måndag 29 september 2008

Läs- och YouTube-tips från vecka 39

The American Empire: Too Big to Fail? (Justin Raimondo, 22/9/2008).

An Amnesty for Stupidity (Pat Buchanan, 23/9/2008).

A Public School Agenda? Of Course! (Jim Fedako, 23/9/2008).

YouTube: The Reckless Right (Southern Avenger, 23/9/2008).

Day of Reckoning (Pat Buchanan, 26/9/2008).

Iran: And the Beat Goes On (Justin Raimondo, 26/9/2008).

The Way We Are Now—Coming to a Bad End? (Clyde Wilson, 26/9/2008).

A Debate About Nothing (Richard Spencer, 27/9/2008).

Normalt sett publiceras inga repliker på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Etiketter:

lördag 27 september 2008

De neokonservativas Palin-projekt

av Patrick J. Buchanan
16/9/2008


Kommer de neocons som undervisade George W. Bush i den ideologi som han följde till sitt presidentskaps fördärv att göra samma sak för Sarah Palin?

Om de lyckas, kommer de att förstöra henne. Likväl är de just nu i färd med att fånga denna högerns prinsessa som är partiets hopp.

I Saint Paul blev Palin tillsagd att lämna återbud till ett möte med Phyllis Schlafly och pro-life-konservativa. McCains agenter sade att Palin behövde vila inför sitt konvent-tal på onsdagen.

Trots det, under tisdagen, befann sig Palin bakom stängda dörrar med Joe Lieberman och representanter från den israeliska lobbyn Aipac. Där, enligt The Washington Post, genomgick Palin sina muntliga tentamina, och blev godkänd.

”Palin försäkrade gruppen om sitt starka stöd till Israel, om sin önskan att se de Förenta staterna flytta sin ambassad från Tel Aviv till Jerusalem och om sitt motstånd mot Irans strävan att bli en kärnvapenmakt, enligt källor som är förtrogna med mötet.”

Aipacs strävan, liksom Likuds, är att hetsa Amerika till att sätta i gång luft- och missilangrepp mot alla iranska nukleära faciliteter.

Aipac lämnade mötet med glada mungipor. Så här spann talesmannen Josh Block: ”Vi var belåtna över att guvernör Palin uttryckte sitt djupa personliga engagemang för Israels säkerhet och välfärd.”

På vägen hem till Alaska för att förbereda sig inför sin intervju med Charlie Gibson eskorterades Palin av Randy Scheunemann, McCains utrikespolitiske guru och, fram till mars, en agent i Tbilisi-regimens sold.

Scheunemanns lobby-uppgift: för in Georgien i Nato, så att USA-trupper, som 19-årige Track Palin, blir förpliktade att strida mot Ryssland för att försvara en Saakasjvili-regim som har betalat Randy och hans partner 730 000 dollar.

Enligt vad som har rapporterats hölls ett telefonsamtal mellan Saakasjvili och Palin, under vilket Palin tog ställning för Georgiens territoriella integritet, trots att Sydossetien och Abchazien har utropat självständighet och blivit erkända av Moskva, som nu har trupper i båda regionerna.

Med på Palins flygplan fanns även Steve Biegun, som tidigare hörde till Bushs nationella säkerhetsråd och som är utvald av Sheunemann till att handleda henne. Om Biegun säger Steven Clemons från New America Foundation: ”Han kommer att förvandla henne till en förespråkare för Cheneyism och Cheneys syn på nationella säkerhetsfrågor.”*

Under sin intervju med Gibson intog Palin ofta en neokonservativ ståndpunkt. Tre gånger sade hon att om Israel skulle besluta sig för att anfalla Iran så borde Förenta staterna inte ”vara efterkloka” rörande Israels beslut, eller ingripa.

Detta strider mot USA:s policy. Amiral Michael Mullen, ordförande över försvarsgrenscheferna, har varnat Israel att inte anfalla Iran eftersom Förenta staterna inte vill ha en ”tredje front”. Och Pentagon undanhåller avgörande vapen som israelerna vill ha och behöver för att utföra något sådant anfall.

Palin tillkännagav även frivilligt att den ryska invasionen var ”oprovocerad”, trots att Georgien anföll Sydossetien först. Hon följde upp med att säga att Georgien och Ukraina borde inkorporeras i Nato.

Skulle det innebära att Amerika tvingades gå i krig mot Ryssland å Georgiens vägnar i en ny konflikt, frågade Gibson.

”Kanske det”, sade Palin.

För den borde Sheunemann få ett saftigt avgångsvederlag från Saakasjvili.

En före detta Vita Huset-medhjälpare vid American Enterprise Institute, svarade på frågan från The Daily Telegraphs Tim Shipman om AEI ser Palin som ett ”projekt” så här: ”Dina ord, inte mina, men jag skulle inte bestrida grundtanken. [...] Hon är begåvad, och hon är ett oskrivet kort. Hon är på väg mot större uppgifter, och det är värt att ta sig dit tillsammans med henne.”**

För att vara rättvis mot Palin så återspeglar hennes svar när det gäller frågor som Natomedlemskap för Ukraina och Georgien åsikterna hos mannen som valde henne. Hon har för närvarande inget annat alternativ än att följa linjen som Scheunemann drar upp.

Men ta inte miste. Sarah Palin är ingen neocon. Hon kom inte fram till sina övertygelser genom att studera Leo Strauss. Hon är en traditionalist vars värderingar är de som hör till familj, tro, lokalsamhälle och fosterland, inte någon utopisk ideologi.

Wasilla, Alaska, är ingen naturlig miljö för neokonservativa.

Och hennes orepeterade svar på Gibsons frågor visar hennes naturliga konservatism. På frågan om hon instämmer med Bushdoktrinen, bad Palin om ett förtydligande. ”I vilket hänseende, Charlie?”

Gibson: ”Har vi rätt till ett preventivt självförsvar?”

Ja, sade Palin, ”om det finns legitima och tillräckliga underrättelser som säger oss att ett anfall mot (det) amerikanska folket är överhängande, så har vi all rätt att försvara vårt land. Det är faktiskt så att presidenten är skyldig, förpliktad att försvara.”

Just det. Underrättelserna måste vara legitima och hotet ”överhängande”.

Intervjuad av Alaska Business Monthly i mars 2007, om the surge, sade Palin: ”Jag hörde på nyheterna om den nya utplaceringen av trupper, och samtidigt som jag stödjer vår president, så vill jag veta att vi har en plan klar för vår sorti.”

Det är inte språket för imperium eller ”välvillig global hegemoni”.

Palin kan komma att göra många konservativa besvikna under de kommande sju veckorna genom att behöva upprepa McCain-neocon-linjen om Natoexpansion, Nafta och en ”väg till medborgarskap” för illegala invandrare. Men striden om Sarahs själ är inte över.

För, återigen, damen är ingen neocon. Och det är inte hennes man Todd heller, First Dude of Alaska och före detta medlem av självständighetspartiet ”Alaska First”.

* I detta stycke är två saker, som jag antog vara felaktiga, ändrade från originaltexten: ”Steven Clemens” ändrades till ”Steven Clemons” och ”New American Foundation” till ”New America Foundation”, övers. anm.

** Interpunktionen inom föregående citat torde ha varit felaktig i Buchanans kolumn, varför jag har gjort ett par ändringar; övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Patrick J. Buchanan, den återfinns här:
http://www.humanevents.com/article.php?id=28559


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.


Etiketter:

måndag 22 september 2008

Läs- och YouTube-tips från vecka 38

Dags för USA att hoppa av Nato, anser Ron Shirtz (16/9/2008).

Pat Buchanan beskriver hur de neokonservativa tar sig an McCains vicepresidentkandidat, Sarah Palin (16/9/2008).

YouTube: Fashion Before Function, av Southern Avenger (17/9/2008).

Om neocons, av Paul Gottfried (17/9/2008).

Barack Obama har fel om Afghanistan, Pakistan och Iran, anser William S. Lind (18/9/2008).

The Daily Telegraph rapporterar om hemliga dokument som innehåller konversationer mellan Churchill och hans kabinett (19/9/2008).

Pat Buchanan ger sin syn på börssvackan (19/9/2008).

Normalt sett publiceras inga repliker på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Etiketter:

torsdag 18 september 2008

Ett storkrig: inte bara rykten

av Srdja Trifkovic

Relationskrisen mellan Förenta staterna och Ryssland rörande Georgien förebådar starten på en särdeles farlig världspolitisk period: den asymmetriska multipolaritetens era. Ett storkrig mellan två eller flera stormakter är mer sannolikt under denna konfiguration än under någon annat system för global balans som historien känner till.

Det mest stabila systemet är bipolaritet baserad på doktrinen Mutual Assured Destruction (MAD), vilket var rådande från 1950-talet fram till slutet på kalla kriget. De båda supermakternas medvetenhet om att de skulle åsamka varandra eller sina allierade svår och oundviklig ömsesidig skada i ett kärnvapenkrig ackompanjerades av godtagandet att båda hade en sfär för dominans eller vitala intressen som inte borde kränkas.

Med Brest-Litovsk och Barbarossa i minnet tänkte Stalin ”förvandla länderna som hade erövrats av sovjetiska arméer till buffertzoner för att skydda Ryssland” (Kissinger). Den västerländska motsvarigheten, även den i grunden defensiv, definierades av Trumandoktrinen (1947). Krig via ombud utkämpades i gråzonen över hela tredje världen, i synnerhet i Mellanöstern, men de begränsades till lokala företeelser även när en supermakt var direkt involverad (Vietnam, Afghanistan). Denna modell var dock en produkt av unika omständigheter utan några fullgoda historiska precedensfall, vilka troligtvis inte kommer att upprepas under överskådlig framtid.

Den mest stabila modellen för internationella relationer som både är historiskt återkommande och strukturellt upprepningsbar i framtiden är maktbalanssystemet där ingen enskild stormakt är fysiskt kapabel eller politiskt villig att sträva efter hegemoni. Denna modell var förhärskande från Westfaliska freden (1648) till Napoleon, från Waterloo till runt år 1900, och från Versailles till 1933. Den kräver en relativ jämvikt mellan nyckelmakterna (vanligtvis fem till sju) som håller varandra i schack och verkar inom ett erkänt regelverk som har blivit känt som ”folkrätt”. Krig mellan stormakter inträffar (Solferino, Krim, Sadowa...), men de är begränsade till omfattning och intensitet eftersom de stridande parterna tyst accepterar sin(a) motståndares grundläggande legitimitet och fortsatta existens.

Om en av makterna blir påtagligt starkare än andra och om dess beslutsfattande elit internaliserar en ideologi som kräver eller åtminstone rättfärdigar hegemoni, så kommer det i grunden instabila systemet av asymmetrisk multipolaritet att uppstå. Inte i något av de tre kända fallen – det napoleoniska Frankrike efter 1799, Kaiserriket från runt 1900, och det tredje riket efter 1933 – kunde utmaningen redas ut utan ett storkrig.

Förenta staternas regering agerar nu på ett sätt som strukturellt påminner om dessa tre makter. Efter att ha utropat sig som ledaren för ett inbillat ”internationellt samfund” så går den längre än någon tidigare hegemon in spe genom att behandla hela världen som Amerikas intressesfär. Som jag påpekade för två veckor sedan så kom den formella kodifieringen i National Security Strategy från september 2002, vilken framförde hotet om en värld där Förenta staterna dominerar politiskt, militärt, och ekonomiskt och agerar unilateralt mot ”skurkstater” och ”potentiellt fientliga makter”, och även agerar så i ett försök att få slut på ”destruktiva nationella rivaliteter”. För det ändamålet lovade administrationen ”att hålla den militära styrkan bortom utmaning, för att på så vis göra destabiliserande kapprustningar av det slag som förekommit under andra eror meningslösa, och begränsa rivaliteter till handel och andra fredliga aktiviteter.”

Varje försök från en enskild makt att hålla sin militära styrka bortom utmaning är i grunden destabiliserande och resulterar – förr eller senare – i framväxten av en effektiv motkoalition. Napoleon mötte slutligen en i die Völkerschlacht vid Leipzig 1813. ”Det finns ingen maktbalans i Europa förutom mig och mina tjugofyra armékårer”, så löd Kaiserns välkända skryt år 1901. Inom några år så var han även i gång med att bygga en högsjöflotta, vilket fick alarmklockor att ringa i London. Vid år 1907 så framkallade det vilhelminska Tyskland en motkoalition som till och med fick traditionella rivaler som Storbritannien och Ryssland att gå samman (de senare blev ersatta av Förenta staterna 1917). Och vad gäller det allra senaste Griff nach der Weltmacht, så var Tyskland vid den andra decemberveckan 1941 oåterkalleligt dömt till ytterligare ett nederlag.

Ett tidigt men säkert symptom på verksam destabiliserande asymmetri är den eventuella hegemonens tendens till att göra anspråk på en kontinuerligt expanderande inflytelsesfär eller ingrepp på sina rivalers bekostnad. I upptakten till 1914 förebådades detta av Krüger-telegrammet (1896) och exemplifierades av Tysklands anbud att bygga järnvägen från Berlin till Bagdad (1903) och av den första Marockokrisen (1905). Varken Napoleon eller Hitler kände några ”naturliga” gränser men deras ambitioner var väsentligen begränsade till Europa. Med dagens Förenta stater är nymodigheten att dessa ambitioner sträcker sig – bokstavligen – till hela världen. Inte bara det västra halvklotet, inte bara det ”gamla Europa”, Japan, eller Israel, utan även Taiwan, Korea, och sådana osannolika platser som Georgien, Estland, Kosovo, eller Bosnien, anses ha vital betydelse. Amerika gör nu i praktiken anspråk på själva jordklotet som sin inflytelsesfär, Rysslands kaukasiska, europeiska och centralasiatiska bakgårdar är inkluderade med eftertryck.

För fyra veckor sedan blev spelet självt oroväckande asymmetriskt. För Amerika är det fortfarande ideologiskt, men för Ryssland har det blivit existensiellt. Ryssland agerar nu som en konservativ, europeisk makt från tiden före 1914 i det att de söker skydda sitt ”nära utland”. Amerika agerar som en global revolutionär makt, vars ”nära utland” bokstavligt talat är överallt.

Det är därför meningslöst för Ryssland att försöka ”hantera” krisen på ett för-1914-sätt och hoppas på någon svårfångad uppmjukning hos den motsatta sidan, för kalkylerna i Washington är inte rationella. Motstrategin av oförutsägbarhet, exemplifierad av Medvedevs erkännande av Sydossetien och Abchazien, är dock ett synnerligen rationellt svar. Än kan det tvinga återstoden av förstånd inom the Beltway – och i synnerhet i Pentagon – till att försöka utöva en del vuxen övervakning över båda partiers ”foreign policy community” av rökare inne i ammunitionsförrådet.

3/9/2008

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Srdja Trifkovic, den återfinns här:
http://www.chroniclesmagazine.org/?p=719


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.


Etiketter:

måndag 15 september 2008

Läs- och YouTube-tips från vecka 37

Justin Raimondo tar sig an frågan om huruvida USA närmar sig ett krig med Pakistan (8/9/2008).

Hur bör de baltiska staterna hantera sin relation till Ryssland? William S. Lind ger råd (9/9/2008).

Paul Gottfried om Sarah Palin (9/9/2008).

Om amerikanska secessionister, av Christopher Ketcham (10/9/2008).

Äger de neokonservativa Palin? Richard Spencer om McCains vicepresidentkandidat (12/9/2008).

You Tube: Är det ett krig mot terror eller ett krig för terror? Southern Avenger analyserar situationen (14/9/2008).

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Etiketter:

lördag 13 september 2008

Vem är för folket?

av Clyde N. Wilson

Jag har sett ett halvdussin dokumentärer av vänsterkritiker till Irakkriget. De är för det mesta välgjorda och sammanställer avslöjande bevis som blottlägger den enastående slemmigheten hos Bush och de som styr honom. Trots det saknar de helt ärlighet och trovärdighet. Ordet ”Israel” dyker inte upp en enda gång i dessa program – inte ens under diskussioner om de neokonservativa. Man skulle faktiskt aldrig få reda på att det landet existerar om man utgick från dessa framställningar. I vart och ett av fallen försöker de ge intrycket att det företrädesvis är svarta och andra minoriteter som står för stridandet och lidandet. Och i vart och ett av fallen så utgår de från antagandet att amerikaner är förpliktade att sprida godhet runt världen – de vill bara göra det på ett annorlunda vis. Dessa liberaler är inte mer kapabla att fokusera på en realistisk strävan efter det verkliga, levande amerikanska folkets välgång än vad idiot-republikanerna som de klär av är.

Detta, tror jag, är en del av förklaringen till varför det har varit omöjligt för demokraterna att göra någonting för att hämma kriget. Det förklarar faktiskt en hel del om varför amerikansk politisk diskurs är så totalt urvattnad och oförmögen att klarlägga någon verklig lösning på något problem överhuvudtaget. Vi har en miljödebatt mellan fanatiska trädkramare på ena sidan och storföretagsplundrare på den andra. Var finns det förnuftiga argumentet för kristet förvaltarskap? Båda sidor är berusade av abstraktioner, oemotsagd falsk fromhet, och kortsynt egenintresse. Minns ni de två energiska motsatta sidorna under Vietnam-fälttåget? Ingen av sidorna beaktade vad som var bra för det amerikanska folket, bara vad som var lämpligt för utländska insatser, vilka tas för givna. Våra härskare har inget förflutet och ingen känsla för att eftervärlden bör värnas om. Det amerikanska samhället som sådant existerar inte längre som en politisk referenspunkt. Det är inte konstigt att det levande amerikanska folket öppet byts ut mot främlingar med hela det nationella etablissemangets tysta medgivande. Det är inte lätt att bevara någonting som inte existerar.

2/9/2008

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Clyde N. Wilson, den återfinns här:
http://www.chroniclesmagazine.org/?p=718


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.


Etiketter:

tisdag 9 september 2008

Språket, krigets första offer

Postad av Daniel Larison den 31 augusti 2008
[översättningen postades den 9 september 2008, övers. anm.]

En sak som saknades från de flesta kommentarer om det kortvariga kriget i Georgien var något omnämnande av det förvridna språkbruket i västerländska nyhetsrapporter och kommentars-skriverier. Även om det har funnits en del förnuftiga iakttagare som har diskuterat konflikten i Georgien, så har de flesta rapporter och kommentarer från mainstream-media ihärdigt beskrivit konflikten som ”våldtäkten” av Georgien under vilken deras huvudstad har blivit satt under ”belägring” som en del av en rysk expansionistisk insats (vilken endast är en del av ett påstått mönster av rysk ”expansionism”). Nu råkade det vara så att även om georgisk infrastruktur olyckligtvis utsattes för anfall under det veckolånga kriget, så led inte Georgien av särskilt mycket skövling och plundring i jämförelse med andra större kampanjer under det senaste årtiondet. Det är lärorikt att jämföra skadan som åsamkades av det korta ryska infallet med den tre veckor långa bombningen av Libanon eller det 78 dagar långa kriget mot Serbien, eftersom de omfattande anfallen mot civil infrastruktur i de senare två konflikterna påbörjades nästan genast och fortgick kontinuerligt. Anmärkningsvärt nog så agerade samma militära styrka som faktiskt ödelade Tjetjenien med avsevärt större återhållsamhet än vare sig IAF eller Nato har gjort i sina respektive kampanjer under senare år, men efter några dagars strider i Georgien menade Washington att den ryska reaktionen var ”oproportionerlig” när de tidigare på ett minnesvärt vis hade beskrivit förstörelsen av Libanon som födslosmärtorna hos ett nytt Mellanöstern.

Det är uppenbart att Tbilisi aldrig befann sig under belägring i några bemärkelser förutom de mest symboliska, ej heller skedde det någon rysk erövring av områden som de inte redan kontrollerade tidigare den här månaden, vilket inte hindrade George Will från att förklara konflikten som varandes Rysslands ”europeiska erövringskrig”. Mest vanlig, naturligtvis, var frasen ”rysk aggression”, vilken både var inexakt i att beskriva upptrappningen av fientligheterna och skrattretande när den kom från munnarna hos de mest ivriga försvararna av åtskilliga oprovocerade invasioner och bombkampanjer. En mycket märklig sak var användandet av uttrycket expansionism, som reportrar och kommentatorer inte använde för att beskriva georgisk irredentism och Saakasjvilis försök att återta territorier som har varit förlorade för Tbilisi i mer än 15 år, utan istället använde de uttrycket för att beskriva ryska militära försök att stötta upp separatistregionerna som Moskva hade använt som ombud i regionen under samma period. Det tycks vara ganska vanligt nu att kasta etiketterna revanschistiskt och revisionistiskt på Ryssland, när det återigen var den georgiska regeringen som försökte revidera status quo och ägna sig åt själva definitionen av revanschism, som är att utkräva hämnd för tidigare förnedring och nederlag. Orimligheteten av att klistra etiketten expansionistiskt på Ryssland var desto mer tydlig när man beaktade att en av de viktigaste närliggande orsakerna till den senaste omgången spänningar i Kaukasus var erbjudandet att expandera Nato till att innefatta Georgien. Naturligtvis var herr Bush snart tillgänglig för att deklarera att ”dagarna av satellitstater och inflytelsesfärer är bakom oss”, med vilket han, förstås, menade att dagarna då andra makter försökte underminera våra satellitstater och ingripa i vår inflytelsesfär var tänkta att vara över.

Frågan här gäller inte bara användandet av dubbla måttstockar som förändras beroende på vilken regering som utkämpar kriget, hur viktigt det än må vara, utan även det skrämmande språkmissbruk som äger rum i en partilinjes tjänst. Problemet är välkänt nog för kritiker av ideologins och propagandans förvrängande effekter, men det ter sig avslöjande att väldigt få västerländska observatörer ens tycks vara medvetna om att de flesta människor i väst ohämmat medverkar i sådana förvängningar när det gäller Ryssland. Det är inte märkligt att Rysslandspolitiken under många år har varit förvirrad och farlig när de flesta i västvärlden inte ens kan kalla saker vid deras rätta namn.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Daniel Larison, den återfinns här:
http://www.takimag.com/blogs/article/language_the_first_casualty_of_war/


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.


Etiketter:

måndag 8 september 2008

Läs- och YouTube-tips från vecka 36

Pat Buchanan om Sarah Palin (2/9/2008).

Om Irak-krigets kritiker till vänster (bland annat), av Clyde Wilson (2/9/2008).

Anfall mot Iran i september? Justin Raimondo tror det finns risk för det (3/9 2008).

Srdja Trifkovic, om relationen mellan USA och Ryssland (3/9 2008).

Mer om Sarah Palin, från Paul Gottfried (3/9 2008).

Pat Buchanan om Pakistan, Afghanistan, Georgien, med mera (5/9/2008).

Ännu mer om Sarah Palin – Southern Avenger (You Tube), Thomas Fleming, Aaron D. Wolf, Scott P. Richert (5/9 2008) och Tom Piatak (6/9 2008) ger sin syn på henne.

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Etiketter:

torsdag 4 september 2008

Två komplementära påståenden som leder till möjligheten av en västerländsk överlevnad

av Lawrence Auster

Under åren har det funnits två påståenden som jag ofta har framfört, vilka jag inte direkt har kopplat samman med varandra.

Det första är att västvärlden, om den ska överleva, måste initiera en kontinuerlig nettoutvandring av muslimer och andra nytillkomna icke-europeiska invandrare, i synnerhet mexikaner, tillbaka till deras hemländer.

Som svar på detta har läsare ibland anmärkt att en sådan ”rollback” endast är en önskedröm; det kommer aldrig att hända, eftersom liberalerna i vårt samhälle aldrig skulle låta det inträffa även om det fanns ett starkt stöd för det. Denna invändning kan inte utan vidare avfärdas.

Emellertid för detta oss till det andra av de två påståenden som jag ofta har framfört, eller snarare en förutsägelse; nämligen att västerlänningar måste genomlida förlust, katastrof, och verkligt lidande innan de vaknar upp för att beskåda den fasansfulla situation som deras liberala övertygelser har försatt dem i. Vid denna punkt kommer de att vara redo att avsäga sig sin liberalism och vidta lämpliga åtgärder för att rädda sina länder och sin civilisation.

Det andra påståendet besvarar invändningen mot det första. Å ena sidan är det sant, att i den nära, överskådliga framtiden kommer västvärldens liberala krafter att stå som en klippa mot alla planer på en rollback för invandrare. Å andra sidan, när katastroferna orsakade av invandring blir värre och värre och blir mer och mer allmänt förstådda så kommer den liberala klippan att börja vittra sönder. Verkligt lidande, verklig förlust, verklig fasa, kommer att föra liberaler till den punkt där de har den gemensam viljan att vidta åtgärder som de normalt sett inte skulle överväga.

Vilket för oss till ett tredje påstående som jag ofta har framfört: En traditionalist eller reaktionär ser ett hot mot sitt samhälles existens så fort det uppträder, medan en konservativ eller en liberal endast ser hotet när det till hälften eller till fullo har förstört samhället – om han överhuvudtaget ser hotet. För att formulera det på ett annat vis, konservativa och liberaler är ovilliga att artikulera, genom en föreställningsmässig tankeprocess, ett existentiellt hot mot deras samhälle såsom massinvandring, eftersom att hävda att så är fallet skulle innebära en förvandling till att bli uttalat icke-liberal. Det är endast efter att hotet har orsakat påtaglig och oacceptabel skada på samhället som liberalerna kommer att bli villiga att tala om det, eftersom de vid denna punkt inte längre behöver artikulera en icke-liberal idé om verklighetens beskaffenhet för att kännas vid faran – den kommer att ha blivit ett omedelbart uppfattat problem som alla erfar. På samma gång, för att människor ska röra sig mot en alternativ position visavi invandring, måste en sådan position existera och vara känd.

Och detta, tror jag tyvärr, är vårt enda långsiktiga hopp. Under tiden måste vi fortsätta att argumentera för sanningen, medvetna att samhället inte är redo att höra den än, men också vetande att när problemet blir värre och värre och lidandet blir värre och värre, kommer fler och fler människor att röra sig i vår riktning, och då, även om de aldrig känns vid våra påståenden, kommer det delvis att vara närvaron av våra icke-liberala begrepp som kommer att göra det möjligt för dem att göra det icke-föreställningsmässiga hoppet till vår icke-liberala position.

Som George Washington sade, i en demokratisk republik måste folket känna innan de kommer att se, vilket är varför denna form av styre är så trögt.

27/6/2007

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Lawrence Auster, den återfinns här:
http://www.amnation.com/vfr/archives/008157.html

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Etiketter:

tisdag 2 september 2008

Signs of Empire

av Clyde N. Wilson

Eftersom den mänskliga naturen är vad den är, återkommer kollektiva beteendemönster – det vill säga, historien upprepar sig. Men aldrig exakt, vilket är den svåra biten.

Roms uppgång, triumf, och fall har varit ett av historiens fängslande dramer, rikt på läxor som har ansetts användbara för senare tider. Paralleller mellan Rom och Amerika är tankeväckande, även om det är bäst att inte driva dem för långt: två hårdföra, expansiva folk, mer kända för praktiska än intellektuella och konstnärliga bedrifter, som triumferar över världen och sedan faller ner i dekadens. Dekadensen kännetecknad av förlust av moral, ekonomisk nedgång, indolens, lyx, och skådespel – medan den inhemska folkstammen försvinner in i imperiets polyglotta befolkning.

Dessa reflexioner föranleddes av en färsk nyhetsbulletin om att den amerikanska skattemyndigheten kontrakterar privata företag för en del av sitt insamlingarbete. Det gamla korrupta och förtryckande romerska systemet med privatiserad skatteinsamling* pånyttfött?

Jag kan sannerligen inte göra anspråk på originalitet när jag liknar Förenta staterna vid Rom, men likheterna tycks hopa sig så det förslår nuförtiden:

Kejsardyrkan. Lojalitetens skiftning från lagarna och förfäderna till ledarens person, förlänad med gudomlig ofelbarhet och automatisk åtlydnad. Vilket med nödvändighet leder till beslut fattade genom palatsintrig snarare än offentlig överläggning.

Konstant krigföring på fjärran platser utan något tydligt mål.

Omfattande sammanbrott av traditionell moral. Kan någon betvivla att nivån på den personliga karaktären i varje amerikansk samhällsklass är lägre än den brukade vara och fortfarande sjunker?

Minskat mod åtföljt av ökad brutalitet mot de svaga och utpekade fiender.

Proletarisering av den självägande klassen – som utgör nationen – vilket gör att det som återstår är ett samhälle bestående av de riktigt rika och en brokig hop av utlänningar och frigivna slavar.

Massinvandring och mångkulturalism, det oundvikliga resultatet när hela världen sätter kurs mot det imperiella centrumet – åtföljt av förfall av varje aspekt hos den inhemska kulturen.

Byråkratin växer sig allt större och mer inkompetent.

Religiös synkretism. Imperiella härskare tolererar alla religioner, så länge de inte för fram något som strider mot dyrkan av själva det imperiella systemet. George W. Bush har redan förklarat islam vara ”en fredsreligion”. Om alla religioner nästan är identiska så är det endast ett kort steg till sammansmältning av kristendom och alla andra trosriktningar till en imperiell ”fredsreligion”. Råder det något tvivel om att kejsarfamiljerna Bush och Clinton skulle främja ett sådant projekt?

25/6/2007


* Eftersom jag inte känner till någon svensk term för tax farming (som ni kan läsa mer om i Wikipedias engelskspråkiga artikel om företeelsen), översatte jag tax farming till ”privatiserad skatteinsamling”; övers. anm.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Clyde N. Wilson, den återfinns här:
http://www.chroniclesmagazine.org/?p=157


Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Etiketter:

måndag 1 september 2008

Läs- och YouTube-tips från vecka 35

Pat Buchanan om västvärldens försök att frysa ut Ryssland (26/8/2008).

You Tube: Southern Avenger (Jack Hunter) talar om Barack Obama och John McCain (26/8/2008).

Är USA:s militär en andra-världskrigs-militär med bättre teknologi? Det anser Fred Reed (26/8/2008).

Winston Churchill hävdade att USA inte borde ha ingripit i första världskriget, skriver Stephan Kinsella (26/8/2008).

Thomas Fleming om helvetets förorter: http://www.chroniclesmagazine.org/?p=717 (för närvarande tycks det inte gå att direktlänka till artikeln) (27/8/2008).

Hur kommer USA:s svarta att reagera på en Obama-förlust? Pat Buchanan tar sig an frågan här (29/8/2008).

Om desertering, av William Grigg (30/8/2008).

Charley Reese tar farväl (30/8/2008).

Daniel Larison om krigets första offer (31/8/2008).

Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.

Etiketter: