Arga pygméer
av Tom Piatak
Alexandr Solzjenitsyn var en av vår tidsålders få jättar, ett modigt vittne mot kommunismens obotliga ondska och en profetisk röst mot farorna med amoralisk västerländsk materialism.
Han brukade även vara en hjälte för amerikanska konservativa. Men den sortens män som nu upphöjs inom ”mainstream conservatism” har en något annorlunda syn på den ryske jätten: De erkänner villigt hans storhet, medan de kraftfullt förnekar att hans idéer har någon relevans för oss. I Slate går Christopher Hitchens till storms mot de ”ayatollah-lika tonerna hos hans beryktade Harvard-föreläsning” och avfärdar Solzjenitsyn som en ”klassisk rysk-ortodox chauvinist”, kritiserar honom för att ha motsatt sig Natos krig mot Serbien, och antyder att han kan ha varit antisemitisk. (Hitchens beskriver även det som Solzjenitsyn motsatte sig som ett ”stalinist-system”, förbigåendes det som Solzjenitsyn bevisade: att sovjetkommunismen var ond från början, och att massmorden och terrorn började med Hitchens hjältar Trotskij och Lenin).
Hitchens intellektuelle kollega, Victor Davis Hanson, skrev också om Solzjenitsyns bortgång, även om han lyckades säga aningen mindre om Solzjenitsyn än han gjorde om den mer brännande frågan om huruvida Obama är ”Hannah Montana-kandidaten”. Om den store ryssen noterade Hanson att ”många reaganitiska demokrati-supportrar blev med tiden oroade över att han lät allt mer som den ultraryske nationalisten – med allt bagage som det innebär, från religiös fundamentalism till antisemitism”, och hävdade att Solzjenitsyn ansåg att ”det rätta motgiftet mot både totalitarism [...] och individualism och frimarknadskapitalism i västerländsk stil [är] en stolt tsaristisk, ortodox, allsmäktig stat – någonting likt det som är på väg att befästas i Putins Ryssland.” (Hanson är uppenbarligen obekant med Solzjenitsyns ofta uttryckta beundran för lokalt självstyre).
Där har ni alltså den neokonservativa världsåskådningen: Ortodox kristendom är dålig, liksom varje antydan om att materialism inte är svaret, för att inte tala om motstånd mot att sprida ”den globala demokratiska revolutionen” med våld runt världen. Hitchens och Hansons vädrande av sina egna klagomål mot Solzjenitsyn påminner en mest om arga pygméer som rasar mot en jätte, och faktumet att dessa män nu har så hög prestige bland självbenämnda konservativa säger oss allt vi behöver veta om den nuvarande intellektuella vitaliteten hos ”mainstream American conservatism”.
6/8 2008
Alexandr Solzjenitsyn var en av vår tidsålders få jättar, ett modigt vittne mot kommunismens obotliga ondska och en profetisk röst mot farorna med amoralisk västerländsk materialism.
Han brukade även vara en hjälte för amerikanska konservativa. Men den sortens män som nu upphöjs inom ”mainstream conservatism” har en något annorlunda syn på den ryske jätten: De erkänner villigt hans storhet, medan de kraftfullt förnekar att hans idéer har någon relevans för oss. I Slate går Christopher Hitchens till storms mot de ”ayatollah-lika tonerna hos hans beryktade Harvard-föreläsning” och avfärdar Solzjenitsyn som en ”klassisk rysk-ortodox chauvinist”, kritiserar honom för att ha motsatt sig Natos krig mot Serbien, och antyder att han kan ha varit antisemitisk. (Hitchens beskriver även det som Solzjenitsyn motsatte sig som ett ”stalinist-system”, förbigåendes det som Solzjenitsyn bevisade: att sovjetkommunismen var ond från början, och att massmorden och terrorn började med Hitchens hjältar Trotskij och Lenin).
Hitchens intellektuelle kollega, Victor Davis Hanson, skrev också om Solzjenitsyns bortgång, även om han lyckades säga aningen mindre om Solzjenitsyn än han gjorde om den mer brännande frågan om huruvida Obama är ”Hannah Montana-kandidaten”. Om den store ryssen noterade Hanson att ”många reaganitiska demokrati-supportrar blev med tiden oroade över att han lät allt mer som den ultraryske nationalisten – med allt bagage som det innebär, från religiös fundamentalism till antisemitism”, och hävdade att Solzjenitsyn ansåg att ”det rätta motgiftet mot både totalitarism [...] och individualism och frimarknadskapitalism i västerländsk stil [är] en stolt tsaristisk, ortodox, allsmäktig stat – någonting likt det som är på väg att befästas i Putins Ryssland.” (Hanson är uppenbarligen obekant med Solzjenitsyns ofta uttryckta beundran för lokalt självstyre).
Där har ni alltså den neokonservativa världsåskådningen: Ortodox kristendom är dålig, liksom varje antydan om att materialism inte är svaret, för att inte tala om motstånd mot att sprida ”den globala demokratiska revolutionen” med våld runt världen. Hitchens och Hansons vädrande av sina egna klagomål mot Solzjenitsyn påminner en mest om arga pygméer som rasar mot en jätte, och faktumet att dessa män nu har så hög prestige bland självbenämnda konservativa säger oss allt vi behöver veta om den nuvarande intellektuella vitaliteten hos ”mainstream American conservatism”.
6/8 2008
______________________________________________________
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Tom Piatak, den återfinns här:
http://www.chroniclesmagazine.org/?p=687
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Tom Piatak, den återfinns här:
http://www.chroniclesmagazine.org/?p=687
Etiketter: Tom Piatak
upplagd av Skåneländaren
11:29
<< Startsida