Moral – trotskistisk vs. kristen
Av Patrick J. Buchanan
24/6 2008
Rättfärdigade Hitlers brott de allierades terrorbombning av Tyskland?
Visst gjorde de, svarar Christopher Hitchens i sin Newsweek-respons till min nya bok, Churchill, Hitler, and ”The Unnecessary War”: ”Det flagranta beviset av den slutgiltiga lösningen har alltsedan dess varit nog för att skingra de flesta tvivel om, säg, visdomen eller moralen av att fälla bombmattor över tyska städer.”
Ateist, trotskist och nyfödd neocon, omfamnar Hitchens moralen av lex talionis: öga för öga. Om tyskar mördade kvinnor och barn, hade britterna moralisk rätt till att döda tyska kvinnor och barn.
Enligt brittiska historiker beordrade dock Churchill den inledande bombningen av tyska städer under sin första dag på jobbet, den allra första dagen av slaget om Frankrike, den 10 maj 1940.
Efter Frankrikes fall skrev Churchill till lord Beaverbrook, ministern för flygplanstillverkning: ”När jag tittar mig omkring för att se hur vi kan vinna kriget, ser jag att det endast finns en säker väg [...] en absolut ödeläggande, utrotande attack av mycket tunga bombplan från detta land på det nazistiska hemlandet.”
”Utrotande attack”, sade Churchill. Vid den senare delen av 1940 förhöll det sig så att, skriver historikern Paul Johnson, ”Brittiska bombplan användes i stor och ökande skala för att döda och skrämma den civila tyska befolkningen i deras hem.”
”Införandet av terrorbombning var ett mått på Storbritanniens desperation”, skriver Johnson. ”Så långt som flygstrategi angår”, tillägger brittiske historikern A.J.P. Taylor, ”överträffade britterna tysk förskräcklighet först i teori, sedan i praktik, och en nation som påstod sig strida för en moralisk sak var stolt över utsträckningen av sina omoraliska gärningar.”
Kronologin är avgörande för Hitchens argument.
Den senare delen av 1940 var ett fullt år innan massdeportationerna från de polska gettona till Treblinka och Sobibór började. Churchill hade beordrat den urskillningslösa bombningen av tyska städer och civila innan nazisterna hade börjat genomföra den slutgiltiga lösningen.
Efter Hitchens moral och logik skulle tyskar vid Nürnberg ha kunnat hävda en rätt att döda kvinnor och barn eftersom det var vad britterna gjorde mot deras kvinnor och barn.
Efter eldbombningen av Dresden 1945 skickade Churchill ett meddelande till sina flygchefer: ”För mig tycks det som att tidpunkten har anlänt när frågan om bombning av tyska städer enbart för att öka terrorn, om än under andra förevändningar, borde ses över.”
Churchill tillstår här vad britterna hade haft för sig i Dresden.
Under kristen teori och rättfärdigt-krig-teori är det medvetna dödandet av civila i krigstid förbjudet. Nazister hängdes för sådana krigsförbrytelser.
Begick de allierade krigshandlingar för vilka vi hängde tyskar?
När vi drar oss till minnes att Josef Stalins domare satt bredvid amerikanska och brittiska domare vid Nürnberg, och en av åklagarna där var Andrej Vysjinskij, chefsåklagare vid Stalins skenrättegångar, måste svaret bli ja.
Medan Adolf Hitler och nazisterna sannerligen var skyldiga till att ha bedrivit anfallskrig i september 1939, hade Stalin och hans kamrater deltagit i våldtäkten av Polen tillsammans med nazisterna, och hade dessutom våldtagit Finland, Estland, Litauen och Lettland. Tiotusentals civila i de tre baltiska länderna mördades.
Ändå, vid Nürnberg, satt sovjeterna till doms över sina nazistiska medbrottslingar, och var djärva nog att anklaga nazisterna för massakern på den polska officerskåren vid Katynskogen, som sovjeterna själva hade begått.
Amerikaner stred sida vid sida med brittiska soldater i ett rättfärdigt och moraliskt krig från 1941 till 1945. Men vi hade som allierad ett bolsjevikiskt monster vars händer var dränkta i blodet från miljontals oskyldiga som hade mördats i fredstid. Och att ha Stalins domare sittande bredvid amerikaner vid Nürnberg gav de rättegångarna en aspekt av hyckleri som aldrig kan suddas ut.
Vid Nürnberg dömdes amiral Erich Raeder till livstids fängelse för invasionen av det neutrala Norge. Ändå anlände Raeders skepp 24 timmar innan brittiska skepp och marinkårssoldater tillhörande en operation som Winston Churchill hade förfäktat.
Britterna hade planerat att kränka norsk neutralitet först och ta över norska hamnar för att förneka Tyskland tillgång till den svenska järnmalm som skeppades via dem. För att ha lyckats där Churchill misslyckades fördömdes Raeder som krigsförbrytare och skickades i fängelse.
Londonavdelningen av den internationella militärtribunalen beslutade att vid Nürnberg skulle endast axelmakters brott åtalas och att det bland dessa brott skulle återfinnas ett nyuppfunnet ”brott mot mänskligheten”. Detta dekret utgavs den 8 augusti 1945, 48 timmar efter att vi fällde den första atombomben över Hiroshima och 24 timmar innan vi fällde den andra över Nagasaki.
Vi och britterna beslutade förståndigt nog att inte åtala nazisterna för bombningen av London och Coventry.
Det var ett förståeligt beslut, och ett som general Curtis LeMay säkert instämde i, eftersom LeMay hade skrutit vid krigsslutet: ”Vi brände och kokte och bakade fler människor till döds i Tokyo den natten mellan 9–10 mars än som gick upp i ångor i Hiroshima och Nagasaki tillsammans.”
Efter kriget höjdes en ensam senatsröst för att kritisera det som ägde rum i Nürnberg som ”segrarens rättvisa”. Tio år senare skulle en ung kollega utnämna den framlidne Robert A. Taft till ”en modets profil” för att ha höjt sin röst mot retroaktiv rättsskipning. Den unge senatorn var John F. Kennedy.
24/6 2008
Rättfärdigade Hitlers brott de allierades terrorbombning av Tyskland?
Visst gjorde de, svarar Christopher Hitchens i sin Newsweek-respons till min nya bok, Churchill, Hitler, and ”The Unnecessary War”: ”Det flagranta beviset av den slutgiltiga lösningen har alltsedan dess varit nog för att skingra de flesta tvivel om, säg, visdomen eller moralen av att fälla bombmattor över tyska städer.”
Ateist, trotskist och nyfödd neocon, omfamnar Hitchens moralen av lex talionis: öga för öga. Om tyskar mördade kvinnor och barn, hade britterna moralisk rätt till att döda tyska kvinnor och barn.
Enligt brittiska historiker beordrade dock Churchill den inledande bombningen av tyska städer under sin första dag på jobbet, den allra första dagen av slaget om Frankrike, den 10 maj 1940.
Efter Frankrikes fall skrev Churchill till lord Beaverbrook, ministern för flygplanstillverkning: ”När jag tittar mig omkring för att se hur vi kan vinna kriget, ser jag att det endast finns en säker väg [...] en absolut ödeläggande, utrotande attack av mycket tunga bombplan från detta land på det nazistiska hemlandet.”
”Utrotande attack”, sade Churchill. Vid den senare delen av 1940 förhöll det sig så att, skriver historikern Paul Johnson, ”Brittiska bombplan användes i stor och ökande skala för att döda och skrämma den civila tyska befolkningen i deras hem.”
”Införandet av terrorbombning var ett mått på Storbritanniens desperation”, skriver Johnson. ”Så långt som flygstrategi angår”, tillägger brittiske historikern A.J.P. Taylor, ”överträffade britterna tysk förskräcklighet först i teori, sedan i praktik, och en nation som påstod sig strida för en moralisk sak var stolt över utsträckningen av sina omoraliska gärningar.”
Kronologin är avgörande för Hitchens argument.
Den senare delen av 1940 var ett fullt år innan massdeportationerna från de polska gettona till Treblinka och Sobibór började. Churchill hade beordrat den urskillningslösa bombningen av tyska städer och civila innan nazisterna hade börjat genomföra den slutgiltiga lösningen.
Efter Hitchens moral och logik skulle tyskar vid Nürnberg ha kunnat hävda en rätt att döda kvinnor och barn eftersom det var vad britterna gjorde mot deras kvinnor och barn.
Efter eldbombningen av Dresden 1945 skickade Churchill ett meddelande till sina flygchefer: ”För mig tycks det som att tidpunkten har anlänt när frågan om bombning av tyska städer enbart för att öka terrorn, om än under andra förevändningar, borde ses över.”
Churchill tillstår här vad britterna hade haft för sig i Dresden.
Under kristen teori och rättfärdigt-krig-teori är det medvetna dödandet av civila i krigstid förbjudet. Nazister hängdes för sådana krigsförbrytelser.
Begick de allierade krigshandlingar för vilka vi hängde tyskar?
När vi drar oss till minnes att Josef Stalins domare satt bredvid amerikanska och brittiska domare vid Nürnberg, och en av åklagarna där var Andrej Vysjinskij, chefsåklagare vid Stalins skenrättegångar, måste svaret bli ja.
Medan Adolf Hitler och nazisterna sannerligen var skyldiga till att ha bedrivit anfallskrig i september 1939, hade Stalin och hans kamrater deltagit i våldtäkten av Polen tillsammans med nazisterna, och hade dessutom våldtagit Finland, Estland, Litauen och Lettland. Tiotusentals civila i de tre baltiska länderna mördades.
Ändå, vid Nürnberg, satt sovjeterna till doms över sina nazistiska medbrottslingar, och var djärva nog att anklaga nazisterna för massakern på den polska officerskåren vid Katynskogen, som sovjeterna själva hade begått.
Amerikaner stred sida vid sida med brittiska soldater i ett rättfärdigt och moraliskt krig från 1941 till 1945. Men vi hade som allierad ett bolsjevikiskt monster vars händer var dränkta i blodet från miljontals oskyldiga som hade mördats i fredstid. Och att ha Stalins domare sittande bredvid amerikaner vid Nürnberg gav de rättegångarna en aspekt av hyckleri som aldrig kan suddas ut.
Vid Nürnberg dömdes amiral Erich Raeder till livstids fängelse för invasionen av det neutrala Norge. Ändå anlände Raeders skepp 24 timmar innan brittiska skepp och marinkårssoldater tillhörande en operation som Winston Churchill hade förfäktat.
Britterna hade planerat att kränka norsk neutralitet först och ta över norska hamnar för att förneka Tyskland tillgång till den svenska järnmalm som skeppades via dem. För att ha lyckats där Churchill misslyckades fördömdes Raeder som krigsförbrytare och skickades i fängelse.
Londonavdelningen av den internationella militärtribunalen beslutade att vid Nürnberg skulle endast axelmakters brott åtalas och att det bland dessa brott skulle återfinnas ett nyuppfunnet ”brott mot mänskligheten”. Detta dekret utgavs den 8 augusti 1945, 48 timmar efter att vi fällde den första atombomben över Hiroshima och 24 timmar innan vi fällde den andra över Nagasaki.
Vi och britterna beslutade förståndigt nog att inte åtala nazisterna för bombningen av London och Coventry.
Det var ett förståeligt beslut, och ett som general Curtis LeMay säkert instämde i, eftersom LeMay hade skrutit vid krigsslutet: ”Vi brände och kokte och bakade fler människor till döds i Tokyo den natten mellan 9–10 mars än som gick upp i ångor i Hiroshima och Nagasaki tillsammans.”
Efter kriget höjdes en ensam senatsröst för att kritisera det som ägde rum i Nürnberg som ”segrarens rättvisa”. Tio år senare skulle en ung kollega utnämna den framlidne Robert A. Taft till ”en modets profil” för att ha höjt sin röst mot retroaktiv rättsskipning. Den unge senatorn var John F. Kennedy.
______________________________________________________
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=27156
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=27156
Etiketter: Pat Buchanan
upplagd av Skåneländaren
21:42
<< Startsida