Antifascist Rage Syndrome

Av Paul Gottfried, 15/9 2009

För läsare av denna webbplats^* som kan någon tyska, rekommenderar jag hjärtligt Claus Wolfschlags doktorsavhandling, en studie som sedan blev till en bok publicerad av Leopold Stocker Verlag, Das antifaschistische Milieu (2001). Wolfschlag, som bland andra verk har producerat en informativ bok, baserad på intervjuer, som handlar om Hitlers motståndare till höger, och ett flertal film- och konstrecensioner för Frankfurter Allgemeine Zeitung och Junge Freiheit, är en av Europas mest begåvade kulturhistoriker. Han är därtill en vass analytiker av de antifascistiska och antipatriotiska eliter som har tagit över hans land, och mycket av mitt arbete rörande detta ämne har hämtat åtskilligt från hans efterforskningar och perceptioner.

Wolfschlag närmar sig sitt forskningsområde från ett perspektiv som skiljer sig märkbart från mitt. Medan mina studier har fokuserat på effekterna av den efterkrigstida tyska omskolningen, införd av ockupationsmakterna, framhåller Wolfschlag det irreversibla splittrandet av den tyska nationella gemenskapen. Frånvaron av positiva historiska referenspunkter och gemensamma kontinuiteter har lett till det ofta hysteriska förkastandet av all icke-belastande tysk identitet hos författarens generation. Han skiljer noga mellan vissa tyska sociala typer, de tyskar som har anammat amerikanska sociala normer, i synnerhet konsumism, och som av rädsla för social och yrkesmässig utfrysning följer statsideologin; de tyskar som försöker hanka sig fram och som därför för det mesta är politiskt passiva; och slutligen, ett idealistiskt segment som har vänt sin energi mot alla det tyska folkets grundläggande traditioner.

Enligt Wolfschlag kan detta segment av idealister, som hyllar den kulturella, etniska, och politiska förstörelsen av sitt land, vara de mest rotlösa av alla tyskar. Deras enda anspråk på gemenskap härleder sig från deras nätverkande med andra antityska vänsterister, medan deras demonstrationer, som ofta slutar våldsamt, ger de vanvettiga deltagarna en känsla av kamratskap. Enligt Wolfschlag så är de tyska myndigheternas ökande tolerans när de ställs inför antifascistiskt våld något som härstammar från rädslan att bli uppfattade som nationalister. Sådant excentriskt och till och med masochistiskt beteende ser man i beredvilligheten hos tysk polis att titta åt andra hållet medan antifascister och deras muslimska allierade vandaliserar egendom som tillhör ”fascistiska” värdshusvärdar, bokhandelsägare, och tryckeriägare. Detta uppträdande härrör från en inrotad känslighet som började med den efterkrigstida omskolningen. Denna fördummande process pågick under och efter ockupationen och förstärktes av Tysklands utländska image, som ett nazi-benäget land som redan en gång tidigare hade fallit för högertotalitarism. (Vänstertotalitarism fortsätter att vara populärt bland progressiva eliter både inom och utanför Tyskland.)

Ett avgörande incitament för expansionen av denna ”antifascistiska miljö” är beredvilligheten hos den tyska regeringen att ge den materiellt och moraliskt stöd. Kristdemokraterna bistår, inte mindre än de tyska socialisterna, de gröna och vänsterpartiet, med finansiering och myndighetsorgan för att bedriva en ”kamp mot högern”, högern i detta fall definierad som allting som står emot det kontinuerligt vänsterdrivande tyska partispektrat. Partier som befinner sig till ”höger om mitten” har ingen chans att komma någonstans i det noga vaktade tyska politiska landskapet. Högerpartier placeras vanligtvis under myndighetsövervakning som ”hot mot den tyska demokratiska ordningen”. Personer som vets rösta på dem hålls utanför Tysklands stora offentliga sektor och blir ofta sparkade från sina jobb. Denna ”antifascistiska miljö” klarar sig så bra som den gör inte bara därför att yngre tyskar har förlorat all samhörighetskänsla, bortsett från ett delat hat mot deras nationella förflutna. Den antinationella tyska miljön frodas även därför att de som sitter vid makten och de som har gjorts rotlösa gör att den blomstrar.

* Originaltexten publicerades på Takimag.com, övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Paul Gottfried, den återfinns här:
http://www.takimag.com/sniperstower/article/antifascist_rage_syndrome/


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Defending the Non-Interventionist Foreign Policy of Our Founders

Av John V. Denson, 11/4 2008

Närhelst jag debatterar den ursprungliga amerikanska utrikespolitiska policyn av icke-interventionism med en förespråkare för Amerikas interventionistiska 1900-tals-utrikespolitik konfronteras jag med yttrandet att andra världskriget inträffade eftersom Amerika återvände till sin policy av ”isolationism” efter första världskriget. De hävdar att vår underlåtenhet att anta Versaillesfördraget och gå med i Nationernas förbund lät Hitler komma till makten och så småningom erövra Europa efter Storbritanniens och Frankrikes eftergiftspolitik.

Det bästa svaret på detta argument är att om Amerika hade varit troget sina grundlagsfäders icke-interventionistiska utrikespolitiska policy och hade vägrat gå med i första världskriget så hade det blivit en framförhandlad överenskommelse 1917 och inget hårt Versaillesfördrag som hade påtvingats Tyskland. Utan det hårda Versaillesfördraget hade Hitler och nazismen inte kommit till makten. Om kriget hade slutat under den tidiga delen av 1917, hade det inte blivit någon framgångsrik rysk revolution och ingen framgångsrik födsel av kommunismen. Kort sagt, det hade inte blivit något andra världskrig. Det får erkännas att båda dessa argument från interventionisterna och icke-interventionisterna är kontrafaktiska argument. Du kan dock som ditt främsta expertvittne till stöd för amerikansk icke-interventionism kalla in ingen mindre än Winston Churchill. Han gav en kommentar till William Griffin^*, redaktör för The New York Enqurirer i augusti 1936 och den rapporterades av herr Griffin på följande vis:

Amerika borde ha skött sina egna affärer och hållit sig ute ur världskriget. Om ni inte hade gått med i kriget så hade de allierade slutit fred med Tyskland under våren 1917. Hade vi slutit fred då så hade det inte blivit någon kollaps i Ryssland följd av kommunism, inget sammanbrott i Italien följt av fascism, och Tyskland hade inte skrivit under på Versaillesfördraget, vilket har satt nazismen på tronen i Tyskland. Om Amerika hade hållit sig ute ur kriget så hade inte alla dessa ’ismer’ i dag svept över kontinenten och fällt parlamentariska styren, och om England hade slutit fred i början av 1917 så hade det räddat mer än en miljon brittiska, franska, amerikanska, och andra liv.^**

(Se Military History of the Western World av J.F.C. Fuller, vol. III, s. 271, pocketutgåva publicerad av Da Capo Press. Fuller är en av världens främsta militärhistoriker.)

Citatet ovan har gömts undan från allmänheten, som man kunde vänta sig, därför att några få år senare konspirerade Winston Churchill med Franklin Roosevelt i hemlighet för att få Amerika tillbaka i det europeiska kriget som började 1939. Detta uttalande från 1936 hade varit mycket skadligt för deras planer. Det bör också kommas ihåg att Churchill var en av personerna som agerade i hemlighet för att få med Amerika i första världskriget med sänkningen av Lusitania.

Under århundraden hade europeiska politiker bekymrat sig över ”maktbalansen” för att hålla ett land från att bli en hegemonisk makt. Den pattställning som uppnåddes i första värdskriget under början av 1917 visade att denna ”maktbalans” hade förhindrat de konkurrerande nationerna från att få en segrare i det krig som hade slutat med ett framförhandlat fredsfördrag om inte Amerika hade gått med i kriget. Istället så förstörde Amerikas inträde i kriget denna ”maktbalans” totalt och tillät Amerika och dess allierade att tvinga på Tyskland ett mycket orättvist och hårt Versaillesfördrag. Jag anser att första världskriget och andra världskriget i verkligheten var ett krig med ett tjugoårigt uppehåll och det var det hårda och orättvisa Versaillesfördraget som lät Hitler komma till makten vilket sedan ledde direkt till förnyelse av kriget 1939 i Polen när Nationernas förbund underlät att revidera fördraget, som de hade det speciella bemyndigandet att göra. Många personer fördömde riktigt nog Nationernas förbund för dess underlåtenhet att revidera fördraget. Denna underlåtenhet att göra en fredlig revision ledde direkt till Hitlers revision medelst våld och till andra världskriget.

* Det stod Griffen i originaltexten, men jag tror han hette Griffin; övers. anm.

** Churchill förnekade sedermera att han hade sagt detta, vilket ledde till att Griffin stämde honom på 1 miljon dollar för förtal. En rättegång skulle hållas i oktober 1942, samtidigt som Griffin var åtalad för att konspirera för att sänka moralen hos USA:s väpnade styrkor (detta åtal ogillades 1944). Griffin och hans advokater dök inte upp vid förtalsrättegången, varför stämningen mot Churchill ogillades. (Källa: http://www.greatwar.nl/america/americachurchill.html.) Övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av John V. Denson, den återfinns här:
http://www.lewrockwell.com/denson/denson11.html


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.

Ville Hitler ha krig?

Av Patrick J. Buchanan, 1/9 2009

Den 1 september 1939, för 70 år sedan, korsade den tyska armén den polska gränsen. Den 3 september förklarade Storbritannien krig.

Sex år senare hade 50 miljoner kristna och judar förgåtts. Storbritannien var knäckt och bankrutt, Tyskland en rykande ruin. Europa hade utgjort skådeplats för de mest mordiska strider som mänskligheten känner till, och civilbefolkningen hade utstått värre fasor än soldaterna.

Vid maj 1945 ockuperade Röda armé-horder alla Centraleuropas stora huvudstäder: Wien, Prag, Budapest, Berlin. Hundra miljoner kristna befann sig under klacken av det mest barbariska tyranniet i historien: bolsjevikregeringen under den värste terroristen av dem alla, Josef Stalin.

Vilken sak kunde rättfärdiga sådana offer?

Det tysk-polska kriget härrörde från ett gräl om en stad lika stor som Ocean City i Maryland är under sommaren. Danzig, till 95 procent tysk, hade kapats från Tyskland i Versailles i strid med Woodrow Wilsons princip om självbestämmande. Till och med de brittiska ledarna ansåg att Danzig borde återlämnas.

Varför förhandlade Warszawa inte med Berlin, som antydde om ett erbjudande av kompensatoriskt territorium i Slovakien? Därför att polackerna hade en krigsgaranti från Storbritannien innebärande att om Tyskland anföll, skulle Storbritannen och hennes imperium komma till Polens räddning.

Men varför skulle Storbritannien ge en oombedd krigsgaranti till en junta bestående av polska överstar och på så vis ge dem makten att dra in Storbritannien i ett andra krig med den mäktigaste nationen i Europa?

Var Danzig värt ett krig? Till skillnad från de 7 miljoner Hong Kong-bor som britterna övergav till Peking, som inte ville bli överlämnade, ropade Danzigborna högljutt efter ett återvändande till Tyskland.

Då kommer svaret: Krigsgarantin handlade inte om Danzig, eller ens om Polen. Den handlade om den absoluta moraliska och strategiska nödvändigheten ”att stoppa Hitler” efter att han visade, genom att riva upp Münchenavtalet och Tjeckoslovakien med det, att han var ute efter att erövra världen. Och denne nazistbest kunde inte tillåtas att göra det.

Om det är sant, ett rimligt argument. Amerikanerna var trots allt beredda att använda atombomber för att hålla Röda armén från kanalen. Men var finns beviset på att Adolf Hitler, vars offer fram till mars 1939 var en bråkdel av general Pinochets, eller Fidel Castros, var ute efter att erövra världen?

Visst var det så att Tjeckoslovakien, efter München 1938, föll samman och splittrades. Men betänk vad det blev av dess delar.

Sudettyskarna återlämnades till tyskt styre, som de önskade. Polen hade annekterat den pyttelilla omtvistade regionen Teschen, där tusentals polacker bodde. Ungerns forna områden i södra Slovakien hade återlämnats till henne. Slovakerna hade sin fulla självständighet garanterad av Tyskland. När det gäller tjeckerna, så kom de till Berlin för att få samma överenskommelse som slovakerna, men Hitler insisterade på att de skulle acceptera ett protektorat.

Man kan förakta det som gjordes, men på vilket sätt visade denna delning av Tjeckoslovakien en hitlersk strävan efter världserövring?

Då kommer svaret: Om Storbritannien inte hade gett krigsgarantin och gått i krig, så hade det efter Tjeckoslovakien varit Polens tur, sedan Rysslands, sedan Frankrikes, sedan Storbritanniens, sedan USA:s.

Vi hade alla talat tyska nu.

Men om Hitler var ute efter att erövra världen – Storbritannien, Afrika, Mellanöstern, USA, Kanada, Sydamerika, Indien, Asien, Australien – varför spenderade han tre år på att bygga den där enormt dyra Siegfriedlinjen för att skydda Tyskland från Frankrike? Varför startade han kriget utrustad med ingen ytflotta, inga trupptransportfartyg och endast 29 oceangående ubåtar? Hur erövrar du världen med en flotta som inte kan komma ut ur Östersjön?

Om Hitler ville ha världen, varför byggde han inte strategiska bombplan, i stället för tvåmotoriga Dornier- och Heinkel-plan som inte ens kunde nå Storbritannien från Tyskland?

Varför släppte han den brittiska armén fri vid Dunkirk?

Varför erbjöd han britterna fred, två gånger, efter att Polen föll, och återigen efter att Frankrike föll?

Varför, när Paris föll, krävde Hitler inte den franska flottan, såsom de allierade begärde och fick kaiserns flotta? Varför krävde han inte baser i fransk-kontrollerade Syrien för att anfalla Suez? Varför bad han Benito Mussolini att inte anfalla Grekland?

Därför att Hitler vill stoppa kriget 1940, nästan två år innan tågen började rulla till lägren.

Hitler hade aldrig velat ha krig med Polen, utan en allians med Polen såsom den han hade med Francisco Francos Spanien, Mussolinis Italien, Miklós Horthys Ungern och fader Jozef Tisos Slovakien.

Ja, varför skulle han vilja ha krig när han, vid år 1939, var omringad av allierade, vänliga eller neutrala grannar, förutom Frankrike. Och han hade avskrivit Alsace, eftersom att återerövra Alsace innebar krig med Frankrike, och det innebar krig med Storbritannien – vars imperium han beundrade – som han alltid hade sökt få som en allierad.

Vid mars 1939 hade Hitler inte ens en gräns mot Ryssland. Hur kunde han då invadera Ryssland?

Winston Churchill hade rätt när han kallade det för ”Det onödiga kriget” – kriget som ännu kan visa sig ha utgjort det dödliga slaget mot vår civilisation.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.takimag.com/blogs/article/did_hitler_want_war/


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren via kommentar-funktionen.