Funderande över Obama
Postad av Paul Gottfried den 12 juni 2008*
Efter att just ha läst en kolumn av George Will som hävdade sannolikheten av ett Obama-presidentskap som varar till 2016, slog det mig att de flesta betraktare inte riktigt har reflekterat över detta riskabla språng som vi som konsumenter och globala demokrater (men inte som verkliga medborgare i en fungerande konstitutionell republik) är på väg att ta. Jag pratar inte här om de republikanska och neokonservativa röster som har höjts om ”nationell säkerhet” och andra frågor som McCain i sin anemiska vänster-siktande kampanj har framhävt. Partipolitiska och ”rörelsekonservativa” intressen är endast bakgrundsljud som periodvis stör vår resa som ett förfallande samhälle mot den mångkulturella, administrativa vänstern. Framför allt återspeglar de intresset hos en politisk elit som försöker hålla sig kvar på toppen eller annars hoppas behålla sina godsaker (såsom välbetald offentlig anställning i Washington).
Det som är skrämmande med Obama, men lockar mig till honom som ett välförtjänt öde för detta land, är att han kombinerar två lika motbjudande världsåskådningar: svart nationalism, som i fallet med hans pastor och hans kvoterings-berikade fru råkar vara riktad mot min ras, och egenheterna hos den amerikanska sociala vänstern. Barack (låt mig vara intim!) är antagligen den mest ”extreme” kandidaten som någonsin har kandiderat för presidentskapet för ett av våra två institutionaliserade, statsunderstödda partier. Om det är så, är det absurt att tro att hans frivilliga umgänge med vit-hatande svarta talesmän, knäppa feminister, och äkta socialister inte kommer att ha någon betydande effekt på hans presidentskap. Det är ännu dummare att tro att det värdelösa och ryggradslösa republikanska partiet eller den hittills tillmötesgående median kommer att kunna neutralisera rörelseenergin hos det som Obama strävar efter att genomföra. Om något verkligt motstånd mot hans presidentiella kurs utvecklas, lär det sannolikt komma från de vita etniska demokraterna i kongressen. Sådana politiker är villiga att stå ut med nästan varje slags social perversitet från deras galna parti men om det skadar deras väljares plånboksintressen, kan de börja klaga. Och medan deras väljare inte ogillar social ingenjörskonst så länge den utförs av en vit feminist, är de mindre benägna att låta sig dribblas med om manipulatören är svart – eller ens halvsvart.
Trots all min rädsla och avsky för Mr. Change och hans osmakliga yuppie-hjälpare, tror jag också att vårt land behöver gå genom något som hans presidentskap för att bli botat från dess multikulturella fascination av svart vänsterfolk. Med lite tur kanske vi också kan bli botade från vår fascination av alla livsstils- och antiborgerliga original som hopar sig likt svampar runt den snart krönte demokratiske kandidaten. Jag litar på att hans ledarskap kommer att visa sig vara ännu mer katastrofalt än jag nu föreställer mig. Antingen leder hans presidentskap till att vi blir mer jordnära som samhälle men även att vi hamnar i ett tillstånd av vrede mot vår politiska och mediala klass, eller så kommer vi att vara en bra bit på väg mot att gå med våra västeuropeiska ”med-demokrater” som mottagare av mångfald och social planering upp till öronsnibbarna. Men det är löjligt att tro att vi kan botas från våra sociala sjukdomar genom att stappla vidare med fler FOX News-typ-presidenter, som erbjuder oss korståg för demokrati utomlands medan de gradvis tillmötesgår vänstern där hemma. Det är bättre att vi alla hoppar in i galenskapen på samma gång.
* Översättningen (av Skåneländaren) postades den 10/7 2008, övers. anm.
Efter att just ha läst en kolumn av George Will som hävdade sannolikheten av ett Obama-presidentskap som varar till 2016, slog det mig att de flesta betraktare inte riktigt har reflekterat över detta riskabla språng som vi som konsumenter och globala demokrater (men inte som verkliga medborgare i en fungerande konstitutionell republik) är på väg att ta. Jag pratar inte här om de republikanska och neokonservativa röster som har höjts om ”nationell säkerhet” och andra frågor som McCain i sin anemiska vänster-siktande kampanj har framhävt. Partipolitiska och ”rörelsekonservativa” intressen är endast bakgrundsljud som periodvis stör vår resa som ett förfallande samhälle mot den mångkulturella, administrativa vänstern. Framför allt återspeglar de intresset hos en politisk elit som försöker hålla sig kvar på toppen eller annars hoppas behålla sina godsaker (såsom välbetald offentlig anställning i Washington).
Det som är skrämmande med Obama, men lockar mig till honom som ett välförtjänt öde för detta land, är att han kombinerar två lika motbjudande världsåskådningar: svart nationalism, som i fallet med hans pastor och hans kvoterings-berikade fru råkar vara riktad mot min ras, och egenheterna hos den amerikanska sociala vänstern. Barack (låt mig vara intim!) är antagligen den mest ”extreme” kandidaten som någonsin har kandiderat för presidentskapet för ett av våra två institutionaliserade, statsunderstödda partier. Om det är så, är det absurt att tro att hans frivilliga umgänge med vit-hatande svarta talesmän, knäppa feminister, och äkta socialister inte kommer att ha någon betydande effekt på hans presidentskap. Det är ännu dummare att tro att det värdelösa och ryggradslösa republikanska partiet eller den hittills tillmötesgående median kommer att kunna neutralisera rörelseenergin hos det som Obama strävar efter att genomföra. Om något verkligt motstånd mot hans presidentiella kurs utvecklas, lär det sannolikt komma från de vita etniska demokraterna i kongressen. Sådana politiker är villiga att stå ut med nästan varje slags social perversitet från deras galna parti men om det skadar deras väljares plånboksintressen, kan de börja klaga. Och medan deras väljare inte ogillar social ingenjörskonst så länge den utförs av en vit feminist, är de mindre benägna att låta sig dribblas med om manipulatören är svart – eller ens halvsvart.
Trots all min rädsla och avsky för Mr. Change och hans osmakliga yuppie-hjälpare, tror jag också att vårt land behöver gå genom något som hans presidentskap för att bli botat från dess multikulturella fascination av svart vänsterfolk. Med lite tur kanske vi också kan bli botade från vår fascination av alla livsstils- och antiborgerliga original som hopar sig likt svampar runt den snart krönte demokratiske kandidaten. Jag litar på att hans ledarskap kommer att visa sig vara ännu mer katastrofalt än jag nu föreställer mig. Antingen leder hans presidentskap till att vi blir mer jordnära som samhälle men även att vi hamnar i ett tillstånd av vrede mot vår politiska och mediala klass, eller så kommer vi att vara en bra bit på väg mot att gå med våra västeuropeiska ”med-demokrater” som mottagare av mångfald och social planering upp till öronsnibbarna. Men det är löjligt att tro att vi kan botas från våra sociala sjukdomar genom att stappla vidare med fler FOX News-typ-presidenter, som erbjuder oss korståg för demokrati utomlands medan de gradvis tillmötesgår vänstern där hemma. Det är bättre att vi alla hoppar in i galenskapen på samma gång.
* Översättningen (av Skåneländaren) postades den 10/7 2008, övers. anm.
______________________________________________________
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Gottfried, den återfinns här:
http://www.takimag.com/blogs/article/thinking_about_obama/
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Gottfried, den återfinns här:
http://www.takimag.com/blogs/article/thinking_about_obama/
Etiketter: Paul Gottfried
upplagd av Skåneländaren
21:04
<< Startsida