Hedersam sorti från imperium
av Patrick J. Buchanan
25/7 2008
Som varje militärhistoriker skulle intyga, är en av de svåraste manövrarna den strategiska reträtten. Man kommer att tänka på Napoleons reträtt från Moskva, Lees reträtt till Appomattox och MacArthurs reträtt från Yalu. Det brittiska imperiet övergav Indien 1947 – och ett muslimskt-hinduiskt blodbad följde.
Frankrikes avfärd från Indokina var skändlig, och hennes övergivande av hundratusentals trogna algerier till FLN* var skandalöst. Få amerikaner kan glömma förnedringen av Saigon ’75, eller båtfolket, eller den kambodjanska förintelsen.
Strategiska reträtter som förvandlas till oordnade flykter är ofta resultatet av det som lord Salisbury kallade för ”det vanligaste misstaget i politik [...] att hålla fast vid lämningarna efter döda policys.”
Från 1989 till 1991, med kollapsen av sovjetimperiet och splittringen av SSSR, så hade Amerika en möjlighet att lägga ned sin globala börda och återigen bli vad Jeane Kirkpatrick kallade ”ett normalt land i en normal tid.”
Vi lät möjligheten passera förbi, i stället valde vi att använda vår rikedom och kraft till att omvända världen till demokratisk kapitalism. Och vi har inhöstat belöningen som har tillfallit alla föregående imperier: en fallande valuta, relativ nedgång, universell fiendskap, en serie av vad Rudyard Kipling kallade för ”fredens barbariska krig.”
Likväl har möjligheten ånyo kommit för Amerika att kasta av sig sin imperiella börda och bli våra fäders republik igen.
Ledaren för Chiang Kai-sheks Kuomintang-parti har precis varit gäst i Peking under sex dagar. Kommersiella flygningar har startat mellan Taipei och fastlandet. Är inte tiden mogen för Amerika att deklarera att vårt jobb är gjort, att relationen mellan Kina och Taiwan inte längre är ett vitalt intresse för de Förenta staterna?
Premiärminister Nuri al-Malikis regering vill ha en överenskommelse rörande styrkornas status med en tidtabell för fullt tillbakadragande av amerikanska trupper. Är det inte dags att säga ja, att deklarera att fullt tillbakadragande även är vårt mål, att Förenta staterna inte strävar efter några permanenta baser i Irak?
Den 4 juli rapporterade Reuters, i en story med rubriken ”Poland Rejects U.S. Missile Offer”, från Warsawa: ”Polen försmådde i fredags ett amerikanskt erbjudande att förstärka deras luftvärn i gengäld för baserandet av antimissil-missiler på deras mark på grund av att det ansågs som otillräckligt. [...]
’Vi har inte uppnått ett tillfredsställande resultat när det gäller frågan om att öka nivån på den polska säkerheten’, sade premiärminister Donald Tusk under en presskonferens efter att ha studerad det senaste amerikanska erbjudandet.”
Tusk kräver att Amerika ”står för USA-investeringar värda miljarder dollar för att uppgradera polskt luftvärn i utbyte mot att agera värd för tio tvåstegs-antimissil-missiler”, sade Reuters.
Var vänlig och reflektera över vad det är som försiggår här.
Genom att föra in Polen i Nato gick vi med på att försvara henne mot världens största nation, Ryssland, med tusentals kärnvapen. Nu vägrar den polska regimen ge oss tillstånd att placera tio antimissil-missiler på polsk mark, om vi inte betalar Polen miljarder för privilegiet.
Har Onkel Sam blivit senil?
Nej. Tusk har kommit underfund med hur Sam fungerar. Den gamle gossen är så desperat efter att fortsätta spela sin kalla-krigs-roll som världens försvarare av demokrati att han till och med är beredd att betala européerna – för att försvara Europa.
Varför inte säga till Tusk att om han vill ha ett luftvärnssystem så kan han köpa det; att vi amerikaner inte längre är villiga att betala Polen för privilegiet att försvara Polen; att antimissil-missil-affären är avblåst. Och använda inställandet av missilskölden till att reparera relationerna till en långt större och viktigare makt, Vladimir Putins Ryssland.
Betänk även möjligheten som Sydkorea ger oss att avsluta vårt 60-åriga åtagande att försvara henne mot norr. I flera veckor var Seoul platsen för antiamerikanska protester mot ett handelsavtal som släpper in amerikanskt nötkött i Sydkorea. Koreaner säger att de fruktar galna ko-sjukan.
Likväl, när ett nytt avtal ordnades för att begränsa importen till amerikanskt nötkött från boskap yngre än 30 månader, förkastades även det av protesterarna. Bakom demonstrationerna ligger ett bottenlager av antiamerikanism.
År 2002 visade en Pew Research Center-enkät innefattande 42 nationer att 44 procent av sydkoreanerna, den näst högsta siffran av alla länder, hade en negativ syn på Förenta staterna. En koreansk enkät gav siffran 53 procent, med 80 procent av de unga hysandes en negativ åsikt. Med 39 procent mot 35 procent såg sydkoreanerna Förenta staterna som ett större hot än Nordkorea.
Kan någon förklara varför vi håller 30 000 trupper vid den demilitariserade zonen tillhörande en nation vars folk inte ens gillar oss?
Natos raison d’être var den röda armén vid Elbe. Den försvann för två årtionden sedan. Den kinesiska armén lämnade Nordkorea för 50 år sedan. Ändå består Nato och den amerikanska armén står vid den demilitariserade zonen. Varför?
Därför att om alla amerikanska trupper togs hem från Europa och Korea skulle 10 000 risskålar krossas. Dessa risskålar tillhör politikerna, diplomaterna, generalerna, journalisterna och tankesmedjorna som alla skulle behöva finna nya jobb.
Och det är anledningen till att imperiet kommer att bestå tills det drabbas av en katastrof, såsom alla de övriga drabbades av katastrofer.
* I originaltexten stod det ”FALN”, men jag gissar att det var ett misstag och att skribenten menade FLN (han kan även ha menat ALN); övers. anm.
25/7 2008
Som varje militärhistoriker skulle intyga, är en av de svåraste manövrarna den strategiska reträtten. Man kommer att tänka på Napoleons reträtt från Moskva, Lees reträtt till Appomattox och MacArthurs reträtt från Yalu. Det brittiska imperiet övergav Indien 1947 – och ett muslimskt-hinduiskt blodbad följde.
Frankrikes avfärd från Indokina var skändlig, och hennes övergivande av hundratusentals trogna algerier till FLN* var skandalöst. Få amerikaner kan glömma förnedringen av Saigon ’75, eller båtfolket, eller den kambodjanska förintelsen.
Strategiska reträtter som förvandlas till oordnade flykter är ofta resultatet av det som lord Salisbury kallade för ”det vanligaste misstaget i politik [...] att hålla fast vid lämningarna efter döda policys.”
Från 1989 till 1991, med kollapsen av sovjetimperiet och splittringen av SSSR, så hade Amerika en möjlighet att lägga ned sin globala börda och återigen bli vad Jeane Kirkpatrick kallade ”ett normalt land i en normal tid.”
Vi lät möjligheten passera förbi, i stället valde vi att använda vår rikedom och kraft till att omvända världen till demokratisk kapitalism. Och vi har inhöstat belöningen som har tillfallit alla föregående imperier: en fallande valuta, relativ nedgång, universell fiendskap, en serie av vad Rudyard Kipling kallade för ”fredens barbariska krig.”
Likväl har möjligheten ånyo kommit för Amerika att kasta av sig sin imperiella börda och bli våra fäders republik igen.
Ledaren för Chiang Kai-sheks Kuomintang-parti har precis varit gäst i Peking under sex dagar. Kommersiella flygningar har startat mellan Taipei och fastlandet. Är inte tiden mogen för Amerika att deklarera att vårt jobb är gjort, att relationen mellan Kina och Taiwan inte längre är ett vitalt intresse för de Förenta staterna?
Premiärminister Nuri al-Malikis regering vill ha en överenskommelse rörande styrkornas status med en tidtabell för fullt tillbakadragande av amerikanska trupper. Är det inte dags att säga ja, att deklarera att fullt tillbakadragande även är vårt mål, att Förenta staterna inte strävar efter några permanenta baser i Irak?
Den 4 juli rapporterade Reuters, i en story med rubriken ”Poland Rejects U.S. Missile Offer”, från Warsawa: ”Polen försmådde i fredags ett amerikanskt erbjudande att förstärka deras luftvärn i gengäld för baserandet av antimissil-missiler på deras mark på grund av att det ansågs som otillräckligt. [...]
’Vi har inte uppnått ett tillfredsställande resultat när det gäller frågan om att öka nivån på den polska säkerheten’, sade premiärminister Donald Tusk under en presskonferens efter att ha studerad det senaste amerikanska erbjudandet.”
Tusk kräver att Amerika ”står för USA-investeringar värda miljarder dollar för att uppgradera polskt luftvärn i utbyte mot att agera värd för tio tvåstegs-antimissil-missiler”, sade Reuters.
Var vänlig och reflektera över vad det är som försiggår här.
Genom att föra in Polen i Nato gick vi med på att försvara henne mot världens största nation, Ryssland, med tusentals kärnvapen. Nu vägrar den polska regimen ge oss tillstånd att placera tio antimissil-missiler på polsk mark, om vi inte betalar Polen miljarder för privilegiet.
Har Onkel Sam blivit senil?
Nej. Tusk har kommit underfund med hur Sam fungerar. Den gamle gossen är så desperat efter att fortsätta spela sin kalla-krigs-roll som världens försvarare av demokrati att han till och med är beredd att betala européerna – för att försvara Europa.
Varför inte säga till Tusk att om han vill ha ett luftvärnssystem så kan han köpa det; att vi amerikaner inte längre är villiga att betala Polen för privilegiet att försvara Polen; att antimissil-missil-affären är avblåst. Och använda inställandet av missilskölden till att reparera relationerna till en långt större och viktigare makt, Vladimir Putins Ryssland.
Betänk även möjligheten som Sydkorea ger oss att avsluta vårt 60-åriga åtagande att försvara henne mot norr. I flera veckor var Seoul platsen för antiamerikanska protester mot ett handelsavtal som släpper in amerikanskt nötkött i Sydkorea. Koreaner säger att de fruktar galna ko-sjukan.
Likväl, när ett nytt avtal ordnades för att begränsa importen till amerikanskt nötkött från boskap yngre än 30 månader, förkastades även det av protesterarna. Bakom demonstrationerna ligger ett bottenlager av antiamerikanism.
År 2002 visade en Pew Research Center-enkät innefattande 42 nationer att 44 procent av sydkoreanerna, den näst högsta siffran av alla länder, hade en negativ syn på Förenta staterna. En koreansk enkät gav siffran 53 procent, med 80 procent av de unga hysandes en negativ åsikt. Med 39 procent mot 35 procent såg sydkoreanerna Förenta staterna som ett större hot än Nordkorea.
Kan någon förklara varför vi håller 30 000 trupper vid den demilitariserade zonen tillhörande en nation vars folk inte ens gillar oss?
Natos raison d’être var den röda armén vid Elbe. Den försvann för två årtionden sedan. Den kinesiska armén lämnade Nordkorea för 50 år sedan. Ändå består Nato och den amerikanska armén står vid den demilitariserade zonen. Varför?
Därför att om alla amerikanska trupper togs hem från Europa och Korea skulle 10 000 risskålar krossas. Dessa risskålar tillhör politikerna, diplomaterna, generalerna, journalisterna och tankesmedjorna som alla skulle behöva finna nya jobb.
Och det är anledningen till att imperiet kommer att bestå tills det drabbas av en katastrof, såsom alla de övriga drabbades av katastrofer.
* I originaltexten stod det ”FALN”, men jag gissar att det var ett misstag och att skribenten menade FLN (han kan även ha menat ALN); övers. anm.
______________________________________________________
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=27696
Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=27696
Etiketter: Pat Buchanan
upplagd av Skåneländaren
13:30
<< Startsida