackerman från New York och konservative Mike Pence från Indiana. Men kraften bakom dem är den hos den israeliska lobbyn Aipac, som marscherar i takt med Israel.
Förra veckan var Mossads chef, Meir Dagan, här för att lägga fram skälen för krig mot Iran. Denna vecka möter försvarsminister Ehud Barak Dick Cheney och kanske Bush. Nästa vecka är det ledaren för Israels försvarsmakt.
Israel och deras femte kolonn i denna stad försöker hetsa oss till krig med Iran. Bush borde avvisa dem, och det amerikanska folket borde säga till sina kongressledamöter: Röstar ni för 362, röstar vi inte på er.
[1] I originaltexten stod det ”Ali Shira”, men det var antagligen ett misstag.
[2] Uppgifterna om Shahab-missilernas räckvidd är överförda från originaltextens engelska mil till kilometer och avrundade. Det bör även påpekas att Iran inte torde vara särskilt benäget att lämna ut tillförlitliga uppgifter om sina missilers räckvidd, och dessutom hänger räckvidden samman med stridsspetsens vikt; detta gör att den uppgivna räckvidden för missilerna enligt min mening bör tas med en rejäl nypa salt.
[3] I originaltexten stod det ”Nick Burns”, men det var troligtvis ett misstag. Buchanan förväxlade antagligen USA:s biträdande utrikesminister William Joseph Burns med dennes föregångare på posten, R. Nicholas Burns, som avgick den 29 februari 2008.
15/7 2008
Förra veckan pryddes världspressens förstasidor av foton av fyra iranska raketer, avfyrade i en salva, på väg i riktning mot skyn.
Bilden var kraftfull, och meddelandet förstärktes av ledaren för det iranska revolutionära gardet. Om Israel anfaller Iran, sade Ali Shirazi[1], kommer Tel Aviv att ”sättas i brand”.
USA:s reaktion var snabb och vredgad. ”Rice säger att USA kommer att försvara viken”, deklarerade rubriken över AP-storyn som inleddes:
”Condoleezza Rice visade Amerikas muskler i Mellanöstern i torsdags, kraftfullt varnande Iran att USA inte kommer att ignorera hot och kommer att vidta alla nödvändiga åtgärder för att försvara vänner och intressen i Persiska viken. [...]
Rice sade att Irans ledare bör förstå att Washington inte kommer att avfärda provokationer från Teheran och har förmågan att bemöta dem.’Jag tror inte att iranierna heller är så värst förvirrade rörande kapaciteten och kraften hos Förenta staterna att göra just det.’”
Och vad blev följderna av förra veckans missilkris i viken? Spänningen steg, förstärkande Teherans ansatte Mahmoud Ahmadinejad. Och oljepriserna sköt upp från 136 dollar per barrel till rekordnivån 147 dollar.
Enbart den elvadollar-per-barrel-ökningen innebär 25 miljoner dollar om dagen i färska vinster för Ahmadinejad et consortes. Och eftersom Förenta staterna importerar 13 miljoner av de 20 miljoner barrels vi konsumerar dagligen, innebär den elvadollars-prisökningen 143 miljoner dollar mer som sugs ut ur den amerikanska ekonomin varje dag – in i Kanadas, Mexikos, Venezuelas, Saudiarabiens och Opecs skattkistor.
Kan vi inte se vilka som gynnas och vilka som betalar för detta krigsprat?
Varje dag som krigstrummorna ljuder blir mullorna rikare och vi blir fattigare. Vilket väcker frågan: Var denna mini-missilkris hopkokad av mullorna för att skörta upp Onkel Sam? För vid veckoslutet tycktes det som om amerikanerna hade blivit blåsta, rejält.
Lördagens New York Times rapporterade att fotot av de fyra iranska missilerna avfyrade i en salva hade blivit manipulerat.
En raket dyker upp två gånger i samma foto. Den stora missilen var, vid närmare granskning, inte den nya Shahab-3b, som har en räckvidd på 1 900 kilometer, utan en Shahab-3a, med en räckvidd på 1 400 kilometer.[2] Den tillverkas inte längre.
Missilerna avfyrade tillsammans med Shahab-3a-roboten visade sig vara Scudmissiler, en kortdistansrobot som inte utgör något hot mot Israel.
Den andra dagens avfyring visar sig ha varit av en ensam sjömålsrobot. Iransk tv visade en avfyrning från tre vinklar, vilket fick det att framstå som att tre missiler hade avfyrats i följd.
”Kontentan är att iranierna driver med oss”, sade Charles Vick, en expert på Irans missilstyrkor.
Biträdande utrikesminister William Burns[3] kylde sedan ned temperaturen rörande Irans påstådda snabbprogram för att skaffa kärnvapen.
”Iran har ännu inte bemästrat (uran) anrikning”, sade Burns, ”och som ett direkt resultat av FN-sanktioner är Irans förmåga att skaffa teknik eller föremål viktiga för deras missilprogram, till och med föremål med dubbla användningsområden, försvagad.”
Även om ex-ledaren för Mossad, Shabtai Shavit, säger att Iran kan vara ett år från en bomb – och kommer att använda den mot Israel – lade Iran, enligt USA:s senaste National Intelligence Estimate, ner sitt kärnvapenprogram 2003.
Iran, säger Burns, har ännu inte bemästrat tekniken att förvandla urangas till bränsle för användning i kraftverk, och än mindre bombmaterial. Och även om Iran en dag är kapabla att anrika till vapennivå, skulle hon fortfarande behöva bygga och testa en atombomb, sedan göra den till ett vapen så att den passar på en missil och utplacera en missilstyrka. På det hela taget, säger Burns, har Irans framgång med urananrikning varit ”måttlig”.
Det finns alltså ingen överhängande kris för att berättiga krig med Iran.
Likväl, vad gör Nancy Pelosis demokratiska representanthus?
Runt 220 medlemmar, en majoritet, har stött House Concurrent Resolution 362. Denna verkliga krigsresolution ”kräver” att president Bush startar en blockad för att hindra all iransk import av raffinerade petroleumprodukter och inför ”stränga inspektionskrav på alla personer, fordon, skepp, flygplan, tåg, och all last som kommer in i eller ut från Iran.”
Ett demokratiskt representanthus som kom till makten förkastandes språngmarschen till krig mot Irak är på väg att rösta för att kräva att Bush begår en krigshandling mot Iran.
Galjonsfigurerna för 362 är liberale Gary Ackerman från New York och konservative Mike Pence från Indiana. Men kraften bakom dem är den hos den israeliska lobbyn Aipac, som marscherar i takt med Israel.
Förra veckan var Mossads chef, Meir Dagan, här för att lägga fram skälen för krig mot Iran. Denna vecka möter försvarsminister Ehud Barak Dick Cheney och kanske Bush. Nästa vecka är det ledaren för Israels försvarsmakt.
Israel och deras femte kolonn i denna stad försöker hetsa oss till krig med Iran. Bush borde avvisa dem, och det amerikanska folket borde säga till sina kongressledamöter: Röstar ni för 362, röstar vi inte på er.
_________________________________________
Översättarens anmärkningar:
Översättarens anmärkningar:
[1] I originaltexten stod det ”Ali Shira”, men det var antagligen ett misstag.
[2] Uppgifterna om Shahab-missilernas räckvidd är överförda från originaltextens engelska mil till kilometer och avrundade. Det bör även påpekas att Iran inte torde vara särskilt benäget att lämna ut tillförlitliga uppgifter om sina missilers räckvidd, och dessutom hänger räckvidden samman med stridsspetsens vikt; detta gör att den uppgivna räckvidden för missilerna enligt min mening bör tas med en rejäl nypa salt.
[3] I originaltexten stod det ”Nick Burns”, men det var troligtvis ett misstag. Buchanan förväxlade antagligen USA:s biträdande utrikesminister William Joseph Burns med dennes föregångare på posten, R. Nicholas Burns, som avgick den 29 februari 2008.
______________________________________________________
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=27521
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=27521
Etiketter: Pat Buchanan
upplagd av Skåneländaren
01:05
<< Startsida